Därför är svampar så giftiga

Under mossan kryllar det av liv som vi sällan ser. Svamparnas mycel och nedbrytarbakterier ska samsas om utrymmet med småkryp, som hoppstjärtar, rundmaskar (nematoder) och fluglarver. Att en tugga av fel svamp kan döda en människa – men inte en ko – beror på att vår ämnesomsättning liknar svampens fiender under markytan.

I den ständiga kampen om utrymme och näring har de allihopa utvecklat olika metoder att försvara sig eller angripa andra. Den ständiga kampen har tvingat svampar till kemisk krigföring. Men att som svamparna, ta till kraftiga nervgifter mot pyttesmå hoppstjärtar och rundmaskar kan ändå tyckas vara höjden av överdrift. Behövs det verkligen?

Svampar står nakna mot fienden

– Ja. Djur har skinn, päls och taggar, växter har bark och annan kutikula, skyddsskikt. Men svampar växer nakna, i tusendels millimeter tunna hyftrådar under marken. Vad de har är en kemisk fabrik för att hålla insekter och andra djur borta. Doften kan avskräcka, och om någon tuggar på svampen omvandlas vissa ämnen och blir osmakliga, säger Anders Dahlberg, professor i mykologi vid Statens lantbruksuniversitet, SLU.

Medan en del ämnen förgiftar och förlamar hoppstjärtar eller nematoder sätter svamparna in andra ämnen mot bakterier, vilket vi människor dragit nytta av i till exempel penicillin. Men ämnen som aflatoxiner, som utvecklas av mögelsvampar, kan vara mycket giftiga för människan. Så det finns en stor spännvidd i hur svampgifter påverkar oss.

Försvarar sig med kemisk krigsföring

Utöver att skydda sig mot angripare använder svamparna sina kemikalier till att försvara eller utvidga sina territorier. De kan riktas mot andra arter eller mot andra individer av samma art.

Att svampar är individer och har en ”genetisk integritet” började man inse först på 1970-talet, enligt Anders Dahlberg, som på 1990-talet forskade i bland annat hur stora svampindivider kan bli.

Tittar vi ned under mossan igen och studerar enbart svamparnas mycel skulle vi se ett gigantiskt lapptäcke, om varje art fick sin egen färg. Ett fåtal vanliga svampar skulle breda ut sig i flera kvadratmeter stora lappar, medan ett stort antal andra skulle få små fläckar här och där.

Mycelet fyller hålrum och gångar i olika storlekar som de själva eller småkryp har skapat. Samspelet är ytterst komplext, och enormt i sin utbredning. På liknande sätt ser det ut ovan jord, i till exempel gamla fallna träd, så kallade lågor. Anders Dahlberg har till exempel kartlagt svamplivet i 40 granlågor på olika platser och funnit nästan 2 000 olika arter.

Hyfer beväpnade med kristaller

Mykorrhizasvampar, som växer i symbios med träd och hjälper deras rötter att ta upp olika näringsämnen ur marken, kan bli mycket stora. Hur stora de blir beror på en mängd faktorer, som temperatur och fuktighet. Det har försök i bland annat Lund visat.

Många mykorrhizasvampar har också små, små kristaller på sina hyfer – myceltrådar.

– De bildas för att svampen har en förmåga att lösa upp mineraler genom att bilda till exempel oxalsyra. Kristallerna som bildas kan också fungera som växters taggar, säger Håkan Wallander, professor i markbiologi och miljövetenskap vid Lunds universitet.

Mykorrhizasvamparnas mycel bildar grövre strängar som fäster svampen vid trädens rötter. Om strängarna kapas kan svampen dö, och hos många arter är de därför extra skyddade med kristaller.

Svampgift kan döda en människa

– Svampar är mycket framgångsrika i underjorden. Att de enklare nedbrytarsvamparna evolverat till mykorrhiza betyder att de har utvecklat en massa försvar och blivit ganska bra på det, säger Håkan Wallander.

Några av kemikalierna i svamparnas försvarsarsenal tillhör de giftigaste ämnen vi människor kan få i oss. Detta för att vår ämnesomsättning råkar likna den hos de småkryp som svampen skyddar sig emot.

De allra farligaste svampgifterna är amatoxiner, som finns i bland annat vit och lömsk flugsvamp. Det är ytterst starka cellgifter, som stänger av cellernas syntes av mRNA – en del av arvsmassan som styr produktionen av proteiner. Då börjar cellfunktionen i oss att haverera, vilket märks olika snabbt i olika organ, berättar Erik Lindeman, överläkare vid Giftinformationscentralen.

Lömsk flugsvamp kan få levern att falla sönder

Känsliga läsare varnas för följande scenario:

– Äter du vit eller lömsk flugsvamp får du en hög koncentration gift i tarmen. Inom 12 till 24 timmar får du vattentunna diarréer. Nästa steg är levern, där giftet i stor utsträckning stannar kvar när levern förgäves försöker neutralisera det. Efter två–tre dagar börjar den falla sönder.

Har du ätit riktigt mycket flugsvamp kan inte levern skydda resten av kroppen. Giftet svämmar ut i blodet, skadar samtliga organ och du dör i multiorgansvikt, förklarar han.

Amatoxin finns även i gifthätting, en av våra fem farligaste giftsvampar. Mellan 5 och 10 fall av förgiftning av ämnet bekräftas varje år av Giftinformationscentralen. Levern tar skada, men oftast inte så allvarligt att den behöver transplanteras.

De senaste 20–30 åren har det utförts ett par transplantationer per decennium på människor som ätit vit eller lömsk flugsvamp i Sverige. Det senaste dödsfallet av amatoxin inträffade 2010. Den som fått i sig giftet kan få vård på alla sjukhus i landet, men vid svår leverskada flyttas patienten alltså till en transplantationsenhet.

Det är viktigt att snabbt få i gång urinproduktionen, eftersom diaréerna gör att patienten blir undervätskad och njurarna inte kan utsöndra giftet.

Aktivt kol binder svampars gift

– Giftet går i ett kretslopp via gallan som utsöndras i tarmen och tas upp till levern igen. Med aktivt kol kan giftet bindas, bli kvar i tarmen och utsöndras med avföringen. Det finns också mediciner som skyddar levern och ett motgift som hindrar levern från att ta upp giftet, säger Erik Lindeman.

Ett annat riktigt farligt svampgift är orellanin. Det finns i toppig giftspindling som oerfarna plockare kan förväxla med trattkantarell eller av misstag få med i korgen eftersom de växer i samma miljö. Till skillnad från amatoxin angriper orellanin enbart njurarna, som tar mycket svår skada.

Det märks dock inget förrän tidigast efter tre dagar, då man kan blir illamående och få influensaliknande symptom. Man får ont i flankerna och producerar allt mindre urin.

– Skadan på njurarna är ofta irreversibel, du måste genomgå dialys resten av livet eller transplantera njurarna, säger Erik Lindeman.

Skivling innehåller små mängder arsenik

Vid sidan av de akut giftiga svamparna finns sådana som skadar på längre sikt, som den cancerogena stenmurklan eller ametistskivling, vilken innehåller små mängder arsenik.

Stenmurklan som har omvärderats från läckerhet till giftig innehåller ämnet gyromitrin. Det kan också orsaka akut förgiftning, i svåra fall med neurologiska symptom som huvudvärk och epileptiska kramper. Det har orsakat dödsfall.

En annan art som tidigare betraktats som ätlig är riddarmusseron. Men efter fall i bland annat Frankrike där ett dussintal personer insjuknade och tre av dem avled hissas nu varningsflagg för arten. Giftet har en muskelupplösande effekt. Dock hade personerna ätit stora mängder av svampen i flera dagar. Hur farlig den är vid måttligt intag har inte studerats vetenskapligt.

Champinjoner kan orsaka cancer

Även helt vanliga champinjoner som köps i butik kan orsaka cancer vid för stort intag under längre tid. De innehåller ämnet agaritin, som vid försök på möss visat sig orsaka cancer. Även om mycket försvinner vid upphettning rekommenderar Livsmedelsverket att inte äta mer än ett hekto per månad. Och avråder helt från att äta svamparna råa. Konserverade champinjoner innehåller lägre halter agaritin.

Arterna snöbollschampinjon och kungschampinjon, plockade i naturen, kan innehålla förhöjda halter av kadmium, som även finns i andra livsmedel, till exempel banan. Tungmetallen samlas i njurarna, som kan ta skada vid för stor konsumtion. Och bör ätas högst ett par gånger per år, enligt en sammanställning av svampars hälsoeffekter från Nordiska ministerrådet.

En annan kategori är de så kallade psykedeliska svamparna, som toppslätskivling. De plockas för sina hallucinogena effekter och används som drog, men kan ge symtom som kräver sjukhusvård. Dessutom finns förväxlingsrisk med den mycket giftiga toppig giftspindling.

Däremot finns det forskning som tyder på att ämnet psilocybin i toppslätskivlingen kan vara en kandidat för behandling av depressioner och posttraumatiskt stressyndrom.

Läs mer: Magiska svampar på recept

Röd flugsvamp skadar inte cellerna

Andra giftsvampar tillhör kategorier som nervpåverkande eller mag- och tarmretande. De orsakar inte permanenta skador, utan illamående i olika grad som går över när svampen är ur kroppen. Exempelvis är röd flugsvamp nervpåverkande, och skadar inte cellerna som vit och lömsk flugsvamp.

Men den vanligaste orsaken till ”svampförgiftning” är att man plockat dåliga svampar av vanliga ätbara arter, eller förvarat dem instängda, för varmt eller för länge före tillagning.

Ytterligare ett skäl är att svampen inte tillagats tillräckligt väl, förklarar Michael Krikorev, mykolog vid SLU i Uppsala, och en landet främsta experter på storsvampar. Han är bland annat Giftinformationscentralens jourhavande svampexpert.

– All svamp är mer eller mindre hårdsmält. De innehåller bland annat kitin, som ger stadga åt både mycel och fruktkroppar. Det är samma ämne som bygger insekters och skaldjurs skal. Det kan inte kroppen bryta ned, utan det går rakt igenom.

Ännu en orsak till illamående kan vara oro för att man ätit en giftig svamp. Det är en inte alls ovanlig anledning till att människor hör av sig, enligt Giftinformationscentralen.

Text: Mats Karlsson på uppdrag av forskning.se