Protesterna i Belarus – inget nytt med polisvåld mot oppositionella
Demonstranter misshandlas av säkerhetsstyrkor, människor grips och sätts i fängelse. Protesterna i Belarus, som började i samband med valet i augusti, är några av de största landet har sett, men misstankar om manipulerade val och korruption är inget nytt. Inte heller polisens våld mot politiska motståndare. Så vad är det som är annorlunda sommaren 2020? Kan historien ge svar?
De folkliga protesterna i Belarus har ökat i takt med att president Lukasjenko slår ned allt hårdare mot sin befolkning. 1991 utropades Belarus, tidigare kallat Vitryssland, för första gången till en självständig republik. Tre år senare valdes en ung Aleksandr Lukasjenko till makten med löften om en återgång till den forna Sovjetstatens dagar, men med en stärkt nationell identitet i ryggen. Inom några år hade demokratins vindar stillats och makten koncentrerats kring presidenten. Oliktänkande var inte välkomna.
– Lukasjenko identifierar sig med nationen Belarus, det är därför han måste få 80 procent av rösterna. Skulle han ”nöja” sig med 60 skulle han också erkänna att det finns en opposition. Valresultatet gör att han legitimerar sig makt, och rättfärdigar att det inte finns några oppositionella parlamentsledamöter. Men att han skulle ha fått så stor majoritet är högst osannolikt, säger Nikolay Zakharov, lektor i sociologi, som studerat den belarusiska samhällsmodellen, civilsamhället och nationsbyggandet.
Nationalismens roll
Nationell identitet och nationalism löper som en röd tråd genom landets historia. Ömsom har den tryckts ner av kringliggande stormakter, ömsom har den uppmuntrats och utnyttjats som verktyg för att kontrollera befolkningen. Stalin, som i den första sovjetregeringen var ansvarig för nationalitetsfrågor såg till exempel möjligheter i att använda den belarusiska nationalismen för att mobilisera stöd för den nya regimen.
– Även om Stalin i grunden såg på nationalism med misstänksamhet, så genom att möta nationalisterna halvvägs trodde han att man kunde skapa lojala nationalister. Nationella till formen men med socialistiskt innehåll, säger Per Anders Rudling, docent i historia, som forskat kring belarusisk historia under 1900-talets första hälft.
Flaggor blir viktiga symboler
En nationell symbol som skapat mycket uppmärksamhet i samband med sommarens protester är den vitröda flaggan. Striden om Belarus flagga sträcker sig långt tillbaka till det tidiga 1900-talet då idén om en egen flagga föddes, en vit med rött fält i mitten. En flagga som varit förbjuden sedan 1996 med förklaringen att den introducerades och användes av belarusier som sympatiserade med nazisterna. Något som historiker säger inte stämmer. Denna flagga har nu blivit en viktig symbol för motståndet mot Lukasjenko.
Men även den officiella flaggan har en politiskt laddad historia, då den förknippas med Sovjetunionen. En regim som har miljontals människoliv på sitt samvete.
– Lukasjenko spelar mycket på att ”vi är en liten del av Sovjetunionen som lever kvar” med allt vad det innebär kring stabilitet och liknande. Men varje nationell flagga har olika berättelser bakom sig. Jag har sett hur båda flaggorna nu används av demonstranterna och det är viktigt att veta vad det betyder när man ser bilder från demonstrationerna på tv, säger Andrej Kotljarchuk, historiker vid Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola och själv uppvuxen i Sovjet-Belarus.
Tre historiska händelser
Forskarna är överens om att framför allt tre historiska perioder och händelser särskilt format det land vi ser i dag. Vilka också kan förklara det dubbla förhållande landet har till den stora grannen i öst, Ryssland. Det är Stalinterrorn efter första världskriget då över 50 000 människor mördades och stora delar av landets elit försvann. Det andra är andra världskriget som drabbade Belarus synnerligen hårt, 2,5 miljoner människor förlorade livet, landets judiska och romska befolkning dog i stor utsträckning i koncentrationslägren.
När kriget närmade sig sitt slut var Belarus nästan helt ödelagt. Så trots Stalins terror bara några år tidigare välkomnades Röda armén som befriare när den gick in i landet. Vilket också är den tredje tidsperiod som präglat landet, åren som sovjetrepublik.
– När Belarus var en del av Sovjetunionen låg det i centrum, det var inte gränsrepublik i utkanten av något eller mitt i mellan två stormakter. Det kom in kapital och man var en del av imperiets kärna. Den belarusiska identiteten stärktes återigen, säger han.
”Den sista sovjetstaten”
I dag kallas Belarus fortfarande, lite slarvigt, för den sista sovjetstaten. Vilket i mångt och mycket beror på Lukasjenkos valplattform från 90-talet: att återgå till Sovjetunionen. När Michail Gorbatjov störtades i en statskupp 1991 gjordes det förvisso med stöd från det lokala styret i Minsk. Men där president Boris Jeltsin och det nya Ryssland försökte komma bort från ett samhälle byggt på kommunism och socialism ville Belarus göra tvärt om. Detta har gjort att landet har en unik samhällsmodell säger Nikolay Zakharov.
Arbetslösheten är mycket låg, då det råder vad som kallas allmän sysselsättning. Samtidigt är många fabriksarbetare permitterade flera dagar i veckan då det inte finns tillräckligt med arbete. Sjukvård och utbildning är gratis, men till priset av ett auktoritärt styre och en tystad opposition.
Protesterna sensommaren 2020 skiljer sig åt från tidigare protester. Det är en ny generation ute på gatorna, människor som inte har samma minne av åren som sovjetrepublik. Människor som fått nog av polisens övervåld. Inte heller tror han att det ligger några ekonomiska orsaker bakom protesterna.
Fler kvinnor engagerar sig
– Det var demonstrationer 1996, 2004, 2010. Det som är annorlunda 2020 är att det är mer av en folkrörelse. Många av dem som är ute på gatorna är inte politiskt aktiva. Och det händer inte bara i Minsk. Det är också fler kvinnor som engagerar sig politiskt. Presidentkandidaten Sviatlana Tsichanouskaja, ledare i det oppositionella koordinatorsrådet, musikern Maria Kalesnikava, och Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj är bara några exempel, säger Andrej Kotljarchuk.
Demonstranternas krav är enkla: att Lukasjenko avgår och det hålls fria, demokratiska val. Verkligheten är dock allt annan än enkel och presidenten visar inte några tecken på att vilja lämna sin position. Lägg där till Ryssland, som ser området som mycket viktigt utifrån deras militära intressen mot Europa och USA. Putin lär vilja ha ett finger med i spelet kring vem som styr grannlandet, det är det tre forskarkollegorna överens om.
