Reform i uniform – därför gick polisens stora omorganisation fel

För snart sex år sedan sjösattes den största omorganisationen i svensk förvaltning någonsin. 21 polismyndigheter skulle bli en. Det kom också att bli en av de mest kritiserade reformerna. Samtidigt var de flesta eniga om en omorganisation var nödvändig. Så vad gick fel?

– En orsak till att det gick fel är att det fanns en övertro på vad instrumentella och strukturella organisationsmodeller kan åstadkomma. Modellerna som togs fram tog inte alls hänsyn till att man har med människor att göra. Inte heller till organisationskulturer eller vad människor vill och känner, säger Anders Ivarsson Westerberg, professor i offentlig förvaltning och verksam vid Förvaltningsakademin vid Södertörns högskola.

Tog inte hänsyn till tidigare erfarenheter

Anders Ivarsson Westerberg har intervjuat anställda inom polismyndigheten och gått igenom stora delar av de förarbeten, utredningar och annan dokumentation som togs fram inför reformen. I rapporten Reform i uniform – Polisens stora omorganisation pekar han ut en rad punkter där det gått fel:

• Polisreformen fokuserade på organisationsstrukturer och genomfördes med för liten hänsyn till andra dimensioner såsom organisationskulturer, sociala relationer eller befintliga fungerande grupper.
• Det togs alldeles för lite hänsyn till den så kallade försiktighetsprincipen – hela organisationen gjordes om, vilket blev att för mycket gjordes för snabbt.
• Det togs för lite hänsyn till befintlig kunskap om omorganisationer – dels den akademiska kunskapen om organisationer, dels erfarenheter från andra liknande omorganisationer.

Den nya organisationen betydde också att områden som tidigare legat på lokal nivå, som ungdomsbrottslighet och våld i nära relationer, flyttades till en centralnivå. Konsekvenserna av detta blev att många uppfattade att de tappade den lokala förankringen som är viktig vid den typen av brottsbekämpande verksamhet.

Rikspolischefen blev syndabock

I samband med att reformen sjösattes klev Dan Eliasson in som Rikspolischef. Han har mer än någon annan kommit att personifiera den stora omställningen. Och kritiserats hårt både i media och av den egna organisationen. Men han har fått oförtjänt mycket kritik, säger Anders Ivarsson Westerberg.

– Han blev en syndabock utan att ens ha varit med och tagit fram reformen eller för den delen bestämma hur den skulle se ut, säger han.

I början av 2000-talet riktades kritik mot landets poliskår och dess organisation. Uppdelningen i självständiga myndigheter gjorde att poliser i olika delar av landet inte ens kunde ta del av varandras rapporter. Kritikerna pekade på brister i samordningen och organisationen ansågs ineffektiv. Att det krävdes något nytt var därmed ingen kontroversiell åsikt.

– Syftet med reformerna var bland annat att få en tydligare samordning och ledning av polisen. Så har det blivit. Nu kan man peka med hela handen ända från toppen och rikta resurser dit de behövs. Vilket också gjordes till exempel i samband med den stora flyktingkrisen 2015. Syftet var att få till en ny organisation, det var alla eniga om och det lyckades de med, säger Anders Ivarsson Westerberg.

Kontakt:

Anders Ivarsson Westerberg, Institutionen för samhällsvetenskaper, Södertörns högskola, anders.ivarsson.westerberg@sh.se