Vänskap på högstadiet är ett hårt arbete

– Vi vuxna behöver bli mer lyhörda för hur sociala relationer görs i skolan, säger Lina Lundström, forskare vid Stockholms universitet.

Under tre terminer fick hon förmånen att lära känna närmare femtio elever i en högstadieklass i Stockholms kommun, genom videofilmer, observationer och intervjuer. Hon kartlägger deras vänskapskultur för att förstå hur vänskap görs, hur gränser dras och hur omgivningen påverkar vänskapandet.

– Det är påfallande hur mycket tid och energi som eleverna lägger ner på att prata om och arbeta med relationerna mellan varandra. Gränser för vänskap och vad som dikterar dessa gränsdragningar är ständigt närvarande i elevernas samtal i klassrummet, i matkön och på väg till slöjdsalen, säger Lina Lundström.

Ideal från antiken

Ett utmärkande drag i elevernas arbete med att göra vänskap är den betydelse som vänskapsideal får. Det är ideal som har funnits med sedan antiken och som karakteriseras av jämlikhet, lojalitet, och att vara lika varandra. Lina Lundström har kunnat se att eleverna använder detta vänskapsideal för att inkludera, men också för att utesluta varandra.

­– Det blir möjligt att få syn på vänskapskulturen i klassen när en ny vänskap ingås mellan två elever som befinner sig på olika nivå i klassens statushierarki. Klasskamraterna reagerar kraftfullt eftersom denna nya vänskap inte görs i enlighet med den rådande kulturen i klassen, som föreskriver att vänner ska vara lika populära. I och med att vänskapskulturen utmanas blir den tydlig.

Nytt språk för vänskapande

För att det ska bli lättare att prata om hur sociala relationer görs i skolan har Lina Lundström utvecklat nya begrepp som beskriver erfarenheter av vänskap. Som att ”vänskap görs” och påverkas av sin kontext (vänskap är inte statisk eller oberoende), ”konstellationer av deltagare” (föränderlig grupp av vänner som deltar i ett vänskapande), och ”sociala satelliter” (ofrivilligt ensamma elever) som kretsar kring de elever som befinner sig i centrum för händelserna i klassen – de populära.

Med flera exempel visar hon i avhandlingen hur eleverna organiserar sig – outtalat – i konstellationer och sociala satelliter. I en grupp kan det till exempel vara viktigt att veta vad tv-spel kostar, inte bara att kunna prata om spelen. I en annan konstellation är det status att ha kunskaper om utlandsresor, eller att ha information om vad som hände på helgens fest. Det finns, menar hon, både en vänskapskultur som gäller för alla och lokala så kallade vänskapsskript (manus) som föreskriver hur vänskap ska göras inom de olika konstellationerna.

Inte den ensammes fel

– Vi behöver ett språk som utgår från elevernas förståelse av sin vardag, som är till nytta för eleverna och inte förstärker normer eller orealistiska ideal. Begreppet social kompetens, till exempel, riskerar att stigmatisera ensamma elever. Uttrycket förlägger ansvaret hos individen utan att ta hänsyn till maktstrukturer, säger hon.

– De ofrivilligt ensamma eleverna, de sociala satelliterna, kan ofta agera på samma sätt som någon som deltar i vänskapande men de blir ändå exkluderade. De avkodar vad som krävs för att bli inkluderade men på grund av deras låga sociala status blir de ändå uteslutna.

Därför är det viktigt att inkludera rådande maktförhållanden och andra väsentliga omständigheter, i diskussionen om elevers sociala relationer, framhåller Lina Lundström.

– Vänskapande är ett hårt arbete som behöver förstås utifrån var, vem och inför vilka det görs.

Avhandling:

Att göra vänskap. En kultursociologisk analys av högstadieelevers sociala relationer

Kontakt:

Lina Lundström, forskare vid barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, lina.lundstrom@buv.su.se