På en innerstadsskola pratade vissa elever förortsslang, trots att de aldrig bott i förorten. ”Kulturell appropriering”, menade andra elever. En avhandling har undersökt ungdomars syn på vad som är bra och dåligt språk.
– När jag kom till gymnasieskolan i innerstaden hade jag förväntningar om att förortsslang skulle ha låg status eftersom tidigare forskning visar att förortsslangen har blivit förknippad med en massa negativa saker som skolmisslyckanden eller bristande språkförmåga.
Det säger Henning Årman, lärare i svenska och historia som disputerat med en avhandling i barn- och ungdomsvetenskap, om ungdomars syn på vad som är ett bra och ett dåligt språk.
Men i innerstadsskolan använde eleverna slangorden från förorten, även om de alltid bott i innerstaden. Det kunde väcka missnöje hos elever som själva kom från förorten. Flera elever uppmärksammade att förortsslangen användes som ett slags skämt av eleverna i innerstaden.
Ett sätt att använda språket respektlöst
– Om man har kämpat hårt för att komma till den skola man vill gå på och där sedan möter en språklig karikatyr av en förortselev är det inte konstigt att man reagerar. Elever påpekade också hur slangord användes på fel sätt i innerstaden och att elever här helt missade nyanserna i förortens språk. En elev tyckte att det var som att titta på ett barn som försöker gå i högklackat.
På skolan diskuterades begreppet kulturell appropriering mycket. Det vill säga att ta något från en annan kultur och använda det respektlöst. Innerstadselevernas användning av förortsslang var en form av kulturell appropriering, menade några elever.
– Så här skedde en form av uppvärdering av förortsslangen som en språklig stil med egenvärde. Samtidigt väcker det intressanta frågor om vem som har rätt att bestämma vilka som får använda ett språk.
Oro för att råka säga fel
– Den ständigt pågående diskussionen om språk och inkluderande och exkluderande språkbruk i relation till frågor om jämställdhet, hbtq-frågor och rasism, skapade nervositet för att inte hänga med i den politiska jargongen. Och en oro att råka visa sig omedveten genom att använda något problematiskt ord. Det skapade också trötthet och matthet inför det politiskt korrekta.
Ett resultat av elevernas språkaktivism var att den vände på skolans språkliga hierarkier.
– Intuitivt tänker man sig att det är lärarna som är de språkliga auktoriteterna och de som upprätthåller språkliga normer i en skola. Men i diskussionerna om det sexistiska och rasistiska språkbruket var eleverna så slipade att det snarare var de som skapade språknormerna.
Avhandling:
Political corrections: Language activism and regimentation among high school youth.
Kontakt:
Henning Årman, doktorand, Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet, henning.arman@buv.su.se
