Barn kan ha en förhöjd ärftlig risk att drabbas av typ 1-diabetes. Men vad påverkar om sjukdomen utvecklas eller inte? Genom flera studier har forskare sett att mycket rörelse och färre kalorier kan minska risken.
Cirka 5 000 barn som föds varje år i Sverige har en förhöjd risk att utveckla typ 1-diabetes. Av dem kommer omkring 350 att utveckla sjukdomen.
Forskare vid Skånes universitetssjukhus och Lunds universitet har i olika studier undersökt faktorer som påverkar om barnen utvecklar sjukdomen eller inte.
– Det är troligen många olika faktorer som spelar in och vad som gör att vissa barn utvecklar typ 1-diabetes kan skilja sig åt. Gener har en viss roll men vi har också sett att till exempel virusinfektioner, kost och fysisk aktivitet kan ha betydelse för utvecklingen av autoantikroppar, ett förstadium till typ 1-diabetes, säger Helena Elding Larsson, barnläkare på Skånes universitetssjukhus och professor vid Lunds universitet.
Barn följs i stor studie
I den så kallade Teddy-studien, som startade 2004, följs närmare 8 700 barn med förhöjd risk i Skåne, Finland, USA och Tyskland till 15 års ålder.
Studien avslutas 2025 men har redan resulterat i mycket ny kunskap. Långt innan typ 1-diabetes diagnostiseras kan man mäta en eller flera autoantikroppar – ett tecken på att den immunologiska processen som angriper de celler i kroppen som producerar insulin, är på gång.
I en av Teddy-studierna undersökte forskarna om fysisk aktivitet och motion påverkade risken att få en första autoantikropp och att efter en första autoantikropp senare utveckla en andra. Slutligen undersöktes hur fysisk aktivitet påverkar risken för att barn med två eller flera autoantikroppar utvecklade typ 1-diabetes.
Barn bar aktivitetsmätare
Drygt 4 400 barn deltog i studien. En gång om året, efter fem års ålder, bar barnen en aktivitetsmätare under en veckas tid. Mätaren registrerade alla rörelser under dygnet och gav information om barnet hade lätt, medel eller kraftig fysisk aktivitet varje dag.
– Resultaten visade att fysisk aktivitet minskar risken för barn i åldern fem till femton år med två eller flera autoantikroppar att utveckla typ 1-diabetes, framför allt för de barn som först utvecklat en specifik autoantikropp, som heter Gada, säger Helena Elding Larsson.
Kaloristinn mat ökar risk
I en annan studie sökte forskarna en förklaring till tidigare fynd att en första autoantikropp utvecklas hos barn som har snabb tillväxt.
Drygt 5 000 barn som inte hade utvecklat en autoantikropp vid två års ålder följdes fram till åtta års ålder. Barnen vägdes och mättes regelbundet för att beräkna BMI, kroppsmasseindex, och matdagböcker lämnades in två gånger om året. Under uppföljningen utvecklade var tionde barn en första diabetes-autoantikropp.
Resultaten i studien visade att ett högre energiintag ledde till högre BMI, vilket i sin tur ledde till utvecklingen av en första diabetes-autoantikropp.
– Vi såg också att kost med hög andel protein ökade risken oberoende av det totala energiintaget, säger Carin Andrén Aronsson, enhetschef på Teddy-mottagningen på Skånes universitetssjukhus i Malmö och forskare vid Lunds universitet.
Forskarna planerar nu en uppföljande studie om hur kost och fysisk aktivitet kan förebygga bildandet av autoantikroppar och utvecklingen av typ 1-diabetes hos barn.
Bebisars immunsystem tränas
Barn med ökad genetisk risk för typ 1-diabetes är särskilt känsliga för en felaktig immunreaktion mot de insulinproducerande betacellerna mellan den nionde och artonde levnadsmånaden.
Speciellt under de första levnadsmånaderna påverkas utvecklingen av immunsystemet bland annat av bakterier i tarmen, alltså tarmfloran. Genom att tidigt träna immunsystemet med hjälp av antingen oralt insulin i form av ett pulver eller ett tillskott i kosten av lakto- och bifidobakterier, hoppas forskarna att utvecklingen av typ 1-diabetes kan undvikas.
– Båda studierna pågår fortfarande och resultaten från den ena kommer att presenteras under 2025. Vi hoppas att det ska ge oss nya verktyg som kan bidra till att färre barn utvecklar autoimmun diabetes, säger Helena Elding Larsson.
Text: Magnus Aspegren
Artikeln är ursprungligen publicerad i Vetenskap&Hälsa
