Många ser döden som ett misslyckande

– Många ser döden som ett slags misslyckande som inte hör hemma i det vardagliga livet. Vi kan ju inte ta bort döden, men vi kan välja att bortse från den så långt det går, säger Gunnar Karlsson, professor vid Institutionen för pedagogik och didaktik på Stockholms universitet.

Hur ser vårt förhållande till döden ut?

– Vi har stoppat undan döden på ett sätt som inte varit möjligt tidigare. Förr dog man ofta i hemmet. Nu dör man på sjukhus. Döden förlorar därmed något av att vara en del i vår hemmatillvaro. Och nu tycks det som att många inte ens har tid att gå på begravningar; man planerar begravningstillfället så att det inte ska störa andra mer pockande aktiviteter. Det är svårt att få in en begravning i en fullbokad kalender.

Varför är det så tror du?

– Döden är en existentiellt omtumlande händelse som vi står handfallna inför. Den är det stora okända som är otillgängligt för oss och som vi inte riktigt kan greppa intellektuellt. Och inte minst är den en källa till ångest och skräck. Till exempel när någon får veta att hen inte har mer än ett par månader kvar att leva. Det kan försätta personen i chock. Det kan ta lång tid att ta in, om det överhuvudtaget går.

Ett faktum som gör oss ovilliga att ens tänka på döden.

– Det finns en fascinerande diskrepans mellan, å ena sidan vår abstrakta och liksom faktamässiga vetskap om att alla ska dö, det är ju det enda vi vet om framtiden egentligen, och å andra sidan hur brutalt och chockerande döden kan slå ned när vi på grund av allvarlig sjukdom får veta att vårt liv kommer ta slut i närtid.

Vad avgör om vi klarar av tanken på döden eller inte?

– Döden väcker olika känslor hos oss beroende på en massa olika faktorer, så som vår livsåskådning, var i livet vi befinner oss, våra tidigare erfarenheter av separationer och förluster och hur vi har kunnat hantera det känslomässigt. Döden är ju en unik separation från livet, men till exempel tidigare svåra förluster och separationer i livet kan påverka hur vi klarar av att förhålla oss till vår ändlighet.

Du pratar om maskulina ideal som oförenliga med ett bejakande av förgängligheten. Varför då?

– Lite grovt kan man tala om ett samband mellan maskulina ideal i termer av styrka, initiativ, kontroll, oberoende, osårbarhet och svårigheten att känslomässigt acceptera förgängligheten och döden. Att faktiskt öppna sig för sin förgänglighet förutsätter utrymme för sorg, vilket kan vara svårt för i synnerhet många män, som undrar ”hur gör man då”. Många män har därför svårt att söka hjälp och stöd när de blir sjuka. Studier har visat att män är betydligt mindre benägna till stödjande samtal om sin dödliga sjukdom med specialiserad sjukvårdspersonal jämfört med kvinnors benägenhet att söka stöd och hjälp.

Hur påverkar det sättet vi lever?

– Hur man förhåller sig till sin egen död har betydelse för hur man lever och förvaltar sitt liv här och nu. Förmågan att ta vara på livet. Insikten om vår ändlighet kan göra oss bättre rustade att bejaka det som vi tycker är väsentligt och viktigt i livet. Döden kan i den meningen ha en vitaliserande inverkan. Som en första reaktion på vår dödlighet kan döden upplevas som att den berövar livet mening, men vid närmare eftertanke kanske man kan komma till övertygelsen om att den är en förutsättning för mening. Och det finns exempel på hur människor när de befinner sig i dödens närhet, till exempel vid sjukdom, också kan uppleva en livsglädje som de aldrig tidigare har känt.

Det är som att människan då förmår att befria sig från måsten, krav och förväntningar, och tar emot livet som en ovillkorlig gåva, vilket har varit svårt att göra i andra skeenden i livet, när allt bara rullar på.

Forskningsnyheten kommer från Stockholms universitets nyhetswebb.