Sverige måste dubbla sina ambitioner för att klara Parisavtalet
Trots att Sverige och Storbritannien har några av världens mest omfattande klimatlagar räcker det inte för att länderna ska klara sina åtaganden att hålla den globala uppvärmningen väl under två grader. Båda länderna måste mer än fördubbla sina ambitioner för att ha en rimlig chans att kunna leva upp till sina löften i Parisavtalet. Det är slutsatsen i en ny studie i tidskriften Climate Policy.
– Vår analys är den första som med utgångspunkt i Parisavtalet och den senaste forskningen från FN:s klimatpanel kvantifierar de utsläppsminskningar som krävs inom Sverige, Storbritannien och andra industrialiserade länder, säger studiens förstaförfattare Kevin Anderson.
Forskarna har granskat så kallade koldioxidbudgetar som anger den maximala mängd koldioxid som kan släppas ut för att den globala uppvärmningen inte ska överskrida en viss temperatur. Parisavtalets temperaturmål är att begränsa uppvärmningen till väl under två grader men med sikte på 1,5 grader.
De rika länderna bär det huvudsakliga ansvaret
Ska Sverige klara sina åtaganden i Parisavtalet måste de nationella koldioxidutsläppen omgående minskas med 12-15 procent per år, enligt forskarnas beräkningar. Så tidigt som 2035 behöver Sverige, Storbritannien och andra rika industrialiserade länder vara klara med en energiomställning till nollutsläpp.
Något forskarna tagit i hänsyn till i sina beräkningar är avtalets skrivelser om att rika länder, som bär det huvudsakliga ansvaret för de förhöjda koldioxidhalterna i atmosfären, ska vidta de kraftfullaste åtgärderna för att minska utsläppen.
– Vår studie visar på de omfattande utsläppsminskningar som nu krävs om vi vill undvika de allra värsta klimatförändringarna. Inget industrialiserat land har historiskt ens kommit nära att minska utsläppen i den takt som nu krävs, säger Isak Stoddard vid institutionen för geovetenskaper på Uppsala universitet.
Så har forskarna kommit fram till sina resultat
Beräkningarna i studien baseras på FN:s klimatpanels koldioxidbudgetar som anger den maximala mängd koldioxid som kan släppas ut för att hålla den globala uppvärmningen under en viss temperatur. Dessa har sedan vägs samman med de åtaganden olika länder förpliktigat sig till enligt Parisavtalet för att den globala temperaturökningen ska begränsas till väl under två grader och allra helst inte överstiga 1,5 grader. Forskarna har sedan jämfört detta med vad länderna hittills genom lagstiftning och andra insatser gjort för att minska framtida utsläpp och räknat ut vad som ytterligare krävs för att de ska kunna leva upp till vad de lovat.
Till skillnad mot många liknande studier har forskarna inte räknat in tekniska metoder för att storskaligt fånga in och lagra koldioxid eftersom de är för oprövade. Av liknande anledningar har de heller inte tagit med vissa förstärkande återkopplingar som klimatförändringar kan resultera i, så som ökande utsläpp från jordar och stora metanutsläpp från både tropikerna och en tinande permafrost, på grund av osäkerheten kring dessa.
Vetenskaplig artikel:
A factor of two: how the mitigation plans of ‘climate progressive’ nations fall far short of Paris-compliant pathways. Anderson. K. et al. (2020), Climate Policy.Kontakt:
Isak Stoddard, doktorand vid institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet, isak.stoddard@geo.uu.se
Kevin Anderson, gästprofessor vid institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet, kevin.anderson@ccl.uu.se
