Ekonomipris till forskning för att hjälpa världens fattiga
Hur utformar vi bäst insatser för att minska den globala fattigdomen? Med hjälp av forskning byggd på fältexperiment har Abhijit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer, lagt grunden till att besvara denna för mänskligheten så fundamentala fråga. Tre forskare som delar på Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2019.
Trots dramatiska förändringar på senare år är en av mänsklighetens mest akuta frågor hur vi ska minska den globala fattigdomen i dess olika former. Drygt 700 miljoner människor i världen har fortfarande extremt små inkomster. Varje år dör runt fem miljoner barn under fem år av sjukdomar som man ofta skulle ha kunnat förebygga eller bota med billiga behandlingar. Hälften av världens barn lämnar skolan utan att ha fått grundläggande kunskaper i att läsa, skriva och räkna.
Abhijit Banerjee, Esther Duflo och Michael Kremer har introducerat ett nytt angreppssätt för att få tillförlitliga svar på hur man kan bekämpa global fattigdom.
I korthet handlar det om att dela upp den stora frågeställningen i mindre, mer hanterbara, frågor – till exempel vilka specifika åtgärder som är mest effektiva för att förbättra elevers skolresultat eller barns hälsotillstånd. De har visat att man vanligen kan besvara sådana mindre, mer väldefinierade, frågor med hjälp av noggrant utformade experiment bland direkt berörda människor.
I mitten av 90-talet visade Michael Kremer och hans kollegor hur kraftfullt detta tillvägagångssätt kan vara genom en rad fältexperiment som testade olika åtgärder för att förbättra skolresultaten i västra Kenya.
Pristagarnas allra första studier rörde möjligheten att komma åt problem i skolan. Vilka konkreta åtgärder höjer kunskapsnivån till lägst kostnad? I fattiga länder är läroböcker en bristvara och barn går ofta hungriga till skolan. Skulle skolresultaten bli bättre om eleverna fick tillgång till fler läroböcker? Eller vore det mer effektivt att ge dem fria skolmåltider? För att besvara sådana frågor bestämde sig Michael Kremer och hans kolleger vid 90-talets mitt för att flytta en del av sin forskning från universiteten i nordöstra USA till landsbygden i västra Kenya. Där skulle de göra flera fältexperiment i samarbete med en lokal ideell organisation (en så kallad non-governmental organisation, NGO). Men varför valde forskarna att använda sig av just fältexperiment? Jo, om man till exempel vill ta reda på vilken betydelse fler läroböcker har för elevernas resultat går det inte att rakt av jämföra skolor med olika tillgång till läroböcker. Skolorna skiljer sig rimligen åt på många sätt: mer välbeställda familjer köper vanligen böcker till sina barn, skolresultaten är troligen bättre i skolor där färre barn är riktigt fattiga, och så vidare. Ett sätt att komma runt de här svårigheterna är att se till att de skolor man jämför i genomsnitt är lika. Det kan man åstadkomma genom att låta slumpen avgöra vilka skolor som hamnar i vilken jämförelsegrupp – en gammal insikt som ligger bakom den långa experimentella traditionen inom naturvetenskap och medicin. Men till skillnad från traditionell klinisk prövning har pristagarna använt sig av fältexperiment där de studerar individer som agerar i sin naturliga miljö. Kopplade skolresultat till olika former av stöd Kremer med flera delade alltså slumpmässigt in ett större antal skolor med betydande behov av stöd i olika grupper. Dessa grupper av skolor fick extra resurser, men i olika former och vid olika tidpunkter. I en studie fick en grupp tillgång till fler läroböcker, i en annan studie handlade det om fria skolmåltider. Eftersom lotten avgjort vilken skola som fick vad fanns inga genomsnittliga skillnader mellan de olika grupperna när experimenten startade. Forskarna kunde därför trovärdigt koppla senare skillnader i skolresultat till de olika formerna av stöd. Experimenten visade att vare sig fler läroböcker eller fria skolmåltider gjorde någon skillnad alls för skolresultaten. Om läroböckerna hade någon positiv effekt så gällde den bara de allra duktigaste eleverna. Nivåanpassad undervisning viktigast Att för lite nivåanpassad undervisning, snarare än för lite resurser, är det centrala problemet i många fattiga länder har visat sig även vid flera senare fältexperiment. I det första av dessa studerade Banerjee, Duflo med flera effekten av stödundervisning för elever i två indiska städer. Skolorna i Mumbai och Vadodara fick tillgång till nya hjälplärare som skulle stötta barn med särskilda svårigheter. Genom en klurig, slumpmässig, indelning av skolor i olika grupper kunde forskarna trovärdigt mäta effekten av hjälplärare. Experimentet visade tydligt att nivåanpassad hjälp till de svagaste eleverna var en effektiv insats på både kort och medellång sikt. I pristagarnas fältexperiment hade fler läroböcker och fria skolmåltider små effekter, medan nivåanpassad undervisning klart förbättrade skolresultaten. Efter dessa tidiga studier i Kenya och Indien följde många nya fältexperiment. De utfördes i flera
olika länder och rörde insatser på andra viktiga områden som hälsoproblem, tillgång till krediter och anammandet av ny teknologi. De tre pristagarna gick i spetsen för denna forskning. I spåren av deras arbeten har fältexperiment blivit den vedertagna metoden när utvecklingsekonomer undersöker effekterna av olika åtgärder för att lindra fattigdom.
Källa: KVA
Abhijit Banerjee och Esther Duflo, ofta tillsammans med Michael Kremer, fortsatte att arbeta på liknande sätt i andra länder och med andra frågor. Deras experimentella forskningsmetoder har i dag blivit helt dominerande bland utvecklingsekonomer.
Forskningsrönen från pristagarna – och de forskare som följde i deras fotspår – har dramatiskt förbättrat vår förmåga att bekämpa fattigdom i praktiken. Som ett direkt resultat av en av deras studier har mer än fem miljoner indiska barn fått ta del av effektiva program med stödundervisning i skolan. Ett annat exempel är de kraftiga subventioner till förebyggande hälsovård som flera länder infört.
Det här är bara ett par exempel på hur den nya forskningen redan hjälpt till att minska fattigdomen runt om i världen. Den har också stor potential att ytterligare förbättra livet i framtiden för de människor som har det allra sämst.
Abhijit Banerjee, född 1961 (58 år) i Mumbai, Indien. Fil.dr 1988 vid Harvard University, Cambridge, USA. Ford Foundation International Professor of Economics vid Massachusetts Institute of Technology, Cambridge, USA. Esther Duflo, född 1972 (46 år) i Paris, Frankrike. Fil.dr 1999 vid Massachusetts Institute of Technology, Cambridge, USA. Abdul Latif Jameel Professor of Poverty Alleviation and Development Economics vid Massachusetts Institute of Technology, Cambridge, USA. Michael Kremer, född 1964 (54 år). Fil.dr 1992 vid Harvard University, Cambridge, USA. Gates Professor of Developing Societies vid Harvard University, Cambridge, USA. Prissumma: 9 miljoner svenska kronor, delas lika mellan pristagarna.
