Rymdsten orsakade meteoritfall
Den bolid, rymdsten, som lyste upp himlen över Mellansverige i november förra året gav upphov till ett meteoritfall. Det bekräftar forskare efter att fragment av rymdstenen har hittats och undersökts. Det är det första svenska fyndet efter ett observerat meteoritfall på över 66 år.
Klockan 22.27 den 7 november lystes himlen upp under cirka tre sekunder över stora delar av östra Svealand. I västra delen av Uppland följdes skenet av en åskliknande knall, sedan ett långvarigt buller. Bilder och filmklipp spreds snabbt i sociala medier. Eric Stempels, astronom och meteorforskare vid Uppsala universitet, som också själv såg och hörde fenomenet, kunde kort därefter med hjälp av kollegor i Norge fastställa att en stor rymdsten, även kallad bolid, hade fallit mot jorden.
Eric Stempels förklarar vad som händer:
– Rymdstenar faller mot jorden med väldigt stor hastighet, flera tiotals kilometer per sekund. När en sten sedan möter jordens atmosfär bromsas stenen upp och luften kring stenen börjar glöda, vilket ger upphov till ljusfenomenet. Hettan som uppstår smälter ytan och det vanliga är att rymdstenen smälter bort helt. Ifall stenen är tillräckligt stor kan delar överleva den våldsamma färden genom atmosfären. Resterna kan sedan hittas på marken i form av meteoriter. Det åskliknande ljudet och bullret orsakas av att rymdstenen har överljudsfart.
Sedan 2013 finns det ett kameranätverk i Sverige som mäter meteorspår på himlen. Nätverket registrerar många små meteorer, orsakade av sandkornsstort stoft som brinner upp i atmosfären, i vissa fall flera tiotals per natt. Men cirka tio gånger per år observeras det ljusstarka meteorer, också kallade eldklot, som behöver mätas mer noggrant. Vid några tillfällen under de senaste åren har det funnits misstanke om meteoritfall i Sverige, men aldrig har det observerats något så ljusstarkt och lovande som ljusfenomenet den 7 november. I Uppland var det dock molnigt, så ingen av de svenska kamerorna observerade fenomenet.
Meteorobservationer och meteoritfynd är mycket intressanta. Observationerna berättar för oss exakt från vilket håll och med vilken fart rymdstenar träffar jorden. Genom att räkna tillbaka i tiden går det sedan att reda ut från vilken del av solsystemet objektet härstammar. Det vanligaste är att de kommer från krockar mellan asteroider inom ett område mellan planeterna Mars och Jupiter. Om man hittar en meteorit efter en rymdsten kan den berätta om hur det tidiga solsystemet såg ut. Meteoriter kan vara lika gamla som vårt solsystem, cirka 4,6 miljarder år, det vill säga mycket äldre än bergarterna på jorden.
Beräkningar ledde till fynd
Precis som i Sverige finns det i grannländerna kameranätverk som mäter meteorspår på himlen. Meteorkamerastationer i Norge, Finland och Danmark fångade händelsen den 7 november på bild. Med hjälp av kollegor i grannländerna räknade Eric Stempels, forskare vid Uppsala universitet sedan fram infallsbanan. Beräkningarna visade att stenen kom in i atmosfären i en brant bana och hade en mycket stor massa, uppskattningsvis nio ton. Kombinationen av infallshastigheten och den stora massan gjorde att den glödande stenen kunde observeras på ovanligt låg höjd, cirka 17 km. Detta gjorde det mycket sannolikt att fenomenet var ett genuint meteoritfall. Kameraobservationerna gjorde det möjligt att peka ut ett högintressant område nära byn Ådalen, norr om Fjärdhundra i Enköpings kommun. Området består av såväl åkrar som skog och har genomsökts av en stor skara intresserade.
Trots en i början hög aktivitet rapporterades det inga fynd. Men den 22 november, efter tips från meteoritsamlare, hittade Jörgen Langhof, mineralog vid Naturhistoriska riksmuseet, misstänkta fragment i det utpekade området. Fragmenten är svartmetalliska till färgen och mellan 1-6 millimeter stora. Fragmenten har nu undersökts på Naturhistoriska riksmuseet, och forskarna konstaterar att det var en järnmeteorit. Det är ovanligt, eftersom i 95% av meteoritfallen rör det sig om stenmeteoriter. Det är dessutom det första fyndet efter ett observerat meteoritfall på 66 år i Sverige.
Meteoriten slog av en rot
Några meter från platsen där fragmenten hittades finns en stor, moss- och lavtäckt sten med tydliga tecken på att ha blivit träffad av något tungt.
– Stenen har ett stort märke, som om den blivit träffad av en slägga. Och bredvid på marken fanns en större grop med en avslagen trädrot, berättar Jörgen Langhof, mineralog vid Naturhistoriska riksmuseet.
Gropen orsakades troligen av en meteorit stor som en knytnäve. Med hjälp av en magnet kunde marken ”dammsugas” på magnetiska partiklar. Det var så fragmenten hittades, utspridda liggandes ovanpå mossan upp till tio meter från stenen med märket. Den knytnävsstora meteoriten har, trots flera sökinsatser under efterföljande veckor, tyvärr inte hittas.
En första kemisk analys av de hittade fragmenten kunde bekräfta att det rör sig om en järnmeteorit. Förutom mycket järn så innehåller provet cirka tio procent nickel, vilket är karaktäristiskt för järnmeteoriter.
– Vi behöver mer material från meteoriten för att fullständigt karaktärisera den och ge den ett namn, säger Dan Holtstam, mineralog och samlingsansvarig vid Naturhistoriska riksmuseet. De nu undersökta fragmenten utgör endast delar av skorpan på järnmeteoriten, som påverkats av smältning under den våldsamma inbromsningen i atmosfären.
Sökinsatserna fortsätter efter vinteruppehåll när marken blivit snöfri. Det är fullt möjligt att fler meteoritdelar finns kvar i området. Information om intressanta fynd i området kring Ådalen efterlyses av både Naturhistoriska riksmuseet och Uppsala universitet.
Kontakt:
Eric Stempels, astronom vid institutionen för fysik och astronomi vid Uppsala universitet, eric.stempels@physics.uu.se
Jörgen Langhof, mineralog vid Naturhistoriska riksmuseet, jorgen.langhof@nrm.se
Dan Holtstam, mineralog och samlingsansvarig vid Naturhistoriska riksmuseet, dan.holtstam@nrm.se
