– Det är bra att WHO svarar på den oro som finns vad gäller mikroplaster, speciellt eftersom man har hittat mikroplaster i både kranvatten och buteljerat vatten. Sedan kanske sättet WHO kommunicerar på är lite märkligt. Rapporten säger ungefär: baserat på det vi vet så är det inte farligt. Men vi vet inte så mycket i nuläget. Det låter lite som: It’s not dangerous – yet, i mina öron. Men överlag är det bra att det görs en sammanfattning av forskningsläget vad gäller mikroplaster och riskerna för människor, säger Tommy Cedervall, programchef för Sveriges största forskningsprogram om riskerna med nanomaterial.
– Det jag själv tycker är mest intressant är att rapporten lyfter fram nanoplaster som ett område där det behövs mer forskning.
Vad vet vi i dagsläget?
– I dag vet vi inte hur nanomaterial, som exempelvis plaster i nanostorlek, påverkar naturen och oss människor. Vi vet inte heller hur naturen påverkar nanomaterial; vad händer exempelvis med materialens sammansättning och karaktär när de har legat ute i vattendrag och sjöar under en lång tid? Material i nanostorlek får nämligen andra egenskaper än samma material får i större storlek och blir mer reaktiva. Beroende på vilken miljö de befinner sig i, som exempelvis blod eller vatten, reagerar de med olika ämnen i sin omgivning.
Mikroplast är plast som med tiden brutits ner till små bitar på upp till 5 millimeter. När nedbrytningen fortsätter blir plastbitarna ännu mindre och kallas då nanoplast. – Nanoplaster är ju mycket, mycket mindre i storlek än mikroplaster och det gör att vi kan få i oss av nanoplaster på ett annat sätt än mikroplaster. Nanoplaster kan tas upp av akvatiska organismer på ett annat sätt än vad större plastbitar kan göra. Det finns också forskning som tyder på att nanomaterial kan ansamlas i organismen. Vi måste helt enkelt veta mer om nanomaterial innan vi kan dra några definitiva slutsatser. – Just nu arbetar vi och andra forskargrupper med att upptäcka eller detektera nanopartiklar ute i naturen. Det räcker inte med att bara testa hur nanopartiklar påverkar cellorganismer i laboratoriemiljöer, utan vi måste också undersöka hur det faktiskt ser ut i den verkliga världen. Nu kan vi bara detektera nanomaterial i högre koncentrationer, och det kanske inte alls är så det ser ut i naturen. Forskare arbetar med att ta fram metoder som ska kunna mäta lägre koncentrationer av nanopartiklar. – Vi vill också veta hur nanoplaster ser ut, vilken form de har. Tillverkade nanopartiklar är ofta formade som runda bollar. Men hur ser nanoplaster som legat ute i naturen ut? Formen är avgörande för att kunna utforska hur nanoplaster kan binda till, och påverka, olika vattenlevande organismer. – Ett annat område som är intressant är hur nanoplaster påverkar jordmånen. Hur tar växter upp nanomaterial, och hur påverkar det i sin tur näringskedjan. – Det är viktigt att forska om risker med alla typer av nanomaterial, inte bara plaster. Men just plast är kanske extra brådskande eftersom det finns så ofantliga mängder av plast ute i naturen. Det gör potentialen för att det ska bildas nanoplaster väldigt stor. – Vi måste veta mer om riskerna och eventuella effekter innan vi med säkerhet kan säga om nanoplaster är farliga eller inte. Tommy Cedervall, forskare och programdirektör för Mistra Environmental Nanosafety, Lunds universitet, Tommy.cedervall@biochemistry.lu.se Text: Noomi Egan. Artikeln är publicerad på Lunds universitets hemsida.
Var står forskningen inom risker och nanomaterial just nu?
Varför är forskningen om nanoplaster viktig?
Kontakt:
