Svåra epidemier en del av vår historia

Smittkoppor, dysenteri och febersjukdomar var återkommande farsoter under 1600- och 1700-talen. Mest skrämmande var dock pesten som på ett oförutsägbart sätt slog till gång på gång.

– Alla känner väl till 1300-talets digerdöd då ungefär en tredjedel av Europas befolkning dog, säger Daniel Larsson, forskare i historia vid Göteborgs universitet. Mindre känt är kanske att pesten gång på gång återkom under de följande seklerna med förfärande verkan. Den senaste pestepidemin i Sverige, 1710–1711, ledde till cirka 100 000 döda, en katastrof, inte minst med tanke på att befolkningen bara var på cirka 1,3 miljoner människor.

Smittsamma sjukdomars spridning kan historiker undersöka i kyrkoböcker och begravningslängder. Det går dock inte alltid att utläsa exakt vad människor dog av.

– Ofta finns anteckningar om symtom, som att någon dött av hosta eller feber, men det säger ju inte om det var tyfus, tuberkulos eller något annat. Det går heller inte att utläsa hur stor smittspridningen var. En begravningslängd kan exempelvis ange att 15 barn dött i smittkoppor, men det säger ju ingenting om hur många smittade som överlevde.

Återkommande epidemier

Smittkoppor uppfattades som en barnsjukdom under tidigmodern tid, berättar Daniel Larsson.

– Epidemierna kom med 5–6-års mellanrum och i princip alla som inte tidigare haft sjukdomen blev smittade, det vill säga i huvudsak barn. Världens första vaccin, smittkoppsvaccinet, utvecklades i slutet av 1700-talet men sjukdomen verkar ha avtagit och blivit mindre aggressiv redan innan dess.

Också malaria fanns i Sverige och försvann först på 1800-talet då våtmarker började dikas ut för att användas i jordbruket.

Istället kom en annan förfärande sjukdom. Under 1800-talet dog närmare 40 000 svenskar i kolera och omfattningen ledde till att särskilda kolerasjukhus och kolerakyrkogårdar upprättades.

Avvägning mellan karantän och öppen handel

– Koleran var ny i Europa men hade funnits i Gangesdeltat i tusentals år, berättar Daniel Larsson. Sjukdomen började spridas i samband med allmänt ökad handel och inom det brittiska imperiet och fanns snart i hela världen. Läkarna tvistade om orsaken till sjukdomen och två läger bildades. Somliga ansåg att den berodde på små osynliga smittämnen och förordade därför karantän och avspärrningar. Andra menade att sjukdomen orsakades av smuts och dålig hygien, vilket verkade troligt eftersom främst fattiga människor i dåliga bostäder drabbades.
Precis som idag gällde det att väga olika åtgärder mot varandra: å ena sidan minska smittspridning, å andra sidan ändå hålla igång handeln så att samhället kunde fungera.

Först i slutet av 1800-talet upptäcktes den bakterie, vibrio cholerae, som orsakar kolera.

– Men det är en sak att vetenskapligt konstatera vad som leder till sjukdom, och en annan sak att faktiskt göra något åt det. Koleran fortsatte att skörda offer men ledde också till positiva konsekvenser som stora satsningar på vatten- och avloppssystem, bättre bostäder och mer noggrann hygien. Epidemin var alltså en av flera orsaker till omvandlingen av Sverige till ett sundare samhälle.

Historiska farsoter ger lärdomar

Det är svårt att dra paralleller mellan dagens covid-19-pandemi och forna tiders farsoter, då dödligheten i de historiska farsoterna var så oändligt mycket högre, påpekar Daniel Larsson.

– Men kanske kan ändå två lärdomar dras. Den första är vikten av saklig och korrekt information. Under koleraepidemierna fälldes exempelvis Aftonbladet för ryktesspridning, som förstås spädde på oron i samhället. Den andra lärdomen handlar om betydelsen av att ha en bred och långsiktig skyddsstruktur för att i möjligaste mån vara beredd på att katastrofer fortfarande kan inträffa. Kanske som ett slags civilförsvar, fast mot de virusattacker som uppenbarligen sätter samhället på hårda prov också i vår tid.

Boktips:

Kolera: samhället, idéerna och katastrofen 1834, av Daniel Larsson

Text: Eva Lundgren

Artikeln är tidigare publicerad på Göteborgs universitets hemsida