Barn med adhd och autism kan uppleva stora svårigheter i samband med skolmåltider. Ett av flera hinder är oskrivna regler för hur man ”ska” äta – att man helst ska äta upp allt på tallriken, till exempel. Det framgår av en ny studie från Umeå universitet.
Studien har gjorts av Susanna Sandberg, nybliven doktor i kost- och måltidsvetenskap. Den handlar om hur skolmatsalen och skolmaten kan upplevas av barn med diagnoserna adhd och autism. Dessa räknas som neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, förkortat npf.
Tidigare forskning har visat att barn med dessa diagnoser oftare än andra jämnåriga kan uppleva ätsvårigheter. Det beror bland annat på sensorisk känslighet och svårigheter att hantera förändringar.
Mat kan ge starkt obehag
– För många handlar ätsvårigheterna inte bara om att vara petig i maten eller ogilla vissa maträtter, utan en upplevelse av starkt obehag eller att inte kunna äta vissa livsmedel och rätter, säger Susanna Sandberg.
Skolmaten ska uppfylla många mål och krav, till exempel att vara näringsriktig och hållbar. Men alla regler och mål kan bli till hinder för en del barn.
Nya konsistenser
Elever som intervjuas i studien beskriver till exempel svårigheter med maträtter som skiljer sig mycket från den mat de är vana vid hemifrån. Särskilt gäller det vegetariska rätter som innehåller bönor och linser samt skolans så kallade hybridrätter, där en del av det animaliska proteinet ersätts med vegetabiliskt.
– Ett exempel är korvstroganoff där en del av korven byts ut mot röda linser. Förutom att dessa rätter avvek från det eleverna var vana vid innebar förändringarna också nya smaker och konsistenser, säger Susanna Sandberg.
Oskrivna matregler
Ett annat hinder, enligt studien, är de oskrivna regler som finns kring hur måltider ”bör” gå till. Ibland försvårar dessa regler ytterligare för barn som redan från början tycker att matsituationen är jobbig.
– Det kan hända att lärare tillrättavisar sådant som uppfattas som dåligt bordsskick, som att man spiller eller inte äter med bestick. Det kan finnas en förväntan om att barn inte ska ha keps eller mössa vid bordet. Lärare kan också säga att barnen ska äta upp allt på tallriken, säger Susanna Sandberg.
– Samtidigt kan mammor som jag har intervjuat beskriva motoriska svårigheter hos barnen. Spill och svårigheter med bestick är då relaterat till funktionsnedsättningen. De här normerna om hur man ska äta kan ge struktur och trygghet, men även skapa ytterligare hinder för vissa barn.
Är detta sådant som barnen själva berättar om?
– Det här kommer från mina observationer i skolan, där jag har varit med under luncher. Jag har sett att lärare som är med under måltiderna anpassar mycket efter olika barns behov och har ett inkluderande förhållningssätt. Men normerna om hur måltider bör gå till kan ibland överskugga det. Det är en så stark norm att man bör äta med bestick, till exempel, säger Susanna Sandberg.
Olika typer av skolmat
En del barn erbjuds så kallad individuellt anpassad kost i skolan. Det är inte samma sak som specialkost, som ges till barn som exempelvis inte kan äta gluten eller komjölk.
Den individuellt anpassade kosten kallas ibland för ”önskekost” och består av mat som anses kunna fungera bra för barn som har svårigheter med den vanliga skolmaten – och som utan anpassningar förmodligen skulle äta mycket lite, eller inget alls.
Hur man hanterar den individuellt anpassade kosten ser olika ut. En vanlig lösning är att servera en veckomatsedel bestående av maträtter som anses som ”kända kort”, som pannkakor, chicken nuggets och fiskpinnar.
För att få tillgång till individuellt anpassad kost krävs vanligen ett utlåtande från vården om behovet av anpassad kost. En vanlig anledning är ätsvårigheter relaterade till adhd eller autism.
Källa: Susanna Sandberg, Umeå universitet.
En förenklad meny
Alla barn som hade beviljats individuellt anpassad kost, i den aktuella studien, fick mat enligt samma matsedel, oberoende av barnens enskilda behov. Det är intressant eftersom det väcker en fråga om hur ”individuellt anpassad” denna kost egentligen är, menar Susanna Sandberg. Det är inte säkert att alla barn med neuropsykiatriska diagnoser är i behov av en så förenklad meny som en bestående av pannkakor och chicken nuggets – eller ratar maträtter som inte anses som traditionellt ”barnvänliga”.
Allt detta väcker också frågan om vilka föreställningar som finns om behoven hos barn med neuropsykiatriska diagnoser, menar Susanna Sandberg.
Samtidigt är frågan komplex, eftersom skolornas måltidsverksamhet ofta har begränsat med resurser och handlingsutrymme.
Inte helt accepterat
I studien intervjuas även skolmåltidspersonal. Susanna Sandberg konstaterar att personal kan ha svårt att se ”önskekosten” som lika legitim som specialkosten, alltså den mat som erbjuds barn med allergier och liknande.
–Jag argumenterar för ett behov av ökad kunskap om ätsvårigheter kopplade till autism och adhd, särskilt eftersom elever med dessa diagnoser utgör stor andel av de som är i behov av kostanpassningar.
Skolmåltiden och skolmatsalen är en del av skolans lärmiljö. Ur ett tvärvetenskapligt perspektiv mellan kost- och måltidsvetenskap och specialpedagogik är området fortfarande relativt outforskat, säger Susanna Sandberg.
– Elever med dessa diagnoser har dessutom sällan fått utrymme i forskning att beskriva sina egna erfarenheter av sitt ätande i allmänhet, och av skolmåltider i synnerhet. Därför känns det extra viktigt att elevernas egna röster får höras i min forskning.
Om forskningen
Susanna Sandberg har följt fem elever med diagnoserna autismspektrumtillstånd eller ADHD. Eleverna har intervjuats, liksom deras vårdnadshavare. I studien deltog även tio lärare och nio personer ur skolmåltidspersonalen.
Avhandling:
En skolmåltid för alla: normativa måltidsideal, inkludering och elever diagnostiserade med autismspektrumtillstånd eller ADHD, Umeå universitet.
Text: Umeå universitet och Lisen Forsberg, forskning.se
