Källan till radioblixtar, korta radiosignaler som syns på långt håll i universum, har tidigare varit okänd. Nu har man upptäckt radioblixtar från vår galax, Vintergatan, och källan visade sig vara en av de extremt magnetiserade stjärnor som kallas magnetarer.
I över ett decennium har astronomer förundrats och gäckats av fenomenet som kallas radioblixtar. Dessa oerhört ljusstarka men extremt korta salvor av radiovågor – som varar bara millisekunder – når jorden ända från galaxer miljardtals ljusår bort.
I april 2020 upptäcktes radioblixtar för första gången från vår galax, Vintergatan, med radioteleskopen CHIME i Kanada och STARE2 i USA. Det oväntade utbrottet spårades till en tidigare känd källa bara 25 000 ljusår från jorden i stjärnbilden Räven. Forskare över hela världen reagerade snabbt med många olika teleskop för att följa upp upptäckten.
Källan bevakades av fyra europeiska teleskop
En forskargrupp som leds av Franz Kirsten vid Chalmers riktade fyra av Europas bästa radioteleskop mot källan, som har beteckningen SGR 1935+2154.
– Vi visste inte vad vi kunde vänta oss. Våra radioteleskop hade tidigare knappt kunnat se radioblixtar, och den här källan tycktes hålla på med något helt nytt. Vi hoppades att bli förvånade, säger Mark Snelders, teammedlem vid Anton Pannekoek-institutet för astronomi vid Amsterdams universitet.
Radioteleskopen, ett vardera i Nederländerna och Polen samt två vid Onsala rymdobservatorium i Sverige, bevakade källan varje natt under mer än fyra veckor efter upptäckten av den första blixt: totalt blev det 522 timmars observationer.
På kvällen den 24 maj fick laget överraskningen de hade letat efter. Klockan 23:19 lokal tid fångade Westerbork-teleskopet i Nederländerna, som då var det enda i tjänst, en dramatisk och oväntad signal: två korta signaler, var och en millisekund lång men med 1,4 sekunders mellanrum.
Kenzie Nimmo, astronom vid Anton Pannekoek-institutet för astronomi och ASTRON, också i Nederländerna, är medlem i teamet.
– Vi såg tydligt två blixtar, extremt nära i tid. Precis som med blixten från samma källa den 28 april påminde detta om radioblixtarna som vi hade sett från det avlägsna universum, fast inte lika starka. De två blixtarna som vi upptäckte den 24 maj var ännu ljussvagare, sa hon.
Länk mellan radioblixtar och magnetarer
Detta var ett nytt, starkt bevis för en länk mellan radioblixtar och magnetarer, tänkte forskarna. Liksom mer avlägsna radioblixtkällor verkade SGR 1935+2154 blixtra till med slumpmässiga mellanrum och med ett enormt spann i signalstyrka.
– De starkaste blixtarna från denna magnetar är minst tio miljoner gånger starkare än de svagaste. Vi frågade oss själva, kan detta gälla även för radioblixtar från utanför vår galax? Om det stämmer skapar universums magnetarer strålar av radiovågor som kontinuerligt korsar hela kosmos – och många av dessa kan vara inom räckhåll även för våra relativt små teleskop, säger teammedlem Jason Hessels vid Anton Pannekoek-institutet för astronomi och ASTRON.
Nu planerar forskarna att med radioteleskopen fortsätta bevaka SGR 1935+2154 och andra magnetarer i vår närhet i rymden, i hopp om att fastställa just hur dessa extrema stjärnor skapar sina korta men intensiva blixtar.
Forskare har lanserat många idéer för hur radioblixtar kan alstras. Franz Kirsten, astronomen vid Onsala rymdobservatorium, Chalmers, som ledde projektet, tror att den snabba utvecklingen mot nya insikter om fenomenet kommer att fortsätta.
– Fyrverkerierna från denna fantastiska närliggande magnetar har gett oss spännande ledtrådar om hur radioblixtarna kan skapas. De blixtarna som vi upptäckte den 24 maj tyder på att det skett en dramatisk störning i magnetosfären, helt nära stjärnans yta. Andra möjliga förklaringar, som chockvågor längre ut från magnetaren, verkar mindre troliga, men jag blir jätteglad om jag har fel. Oavsett svaren kan vi förvänta oss nya mätningar och nya överraskningar under de kommande månaderna och åren, sa han.
Observationerna utfördes med 25-metersteleskopet RT1 i Westerbork, Nederländerna, både 25-metersteleskopet och 20-metersteleskopet vid Onsala rymdobservatorium, och 32-metersteleskopet i Toruń, Polen.
Vetenskaplig artikel:
Detection of two bright radio bursts from magnetar SGR 1935+2154, Nature Astronomy, (F. Kirsten, M. P. Snelders, M. Jenkins,K. Nimmo, J. van den Eijnden, J. W. T. Hessels, M. P. Gawroński, Jun Yang).
Kontakter:
Robert Cumming, kommunikatör, Onsala rymdobservatorium, Chalmers, robert.cumming@chalmers.se.
Franz Kirsten, astronom, Onsala rymdobservatorium, Chalmers, franz.kirsten@chalmers.se
