Vissa straff saknar moraliskt berättigande

I många rättssystem berättigas straff utifrån retributivism. Det betyder ungefär att straff kan motiveras på grund av att någon förtjänar det. Det är vanligt att tänka sig att en person kan förtjäna ett straff bara om hen är ansvarig för sina handlingar. Om man till exempel lider av en allvarlig psykisk störning, anses man ofta inte förtjäna straff – i alla fall inte på samma sätt som en frisk person.

Det kan också hävdas att man måste kunna handla fritt, för att vara ansvarig för sina handlingar på rätt sätt – utifrån antagandet att man kan välja vad man vill göra, samt har möjligheten att välja att handla annorlunda. På detta sätt är alltså berättigande av straff kopplat till den filosofiska debatten om fri vilja.

I sin avhandling i filosofi diskuterar Alva Stråge ett argument som hon kallar ”Revisionsargumentet”.

– Enligt Revisionsargumentet kan människor förtjäna straff bara om de har en libertariansk fri vilja, det vill säga en sorts fri vilja där man inte är förutbestämd att handla som man gör utan faktiskt väljer helt fritt. Men enligt Revisionsargumentet har vi inga goda skäl att tro att vi har en libertariansk fri vilja. Detta innebär, enligt Revisionsargumentet, att ingen förtjänar att straffas för sina handlingar och att retributiva straffsystem saknar moraliskt berättigande, säger Alva Stråge.

Omoraliska delar i rättssystemet

Revisionsargumentet är kontroversiellt, medger hon. I den moderna filosofiska diskussionen hävdar många att det finns en sorts fri vilja som går ihop med hypotesen att vi är fullkomligt styrda av arv och miljö: en ”kompatibilistisk” fri vilja. Enligt dess förespråkare är det tillräckligt för att vi ska kunna förtjäna klander och straff. För att ha en kompatibilistisk fri vilja krävs vissa kognitiva funktioner, som exempelvis förmågan att kunna anpassa sina handlingar efter lagar och regler.

– I min avhandling diskuterar jag huruvida en kompatibilistisk fri vilja går att förena med fysikalism om medvetandet – en teori som de flesta moderna filosofer accepterar. Detta är idén att allt som sker i vårt psyke i grund och botten är, eller åtminstone är orsakat av, hjärnprocesser.

Om detta stämmer så gäller det även våra val, menar Alva Stråge.

– Jag hävdar att om vi accepterar vissa moraliska principer, som exempelvis att det måste finnas en relevant naturlig skillnad mellan två personer för att de ska skilja sig åt med hänseende på moraliska egenskaper, så blir det godtyckligt att hävda att vissa personer är ansvariga för sina handlingar medan andra inte är det.

Ett exempel kan vara någon som befann sig i en psykos när handlingen utfördes som bedöms att inte vara ansvarig för sina handlingar, jämfört med någon som var vid sina sinnens fulla bruk. Om bägge personerna var helt och hållet determinerade att göra som de gjorde, och saknade en reell möjlighet att göra på något annat sätt – ska de då straffas på olika sätt?

Om gränsen mellan ansvariga och inte ansvariga personer suddas ut, leder detta till att ingen förtjänar straff på det sätt som krävs för att berättiga straff utifrån retributivistiska hänsyn. Eftersom vårt rättssystem delvis straffar utifrån retributivistiska principer betyder denna slutsats att delar av rättssystemet saknar moraliskt berättigande och därför bör revideras.

Avhandling:

Minds, Brains, and Desert: on the relevance of neuroscience for retributive punishment

Kontakt:

Alva Stråge, 0736-630 334, alva.strage@gu.se