Efterfrågan på ledarskap är alltid som störst i samband med kriser. Men vad kännetecknar ett starkt ledarskap? Det som utövas i Sverige under coronakrisen bygger på en stor tilltro till människors förmåga att ta eget ansvar. Två forskare från Handelshögskolan i Stockholm tittar närmare på varför ledarskapet i Sverige skiljer sig från resten av världen.
Det är i kristider vi människor förväntar oss att ledare ska träda fram och på ett övertygande sätt peka ut en riktning. Förväntningarna uttrycks ofta i en önskan om starkt ledarskap. Vad som menas med starkt ledarskap är sällan helt tydligt men handlar oftast om ledare som visar på handlingskraft eller karismatiska personer som enkelt kan förmedla kraftfulla och tydliga budskap, förklarar Ingalill Holmberg och Pernilla Petrelius Karlberg, som båda forskar om ledarskap. Dessa ledarideal är arketyper som vi alla känner igen från media, film, litteratur – och till en del även från forskningen.
När ledarskap bryter mot dominerande uppfattningar ifrågasätts ledarskapet. Det utmålas som bristfälligt och otillräckligt. Det ledarskap som utövas för att bekämpa smittspridningen i Sverige har mötts av misstro och ifrågasättande – åtminstone utomlands.
– I internationell press beskrivs den svenska hanteringen av smittbekämpning som en exotisk experimentverkstad och i medierapporteringen har enskilda ledare gång på gång utsatts för hårdhänt kritik. Bristen på just handlingskraft är ett återkommande tema liksom oförmåga att inte kunna leverera tydliga svar på svåra och komplexa frågor, säger Ingalill Holmberg.
Tilltro till eget ansvar
Så, betyder det att Sverige slagit in på fel väg? Att regeringens nuvarande linje bör bytas ut mot ett ledarskap med större stöd och högre omedelbar acceptans internationellt? Inte nödvändigtvis, menar de båda forskarna. De mest uppenbara skälen är att coronaviruset har ett händelseförlopp som ingen egentligen kan förutse. Då osäkerheten är så stor blir det oundvikligt att de som har ett betydande inflytande över insatser och åtgärder måste pröva sig fram och samtidigt välja strategier som uppfattas som legitima i det svenska samhället.
Den stora skillnaden mellan Sverige och många andra länder är att det ledarskap som utövas för att hantera smittspridning och de ekonomiska följdverkningarna i Sverige bygger på en ledarskapspraktik som sätter stor tilltro till människors förmåga att ta eget ansvar. Och strategin har i mångt och mycket varit populär bland svenskarna. Förtroendet för regeringen har växt sedan utbrottet, och Folkhälsomyndighetens Anders Tegnell har närmast fått kändisstatus.
– Genom att ständigt påminna om att vi alla har ett ansvar görs vi delaktiga i beslutsfattande och därmed i verkningsgraden av de åtgärder som sätts in. Förmågan och villigheten att samverka blir helt avgörande för om insatserna fungerar eller helt enkelt kollapsar. Det handlar i grunden om en kombination av självledarskap och en kapacitet att tillsammans med andra bidra till såväl akut problemlösning som de övergripande mål som formuleras av myndigheter och politiker, säger Pernilla Petrelius Karlberg.
Vi litar på expertisen
Ingalill Holmberg och Pernilla Petrelius Karlberg menar på att den valda vägen inte bara är skälig – utan kanske till och med det bästa sättet att angripa krisen i Sverige. All förändring som inte sker med tvång bygger på tillit – och hur tillit byggs är kulturellt betingat, framhåller forskarna. I ett samhälle som har hög tilltro till meritokrati och kunskap får evidensbaserade fakta och expertis då en framträdande ställning.
– Det är ingen slump att experter inom olika områden ges stort utrymme i debatten och får ett starkt gehör hos den svenska allmänheten. I andra länder och andra kulturer kan förväntningarna på ledarskapet se helt annorlunda ut. Den danska regeringens beslut om att stänga gränsen för att begränsa smittspridningen byggde inte på någon vetenskaplig rekommendation från de danska hälsomyndigheterna. Det var ett politiskt beslut som baserades på politikernas bedömning av det danska samhällets förväntningar, säger Ingalill Holmberg.
Den myndighetsutövning och ledarskapspraktik som synliggörs i bekämpningen av covid-19 avspeglar föreställningar om hur makt och inflytande bör utövas i en demokrati där teamarbete, dialog och kunskap är starka värderingar, menar forskarna.
– Ett ledarskap som inte fångar grundläggande värderingar i ett samhälle är dömt att misslyckas, säger Pernilla Petrelius Karlberg.
Många som hjälps åt
Det fåtal ledare som figurerar i media kan inte överblicka de resurser som behövs för att hantera precis alla problem som uppstår i samhället. Där ser vi exempel på ledarskap som tas och delas av många, förklarar Ingalill Holmberg.
Dagligen ser vi exempel på hur företag, organisationer och enskilda aktörer aktivt tar ansvar och utövar ledarskap för att leverera innovativa lösningar på de problem som måste hanteras i kölvattnet av coronavirusets spridning. Plötsligt uppstår samarbeten där människor hjälps åt där man kan. Lastbilsproducenter skickar sina logistikexperter till företag som producerar medicinsk utrustning för att tillverka respiratorer.
Inom kommuner går personal från kultur- och fritidsnämnder för att hjälpa till i äldrevården. Enskilda initiativ tas för att snabbutbilda personalgrupper för helt nya uppgifter, skyddskläder tillverkas i gympasalar av personer som samordnar nya kompetensområden och grannar samverkar för att handla mat åt riskgrupper.
Om valda strategier och ansatser räcker för att bekämpa covid-19 smittan återstår att se. Den största utmaningen för de ledare som nu befinner sig i händelseutvecklingens centrum är att under stark press och extrem osäkerhet bygga tillit i realtid. Samtidigt som alla med en smartphone och tillgång till sociala medier kan ge sig in i debatten, ifrågasätta och leverera omdömen om hur krisen hanteras dag för dag.
