Metoden som ska minska skjutningarna i Malmö
Skotten i Malmö upprör. Hur får man stopp på skjutningarna? Vad säger forskningen? Socialantropologen Anna Hedlund gör fältarbete om brottförebyggande åtgärder i Malmö och intervjuar nyckelpersoner inom socialtjänst, polis, kriminalvård och civilsamhälle.
I Malmö försöker man komma till rätta med skjutningarna bland annat genom ett projekt som heter ”Sluta skjut”, en metodik som fungerat framgångsrikt i amerikanska gängkriminella områden (se faktaruta). Anna Hedlund vid Lunds universitet är en av de forskare som arbetar i det treåriga forskningsprojektet Eldupphör Malmö där man bland annat testar ”Sluta skjut”. I sin forskning studerar hon hur det projektet och andra brottsförebyggande metoder fungerar i Malmö.
Projektet Sluta skjut
Sluta skjut är ett samarbete mellan polisen, kriminalvården, Malmö stad och medborgare för att förebygga skjutningar och göra det lättare att få rätt stöd för den som vill bort från ett våldsamt liv.
Strategin bygger på en beprövad amerikansk modell, GVI (gruppvåldsintervention), som visat goda resultat i våldsutsatta städer i USA. Det handlar inte så mycket om nya arbetsmetoder. Det nya i strategin handlar mer om ett välkoordinerat samarbete, ett bättre nyttjande av existerande resurser och sättet arbetet kommuniceras ut till grupper och deltagare.
Du jämför också hur de fungerat på andra ställen. Vad finns det för skillnader?
– Jag är visserligen mitt uppe i pågående forskning, men en skillnad i brottsligheten mellan Malmö och amerikanska städer med hög brottslighet, som kan påverka Sluta skjut-projektets framgång, är gängen. I USA finns det sammanhållna gäng och gängledare. I Malmö verkar de kriminella ingå i lösare nätverk. Det kan medföra att det blir svårare att få stopp på skjutningarna eftersom det inte verkar finnas nyckelpersoner på samma sätt som i de amerikanska städer där metoderna utarbetats. Sluta skjut-projektet infördes som ett pilotförsök för två år sedan och sedan dess har faktiskt skjutningarna minskat, höstens fruktansvärda mord till trots. Sedan är det för tidigt att säga vad det beror på.
Är forskare överens om vilka metoder som fungerar bäst när det gäller brottsförebyggande åtgärder?
– Nästan all forskning pekar mot att ”hårda tag”, det vill säga enbart polisiära insatser utan annat stöd från samhället, inte hjälper. Det har visat sig på många ställen, som exempelvis i metoden ”La mano dura” i El Salvador, som fyllde fängelserna utan att lösa gängproblematiken. Sammanfattningsvis kan sägas att ”hårda tag” ofta vinner politiska röster men inte löser problemen.
Vad säger du om operation Rimfrost som är den nya kraftiga förstärkningen av polisen i Malmö?
– Det är en bra strategi som förhoppningsvis kan få stopp på våldsspiralen, men bara kortsiktigt. Överlag tycker jag att man tillmäter polisen för stort ansvar och samhället som helhet för litet. Bäst resultat får man när skola, socialtjänst, polis och civilsamhälle samverkar. Exempelvis vet man att nattpatrullerna i Rosengård och områdesvärdar i bostadsområden ger positiva resultat. På platser i USA där man lyckats få bukt med skjutningar har ofta kyrkan och annan frivilligverksamhet spelat en viktig roll.
Anna Hedlund har tidigare studerat Hutumilisen i Kongo, bland annat med syftet att förstå våld ur förövarnas perspektiv.
Finns det lärdomar från Kongo som också kan gälla i Malmö?
– Ja. I Kongo var det tydligt att de grepp som fungerade för att få slut på våldsspiralen var lokala och kom från gräsrotsnivå. Stora övergripande satsningar fungerade ofta sämre.
Projektet:
Text: Ulrika Oredsson, Lunds universitet. Texten har tidigare varit publicerad på Lunds universitets hemsida.
