Regler hindrar kyrkan att bredda verksamheten
För att bli mer relevanta försöker kyrkan bredda verksamheten och öppna sina lokaler för fler. Men utvecklingen bromsas av bland annat motstridiga regler.
Sekularisering, medlemstapp och sämre ekonomi. Svenska kyrkan och det kyrkliga kulturarvet står inför många utmaningar.
– Kyrkans byggnader är i gott skick och har ett starkt lagskydd. Men idag har många människor inte någon självklar anledning att besöka kyrkan längre, och många kyrkor står tomma. Detta behöver församlingarna ta sig an, säger Maria Nyström, som nyligen har lagt fram en avhandling vid institutionen för kulturvård på Göteborgs universitet.
Kyrkor vill bredda verksamheten
Avhandlingen granskar en växande rörelse för att motverka kyrkans negativa utveckling, där församlingar försöker bredda verksamheten och använda det kyrkliga kulturarvet som en samhällsresurs. Det kan till exempel handla om att öppna kyrkorummen för konserter, utställningar, föreningar eller pedagogisk verksamhet.
– Det är initiativ där den lokala kyrkan får en utökad användning och ses som en resurs i lokalsamhället. I vissa fall ingår någon form av byggprojekt, med det kan också vara betydligt mindre insatser, säger hon.
I avhandlingen granskas två initiativ, där användning och utveckling av äldre, svenska kyrkor står i centrum:
- ”Projekt Domkyrkoberget” i Strängnäs vill skapa en kyrkomiljö där olika aktörer möts. Bland annat planeras en mindre ombyggnad av Domkyrkan samt en ny byggnad intill kyrkan för att rymma nya verksamheter.
- Projekt ”Natur- och kulturvärden som grund för turistisk utveckling” utgår från Hamra kyrka i Hälsinglands inland – en bygd med kraftig avfolkning. Målet är att öppna kyrkan för aktiviteter kopplade till områdets vildmarksturism, samt natur- och kulturvärden.
Motstridiga ramverk och tolkningar
Gemensamt för båda projekten är ett starkt samarbete mellan kyrkan och den offentliga kulturmiljövården, liksom en vilja att vara en del av samhällsutvecklingen. Men Maria Nyström har upptäckt hinder som riskerar att bromsa dessa och liknande initiativ. Främst ser hon inbyggda motsättningar i de ramverk som omger kyrkan, men också olika tolkningar av vad som är kulturmiljövård.
– Kulturmiljölagen är fokuserad på att bevara det kyrkliga kulturarvet, och statliga bidrag – som den kyrkoantikvariska ersättningen – går idag främst till underhåll och restaureringar av kyrkor. Samtidigt finns kulturpolitiska policyer och strategier som tydligt stödjer en bred användning av kulturarvet. Här blir det en krock. Hur mycket går att utveckla och göra? Kan kyrkans verksamhet ses som en del av det kyrkliga kulturarvet? Att olika aktörer har olika roller bidrar till skilda uppfattningar och svårigheter att mötas, säger hon.
Enligt Maria Nyström krävs tydligare riktlinjer för att aktörer från Svenska kyrkan och kulturmiljövården ska kunna skapa en effektiv förvaltning. Dessutom ser hon ett behov av fler sammanhang där de olika parterna kan mötas på neutral mark.
Fler initiativ i framtiden
Flera andra europeiska länder har kommit längre när det gäller en breddning av kyrkan och dess kulturarv, men Maria Nyström tror att vi kommer få se fler liknande initiativ i Sverige framöver.
– Även om min avhandling visar på hinder som bromsar utvecklingen så har det kyrkliga kulturarvet ett brett stöd idag, och det finns goda möjligheter att låta människor ta del av det på nya sätt, säger hon.
Avhandling:
Managing Ecclesiastical Heritage: Transformation of Discourses, Roles and Policy in Sweden.
Kontakt:
Maria Nyström, institutionen för kulturvård på Göteborgs universitet, aim.nystrom@gmail.com
