Hållbar jakt kan skydda regnskogen

I Colombias sydligaste landspets, med den breda Amazonasfloden i väster som gräns mot Peru och Brasilien 80 kilometer nedströms, ligger Ticoya: ett 146 000 hektar stort regnskogsområde och reservat som tillhör ursprungsbefolkningen från stammarna Tikuna, Cocama och Yagua (Ti-Co-Ya).

Jägaren Edilberto Laureano del Aguila tillhör stammen Tikuna och är ordförande för den nybildade jägarföreningen Airumaküchi. Jägarföreningen i Amazonas har en nytänkande modell för kontrollerad jakt med målet att få sälja kött till lokala verksamheter. Men den colombianska staten säger blankt nej.

Tillsammans med Torstens Krause, miljöforskare vid Lunds universitet, träffar vi Edilberto Laureano del Aguila en kväll i hans hus i Puerto Narino, en liten by vid Amazonas strand. En kort skymning har slagit om till beckmörker men den tropiska värmen och luftfuktigheten består.

Sålde vilt till skolorna

– Fram tills början av 2000-talet fick vi sälja kött till skolorna i närheten, och det fanns pengar. De gav oss jägare beställningar: ”Den här veckan vill vi ha 50 kilo fisk och 50 kilo kött.” Och så gick vi ut och jagade den mängd de behövde, varken mer eller mindre, berättar Edilberto.

Men allt förändrades 2007 när de colombianska myndigheterna drog igång kampanjen ”Bienestar familiar” som kan översättas med ”Familjens välbefinnande”. Idén var att alla skolbarn skulle få samma slags mat i hela Colombia. Oavsett om man bodde i storstaden Bógota eller i en liten by i Amazonas regnskog. Nivån på maten skulle vara lika överallt.

I ett slag blev det omöjligt för de lokala jägarna att sälja kött från trakten direkt till skolan. Istället köpte staten in stora partier fryst kyckling från Brasilien och fruktkompotter från fabriker som sedan fraktades ut till minsta håla.

– Allt för att de colombianska familjerna skulle bli lyckliga, säger Edilberto Laureano del Aguila och skrattar.

Han berättar att staten skickade ut kontrollanter till skolorna för att försäkra sig om att inget illegalt kött kom från de lokala jägarna.

– Det gick så långt att vissa fick sina vapen beslagtagna och hamnade i fängelse.

Bildade jägarförening

Många i Puerto Narino, inte bara jägarna, ansåg att staten hade gått för långt. Som representant för byn reste Edilberto Laureano del Aguila 2010 till myndigheterna i Bógota med ett förslag om en legal jägarförening som ansvarade för att en lagom mängd djur sköts av varje år. (Ungefär som den svenska älgjakten.) Och att kött som registrerades inom jägarföreningen skulle få säljas vidare till skolor och andra lokala verksamheter.

– Staten var avvisande, men jag träffade många organisationer och människor i Bógota som stöttade vår idé och uppmuntrade oss till att fortsätta kämpa.

Under fem år åkte Edilberto runt och pratade med familjer och jägare från de 23 byarna i Ticoya. Utmaningen låg i att förklara vinsten med att öppet redovisa vad som skjutits, att full transparens var den rätta vägen. Idag är 17 av de 23 byarna med i jägarföreningen som bildades 2015.

Djuren viktiga för skogen

Jakt kan förstås ha negativa konsekvenser för skogen. Torsten Krause, miljöforskare vid LUCSUS, Lund University Centre for Sustainability Studies, har i flera år studerat situationen på plats i Colombia.

– De djur som skjuts av skulle till exempel haft stor betydelse för skogens överlevnad eftersom djuren är viktiga fröspridare. Försvinner djuren försvinner också olika trädarter på sikt. En diversifierad regnskog med en välmående fauna binder också mer kol.

Jägare känner regnskogen

Samtidigt understryker Torsten Krause att man inte kan betrakta skogen bara som en plats med träd och djur. Det är också ett habitat för människan och en produkt av ursprungsbefolkningens liv. Ett social-ekologiskt system där allt samverkar.

– Därför kan jakt samtidigt ha stor betydelse för att skydda och bevara skogen. Det är andra sidan av myntet. Jägare är en viktig källa för oss vetenskapsmän för att förstå vad som händer i skogen. De är där oftare och känner regnskogen bättre än de flesta biologer, och kan därför föra vidare viktig kunskap.

Han menar att man måste titta på alternativet. För tillåter man inte jägare att sälja kött legalt på den lokala marknaden, måste köttet komma någon annanstans ifrån. Och det alternativet är oftast nötkreatur- och kycklingfarmer som innebär att enorma arealer regnskog skövlas.

Skogens resurser bör utnyttjas effektivt

– Då försvinner viktiga habitat för djuren som gör att de dör i alla fall. Fast många fler. Det är bättre att utnyttja de resurser som redan finns i skogen på ett förnuftigt och hållbart sätt.

Ola Olsson, docent i zooekologi och lektor i bevarandebiolog vid Lunds universitet, har tidigare gjort liknande observationer, fast i regnskogen i sydöstra Nigeria där jakt på schimpanser och gorillor är ett stort bekymmer.

– Kopplingen mellan jakt och vilka träd som föryngras är inte alltid självklar för jägarna. Om fröna inte sprids via primaterna kan vissa trädslag vara borta redan efter en trädgeneration.

Legal jakt bättre än illegal

Han menar liksom Torsten Krause att en välmående regnskog behöver en intakt fauna. De djurspridda trädslagen växer långsammare än de vindspridda (som ofta ger en öppen, slyartad vegetation, och är mer tåliga för insektsangrepp. En annan fördel med djurspridda träd är att de ger ett bättre timmer.

Ola Olsson känner inte till någon jägarmodell lik Airumaküchi i Nigeria eller i andra jägarsamhällen i Västafrikas regnskog. Men han tror att det skulle fungera om jägarna ser en tydlig vinning med upplägget, och att påbudet inte kommer från myndigheterna – som man, liksom i Colombia, har väldigt lågt förtroende för.

– Om det går att försörja sig på legal jakt finns möjligheten att den illegala jakten minskar, säger zooekologen Ola Olsson. Men finns det inga resurser att hämta är ju regnskogen bara i vägen för jägarna.

Jagar ensamma

Nästa dag packar vi ryggsäckarna och ger oss av in i Ticoya-reservatet med Edilbertos motordrivna kanot. Först en halvtimme nedströms längs Amazonasfloden, därefter två timmar rakt norrut på bifloden Amacayacu tills vi når ytterligare en biflod där vi viker av. Vår lägerplats är ett upphöjt trädäck med tak av korrugerad plåt. Här ska vi stanna över natten medan Edilberto ger sig ut på jakt i skydd av mörkret. Han och de andra jägarna föredrar att jaga ensamma. Det är färre kvistar som bryts då, men framför allt är det lättare att hålla uppe koncentrationen, förklarar han.

På håll hörs apor tjattra och det rör sig uppe i trädkronorna, men de upptäcker oss först och drar vidare. En tredjedel av världens skogar klassas som primära – utan synliga tecken på mänsklig påverkan. I primärskogar, särskilt tropisk regnskog som den här, finns några av världens mest artrika och variationsrika ekosystem. Trots det är det svårt att upptäcka djur för ett otränat öga. Det krävs kunskap.

Ediberto stannar till och lyssnar. Han har hört en fågel som är känd för att äta fästingar från tapirens hud. Nattetid kan man höra hur tapiren kallar på fågeln för att be den komma och plocka.

Olika syn på hotade arter

Airumaküchis ambition är att registrera antal skjutna djur för att få en uppfattning om hur bestånden och cyklerna ser ut. Ett intresse de delar med för såväl biologer som forskare och viltvårdare. Men när det kommer till ansvaret för hotade arter är de inte längre på samma planhalva. Eller rättare sagt: de företräder två helt olika tankesystem.

Så här resonerar Edilberto Laureano del Aguila:

– Innan jag ger mig in i skogen på natten måste jag be skogens moder om lov att få döda ett djur. Om det sedan skulle dyka upp en tapir framför mig i en glänta, så säger det djuret till mig: ”Jag är här för dig, du har skogens tillåtelse att döda mig”.

Det blev inget byte denna natt och morgonen därpå, efter ett bad i en flodkrök, återvänder vi till Puerto Narino.

Mångfald på flera plan

Torsten Krause å sin sida talar om vikten av biodiversitet, efter många års forskning på fältet. Men också om den kulturella diversiteten.

– När man inte längre lever av skogen tappar man relationen till den. Det räcker inte att leva i skogen, man måste vara en del av den för att kunskapen ska bevaras, säger han och fortsätter:

– Jag tycker att staten borde stötta och motivera de som har förslag på lösningar. Som jägarföreningen Airumaküchi, som har en plan och idé för en livskraftig djurstam i regnskogen, samtidigt som de kan fortsätta leva på sitt gamla sätt, om de vill.

Text: Magnus Erlandsson på uppdrag av forskning.se