Renkött har inte alltid varit vanligt på menyn. Samisk mathistoria visar att kulturen i Sápmi varit mycket mer varierad än man tidigare trott, enligt forskning vid Stockholms universitet.
Den gängse bilden av samisk kultur i historieforskningen är att den varit likriktad och utan större influenser utifrån under århundraden. En ny avhandling i arkeologi om matkulturen i Sápmi ger nu en annan bild av samisk historia.
– I historieskrivningen av Sápmi finns en stark bild av att man alltid har ätit mycket ren, men det har inte sett ut så historiskt. Man åt lite allt möjligt, en väldigt blandad kost med däggdjur, fågel och fisk från insjöar och hav, beroende på var man bodde, säger arkeologen Markus Fjellström, som nyligen disputerade med avhandlingen ”Food Cultures in Sápmi”.
Bild av homogent Sápmi
En teori är att renen var mer av en handelsvara, där produkterna snarare förädlades och såldes. Vad man har ätit till vardags har istället styrts väldigt mycket av lokala förhållanden, som om man bodde nära kusten eller i inlandet, vid en marknadsplats eller mer avskilt. Många samer var också bofasta och höll bland annat både får och getter.
Sápmi, även kallat Sameland, är det område som omfattar samernas historiska bosättningsområden. Sápmi sträcker sig över hela Nordkalotten samt en stor del av Skandinaviska halvön. Området omfattar delar av Sverige, Norge, Finland och Kolahalvön i Ryssland.
Källa: Wikipedia
– Den rasbiologiska forskningen har historiskt haft stort inflytande på forskning om samisk kultur, vilket bidragit till bilden av ett väldigt homogent Sápmi. Genom att studera matkulturen visar min avhandling att det funnits ett mycket mer komplext samhälle än historieskrivningen gjort gällande, säger Markus Fjellström.
Väcker etiska frågor
Men att forska på mänskliga kvarlevor är kontroversiellt och väcker frågor om etik. Vem har till exempel rätt att analysera dem? Och vem är det egentligen som äger kvarlevorna? I dag ägs allt arkeologiskt material, så kallade fornfynd, formellt av den svenska staten och är lagskyddat. Men mänskliga kvarlevor har inte alltid kommit i statens ägo på etiskt försvarbara vägar. I slutet av 1800-talet och första halvan av 1900-talet var det inte ovanligt att ben samlades in från till exempel Sápmi i rasbiologiska syften och fördes till de nordiska huvudstäderna.
Kvarlevor återfördes
Markus Fjellström har, som en del av sin forskning, tittat på benmaterial från bland annat Rounala ödekyrkogård, som modern historieforskning visat var i bruk från 1300-talet ända fram till 1750-talet. Alla mänskliga kvarlevor från kyrkogården samlades in för rasbiologiska studier i början av 1900-talet och fraktades till Anatomiska institutet i Uppsala. De har sedan legat på både Historiska museet i Stockholm och Gustavianum i Uppsala, och återfördes först 2016 till ”Ájtte – Svenskt Fjäll och Samemuseum” i Jokkmokk efter påtryckningar från Sametinget.
Viktig forskning
2007 krävde Sametinget en inventering av alla mänskliga kvarlevor från Sápmi vid svenska museer, för att kunna återföra kvarlevorna till Sápmi. Opinionen i Sápmi kring nyttan av modern forskning på de mänskliga kvarlevorna är delad.
– Det finns de som tycker att det är nödvändigt och de som tycker att det är fruktansvärt och innebär nya övergrepp, men frågan är inte enkel. Mycket beror på vilken typ av forskning det handlar om. Jag tycker att det är viktigt att nyansera bilden av och historieskrivningen om Sápmi och hela norra Skandinavien. Det ger ökad kunskap, i det här fallet om att det faktiskt aldrig har funnits några homogena samhällen eller enkla grupper, varken i Sápmi eller någon annanstans.
Ben som berättar
Allt vi äter sätter sig som spår i våra kroppar, i all vävnad, i naglar, hår, hud och skelett. Eftersom det mesta som är organiskt material bryts ner av jorden, arbetar arkeologer framför allt med skelettdelar för att få fram information om det förflutna. Den så kallade isotopsammansättningen i benmaterialet analyseras för att få fram historiska fakta om kost, sjukdomar med mera.
Avhandlingen ”Food Cultures in Sápmi” belyser, med hjälp av arkeologiska studier av skelettmaterial, vad människor ätit i Sápmi från år 600 till 1900. De områden som undersökts är bland annat Vivallen, Silbojokk och Rounala i Sverige och Gullholmen och Kirkegårdsøya i Norge.
Förutom matkulturen, beskriver avhandlingen även begreppen fjällsamer, skogssamer och sjö- eller kustsamer, kväner, birkarlar och karelare. Den diskuterar framträdande drag för den samiska kulturen, såsom samisk förkristen begravningssed, ger en forskningshistorik över rendomesticering och pastoralism i Sápmi och lyfter frågor kring kolonialism och återföring och återbegravning av mänskliga kvarlevor.
Avhandling:
Kontakt:
Markus Fjellström, Institutionen för arkeologi och antikens kultur, Stockholms universitet, markus.fjellstrom@arklab.su.se
