Rester från dödsritualer ger inte bara insikt i hur människor har sett på döden, utan avslöjar också mycket om deras liv. Det säger Alison Klevnäs, forskare i arkeologi vid Stockholms universitet.
– Hur människor har behandlat sina döda säger väldigt mycket om hur de såg på livet, vad de värderade högt i sina liv och vem de brydde sig om, säger Alison Klevnäs.
Hon är arkeolog och särskilt intresserad av gravar och begravningsritualer i norra och västra Europa från romarrikets slut och fram till slutet på vikingatiden.
Vad är den största skillnaden i hur man begravde då och nu?
– Lite generaliserat skulle man kunna säga att det fanns en större variation förr i hur man begravde sina döda. Vissa begravdes direkt i jorden, andra i kistor. Vissa hade med sig saker, andra begravdes tomhänta. Vissa kremerades, andra inte.
Framför allt begravdes inte alla människor, fortsätter Alison Klevnäs.
– Fram till slutet av vikingatiden i Sverige var det en stor del av befolkningen som inte begravdes alls. Främst är det barn och unga som saknas, men kvinnor är också underrepresenterade i gravfynden. Det verkar som om det bara är de med en särskild roll i samhället som fått en officiell begravning.
Varför fick bara de med en särskild roll en officiell begravning?
– Fynden i olika gravar tyder på att man framför allt begravde personer på ett formellt sätt om de hade en betydelse för samhället de levde i även efter döden. Deras gravar uppfördes då synligt i landskapet, kanske för att markera deras fortsatta närvaro. Bara personer som hade den rollen begravdes på ett sätt som är synligt för oss i dag när vi tittar på gravskick.
Alison Klevnäs poängterar att förlusten av andra döda självklart måste ha varit lika smärtsam.
– De personer som inte fick en begravning var kanske inte lika användbara som döda för resten av samhället, inte lika offentliga. Under järnåldern begravdes till exempel spädbarn ibland inne i hemmet, under golvet. Det tyder på att sorgen över ett barn kan ha setts som en privat sorg snarare än en offentlig tilldragelse.
Annan syn på kvarlevor
En annan skillnad, enligt Alison Klevnäs, är att man inte hade samma syn på gravfrid under förhistorisk tid som man har i dag. I Skandinavien sågs de dödas ben som ett kraftfullt material som kunde användas på olika sätt. Vid äldre kremering brann ben inte upp.
– Kremerade ben kan hittas på boplatser och i byggnader, platser vi idag inte uppfattar som gravar. Det visar att människor har haft ett annat sätt att se på döda kroppar än vi har idag. Det tycks inte har funnits en klar åtskillnad mellan platser som var till för de levande och platser för de döda.
Numera tänker arkeologer mer än tidigare på döden som en social process och tiden som den processen tar, säger Alison Klevnäs.
– Den döde försvinner inte med en gång utan det sker en gradvis distansering från de levandes sociala värld. Den sociala döden sker inte på ett ögonblick. Det tar tid att utföra dödsritualer och att låta de döda gå in i sina nya roller.
Vad kan vi som lever nu ta till oss av det?
– Att det är viktigt att sorg får ta tid, att det får ta tid att säga adjö. Genom studier av äldre gravskick drar vi slutsatsen att det i äldre tider fanns en större närhet till döden, även efteråt. Vi tror att man i större utsträckning hade minnesdagar för den döde, som påminner om dagens födelsedagar. Därför tror jag att högtider som Allhelgona har en väldigt viktig roll för oss i dag, en gamla själars dag då vi tänker på de döda och minns.
En längre version av texten finns på Stockholms universitets webbplats.
