Äldreomsorgen är en resursmässigt eftersatt och undervärderad del av samhället, både i Sverige och internationellt. I coronapandemins inledningsskede glömdes äldreomsorgen helt enkelt bort, vilket är en av huvudorsakerna till att smittan fått så omfattande spridning i många länders äldreboenden.
Det menar Marta Szebehely, professor emeritus i socialt arbete vid Stockholms universitet. Hon har forskat om äldreomsorg och andra omsorgsfrågor sedan 1980-talet.
– Coronakrisen blottar brister som funnits i äldreomsorgen i flera decennier och synliggör behovet av förändringar på såväl kort som längre sikt – för både de äldres och personalens skull, säger hon.
Hur kunde covid-19 ta sig in på äldreboenden i den omfattningen?
– Det är tyvärr ett internationellt fenomen och absolut inget unikt för Sverige. I ett antal länder, där det finns någorlunda tillförlitlig statistik, har bortåt hälften eller mer av covid-19 dödsfallen inträffat i äldreboenden. Delvis beror det förstås på att det är där de äldsta och sköraste människorna finns. Att smittan har kommit in mer på äldreboenden än inom sjukvården beror nog bland annat på att äldreboenden inte på samma sätt som sjukhus är byggda för att hantera smittsamma sjukdomar. Dessutom är det mycket vanligare med timanställningar inom äldreomsorgen än inom sjukvården, vilket också försvårar situationen.
– En annan viktig faktor är att när pandemin började hade politiker och myndigheter, i Sverige och internationellt, i stort sett bara fokus på sjukhusvården och på att få fram tillräckligt med intensivvårdsplatser, inte på äldreomsorgen.
Vad säger det om situationen inom äldreomsorgen?
– Det visar på att äldreomsorgen är en undervärderad del av samhällets vård- och omsorgsapparat. I hela världen har äldreomsorgspersonal, varav den absoluta majoriteten är kvinnor, låg status och problematiska arbetsförhållanden. Det är ett underbetalt och tungt arbete och sjukskrivningar och arbetsskador är vanligare än inom de flesta yrken. De kvalifikationer som krävs för arbetet är ofta underskattade och många har otrygga anställningar.
– I många länder, Sverige inräknat, har dessutom resurserna till äldreomsorgen stramats åt sedan flera decennier, vilket har lett till att personalens arbetssituation har försämrats ytterligare. I vår forskning har vi till exempel sett hur arbetstakten och tidspressen ökat, allt fler arbetar underbemannat, handlingsutrymmet har minskat, liksom tiden för stöd från kollegor och chefer. Allt fler känner sig kroppsligt och psykiskt uttröttade efter arbetsdagen och allt fler vill sluta på jobbet.
Vad behövs för att ändra på situationen?
– Det behövs mer resurser till äldreomsorgen, bättre arbetsscheman och organisations¬förändringar som minskar arbets¬belastningen, ökar personalens inflytande i vardagen och skapar utrymme för stöd från kollegor och arbetsledning. Själva omsorgsarbetet måste uppvärderas. Först då kan den negativa utvecklingen vändas.
Varför har du valt att forska om det du gör?
– Jag drivs nog av både nyfikenhet och en vilja att minska orättvisorna i samhället – att bidra till förbättringar för gamla människor med omsorgsbehov, deras anhöriga och för personalen. Dessutom har jag den stora fördelen av att ha fått arbeta med en fantastisk grupp av kollegor som drivs av samma passion vilket gör att mitt forskarliv har varit stimulerande och roligt trots att de allvarliga frågor vi oftast arbetar med.
Artikeln var först publicerad på Stockholms universitets webb.
