Atlanttorsk och bläckfisk förekommer mycket längre norrut än man tidigare trott. Upptäckten visar att det finns ett fungerande men känsligt ekosystem runt Nordpolen.
Som första forskare i världen har Pauline Snoeijs Leijonmalm vid Stockholms universitet tillsammans med sitt forskarteam kartlagt fiskbeståndet i centrala Norra Ishavet.
– Det var helt oväntat att Atlanttorsken, som är en kustfisk, skulle finnas så långt norrut i en fyra kilometer djup ocean. Jag blev så exalterad att jag skrek högt och pussade fisken när vi fick upp den, säger Pauline Snoeijs Leijonmalm, professor i marin ekologi vid Stockholms universitet och forskningsledare för ett EU-projekt om fiskbeståndet i centrala Norra Ishavet.
Djuphavskamera upptäckte bläckfisk och prickfisk
Det var under forskningsexpeditionen MOSAiC, med den tyska isbrytaren Polarstern, som forskarna oväntat fångade fyra större fiskar på 350–400 meters djup. Med hjälp av fiskeexpert Anders Svenson från Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, kunde man fånga de första torskarna under den metertjocka arktiska isen. Med en djuphavskamera upptäckte forskarteamet dessutom att atlantisk armkroksbläckfisk och atlantisk prickfisk också förekommer långt norrut.
– Atlantfisken hade kommit in med atlantströmmarna och härstammar från norska lekområden. Våra laboratorieanalyser visade att den hade levt i arktiska vattentemperaturer (under 2 grader) i upp till sex år. Så även om Atlanttorsken inte har ett eget centralarktiskt bestånd, visar forskningen att den kan överleva i det atlantiska vattenskiktet i Arktis, där några få exemplar verkar hitta tillräckligt med mat, säger Pauline Snoeijs Leijonmalm.
Förklarar förekomsten av säl, valross och isbjörn
Atlantskiktet, som ligger på 200–600 meters djup, består av varmare vattenmassor med temperaturer på mellan 0–2 grader. Skiktet når långt in i den arktiska bassängen, som annars har vattentemperaturer under 0 grader. Forskning med ekolod visar att det i detta varmare atlantskikt finns ett ”deep scattering layer” (DSL). Det består av små fiskar och djurplankton, men alltså även enstaka exemplar av Atlanttorsk. Här finns en för Arktis oväntat väl fungerande näringsväv.
Som rovfisk högt upp i näringskedjan har torsken en viktig funktion i näringsväven. Kontinuerlig invandring av större atlantfiskar, tillsammans med de små fiskarna som finns i det atlantiska vattenskiktet, fungerar som potentiell mat för arktiska däggdjur som har förmågan att kunna dyka ända ner dit.
– Detta kan förklara varför säl, valross och isbjörn kan överleva vid Nordpolen. Däggdjur som dessa är väldigt få, men de finns där. Tack vare det atlantiska vattenskiktet har de möjligheten att hitta mat, även om fiskbeståndet är litet.
Arktis klimat är i ständig förändring
Den globala uppvärmningen drabbar Arktis hårdare än resten av planeten. Sedan 1980-talet har havsisens utbredning minskat dramatiskt. I dag är ytan bara cirka 60 procent av vad den tidigare var.
– Isarna har ändrat karaktär under de senaste årtiondena. De är tunnare och mindre stabila. Vindarna får därför lätt tag på isen och flyttar omkring den på ett oförutsägbart sätt. Det händer hela tiden mycket med klimatet i Arktis och det går jättefort, säger Pauline Snoeijs Leijonmalm.
Forskarna upptäckte också tecken på att transporten av kol till djupare vatten inte är lika effektiv i de centrala delarna av Norra Ishavet som den är i andra oceaner. Den dagliga vertikala förflyttningen av fisk och djurplankton i atlantskiktet saknas under polarnatten och polardagen. Detta på grund av att det då inte skiftar mellan dag och natt och den vertikala migrationen styrs av ljus. ”Vertikal migration” innebär att organismerna tar med sig kolet ner till djupare vatten.
Fisken räcker bara till för Arktis eget djurliv
Forskningen visar därmed på en mycket känslig Arktisk näringsväv. Om den störs kan det få allvarliga konsekvenser för både djurliv och klimat.
– Även om det kommer in större fiskar med atlantströmmarna, är Norra Ishavets förmåga att behålla större fiskbestånd begränsad på grund av sin brist på näring. Vår slutsats är att fisken bara räcker till för Arktis eget djurliv, inte för kommersiellt fiske, säger Pauline Snoeijs Leijonmalm.
Joakim Hjelm, forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU, håller med.
– Det är av största vikt att detta känsliga men fungerande ekosystem, som ligger utanför alla nationella ekonomiska zoner, får ett kraftfullt internationellt skydd liknande det som finns på plats i Antarktis, säger han.
Världens största polarexpedition
MOSAiC (Multidisciplinary drifting observatory for the study of Arctic climate) avgick från norska Tromsö den 20 september 2020 med den tyska isbrytaren Polarstern. Det är världens hittills största polarexpedition med en budget på omkring 1,5 miljarder kronor. Expeditionen lät sig sedan frysa fast i isen under ett år.
Totalt deltog över 500 forskare och fler än 80 forskningsinstitutioner från ett 20-tal länder i MOSAiC. Däribland fanns Stockholms universitet, Göteborgs universitet, Uppsala universitet och Sveriges lantbruksuniversitet.
Forskningsprojektet om fiskbeståndet, finansierat av CINEA (Europeiska Kommissionen) och svenska Polarforskningssekretariatet, är ett av de forskningsprojekt som genomfördes under MOSAiC-expeditionen.
Vetenskaplig artikel:
Unexpected fish and squid in the central Arctic deep scattering layer. Science Advances.
Kontakt:
Pauline Snoeijs Leijonmalm, forskningsledare och professor i marin ekologi vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, pauline.snoeijs-leijonmalm@su.se
Joakim Hjelm, forskningsledare vid Institutionen för akvatiska resurser och Havsfiskelaboratoriet i Lysekil, SLU, joakim.hjelm@slu.se
