Får man flyga till Teneriffa eller Cypern om man klimatkompenserar? Och är det okej att köpa oxfilé från Brasilien om mjölken vi dricker lovar nollutsläpp? Nej, det är för sent att förlita sig på klimatkompensering om vi ska nå klimatmålen, säger forskarna.
Klimatkompensation innebär enkelt uttryckt att ett utsläpp av växthusgaser på ett ställe, kompenseras med en klimatpositiv insats på ett annat.
En sådan klimatpositiv insats kan till exempel vara pengar till bygge av en vindkraftpark som ersätter kolkraft, eller kanske att hjälpa till med att plantera skog som tar upp koldioxid ur luften – och kan utgöra en så kallad kolsänka.
Den mesta klimatkompensationen utförs av västerländska aktörer via projekt i utvecklingsländer i Afrika och Asien. Och klimatkompensation har varit en viktig del av marknadsföringen för många företag under några år. ”Vi kompenserar fullt ut och har nollnettoutsläpp”, kan det heta.
Men fungerar det att klimatkompensera bort koldioxiden?
Frågan är komplex, och den har flera svar. Det finns två förhållningssätt:
- De som talar emot menar att klimatkompensation tar fokus från det viktigaste: att minska de totala utsläppen av växthusgaser till atmosfären. Och föder tanken att det går bra att fortsätta som vanligt, om man kompenserar för utsläppen.
- De som talar för klimatkompensation håller med om att vi måste få ner utsläppen, men att kompensationsprojekten är ett viktigt verktyg i det arbetet.
Det är inte svårt att hitta forskare som är tveksamma till hela idén om klimatkompensation.
– Tiden kan ha sprungit ifrån själva idén om att kompensera för våra utsläpp, säger Eva Lövbrand, som är biträdande professor vid Tema Miljöförändring vid Linköpings universitet.
”Vi måste minska de faktiska utsläppen”
Begreppet nettoutsläpp står för skillnaden mellan de klimatutsläpp man faktiskt gör och de man kompenserar.
– Frågan är om vi har råd eller tid att kompensera. Fenomenet har lite spelat ut sin roll. Vi står vid ett vägskäl, där idén om nettoutsläpp kan leda fel. De rika länderna måste gå igenom en strukturomvandling för att långsiktigt minska klimatutsläppen inom alla samhällssektorer. Vi kan inte köpa oss fria från omställningen till ett fossilfritt samhälle, säger Eva Lövbrand.
– Klimatkompensation som idé härstammar från 1990-talet då vi trodde att vi hade mer tid på oss.
Det här är invändningar som Eva Lövbrand grundar på det kalla faktum att vi med dagens utsläppstakt kommer att missa målet från Parisavtalet grovt, det vill säga att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader. Detta enligt den senaste rapporten från FN:s klimatpanel IPCC.
Ett status quo – det vill säga om koldioxidutsläppen från min flygresa sugs upp av skogsplantering någonstans i Afrika – är det inte mycket vunnet med längre, menar hon.
Så vad ska vi göra för att nå klimatmålen?
– Vi måste alla hjälpas åt att få ner de globala utsläppen. Klimatkompensation leder bort från det målet, och får oss att tro att någon annan kan minska utsläppen åt oss, säger Eva Lövbrand.
Det finns några grundläggande krav på de projekt som ska kompensera för våra utsläpp:
De måste bidra med en nytta som inte hade blivit till annars. Om man exempelvis investerar i vindkraft i Indien som skulle ha byggts i alla fall så har man inte åstadkommit någon förändring.
För det andra ska inte ett klimatkompenseringsprojekt ”läcka”. Läckage innebär ungefär att de utsläpp man äger sig förhindra uppstår någon annanstans istället. Om man till exempel planterar skog på gammal betesmark så kan det leda till att betet bara flyttar, och att ett annat skogsområde försvinner.
Det tredje kravet handlar om varaktigheten. En nyplanterad skog fungerar som en kolsänka eftersom de växande träden tar upp koldioxid från luften. Men ingen kan garantera hur länge träden får stå kvar. Och varje nytt träd blir då i princip bara ett sätt att flytta utsläppen framåt i tiden.
Plantering av skog osäker koldioxidsänka
Madelene Ostwald, som forskar kring skog och markanvändning på Chalmers i Göteborg, kan ge exempel på flera skogsprojekt från Afrika och Asien som har visat upp stora brister i alla de här tre avseendena, och det är svårt att beräkna de exakta vinsterna i form av minskade utsläpp från ett projekt, eftersom osäkerheterna i beräkningarna är många.
– Så länge man driver projekten enbart med målet att få bort kol så blir det fel. Ingen av de människor som är lokalt direkt berörda har just det som motivation. Det måste till något annat, till exempel att det ger mer mat, eller högre inkomst. I projekt som funkar finns det sådana vinster.
– Det finns massor man kan göra som privatperson i stället för att klimatkompensera. Att inte flyga, att minska sin köttkonsumtion, satsa på elbil och mycket annat, säger Madelene Ostwald.
Nollnettoutsläpp och klimatneutral – vad innebär begreppen?
- Nettoutsläpp är skillnaden mellan de utsläpp man faktiskt gör och det man gör för att minska utsläppen.
- Bruttoutsläpp: de faktiska utsläppet av växthusgaser.
- Nollnettoutsläpp: Om man till exempel släpper ut 1000 ton koldioxid på en bilresa och planterar träd som binder upp 1000 ton koldioxid blir det 1000-1000=0.
- Klimatneutral används ofta synonymt med nollnettoutsläpp, men betyder egentligen att en person, företag eller produkt inte åstadkommer någon klimatpåverkan överhuvudtaget. Då räknas förutom växthusgaser, också biogeofysiska effekter – exempelvis att skogsplantering gör jordytan mörkare och därmed sämre på att reflektera solens strålning.
- Klimatpositiv: används för en person eller ett företag som klimatkompenserar för mer än 100 procent av sina utsläpp. Det kan misstolkas som att en en så kallad klimatpositiv produkt per automatik är bra för klimatet, trots att den ger höga bruttoutsläpp av växthusgaser.
- Kolsänka: När upptaget av koldioxid i träd och mark är större än den mängd växthusgaser som avges (på grund av till exempel avskogning, skogsbränder eller naturlig nedbrytning).
- Negativa utsläpp kallas det när man med hjälp av teknik tar upp mer koldioxid från atmosfären, än man släpper ut. Exempel på negativa utsläppstekniker är skogsplantering, koldioxidinlagring från biobränsle (Bio-CCS) och infångning av koldioxid från luften (DAC).
Klimatkompensation som affärsidé
Det krävs en grundlig dokumentation och granskning för att certifiera projekt för klimatkompensering, så att den som betalar ska veta att det håller vad det utlovar. Och det är erkänt svårt att mäta effekterna.
Men klimatkompensation har trots de här svårigheterna blivit allt viktigare för företag som gör anspråk på att ta klimatfrågan på allvar, snarare än för enskilda konsumenter. Det säger Kenneth Möllersten, forskare på IVL Svenska Miljöinstitutet.
– Just nu är det en stor och snabbt växande efterfrågan på projekt från större företag, säger han.
Det handlar då inte i första hand om att locka konsumenter att köpa enskilda ”klimatsmarta” produkter, utan om företag som vill minska klimatpåverkan från hela sin verksamhet enligt klimatmålen.
Företag luddiga om sin klimatkompensation
– Men det gäller att veta vad de klimatkompenserande företagen pratar om, säger Kenneth Möllersten.
Företagen borde kommunicera vad man faktiskt har för utsläpp, hur mycket man klimatkompenserar och vad men klimatkompenserar med.
Det finns ingen gemensam term. Vad betyder det exakt att man kompenserar? Vilka växthusgaser handlar det om? vilka utsläpp? är det kompensationsprojekt med hög kvalitet eller är de mer tveksamma? kompenserar man bara eller jobbar man hårt med att få ned de egna utsläppen och kompenserar ovanpå det?
– Man borde berätta mer, och bli mer transparent, tycker jag.
Minska de egna utsläppen är grejen
Samtidigt har regelverken för hur bra projekt ska utformas och certifieras blivit allt mer standardiserade, säger Kenneth Möllersten.
Kritiken mot klimatkompensation har i grunden två skilda utgångspunkter. För det första handlar det om osäkerheten i vad projekten åstadkommer, eller att de påverkar lokalbefolkningen negativt.
– Det andra är att de i värsta fall fungerar som ett sätt att glömma att vi faktiskt måste minska de egna utsläppen radikalt, och inte bara ”kompensera bort” vår konsumtion.
– Det finns trots allt många projekt som fungerar bra, säger Kenneth Möllersten. Jag har själv arbetat med flera.
Spisar sparade bränsle och arbete
Ett exempel på bra klimatkompensering är införandet av effektiva ved- och träkolspisar i länder som Zambia och Malawi, menar Kenneth Möllersten.
– De här spisarna ersätter matlagning över öppen eld, och spar både bränsle och arbete. Det är insatser som aldrig skulle genomförts utan pengar för klimatkompensation.
Och även Kenneth Möllersten betonar att klimatkompensation inte ersätter verkliga nedskärningar av de totala utsläppen, men att klimatkompensation är ett sätt för företagen att driva på utvecklingen.
– Problemet med Parisavtalet är att ambitionerna på lång sikt är bra – att vi ska hålla uppvärmningen till 1,5-grader – men konkreta åtgärder i närtid alltför låga. Ländernas åtaganden under de kommande åren räcker inte till.
Hur ska man då tänka när man själv handlar mat eller planerar sin semester?
Madelene Ostwald på Chalmers vill inte ge några råd mer än att man ska tänka på hur det man köper är tillverkat och transporterat.
– I dagsläget anser jag att det är dumt att prata om kompensation – det leder fel och tar fokus från det som är viktigt, nämligen att få ner de fossila utsläppen, säger hon.
Klimatkompensation – vem hittade på det?
I Kyotoprotokollet (avtal inom ramen för FN:s klimatkonvention från 1997) finns ett begrepp som förkortas CDM, Clean Development Mechanism. Det innebär i korthet att företag i rika länder i väst kan investera i klimatvänliga åtgärder i utvecklingsländer. Och räkna in de utsläppsminskningar som blir resultatet satsningen – som kompensation för sina egna utsläpp.
Efter hand har systemet under FN:s kontroll kompletterats med ett frivilligt system där oberoende organisationer certifierar de klimatvänliga projekten, det vill säga, ser till att de verkligen utförs som det är sagt, och att de har utlovad effekt. Några av de mer etablerade certifieringarna är Gold Standard, VCS, Plan Vivo med flera.
Övergången från Kyotoprotokollet till Parisavtalet 2015, innebär en ny situation för klimatkompensation. Parisavtalet ersätter CDM med en överenskommelse som gör det möjligt för alla länder att samarbeta om utsläppsminskningar. Och att alla länder, också utvecklingsländer sätter mål för hur de ska bidra till minskade utsläpp. Det innebär att det blir svårare för aktörer i rika länder att använda projekt i fattigare länder för att kompensera utsläpp, när också de fattigare länderna har ett eget intresse av att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar.
Text: Tomas Lindblad på uppdrag av forskning.se
