18 augusti 2020

Pilotprojekt ska aktivera elever med funktionsnedsättning

Den här artikeln bygger på ett pressmeddelande. Läs om hur redaktionen jobbar.

Stöd för att komma i gång och att fortsätta, och möjlighet att själv se sina framsteg. Det är några framgångsfaktorer för att öka fysisk aktivitet bland personer med funktionsnedsättning, visar forskning.

Ungefär var tionde svensk har en stillasittande fritid, men bland personer med funktionsnedsättning är siffran betydligt högre. Där är det omkring var fjärde person som inte rör sig på fritiden, och många upplever sämre hälsa än personer utan funktionsnedsättningar. En av de som har arbetat med att ändra på det är Lars Kristén, universitetslektor i pedagogik vid Centrum för forskning om välfärd, hälsa och idrott på Högskolan i Halmstad. I många år har han forskat kring barn och ungdomar med funktionsnedsättningar, hur de kan inkluderas i idrott och hälsa och vad den fysiska aktiviteten och socialt stöd betyder för dem.

Fysisk aktivitet påverkar personer med funktionsnedsättning på betydligt fler sätt än rent fysiskt. Lars Kristén betonar att det behövs forskning även kring psykiska, sociala och existentiella effekter. Det kan handla om ökad självkänsla och självförtroende genom att klara av saker i sin vardag, och större välbefinnande genom gemenskapen och att känna sig som en del av samhället.

Fokus på möjligheter, inte hinder

– På det rent existentiella planet handlar det om att förstå vem man är, se att man har både styrkor och svagheter och lära sig att leva med svagheterna. I arbetet med barn och unga med funktionshinder får man inte fokusera för mycket på hindren utan på möjligheterna. Deras intressen och vilja är inte annorlunda än andra barns, säger Lars Kristén.

Lars Kristén anlitades som sakkunnig när SBU, Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, gjorde en kunskapsöversikt om det som kallas beteendeförändrande tekniker för att öka fysisk aktivitet vid fysisk funktionsnedsättning. Beteendeförändrande tekniker innebär bland annat att sätta tydliga mål, planera hur man ska nå dem och använda olika metoder för att reglera sitt beteende. Kunskapsöversikten omfattar 22 forskningsstudier från fyra länder. De flesta är gjorda i USA, övriga i Nederländerna, Kanada och Australien.

Delaktighet betydelsefullt

– En sak som vi ser är att delaktighet, att känna att man själv kan påverka saker och ting och inte bara blir tilldelad något, är väldigt betydelsefullt både för att komma i gång och för att fortsätta med fysisk aktivitet, säger Lars Kristén.

Verktyg som mäter den fysiska aktiviteten, som pulshöjning eller förflyttning, kan också vara till hjälp. Det är metoder som redan är vanliga i idrottsvärlden och bland motionärer i allmänhet, men som inte har använts så mycket bland personer med funktionsnedsättning. Kunskapsöversikten pekar också på att återkoppling från en person, till exempel dialog med någon som är ansvarig för träningsprogrammet, kan ha stor betydelse. Det är troligen ännu viktigare för personer med fysisk funktionsnedsättning än för andra.

Behöver samtal och uppföljning

– De behöver kunna diskutera utfallet med någon. För många människor kan det räcka med någon typ av instrument, ett datorprogram eller så, för att kunna sköta träningen själv. Men den här gruppen kan behöva samtal och uppföljning, dels någon som fungerar som igångsättare, dels positiv förstärkning som betonar hur betydelsefullt det är att de fortsätter, säger Lars Kristén.

Träningsprogram som baserades på en uttalad vetenskaplig teori hade enligt översikten starkare effekt än dem som saknade teori. Att övervaka sin egen träning och få återkoppling från någon annan var positivt – medan övervakning av någon annan utan återkoppling var sämre än att inte ha någon övervakning alls. Det syntes ingen skillnad i effekt om träningen skedde i grupp eller individuellt, inte heller om den som ledde träningen fanns på plats eller hjälpte till över telefon eller dator.

Pilotprojekt för inkluderande fysisk aktivitet

Lars Kristén ska tillsammans med kollegor från Högskolan i Halmstad nu genomföra ett pilotprojekt på en handfull Halmstadsskolor. Planen är att utveckla en modell för att göra fysisk aktivitet i skolan mer inkluderande och öka delaktigheten för alla barn och ungdomar. Det kan handla om att under teoretiska lektioner växla mellan stillasittande och rörelse, eller att införa promenader på morgonen eller aktiviteter på lunchen.

– De här barnen går i vanliga klasser så alla elever påverkas ju. Men målet är att specifikt se till att eleverna med funktionsnedsättning som normalt är mindre fysiskt aktiva får stöd som de kanske inte hade fått annars, säger Lars Kristén.