Därför är det svårare för somliga att hålla avståndet
Världen över har vår rörelsefrihet begränsats på olika nivåer i ett försök att sakta ner spridningen av covid-19. Men somliga verkar ha det svårare än andra att hålla distansen. Socialpsykologi kan hjälpa oss att förstå varför vissa av oss inte följer rekommendationerna.
Ingen hade nog räknat med att inleda det nya decenniet med en världsomspännande pandemi. Regeringar har angripit problemet på olika sätt. Många länder har infört karantän och beordrat befolkningen att stanna hemma – i vissa fall upprätthållet av polis. Andra länder – som Sverige – har valt bort tvångskarantän och istället fokuserat på rekommendationer om social distansering och hygien, samt ett förtroende till att allmänheten ska kunna arbeta tillsammans för att platta till kurvan.
Även om de flesta nu är väl medvetna om farorna med viruset och hur lätt det sprids kan man se många exempel på att människor inte håller ett säkert avstånd. Detta sker inte bara i kön i mataffären, utan även när det gäller att träffa vänner och familj, gå på fest – eller protestera i stora grupper. Varför är det så? Socialpsykologi har en del av förklaringen, menar Wiley Wakeman och Mark Conley, båda forskare vid Handelshögskolan i Stockholm.
Pluralistisk okunnighet
– Det kan vara så att alla personligen tror på att individer bör utöva social distansering – stå två meter ifrån varandra i offentliga utrymmen – men eftersom de inte ser andra utöva social distansering så tror de att andra helt enkelt inte känner på samma sätt. Med andra ord kanske vi alla är överens om att social distansering är rätt sak att göra, men eftersom vi inte ser någon utöva det så tror vi, felaktigt, att andra inte håller med oss och vi blir själva ovilliga att säga ifrån, förklarar Wiley Wakeman.
Psykologerna Dale Miller och Cathy McFarland beskrev detta sociala fenomen och kallade det “pluralistiskt okunnighet”.
– De menar att individer kan ha gemensamma trosuppfattningar och förkasta hur saker vanligtvis görs offentligt. Men eftersom de känner sig för generade för att föra fram sina åsikter, särskilt när det känner att andra kanske inte delar dessa åsikter, så ändrar de inte sitt beteende. När det gäller svenskar är det förmodligen inte en överdrift att säga att de undviker konflikt och pinsamma situationer, särskilt offentligt, så det kanske inte är så att vi inte håller med om att social distansering är viktigt, men vi kan inte effektivt samordna våra åsikter på sätt som reglerar beteende, säger Wiley Wakeman.
Åskådareffekten
På ett liknande sätt blir det ofta svårare att göra rätt när andra är passiva. ”Åskådareffekten” uppstår när individer bevittnar en överträdelse eller tragedi men inte agerar på sina instinkter just för att andra är i närheten.
Mark Conley förklarar fenomenet:
– Åskådareffekten uppstår specifikt på grund av att andra människor samtidigt bevittnar samma fenomen.
Om man ensam ställs inför samma situation skulle man som individ agera, menar Mark Conley. Men eftersom andra också bevittnar händelsen och de förmodligen också skulle kunna hjälpa till, legitimerar detta att du själv inte gör rätt.
– Och eftersom andra åskådare inte agerar, klandrar man istället andra för deras dåliga beteende eller gör antagandet att andra hanterar situationen på ett sätt som de inte kan se – något som hjälper dem att glömma det faktum att de själva ännu inte har gjort något och att det kan finnas betydande konsekvenser av deras passivitet.
Motiverad exceptionalism
Pluralistisk okunnighet och åskådareffekten utgår ifrån att vi objektivt och korrekt förstår det hot som covid-19 utgör – men det är kanske att vara lite väl optimistisk. Den snabba spridningen och de omfattande konsekvenserna av viruset är oroande. I slutändan hotar denna pandemi nästan alla, och både vårt beteende och vårt omdöme är inte samma under normala omständigheter som när vi lever med en hotbild.
Vi tenderar att ha en positiv bild av våra egna förmågor, och specifika hot mot vår egen existens stärken den bilden. Vår objektiva förståelse av information kan rubbas när vi står inför större hot. Forskare som Shelley Taylor menar att de här positiva föreställningarna i själva verket kan vara bra för vår mentala hälsa eftersom de skapar en psykologisk trygg hamn som skyddar oss mot de tumultartade händelserna som hotar att ta över.
– Vårt psykologiska immunförsvar kan dölja riskerna med att smittas eller sprida covid-19, och vi känner att vi har någon slags superimmunitet eller motståndskraft mot sjukdomen som hjälper oss att anpassa oss till detta specifika hot, säger Wiley Wakeman.
Denna självskyddande illusion har dokumenterats hos cancerpatienter som tror att de kan kontrollera sin egen cancer eller har större chans att överleva än diagnosen antyder, trots att det är statistiskt osannolikt.
– Sådana positiva illusioner kan hjälpa till på kort sikt med att anpassa sig till en hotfull situation och skydda våra egon från den direkta effekten av hotet som pandemin utgör. Emellertid kan dessa illusioner också bidra till det dåliga beteendet kopplat till spridningen av covid-19.
Så kan vi förbättra vårt beteende?
Med tanke på psykologin, vad kan och bör vi alltså göra? Conley och Wakeman beskriver tre lösningar:
1) Erkänna våra fördomar och illusioner:
Om vi vet hur och när vårt beteende sannolikt kommer att skilja sig från det rekommenderade kan vi vidta åtgärder för att förändra det. Det handlar om att förstå våra fördomar och illusioner, förstå när de kommer att påverka vårt beslutsfattande och vidta åtgärder för att bli mer medvetna om hur vårt beteende skiljer sig från det vi borde göra.
2) Visa mod:
Att visa mod är svårt. Det kommer dock att vara nödvändigt om du ska vidta åtgärder för att förändra ditt beteende, även om andra inte gör det. Kanske betyder det att handla på tider då andra inte gör det eller flytta sig när andra kommer för nära. Du har ingen kontroll över hur andra beter sig, men genom att själv vidta åtgärder kan du ändra din egen påverkan på andra. På så sätt kan du signalera vad du tänker om vad som behöver göras, och kanske bidra till att fler följer ditt exempel.
3) Luta oss mot det civila samhället:
Kanske behöver inte regeringen diktera vad man måste göra som individ, utan snarare påminna om vad vi borde göra. Verksamheter på alla nivåer, från lokala kommuner till butiker och kollektivtrafik, kan alla hjälpa till att ge oss en knuff i rätt riktning. Detta kan innebära att man begränsar antalet personer i en butik eller restaurant, eller sätter upp visuella påminnelser för att hålla avstånd. Ett exempel är Irland, vars kommuner har målat upp två meters avstånd på parkvägar som en påminnelse för att man som fotgängare enkelt ska kunna hålla ett säkert avstånd. Eftersom våra psyken belastas av alla de bekymmer som den här pandemin medför kan det vara så att vi helt enkelt behöver lite hjälp för att komma ihåg vad vi behöver göra under dessa besvärliga tider.
