Många gamla människor har problem med ostadig gång. Men inget säger att alla måste ha det så. Ungefär en femtedel av äldre med gångbesvär har en speciell typ av neurologisk förklaring till sina problem – vilket innebär att det kan gå att få behandling, enligt forskning.
I sin avhandling vid Umeå universitet visar Jenny Larsson att mer än en tredjedel, 38 procent, av den äldre befolkningen i Umeå har gångbesvär.
Många kan behandlas
Ungefär hälften av dessa har en neurologisk orsak till besvären, vilket kan ge dem en generellt ostadig gång. Ostadig gång är ett tillstånd som med tiden kan utvecklas till något som kallas HLGD, ”higher-level gait disorder”, eller högre ordningens gångstörning.
Men det positiva är att problemen, vid den typen av neurologiska gångbesvär, kan gå att behandla. Ett exempel är om besvären orsakas av något som kallas idiopatisk normaltryckshydrocefalus, se nedan. Ostadigheten hänger då samman med en ökad mängd ryggmärgsvätska i huvudet som gör att hjärnans ventriklar, vätskefyllda hålrum, blir förstorade.
Gångstörning
En gångstörning definieras som en synlig avvikande gångstil där stegen blir kortare och man går långsammare än förut. Hos äldre kan det påverka livskvalitet, leda till minskad självständighet och orsaka fall som kan ge allvarliga skador.
HLGD, högre ordningens gångstörning
Olika metoder användas kan användas för att kategorisera gångstörningar. Ett sätt är att dela upp neurologiska gångstörningar baserat på vilken del av nervsystemet som tros orsaka besvären. En gångstörning som orsakas av skador i hjärnans högre delar ger en långsam och ostadig gång och kan kallas för en ”higher-level gait disorder”, HLGD. En sjukdom som kan orsaka HLGD är idiopatisk normaltryckshydrocefalus.
INPH, idiopatisk normaltryckshydrocefalus
INPH är en sjukdom som karaktäriseras av tre huvudsymtom: en typisk gångstörning (HLGD), demens samt urininkontinens. Om något av symtomen förekommer tillsammans med en ökad mängd ryggmärgsvätska i hjärnans hålrum, och ingen annan förklaring kan hittas till besvären, uppfylls diagnoskriterierna för sjukdomen.
INPH är vanligt i den äldre befolkningen, visar nyare svenska studier. Upp till 3,7 procent kan vara drabbade och gångstörning är det vanligaste symtomet. Det brukar utvecklas först i sjukdomsförloppet och är också det symtom som svarar bäst på behandling: 70 procent förbättras i gången. INPH behandlas med en cerebrospinalvätskeshunt som dränerar ryggmärgsvätska från hjärnans hålrum, oftast till buken.
Ibland kallas denna sjukdom ”en botbar demenssjukdom” eftersom ungefär 40 procent får förbättrad kognition efter behandling.
Källa: Umeå universitet
Nära sex procent av den äldre befolkningen i Umeå har HLGD och nästan fyra procent har HLGD i kombination med stora hjärnventriklar, enligt Jenny Larssons forskning.
Framgångsrik behandling
Idiopatisk normaltryckshydrocefalus behandlas ofta framgångsrikt genom att man sätter in en shunt som reglerar flödet av ryggmärgsvätska. 70 procent av dem som behandlas får lättare att gå.
Det är möjligt att fler skulle kunna få sådan behandling, menar Jenny Larsson. Men då måste tillståndet också upptäckas.
– Eftersom för mycket ryggmärgsvätska i huvudet är något som ofta kan behandlas, finns därmed hopp om att kunna hjälpa människor med HLGD och stora hjärnventriklar. Vid symptom på HLGD bör man därför överväga att göra en bildundersökning av hjärnan för att se om det finns stora hjärnventriklar.
Avhandling:
Populations-baserade studier om högre ordningens gångstörningar och hydrocefalus med fokus på ventrikelmorfometri i hjärnan och utfall av shuntkirurgi, Jenny Larsson, Umeå universitet
Kontakt:
Jenny Larsson, läkare och forskare vid Umeå universitet
jenny.ma.larsson@umu.se
