Allt fler grunda vikar i Östersjön domineras nu av fisken storspigg, snarare än av gädda och abborre. Det är ett stort problem, men det kan finnas öppningar, enligt en ny studie. Det handlar om att ge rovfiskar som gädda och abborre ökad möjlighet att hjälpas åt att äta upp spiggen.
Spiggen är en liten fisk som förökar sig snabbt och som har god aptit på ägg och larver från abborre och gädda. På grund av det har den slagit ut lokala bestånd av gädda och abborre och andra rovfiskar, framför allt i kustområden som ligger nära öppet hav – läs mer i faktaruta nedan.
Därför är det dåligt att spiggen tar över
I början av 2000-talet noterade forskare och svenska kustfiskare allt mer storspigg i centrala Östersjön. Fenomenet rörde sig med åren allt närmare land, framför allt till områden med mycket skärgård och gott om lekområden för större fisk, som Stockholms skärgård. ”Spiggövertagandet” sprider sig ofta från vik till vik.
Det här får en stor effekt på resten av ekosystemet, bland annat så här:
Spiggen äter små kräftdjur, som märlkräftor. De, i sin tur, äter fintrådiga alger. Mycket spigg ökar därför mängden trådalger. Dessa trådalger kväver i sin tur annan vegetation, som blåstång. Det är ett problem eftersom blåstång och annan bottenvegetation är en viktig miljö för exempelvis fiskyngel.
Eftersom trådalgerna också gynnas av övergödning kan spiggökningen också sägas förstärka övergödningssymtomen i Östersjön.
Överfiske av rovfisk i Östersjön tros vara en av orsakerna till spiggens ökning. Ett problem i sammanhanget är ökningen av säl och skarv eftersom dessa äter abborre och gädda, spiggens fiender.
Källa: SLU
Fiskgrannar kan rycka in
Ny forskning visar att risken för att spiggen tar över på ett visst ställe minskar om det finns gott om rovfisk i närliggande lek- och uppväxtområden, till exempel närliggande vikar. Det hela handlar om ett slags grannsamverkan – fiskgrannar en bit bort kan hjälpa lokala fiskbestånd att stå emot trycket från spiggen.
– Om det finns lekområden som ligger tillräckligt nära varandra betyder det att rovfisken har ”grannar” som kan rycka in och förstärka ett försvagat bestånd. Små, isolerade vikar utan rovfisk på nära håll får det istället svårare att hålla emot när spiggen slår till, säger Agnes Olin, forskare vid SLU.
I en studie har Agnes Olin och forskarkollegor analyserat förekomsten av yngel av abborre, gädda och spigg i ett stort antal vikar längs den svenska Östersjökusten.
Det visar sig att den viktigaste faktorn som avgör om en viss vik domineras av spigg eller rovfisk har att göra med hur mycket spigg som kommer in i viken på våren för att leka. Men finns det gott om lekområden för rovfisk i närheten ökar chansen att rovfiskarna behåller sin dominans när spiggen gör entré.
Säl och skarv tar bort effekten
Studien visar också att den positiva effekten av närliggande lekområden försvinner när det finns gott om gråsäl och storskarv. Dessa två arter har ökat kraftigt i Östersjön och äter en hel del gädda och abborre i vissa områden.
Det tyder på att när det finns riktigt mycket säl och skarv kan bestånden av rovfisk tryckas ned så pass mycket att det inte spelar någon roll att det finns stora ytor av rovfiskhabitat i närheten – det finns ändå ingen rovfisk där.
– Det här är första gången som vi kan visa att säl och skarv kan ha en så pass storskalig påverkan på bestånden av abborre och gädda längs Östersjökusten, säger Ulf Bergström, forskare vid SLU.
Fiska mindre strömming möjlig lösning
För att stärka bestånden av rovfisk kan det därför vara viktigt att vidta åtgärder som minskar denna påverkan i rovfiskens lekområden, menar Ulf Bergström. Det skulle till exempel kunna handla om att minska fisketrycket på stor strömming. Det kan öka tillgången till alternativ föda för sälen och skarven och skulle därför kunna bromsa utvecklingen.
I förlängningen handlar det om att ge rovfiskar som gädda och abborre större möjlighet att ta återta vikar där spiggen tagit över – och hålla emot i de områden där spiggen ännu inte tagit över.
Allt hänger ihop
Studien visar på vikten av att ta ett helhetsgrepp vad gäller sådant som att bevara fiskarter som abborre och gädda, säger Johan Eklöf, professor vid Stockholms universitet.
– Förvaltning av livsmiljöer, av fiske och av predatorer som säl, skarv och spigg hänger tätt samman. Dessutom pekar resultaten på att man inte bara kan titta på en vik i taget – det som händer i en vik påverkar också andra områden eftersom fisken flyttar på sig.
Text: Stockholms universitet och forskning.se
Läs också: Flest ålar dör i ett vattenkraftverk
Vetenskaplig artikel:
Predation and spatial connectivity interact to shape ecosystem resilience to an ongoing regime shift, Nature Communications.
Kontakt:
Agnes Olin, forskare vid Institutionen för akvatiska resurser, SLU
agnes.olin@slu.se
