Om du någon gång sniffat dig yr i en parfymaffär, kanske du också stött på påståenden om att pH-värde, doftnoter och feromoner påverkar doften. Är dessa och andra påståenden sanna? Och vad får oss i slutändan att lukta gott – och äckligt? Kemiprofessorn Ulf Ellervik reder ut begreppen.
För oss tvåbenta varelser med näsan högt ovanför marken är lukten inte längre ett livsavgörande sinne, på samma sätt som för våra mer avlägsna däggdjurssläktingar. För människan har synen tagit förstaplatsen. Det hindrar nu inte att luktsinnet är viktigt för oss på andra sätt.
– Luktsinnet är unikt eftersom det är så tydligt kopplat till hjärnans känslocentrum. Lukter kan underlätta inlärning och väcka minnen till liv, säger Ulf Ellervik, professor i bioorganisk kemi.
Med tanke på luktens makt över våra känslor är det inte konstigt att vi vill lukta gott. Vår önskan att få omgivningens uppskattning – liksom vår förmåga att njuta av dofter – har gjort parfym- och kosmetikaindustrin till en mångmiljardindustri.
Aura av vetenskaplighet
Kanske för att motivera priset, omgärdas ibland produkterna av argument som skänker en aura av vetenskaplighet. Ett som florerar är att parfymen luktar olika från person till person beroende på hudens pH-värde.
– pH-värdet på huden varierar marginellt mellan människor. Det inverkar knappast, har man märkbart annorlunda pH-värde beror det på andra omständigheter, säger Ulf Ellervik.
Annat kan däremot inverka, påpekar han, såsom kroppens talgproduktion. Lukt binder till fett, så hos personer med fetare hud fastnar dofterna längre än de som producerar mindre talg.
Vissa parfymtillverkare hävdar att deras produkter interagerar med kroppens egna doftsignaler, de så kallade feromonerna, och på så sätt skapar en helt unik doft.
– Det är med största sannolikhet en bluff, eller i vart fall väldigt överskattat. Det finns än så länge inga hårda bevis på att vi överhuvudtaget påverkas av feromoner.
Feromoner hör nu inte till vardagspratet i parfymbranschen. Det gör däremot doftnoter. En parfym utvecklas i tre faser, sägs det, beroende på de inneboende ingrediensernas avdunstningstakt; från den första flyktiga toppnoten, via hjärtnoten till den mer seglivade basnoten. Till de förra hör exempelvis citrus och fruktiga lukter medan vanilj, mysk och träaktiga dofter tenderar stanna kvar längre på huden.
Stämmer detta?
– Det stämmer att kemikalier avdunstar olika snabbt. Mindre molekyler lossnar snabbare än tyngre och är du varm avdunstar de ännu snabbare.
Samtidigt flaggar Ulf Ellervik för ett annat betraktelsesätt: att betrakta parfymörernas mixtrande med kemikalier som en konstform, ungefär som måleri eller matlagning. Då behöver man inte tänka i vetenskapliga termer.
– Oavsett får man nog säga att doftnoter är ett trubbigt begrepp, även om det ligger en del i det. Liksom att parfymindustrin gärna låtsas vara lite vetenskaplig. Däremot är parfymtillverkare skickliga på att ta fram kombinationer som många gillar.
Parfymörer och kemister blir också allt bättre på att labba fram nya syntetiska dofter, vilket öppnar för helt nya luktupplevelser som annars kan vara svåra att extrahera, till exempel lilja. Möjligheten att mixtra fram animaliska noter, till exempel mysk, ger etiska fördelar. Kemister kan också skicka in nya, egenframställda lukter till parfymerifirmor.
– En kollega råkade en gång få fram en väldoftande kemikalie som han skickade in. Själv har jag bara fått fram äckliga dofter, en gång en riktigt obehaglig blandning mellan ädelost och fotsvett…
Går det att hävda att syntetiskt framställda kemikalier i parfymer är sämre eller bättre än naturliga?
Nej, enligt Ulf Ellervik, en viss syntetisk molekyl är exakt densamma som en som kommer från naturen.
Alkoholen är däremot en orsak till att parfymer har en något skarp, stickande lukt och som av vissa uppfattas som lite onaturlig. Den behövs dock för att lösa upp luktämnena och avdunstar ganska snabbt. Också kräm och olja kan fungera som doftbärare. Fetter löser vissa luktämnen bättre och släpper ifrån sig dem i långsammare takt.
Hundratals bakterietyper på huden
Vare sig vi vill det eller ej, luktar vi också av oss själva. Av svett, till exempel. I armhålan och i underlivet frodas bakterier, eftersom svettkörtlarna där producerar ämnen som bakterier gillar.
Var tjugonde minut dubbleras de i antal, berättar Ulf Ellervik, och stammarna kan vara flera hundra. Dessa varierar i regel långsamt över tid och skiljer sig åt mellan personer. Vi stinker på lite olika sätt, alltså.
På fötterna finns bakterier som trivs i strumpans fuktiga och instängda miljö. Dessa producerar den klassiska fotsvetts-lukten, medan bakterierna på hårbotten kan avge en svag persikodoft. På övriga kroppen släpper svettkörtlarna bara ifrån sig vatten och olika salter. Också här finns bakterier som på olika sätt skyddar oss, men lukterna blir inte lika utpräglade.
Förr, när vare sig tvål eller rinnande vatten fanns att tillgå för gemene man, gick vi runt och stank hela tiden?
– Nja, hjärnan använder inte information i onödan utan kopplar snabbt bort sinnesupplevelser som inte ändras. Det är en anledning till att man inte känner sin egen parfym efter ett tag.
Naturligt kan också lukta gott. Solvarm hud till exempel.
– Det har att göra med att när solens UV-strålning träffar huden bildas speciella molekyler som vi uppfattar som lukten av solvarm hud. Ett liknande fenomen upplever vi efter en regnskur som träffar solvarm asfalt.
Ålder och kön spelar roll
Det finns blindteststudier som visat att män och kvinnor luktar lite annorlunda, till följd av olika koncentrationer av vissa ämnen. Även ålder spelar in, vid 40 års ålder börjar kroppen producera ämnen, inte så väldoftande, som yngre personer inte har lika mycket av.
De flesta människor kan utan svårigheter uppfatta 10 000 olika lukter.
Fascinerande nog, berättar Ulf Ellervik, finns lukt egentligen inte – liksom färger är de en konstruktion i hjärnan.
– Lukten finns bara i just din hjärna, och det är inte säkert att andra uppfattar den på samma vis som du. En fantastisk sak är att vi kan känna igen lukten av molekyler som aldrig funnits – förrän de syntetiserades i något laboratorium.
Artikeln var först publicerad på Lunds universitets webbplats.
