En hård vinter på 1990-talet ledde till bottenfrusna vattendrag och den kalla perioden dödade nästan alla öringens ägg i flera av fiskens populationer. Nu visar en studie att att öringpopulationerna återhämtade sig på bara några år helt utan mänsklig inblandning.
Hur lång tid tar det för en art att komma tillbaka efter en katastrof?
En studie från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) visar att populationer av öring kan återhämta sig på bara några år efter en vinter med bottenfrusna vattendrag – trots att en hel årskull slogs ut.
Det var vintern 1995/1996 som Sverige präglades av omväxlande väder med både kraftigt snöfall och kyla. Men innan snön lagt sig längs norrlandskusten kom en kall period som ledde till att delar av bäckar och åar bottenfrös. Forskare har nu undersökt hur öringen klarade den extrema situationen i flera av de påverkade vattendragen.
I studien analyserades provfiskedata från 22 öringpopulationer, insamlade mellan 1989 och 2023, som täcker en period både före och efter den kalla perioden. Både vandrande och stationära bestånd av fisken studerades, eftersom det är faktorer som kan påverka förmågan att återhämta sig.
Bottenisen slog ut en årskull
Forskarna såg att den kalla perioden och bottenisen dödade nästan alla ägg hos öringpopulationerna som ingick i studien, oavsett vandringstyp. Det märktes genom bristen på yngel under den kommande säsongen.
– Trots att nästan alla ägg dog exploderade vattendragen med antalet unga öringar året därpå. Det är troligtvis tack vare att äldre könsmogna öringar kunde flytta på sig och söka skydd antingen i djupare vatten eller i havet och därmed överleva och återkolonisera vattendragen. Vi såg också att vandrande öring, som havsöring, gav upphov till fler yngel än stationär öring, sannolikt på grund av att vandrande öringar ofta är större och kan lägga fler ägg, säger Carl Tamario, forskare vid Institutionen för vilt, fisk och miljö på SLU, i ett pressmeddelande.
Bättre att människor avvaktar än att de lägger sig i
När en årskull slogs ut skapades svängningar i antal årsungar, med omväxlande starkare och svagare årsklasser som varade i 4-5 år. Det berodde på att konkurrenssituationen mellan årsklasserna förändrades när en årskull dött under det extrema vintervädret.
Efter de här svängningarna återgick populationerna till hur det såg ut före den tuffa vintern, utan mänsklig inblandning.
Forskarna konstaterar att åtgärder som utplantering av öring för att hjälpa arten att återhämta sig efter en sådan här enskild händelse kan vara onödiga. Det är i stället bättre att avvakta och se om populationen återhämtar sig naturligt.
– Våra resultat visar öringens motståndskraft så länge vuxna öringar överlever och att deras livsmiljö förblir lämplig och tillgänglig. Resultaten pekar på vikten av att bevara fria vandringsvägar mellan olika delar av ett vattensystem, dels mellan lekområden och havet, men även mellan olika områden inom ett vattendrag och dess sjöar där fisken kan söka skydd. Detta minskar risken för att äldre fisk dör och stärker öringens naturliga återhämtningsförmåga, säger Joacim Näslund, forskare vid Institutionen för akvatiska resurser på SLU.
Översvämningar eller torka kan ha andra konsekvenser för öringen
Forskarna påpekar att studien endast omfattar en av flera möjliga typer av störningar som utmanar öringens motståndskraft.
Även översvämningar och torka kan få populationer att kollapsa och forskarna rekommenderar försiktighet med att anta att det går lika bra för öringen att återhämta sig från alla typer av störningar.
– Vi har bara undersökt effekterna av en relativt kortvarig störning. Om störningar upprepas flera gånger, eller när förändringar som drivs av till exempel klimatförändringar eller ändrad markanvändning smyger sig på över tid, är det svårare att förutsäga effekterna. Riskerna för allvarligare effekter kan däremot antas vara större i dessa fall. Öringpopulationer är redan negativt påverkade i många områden, särskilt i södra Sveriges mindre vattendrag där vattentemperaturerna kan bli väldigt höga, vilket vår tidigare forskning visar. Om artens motståndskraft kommer att vara tillräcklig för att klara framtidens utmaningar återstår att se, säger Serena Donadi, forskare vid Institutionen för akvatiska resurser på SLU.
