Kontinuerlig exponering för hundar verkar inte öka den långsiktiga risken för måttlig till svår astma hos barn med astma och luftvägsallergi. Däremot är det förknippat med en något ökad risk för akut astma, enligt en studie från Karolinska institutet.
Barn med allergisk astma har ofta husdjur i hemmet och många familjer undrar om det påverkar barnets symtom att ha hund. Nu har forskare vid Karolinska institutet undersökt detta genom att studera 99 389 barn diagnostiserade med astma och allergi i luftvägarna.
Barnen följdes tills de fyllde 19 år eller tills studien avslutades 2023 och exponering för hund från diagnos och framåt kategoriserades som ingen exponering, kontinuerlig exponering eller avbruten exponering.
– Det finns begränsat med studier om det påverkar astmautfall hos barn med allergisk astma att leva med en hund eller att göra sig av med hunden, vilket är anledningen till att vi ville studera detta på befolkningsnivå, säger Catarina Almqvist Malmros, barnläkare vid Astrid Lindgrens barnsjukhus och professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska institutet.
Inget tydligt samband mellan hund och astma – utom för akut
Studien fann inget tydligt samband mellan kontinuerlig exponering för hund och måttlig till svår astma över tid. Efter två, fyra och sex år från diagnosen var astmans svårighetsgrad ungefär densamma hos barn med och utan hund.
Det såg dock lite annorlunda ut när forskarna fokuserade på akut astma, det vill säga episoder som kräver akutvård eller hög användning av luftrörsvidgande läkemedel. Barn som bodde med hund hade en något högre risk för akut astma än barn utan hund. Detta gällde både för barn som fortsatte att leva med hund och för dem vars familjer gjorde sig av med hunden. Att sluta ha hund verkade alltså inte förbättra astmautfallen.
En möjlig förklaring är att hundallergen kan finnas kvar i hemmet i många månader, och att hundallergen är vanliga i offentliga miljöer som skolor, även för familjer utan husdjur. En begränsning av studien är att man inte kunde skilja på patienter som hade hundallergi och andra luftvägsallergier.
– Våra fynd kan vara ett stöd i samtal mellan familjen och hälso‑ och sjukvårdspersonal. Att ha eller behålla hunden verkar inte påverka astmans svårighetsgrad långsiktigt, men det kan öka risken för akut astma något, säger Resthie Putri, postdoktor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik på Karolinska instiutet.
Tandlossning påverkar inte bara munnen. Personer med tandlossningssjukdom har även förhöjda nivåer i blodet av flera ämnen som är kopplade till inflammation, även om personerna är friska i övrigt. Det framgår av en stor internationell studie.
Tandlossningssjukdom kallas också parodontit och är en av världens vanligaste folksjukdomar. I Sverige uppskattas att ungefär 40 procent av den vuxna befolkningen har parodontit.
I linje med tidigare fynd
Forskare vid Umeå universitet har tidigare visat att människor med parodontit har förändrade nivåer av ett tjugotal proteiner i blodet som kopplas till inflammation. Nu bekräftas de resultaten i en analys av över 200 studier från hela världen. Studierna inkluderar sammantaget närmare 18 000 deltagare.
Resultaten ger vid handen att även personer som är friska i övrigt och inte röker har förhöjda nivåer av olika inflammationsrelaterade proteiner i blodet. Det tyder på att tandlossningen i sig bidrar till inflammationen.
Påverkar kroppen negativt
– Det här visar att tandlossningssjukdom inte bara är en sjukdom i munnen, utan den påverkar hela kroppens inflammationssystem, säger Elin Kindstedt, biträdande lektor vid Institutionen för odontologi vid Umeå universitet och ST-tandläkare i parodontologi.
Att ha en ständigt pågående inflammation påverkar kroppen negativt. Långvarig, lågintensiv, inflammation kan bland annat öka risken för hjärtinfarkt, stroke och psykisk ohälsa. Hos äldre personer, som ofta redan har en åldersrelaterad förhöjd nivå av inflammation i kroppen, kan effekterna förstärkas.
– Studien understryker vikten av att förebygga och behandla parodontit, inte bara för munhälsan utan för hela kroppens hälsa, säger Pernilla Lundberg.
I Frankrike rasar sedan länge en het debatt om nya, könsinkluderande, språkformer. Kritiker varnar för att de gör texter svårlästa. Men det stämmer inte riktigt, enligt en ny avhandling från Lunds universitet.
I det franska språket har alla substantiv ett genus. De är antingen maskulina eller feminina. Den maskulina pluralformen används även för blandade grupper av människor, till exempel yrkesgrupper. Det gör att många oftare föreställer sig män när de läser eller hör en beskrivning av en sådan grupp.
Het språkdebatt
En motrörelse till det är det moderna, så kallade könsinkluderande, språket. Istället för den maskulina formen används där alternativa former för att benämna grupper bestående av både kvinnor och män.
Dessa alternativa former har dock mött stort motstånd, både från politiker och forskare som hävdar att de språkliga formerna inte gör någon skillnad och att de dessutom gör texter oläsliga.
Kvinnor blir synliga
Julia Tibblin, forskare i franska vid Lunds universitet, har testat dessa påståenden via enkäter och experimentella metoder.
– Resultaten visar att deltagarna lättare föreställde sig kvinnor i en grupp om de läste en könsinkluderande form i stället för en maskulin form, säger Julia Tibblin.
Forskningsområdet är ganska nytt. När Julia Tibblin började 2020 fanns bara en handfull liknande studier, då om tyska språkformer. Hennes forskning har därför fått mycket uppmärksamhet, både inom och utanför akademin.
Olika strategier
Det finns två föreslagna strategier för att skapa könsinkluderande former i det franska språket, säger Julia Tibblin. Ett sätt är att gå runt problemet via könsneutrala konstruktioner. Till exempel kan man istället för ”forskare” säga ”forskningsgruppen”. ”Studenterna” kan bytas ut mot ”personer som studerar”.
Det andra sättet är att använda både den feminina och maskulina formen. Det kan i sin tur göras på två sätt. Man kan antingen skriva ut båda formerna eller dra ihop båda formerna till ett ord, säger Julia Tibblin.
Ett exempel är ordet ”studenter”, på franska ”étudiants”. Den ena varianten är man tar med båda formerna: ”Les étudiantes et les étudiants”. Den andra varianten är ett nytt ord som består av de båda formerna ihopdragna, med en eller två punkter mellan: ”Les étudiant·es”.
Fler kvinnor framträder
Två studier som Julia Tibblin har gjort med nästan 1 200 fransktalande personer visar att alla könsinkluderande former får läsare att föreställa sig fler kvinnor jämfört med om de läst den traditionella, maskulina, formen.
De två sistnämnda varianterna, alltså ”Les étudiantes et les étudiants” samt ”Les étudiant·es”, får tydligast effekt. De får läsare att föreställa sig fler kvinnor jämfört med om de läser könsneutrala former som ”personer som studerar”.
Inte så mycket krångligare
Läsningen påverkas inte i någon större utsträckning, enligt Julia Tibblins forskning. Ögonrörelsemätningar med 75 deltagare har visat att skillnaden i läshastighet är mycket liten mellan traditionella former och de nyare, alternativa, formerna. Formen med en punkt tar längst tid att läsa och kan initialt förvirra, men inte mer än så.
– Det verkar också som att man vänjer sig vid könsinkluderande former med tiden, och att de är lättare att läsa för personer med positiva attityder till ett könsinkluderande språk, säger Julia Tibblin.
Tal om ”dödligt hot”
Redan på 1960‑talet använde den franska författaren och filosofen Simone de Beauvoir ett könsinkluderande språkbruk i vissa av sina romaner. Sedan dess har det mest använts i politiska aktivist- och feministgrupper.
2017 publicerades en lärobok där de användes, vilket skapade en mediestorm och ett starkt motstånd i Frankrike. Franska akademin rasade och talade om ett ”dödligt hot” och ett ”förfall av det franska språket”. Den dåvarande utbildningsministern förbjöd också formerna i officiella dokument.
– Just nu har senaten röstat igenom ett lagförslag som vill förbjuda dessa former i officiella texter. Frågan är fortfarande mycket politiskt laddad i Frankrike, säger Julia Tibblin.
EU mer positivt
Europarådet, däremot, uppdaterade sina riktlinjer 2024 och i dem rekommenderas könsinkluderande språkliga former, särskilt i texter som jobbannonser och utbildningsbroschyrer. Rekommendationerna är dock inte bindande, utan användningen ska bedömas utifrån sammanhang.
– Jag tror att de här formerna är här för att stanna. Nu ser man dem i olika textgenrer – på reklamaffischer i tunnelbanan i Paris och i universitetsbroschyrer, till exempel. Formen med en punkt har fortfarande en stark vänsterfeministisk klang, men används också för att signalera ”vi är moderna och jämställda”, säger Julia Tibblin.
Hundar var etablerade som en egen art redan under istiden och spridda över stora geografiska områden. Det visar en studie som ger det hittills starkaste genetiska stödet för att hunden var etablerad som art långt tidigare än man kunnat visa innan, och att relationen mellan människa och hund har mycket djupa rötter i förhistorien.
Redan för omkring 15 800 år sedan levde hundar tillsammans med människor över stora delar av Västeurasien, det vill säga områden som omfattar Europa, Mellanöstern och Kaukasus.
Forskare vid Stockholms universitet har analyserat arvsmassa från hundar som hittats i bland annat Gough’s Cave i Storbritannien och Pınarbaşı i Turkiet. Resultaten visar att djuren genetiskt var äkta hundar, inte vargar, och att de dessutom var förvånansvärt lika varandra, trots att de levde tusentals kilometer ifrån varandra.
– Det mest slående är hur genetiskt lika dessa hundar är, trots att de levde i helt olika delar av Europa och Anatolien. Det visar att hundar redan var etablerade och spridda över stora områden under istiden, säger Anna Linderholm, forskare vid Stockholms universitet.
Hundar rörde sig mellan olika jägargrupper
Under den sena äldre stenåldern levde människor i genetiskt och kulturellt skilda grupper. Trots detta visar studien att deras hundar var nära besläktade. Det tyder på att hundar utbyttes mellan grupper, även när människorna själva inte blandades i någon större utsträckning.
– Det verkar som att hundar kunde röra sig mellan olika grupper på ett sätt som människor inte alltid gjorde. Det antyder att hunden redan då hade en särskild social och kulturell betydelse, säger Anna Linderholm.
Fynden visar också att relationen mellan människa och hund var nära. I Gough’s Cave behandlades hundben på liknande sätt som mänskliga kvarlevor efter döden. I Turkiet begravdes unga hundar i samma område som människor. Isotopanalyser* visar dessutom att hundar och människor ofta åt liknande mat, vilket tyder på att hundarna levde tätt tillsammans med människorna och troligen fick föda av dem.
– Det här är inte halvtämjda vargar i utkanten av bosättningar, det är djur som redan är en del av mänskliga samhällen, säger Anna Linderholm.
*Isotopanalyser genomförs på grundämnena kol, kväve och svavel och tas främst från prover från ben, tänder och horn. Med isotopanalyser kan en rad frågeställningar besvaras, exempelvis rörande kost.
Spåren lever kvar i dagens hundar
Studien visar också att Europas hundar senare blandades med hundar från östra Eurasien. Trots dessa förändringar lever arvet från hundar som levde under äldre stenåldern kvar i dagens europeiska hundraser.
– Det är fascinerande att vi kan följa en genetisk linje från istidens hundar hela vägen fram till moderna raser. Det visar hur lång och djup relationen mellan människa och hund faktiskt är, säger Anna Linderholm.
Eftersom resultaten visar att hundar redan under den sena istiden var genetiskt tydligt skilda från vargar innebär det att domesticeringen måste ha inletts ännu tidigare än för 15 800 år sedan.
– För varje ny uppsättning arvsmassa vi analyserar kommer vi närmare svaret på hur och varför hunden blev människans första följeslagare. Det här är ett stort steg framåt i förståelsen av vår gemensamma historia, säger Anna Linderholm.
Trots att brunbjörnen nästan utrotades i början på 1900-talet så har varken inavelsgraden eller individernas genetiska variation påverkats, visar en studie. Resultatet överraskade forskarna och kan troligtvis förklaras med genetiskt utbyte via vandrande hanbjörnar.
Under början av 1900-talet drevs den skandinaviska brunbjörnen nära utrotning på grund av intensiv jakt. När stammen var som minst bestod den av omkring 130 individer. I dag har populationen återhämtat sig och uppgår till cirka 3 000 individer.
Nu har forskare vid Centrum för paleogenetik, som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet, kartlagt och jämfört hela arvsmassan hos både historiska och nutida brunbjörnar för att ta reda på hur den närheten till utrotning påverkade genetisk variation och inavelsgrad över tid.
Studien visar överraskande nog ingen påvisbar förlust av individuella björnars genetiska variation och ingen ökning av inavel efter populationskraschen.
Genetiskt utbyte mellan nord och syd motverkade skadlig inavel
Även om forskarna inte hittade någon förlust i björnas genetiska variation såg de tydliga förändringar i släktskapet mellan de nordliga och sydliga delpopulationerna. Resultaten tyder på att hanbjörnar från norra Skandinavien vandrade söderut, vilket ökade genflödet mellan de tidigare mer genetiskt åtskilda populationerna.
Det genetiska utbytet mellan de nordliga och sydliga delpopulationerna verkar ha varit centralt för att upprätthålla variationen och motverka skadlig inavel, och visar hur rörelse mellan delpopulationer kan fungera som en genetisk buffert efter kraftiga populationsminskningar.
– Vår studie tyder på att populationer som nästan utrotats inte behöver ha förlorat så mycket genetisk variation som förväntat, om det finns möjlighet till genflöde mellan individer från genetiskt distinkta delpopulationer, säger Amanda Lindahl, doktorand vid Centrum för paleogenetik.
– Det är dock viktigt att komma ihåg att även om individernas genetiska variation verkar ha bevarats, så kan den totala mångfalden i en population minska eftersom unika varianter kan gå förlorade. Sådana varianter är viktiga för en populations förmåga att hantera miljöförändringar, säger Isabelle Feinauer, doktorand vid Centrum för paleogenetik.
Visar vikten av att få in nytt blod i svenska vargstammen
Studiens resultat kan inte användas direkt inom dagens viltvårdsförvaltning av brunbjörn, men enligt forskarna är det goda nyheter att inavelsgraden inte är så hög som man kunde befarat.
– Det är även värt att nämna att det i och med denna studien nu finns en utmärkt databas över hur björnarnas arvsmassa ser ut i olika delar av landet, vilket man inom förvaltningen skulle kunna använda för att utveckla nya verktyg för att övervaka populationen vad gäller inventering av antalet björnar och släktskap mellan individer, säger Love Dalén, professor och forskningsledare vid Centrum för paleogenetik.
Han betonar att dessa resultat visar hur viktigt genflöde är för att bli av med inavel i små och/eller flaskhalsade populationer, till exempel hur viktigt det är att få in nytt blod i den svenska vargstammen.
Forskningen om brunbjörnar vid Centrum för paleogenetik fortsätter nu bland annat med att studera brunbjörnens evolution på längre tidsskalor, till exempel hur förhistoriska klimatförändringar påverkat brunbjörnens utbredning och populationsdynamik.
Att rena avloppsvatten är dyrt och energikrävande. Men mikroalger, som finns naturligt i svenska vattendrag, skulle kunna användas för att rena vattnet på nya och bättre sätt. Det är slutsatsen i en doktorsavhandling från Högskolan i Borås.
I sin avhandling har Ghasem Mohammadkhani undersökt om mikroalger kan användas för att både rena avloppsvatten och binda koldioxid – samtidigt som de växer och producerar värdefull biomassa.
– Förenklat kan man säga att jag har ägnat flera år åt att övertyga mikroalger att äta vårt avfall, rena vårt vatten, fånga in koldioxid – och samtidigt må bra, säger Ghasem Mohammadkhani.
Chlorella vulgaris, en mikroalg som förekommer i Sverige. En alg är mellan 0,002 och 0,01 millimeter i diameter. Bild: NEON_ja, Wikimedia commons *
Kan växa i rötrester
Studierna som ligger till grund för avhandlingen visar att mikroalger kan växa i rötrester från nedbrytning av olika typer av avfall. De tar upp kväve, fosfor och flyktiga fettsyror och tål höga nivåer av ammoniumkväve. De producerar mer fettsyror om man tillsätter extra koldioxid och producerar mer protein om de inte får extra koldioxid.
– De mår bäst av en ljus-mörk-cykel, vilket ger högre celldensitet, säger Ghasem Mohammadkhani.
Miljövänlig möjlighet
Traditionell avloppsrening kräver mycket energi och kemikalier. Mikroalger är ett alternativ som minskar utsläppen till naturen och kan fånga in koldioxid. Reningsverk och biogasproducenter skulle i framtiden kunna återvinna värdefulla ämnen som ammonium och fosfor via mikroalgerna, säger Ghasem Mohammadkhani.
– De gör det möjligt att återvinna näringsämnen i stället för att släppa ut dem, och de kan producera biomassa som i sin tur kan användas för biobränslen, bioplaster eller andra produkter.
Mikroalger
Mikroalger är mycket små, encelliga, organismer som är oerhört viktiga för hela planetens atmosfär. De producerar ungefär hälften av allt syre som människor och andra organismer på jorden behöver för att kunna andas.
Samtidigt som de frigör syre växer algerna och bildar bland annat fett, kolhydrater och proteiner från kol, väte, kväve, fosfor och svavel.
Mikroalger är basen i havets ekologiska näringskedja och föder bland annat mindre vattenlevande kräftdjur, som i sin tur blir föda för fisk.
Mikroalger kan odlas, inte bara för vattenrening. De kan till exempel användas som ett sätt att fånga in koldioxid. De kan också producera biomassa som kan ersätta fossil olja eller användas till biobaserad plast och andra biomaterial.
I Sveriges nya rödlista, som är en sammanställning av arters utdöenderisk, har över 23 000 arter undersökts. Totalt är nu 23 procent av dem rödlistade. Nya på listan är till exempel blåmussla, sill, lax, sädesärla och älg medan havsörn, utter och långbensgroda kan lämna listan tack vare lyckade naturvårdsinsatser.
SLU Artdatabanken har publicerat Sveriges nya rödlista där tillstånd och trender bedömts för 23 103 arter. Av dessa har 5 217 arter rödlistats varav 2 373 bedöms som hotade.
Situationen för många arter är ansträngd, men negativa trender kan vändas med rätt åtgärder och tillräckliga resurser, enligt rapporten. Det är viktigt att påbörja åtgärder i tid innan arterna hunnit bli så sällsynta att det är svårt att vända trenden. Några exempel på arter som tack vare lyckade naturvårdsåtgärder nu kan lämna rödlistan är havsörn, utter och långbensgroda.
– Åtgärder som inleddes på sextio- och sjuttiotalet har nu till slut lett till att utter kan klassas som Livskraftig (LC), säger Henrik Thurfjell, organismgruppsansvarig för däggdjur på SLU Artdatabanken.
23 procent är rödlistade
Totalt är 23 procent av de drygt 23 000 bedömda arterna nu rödlistade, vilket är en högre andel än tidigare. Ett tydligt mönster är att andelen rödlistade arter är högre i artgrupper där kunskapsläget är bra. Exempelvis är 45 procent av Sveriges fågelarter rödlistade 2025. Av fiskarna är 32 procent rödlistade och av däggdjuren 35 procent. Detta är tre grupper där dataunderlaget generellt är bra.
Igenväxning av öppna marker och olika effekter av skogsbruk är de viktigaste orsakerna till att arter på land blir rödlistade. Båda faktorerna påverkar fler än 1 000 rödlistade arter vardera.
Sill, lax och öring hamnar på listan
Marina miljöer har en hög andel rödlistade arter och många av dessa finns i kategorin Kunskapsbrist (DD). Marina miljöer påverkas av fiske, exempelvis bottentrålning, som inte enbart påverkar fiskbestånden utan även är negativt för en stor mängd andra arter. Ökad näringsbelastning och exploatering är andra faktorer som påverkar marina arter negativt.
– Flera uppskattade matfiskar blir nu rödlistade. Sill, lax och öring bedöms alla nu som Nära hotad (NT). Ålen är fortsatt Akut hotad (CR). Torsken, tidigare Sårbar (VU), bedöms nu i den högre rödlistekategorin Starkt hotad (EN). En mer hållbar fångstförvaltning tillsammans med andra miljöåtgärder behövs för att förbättra situationen, säger Ann-Britt Florin på SLU Aqua som är ansvarig för rödlistning av fiskar.
Havsörnen är en av arterna som lämnat rödlistan efter lyckade naturvårdsinsatser. Bild: Depositphotos
Går sämre än tidigare för torsk och hornuggla
Arter som är nya på rödlistan är exempelvis: blåmussla, sill, lax, öring, Adam och Eva, gullpudra, sädesärla, ladusvala och älg, samtliga är kategoriserade som Nära hotad.
Arter som var rödlistade även tidigare men som det går ännu sämre för nu är exempelvis: torsk (Starkt hotad), kummel (Starkt hotad), havskatt (Akut hotad), hornuggla (Starkt hotad), fältpiplärka (Akut hotad) och igelkott (Sårbar).
– Utöver tornuggla och fjälluggla som bedöms som Nationellt utdöd (RE) är prognosen mycket dyster för fältpiplärka (Akut hotad). Med bara en handfull häckningar under de senaste åren är risken stor att den har försvunnit inför Rödlista 2030, säger Mikael Svensson, ansvarig för rödlistning av fåglar.
Invasiva arter och klimatförändringar påverkar
Invasiva främmande arter är ett ökande problem för vissa arter. De svampar som orsakar almsjuka respektive askskottsjuka dödar till exempel sina värdträd och orsakar stora problem för flera arter av lavar, svampar och ryggradslösa djur som är knutna till dessa träd.
Klimatförändringarna påverkar också allt mer genom att arter som gynnas av värme expanderar medan arter anpassade till ett kallt klimat minskar, samtidigt som extremväder drabbar många arter. Främst påverkar klimatförändringarna rödlistningen av arter i fjällen.
Sex kategorier på rödlistan
Den svenska rödlistan är en sammanställning över enskilda arters utdöenderisk. Bedömningarna görs utifrån kriterier som utvecklats av den internationella naturvårdsunionen (IUCN). Listan har ingen formell juridisk status utan används inom naturvårdsarbetet som ett av flera underlag vid prioritering av naturvårdsåtgärder.
Arterna som bedöms placeras i en av sju kategorier:
Nationellt utdöd (RE), arter som har upphört att reproducera sig
Akut hotas (CR)
Starkt hotad (EN)
Sårbar (VU)
Nära hotad (NT)
Kunskapsbrist (DD), arter där det saknas aktuell kunskap om förekomst, utbredning och trender
Dessa sex kategorier klassas som rödlistade i Sverige. Den sjunde kategorin som en art kan placeras in i är Livskraftig (LC), vilket är en art som bedömts, men inte uppfyller kriterierna för att rödlistas.
Det svenska jordbruket producerar betydligt mer energi och protein än befolkningen behöver under ett normalår. Ett alltför ensidigt fokus på ökad matproduktion kan dölja viktiga sårbarheter i den svenska mat-beredskapen, enligt en ny rapport.
Under ett normalår producerar Sveriges jordbruk omkring 150 till 200 procent av befolkningens årliga behov av energi.
Jordbruket producerar också 200 och 250 procent av befolkningens årliga behov av protein. Det framgår av en ny rapport med beräkningar från SLU, Sveriges lantbruksuniversitet.
Samtidigt lyfts ökad livsmedelsproduktion ofta fram som en viktig åtgärd för livsmedelsberedskapen. Med den nya rapporten vill forskarna nyansera debatten om Sveriges beredskap och peka på fler sårbarheter vid en kris.
Mycket mat produceras
Det talas ofta om att varannan tugga i Sverige är importerad, men det är en sanning med modifikation, enligt rapporten. Räknat i ekonomiskt värde eller i kalorier är andelen ungefär 50 procent och räknat i vikt ungefär 40 procent.
Men det är inte samma sak som att maten bara skulle räcka till halva befolkningen vid en kris där vi bara skulle kunna äta svenskproducerad mat.
– Andelen import i kosten säger väldigt lite om hur mycket energi och näring som faktiskt produceras i landet, säger Rasmus Einarsson, forskare vid SLU.
Ett kaffeträd. Bild: Depositphotos.
Import av kaffe och frukt
En stor del av importen till Sverige består av varor som kaffe, kakao, vin, ris och vissa frukter och grönsaker.
Om importen minskade skulle kosten bli mindre varierad och svenskarna skulle sannolikt äta mindre frukt och grönt, vilket skulle kunna få följder för folkhälsan. Men ett importstopp på dessa varor påverkar inte den grundläggande tillgången på energi och näring.
Fokus på faktiska behov
I stället för att enbart fokusera på hur mycket mat som produceras i Sverige behöver politiken ta hänsyn till följande, enligt forskarna:
Befolkningens faktiska näringsbehov
Resurseffektiviteten i produktionen
Sårbarheter i livsmedelssystemets infrastruktur
Hur produktion, konsumtion och beredskap hänger ihop
En strategi som utgår från befolkningens faktiska näringsbehov och långsiktiga hållbarhetsmål. Det skulle erbjuda bättre förutsättningar för försörjningsförmåga, folkhälsa och effektiv användning av samhällets resurser.
Viktigt hitta sårbarheter
Forskarna menar att ett alltför ensidigt fokus på ökad produktion riskerar att missa sårbarheter i livsmedelssystemet. Infrastruktur, energiförsörjning, tillgång till insatsvaror, lagerhållning och logistik kan spela en avgörande roll i en krissituation.
– Diskussionen behöver handla mer om rätt produktion och robusta system, inte bara om att producera mer, säger Elin Röös, som forskar om hållbara livsmedelssystem vid SLU.
Rapporten presenteras av PLATE, forskningscentrum för resilienta måltider, som koordineras av Stockholm Resilience Centre med bland andra SLU som akademisk partner.
PLATE har fokus på måltidssektorns hållbarhet, konkurrenskraft och beredskap och den gastronomiska sektorns roll i omställningen till ett hållbart livsmedelssystem.
Barn som lever med obesitas men saknar tecken på metabol påverkan har ändå en tydligt ökad risk att utveckla typ 2-diabetes, högt blodtryck och rubbade blodfetter senare i livet. Det visar en studie som också kom fram till att barn har stor nytta av obesitasbehandling.
En studie från Karolinska institutet har undersökt drygt 7 200 barn i åldrarna 7–17 år som påbörjat obesitasbehandling i Sverige. Barnen har följts upp till 30 års ålder och forskarna jämförde barn med så kallad metabolt hälsosam obesitas (MHO), barn med obesitas och påverkade riskmarkörer (MUO) samt jämnåriga från den allmänna befolkningen.
– Det har funnits en diskussion om att barn med normala blod- och levervärden och normalt blodtryck kanske inte behöver behandling för sin obesitas. Vår studie visar att detta antagande inte stämmer, säger Claude Marcus, professor vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik på Karolinska institutet.
Klart ökad risk
Studien kom fram till att 9 procent av barnen med metabolt hälsosam obesitas, MHO, hade utvecklat typ 2-diabetes vid 30 års ålder, jämfört med 17 procent av dem med obesitas och påverkade riskmarkörer, MUO, och 0,5 procent i kontrollgruppen.
Liknande mönster sågs för högt blodtryck (11 procent i MHO-gruppen, 18 procent i MUO-gruppen och 4 procent i kontrollgruppen) och rubbade blodfetter (5 respektive 13 procent jämfört med 1 procent).
– Även barn med obesitas utan tecken på kardio-metabol påverkan har en klart ökad risk för framtida sjukdomar. Det innebär att normalt blodtryck och avsaknad av avvikande blodprover inte är ett tillräckligt skydd för framtida sjuklighet, säger Emilia Hagman, docent vid institutionen för klinisk vetenskap, intervention och teknik på Karolinska institutet.
Alla har behov av behandling
Alla barn i studien fick stöd för bättre levnadsvanor och forskarna undersökte också huruvida behandlingssvaret påverkade risken för framtida sjuklighet i de olika grupperna.
Ett bra behandlingssvar under barndomen var kopplat till minskad risk för alla undersökta sjukdomar. Effekten var lika stor i både MHO- och MUO-grupperna.
– Våra resultat tyder på att alla barn med obesitas har behov av behandling, även om de förefaller helt friska vid undersökning, säger Claude Marcus.
När socialtjänsten utreder misstänkt barnmisshandel bygger många stödinsatser på frivilligt samtycke från föräldrar. Men samtyckesprocesserna präglas ofta av ojämlika maktförhållanden – och barnens perspektiv får ofta inte utrymme i utredningarna, enligt en studie.
Forskare vid Örebro universitet har analyserat 118 barnavårdsutredningar från elva svenska kommuner och undersökt hur samtycke till frivilliga insatser hanteras i socialtjänstens arbete vid misstanke om barnmisshandel.
I de ärenden som ingår i studien samtyckte föräldrar ofta till insatser frivilligt, men ibland samtyckte de ofrivilligt. I en fjärdedel av fallen avstod föräldrarna från att samtycka till insatser, trots att socialtjänsten bedömde att det fanns ett behov.
Forskarna konstaterar att barnets perspektiv inte alltid är synligt i dokumentationen eller i beslutsprocessen. Relationen mellan socialtjänst och föräldrar präglas också maktpositioner, vilket gör det svårt att veta om ett samtycke sker frivilligt eller motvilligt.
– Som forskare är det viktigt att betona att socialtjänstens arbete ofta sker i mycket komplexa situationer där flera intressen måste vägas mot varandra. Vår studie visar att maktförhållandena i dessa processer ibland kan innebära att barnens perspektiv inte framträder lika tydligt som föräldrarnas, säger Lisa Sandelin, doktorand vid Örebro universitet.
Risk för sämre stöd till barnet
Att barnets perspektiv inte alltid är synligt kan få konsekvenser för hur stödinsatser utformas.
– När barns perspektiv inte alltid framträder tydligt i samtyckesprocesser kan beslut i högre grad baseras på vuxnas tolkningar av barnets behov, snarare än på barnets egna erfarenheter och önskemål, säger Lisa Sandelin.
En annan möjlig konsekvens är att barn inte alltid får information om vilket stöd som finns tillgängligt.
– Om information och samtycke främst riktas till föräldrar riskerar barnets möjligheter att aktivt ta ställning till stöd att bli begränsade, säger Lisa Sandelin.
Bättre rutiner behövs
Forskningsresultaten pekar på ett behov av tydliga och etiskt genomtänkta rutiner kring samtycke i den sociala barnavården.
Bättre rutiner kan enligt forskarna bidra till ökad rättssäkerhet och bättre balans mellan socialtjänstens uppdrag att både stödja familjer och skydda barn.
– När det tydligt framgår vem som har tillfrågats, vilken information som har getts och på vilka grunder ett samtycke har lämnats eller avböjts, stärks rättssäkerheten för både barn och föräldrar, säger Lisa Sandelin.
Forskarna betonar att det inte handlar om att förändra socialtjänstens grundläggande uppdrag, utan snarare om att ytterligare stärka transparensen, delaktigheten och tydligheten i de processer som redan finns.
Grödor som majs och ris och driver fram mer skogsavverkning i världen än exportvaror som kakao och kaffe. Det framgår av en ny studie från Chalmers.
Livsmedelsproduktionen är den främsta orsaken till global skogsavverkning, men fram till nu har det saknats en detaljerad kartläggning av hur det ser ut i olika länder.
Chalmers-forskare har nu utvecklat en modell som kopplar ihop jordbruksprodukter med uppgifter om skogsavverkning.
– Avskogningens kopplingar till livsmedelsproduktion har studerats länge, men har ofta fokuserat på några välkända produkter som nötkött, soja och palmolja och på vissa platser, som Brasilien eller Indonesien, säger Chandrakant Singh, forskare vid Chalmers.
Snabb avverkning
I den nya studien presenteras en modell som omfattar 179 länder och 184 varor.
Enligt modellen har totalt 122 miljoner hektar skog försvunnit i jordbruksdriven avverkning mellan 2001 och 2022. Mer än 80 procent av denna avverkning har skett i tropikerna.
Studien bekräftar tidigare kunskap om de största orsakerna till avskogning: Röjning av skog för att skapa betesmark för köttproduktion samt produktion av stora exportvaror som soja och palmolja.
Basgrödor oväntat viktiga
Men studien ger också mer oväntade resultat. Modellen visar att stapelgrödor som produceras för inhemska marknader har större påverkan på avskogningen än många stora exportvaror har.
Stapelgrödorna majs, ris och kassava står tillsammans för cirka elva procent av den totala jordbruksdrivna avskogningen. Den sammanlagda siffran för kakao, kaffe och gummi är mindre än fem procent.
Sker i hela världen
Till skillnad från många andra råvaror, som palmolja i Sydostasien och sojabönor i Sydamerika, är den avskogning som kan kopplas till basgrödor inte koncentrerad till vissa regioner, utan är fördelad över stora delar av jordklotet.
– Debatten om avskogning har handlat mycket om hur vi i rika länder orsakar avskogning genom vår import, och detta är absolut viktigt att komma åt. Men vi får inte glömma att en stor del av avskogningen drivs av jordbruksproduktion för inhemska marknader. Så för att verkligen minska avskogningen måste man också agera i producentländerna, säger Martin Persson.
Fler saker påverkar
Forskarna bedömer att fler varor än livsmedel kan täckas in i modellen framöver.
– Vi ser ett behov av att bredda analysen bortom livsmedel och jordbruk. Ett exempel är gruv- och energisektorn, som i allt högre grad driver både direkt och indirekt avskogning. På så sätt kan vi få en mer komplett bild av vilka ekonomiska aktiviteter som sätter press på skogar världen över, säger Chandrakant Singh.
Ny bild av utsläpp
Studien ger också en detaljerad bild av hur stora koldioxidutsläpp som orsakas av avskogningen kopplad till jordbruks- och skogsvaror. Jordbrukare och boskapsuppfödare röjer ofta skogsmark genom att bränna den, vilket gör att det kol som har lagrats i växtligheten frigörs som koldioxid.
Utsläppen beräknas till cirka 41 miljarder ton koldioxid mellan 2001 och 2022, eller i genomsnitt närmare två miljarder ton per år. Det är en betydligt lägre siffra än i tidigare globala sammanställningar, där de årliga koldioxidutsläppen har uppskattats vara mer än dubbelt så höga. Enligt Chandrakant Singh kan skillnaden förklaras med att studien har använt en mer detaljerad metod än i de tidigare beräkningarna.
– Men även om siffran är lägre än tidigare uppskattningar orsakar jordbruksrelaterad avskogning fortfarande runt fem procent av världens totala koldioxidutsläpp, säger han.
Länder som orsakar den största andelen av den globala avskogningen:
Brasilien (32 procent)
Indonesien (9 procent)
Kina (6 procent)
Demokratiska republiken Kongo (6 procent)
USA (5 procent)
Elfenbenskusten (3 procent)
Siffrorna gäller jordbruksdriven avskogning mellan 2001 – 2022.
Källa: Chalmers tekniska högskola
Hiv tröttar ut kroppens immunförsvar genom att överaktivera det, trots fungerande antiviral behandling. Nu kan forskare visa att ett befintligt läkemedel återställer immuncellernas funktion, något som väcker hopp om att läkemedlet skulle kunna förbättra hälsan hos personer som lever med hiv.
För personer som lever med hiv är antiviral behandling effektivt för att hålla nere mängden virus i blodet och bromsa utvecklingen av aids. Men viruset kan hålla sig gömt i kroppen i många år och bidra till att immunförsvaret på sätt och vis åldras för tidigt. Trots fungerande behandling är immunförsvaret hos personer med hiv ofta nedsatt. Därför undersökte forskare vid Linköpings universitet hur viruset orsakar felreglering av immunförsvaret.
Hos friska personer som får en infektion av ett virus aktiveras ett protein som heter typ-1 interferon som har en mycket viktig roll i kroppens immunförsvar. Typ-1 interferon är ett första skydd mot virusinfektioner och ser även till att andra delar av immunförsvaret sparkar i gång. När infektionen är bekämpad sjunker mängden typ-1 interferon tillbaka till en mycket låg nivå.
Immuncellernas funktion blev perfekt återställd
Studien från Linköpings universitet visar hur hiv utnyttjar kroppens typ I-interferonsignalering för att driva på kronisk immunaktivering, även när viruset är under kontroll med läkemedel.
– Vid en hiv-infektion skyddar typ-1 interferon i det första skedet när kroppen blir infekterad. Men om interferonet är kroniskt aktiverat, så blir det en överaktivering av immunförsvaret som i stället underlättar för hiv att sprida sig i kroppen, säger Cecilia Svanberg, postdoktor vid Linköpings universitet.
När immunförsvaret är kroniskt aktiverat leder det i längden till att flera olika sorters celler i immunförsvaret blir utmattade och fungerar sämre. Två viktiga celltyper som påverkas kallas dendritiska celler och T-celler.
I forskarnas experiment på mänskliga celler visade det sig att den kroniska aktiveringen av interferon uppstår just när dendritiska celler och T-celler är i kontakt med varandra. Det öppnar en möjlighet att återställa immuncellernas funktion.
– När vi behandlade cellerna med ett läkemedel, som i dag används för att behandla en annan sjukdom, blev immuncellernas funktion perfekt återställd. Det ser ut på samma sätt som när hiv inte är där, säger Cecilia Svanberg.
Försök på djur har visat på bättre hälsa
Läkemedlet, anifrolumab, blockerar typ-1 interferon och används i dag för att behandla den autoimmuna sjukdomen systemisk lupus erythematosus, SLE.
Andra forskargrupper har gjort studier på djur med hiv-liknande infektion och behandlat dem med antingen anifrolumab eller andra substanser med samma funktion. Då har mängden hiv-virus i blodet minskat och djuren har haft bättre hälsa.
– Att använda den här interferon-blockeraren tillsammans med existerande antiviral behandling kanske skulle kunna göra att personer med hiv mår bättre. Vi tycker att det vore värt att undersöka vidare, säger Marie Larsson, professor i virologi vid Linköpings universitet.
Mer än 38 miljoner människor lever med hiv globalt
Humant immunbristvirus, hiv, började spridas i början av 1980-talet. Viruset angriper de celler i immunförsvaret som ska skydda kroppen mot infektioner och sjukdom. År 2022 levde mer än 38 miljoner människor med hiv globalt. Av dessa hade mer än 75% tillgång till antiretrovirala mediciner som minskar nivåerna av virus i blodet.
Hos runt en tredjedel av de personer som lever med hiv och tar antiretrovirala läkemedel återställs inte immunförsvarets funktion fullt ut. De kan bland annat ha låggradig inflammation i tarmen, och ökad risk för hjärt-kärlsjukdom och vissa typer av cancer.
När fiskar från olika miljöer möts är det inte alltid romantik i vattnet. Ny forskning från Lunds universitet visar att aggressiva honor aktivt kan mota bort hanar från ”fel” miljö – ett beteende som i förlängningen kan bidra till nya arter.
En av biologins mest grundläggande frågor är att förstå hur nya arter uppstår. I en ny studie har forskare undersökt olika populationer av den säregna moskitfisken som lever i undervattensgrottor på Bahamas. Arten är känd för att äta vad som finns till hands, även sina egna nyfödda yngel.
De isolerade grottorna fungerar som naturliga laboratorier där fiskpopulationer utvecklas var för sig. I vissa miljöer finns större rovfiskar, i andra saknas sådana helt. De här skillnaderna har lett till att moskitfiskarna har anpassat sig till sina respektive miljöer, bland annat i sitt beteende.
– När fiskar anpassar sig till olika rovdjursmiljöer utvecklar honorna ett starkt motstånd mot hanar från andra populationer. Det kan i praktiken bli början på att nya arter bildas – att fiskar från samma art, genom sexuell fientlighet från honornas sida, med tiden utvecklas till två separata arter, säger Kaj Hulthén, biologiforskare vid Lunds universitet, i ett pressmeddelande.
Främmande hanar fick nobben
I studien undersökte forskarna fiskar från vilda populationer. Vissa var anpassade till miljöer med hög rovdjursrisk, andra till miljöer utan större rovdjur.
I laboratoriemiljö genomfördes kontrollerade parningsförsök där fiskar från olika populationer fick mötas, totalt 30 parkombinationer. Hanarnas beteende skilde sig tydligt: de gjorde fler parningsförsök med honor från andra populationer, sannolikt för att kompensera för att honan var svårflörtad.
– Hanarna var mer ihärdiga när de mötte en främmande hona, men utan ökad parningsframgång. Motståndet från honorna var ofta alldeles för starkt, säger Varpu Pärssinen, biologiforskare vid Lunds universitet.
Moskitfiskar, Gambusia hubbsi, lever i undervattensgrottor som kallas blue holes. Bild: Brian Langerhans
Honorna reagerade snabbare och mer aggressivt mot hanar från andra populationer, särskilt om de kom från miljöer med en annan hotnivå från rovdjur. Honornas beteende fick tydliga konsekvenser. Fiskpar från olika miljöer hade betydligt lägre framgång när det gäller befruktning än par från samma miljö.
– Vi blev överraskade över hur aggressiva honorna kunde vara. I vissa fall gick attackerna så långt att hanen dödades. Det visar hur effektivt ett sådant bortstötande beteende kan vara som barriär mellan populationer, säger Kaj Hulthén.
Konsekvenser för biologisk mångfald
Forskningen utmanar den evolutionära teorin om ”honligt val” och belyser i stället ”honligt motstånd” som en kraftfull mekanism bakom reproduktiv isolering. Studien visar också hur snabbt miljöförändringar kan få fundamentala konsekvenser för biologisk mångfald.
– Evolutionen gestaltar sig på överraskande sätt. Aggression och motstånd kan vara lika viktiga drivkrafter för livets utveckling som samarbete och lockelse, säger Kaj Hulthén.
Studien är ett samarbete mellan North Carolina State University och Lunds universitet.
I snitt dör 21 procent av skogsbrukets tall- och granplantor inom tre år efter plantering. För att minska dödligheten krävs rätt val av planteringspunkter.
Forskningsprojektet Föryngringskollen från Skogsforsk undersöker högre överlevnad av planterade plantor. Forskarna söker orsaker till att plantor dör och en ökad förståelse för vilka faktorer som betyder mest för plantornas förmåga att överleva och etablera sig.
Årets analys från projektet har följt 100 000 plantor i mer än svenska 1 500 bestånd och resultatet visar att i snitt 21 procent av alla planterade tall- och granplantor dör under sina tre första levnadsår. Värst är det i Svealand där 28 procent av tallplantorna och 25 procent av granplantorna dör innan de hunnit etablera sig. Det visar årets omfattande analys i Skogforsks projekt Föryngringskollen, där över 100 000 plantor i mer än 1 500 bestånd har följts.
– Det är under etableringsfasen som en stor del av framtiden för de nya skogarna avgörs, och vi ser tydligt att många plantor tappar redan från start, säger Mattias Berglund, forskare på Skogforsk och projektledare för Föryngringskollen.
Torka i norr – snytbagge i söder
De bakomliggande orsakerna till att plantorna dör varierar i landet, men den övergripande bilden är tydlig. I norra Sverige är torkstress den dominerande faktorn, särskilt för tall planterad i omvänd torva på torr eller frisk mark. Gran påverkas mindre än tall av planteringspunkten, men även hos gran syns förhöjd dödlighet i omvänd torva och vid dålig markkontakt.
I södra Sverige är problembilden en annan. Här är det snytbaggen som skapar de största förlusterna.
I Götaland dör nästan hälften av tallplantorna efter tre år när de satts i omarkberedda planteringspunkter.
– I södra Sverige är plantering där marken inte är markberedd en direkt riskfaktor – här är snytbaggen oförlåtande, konstaterar Jonas Öhlund, forskare på Skogforsk.
Plantering i mineraljord viktigt
Rapporten visar att valet av planteringspunkt har stor effekt på plantans tidiga liv. Mineraljordspunkter – grop högt läge, lågt läge och gångjärn – ger överlägset bäst resultat. Det gäller samtliga regioner för tall. För gran är skillnaderna mellan olika planteringspunkter mindre tydliga.
Trots detta planteras 17–27 procent av plantorna i störd humus* eller omarkberedd planteringspunkt, något som i alla regioner förknippas med lägre överlevnad, och som i Götaland ofta innebär kraftigt förhöjd snytbaggerisk.
Små täckrotsplantor är särskilt utsatta för torka vid plantering i omvänd torva i Norrland och Svealand. Överlevnaden för små plantor är dock lika bra som för större plantor vid plantering i mineraljordspunkter.
*Organiskt material (exempelvis löv, barr, kvistar, döda insekter och rötter) som inte bryts ned utan blir kvar i marken bildar ett kolrikt material som kallas humus.
Tydlig slutsats: många förluster kan undvikas
Trots stora regionala skillnader landar rapporten i en tydlig slutsats: många förluster kan undvikas med rätt val av planteringspunkt, bättre markberedning och korrekt typ av planta.
Men det behövs mer data och längre tidsserier för att djupare studera plantornas tillväxt i olika planteringspunkter.
– Vi kan inte påverka väder eller förekomst av skadegörare – men vi kan påverka hur, var och vad vi planterar. Det är där den stora potentialen finns, säger Mattias Berglund.
Skogar som växer upp efter en brand hyser betydligt fler svamparter än skogar som huggs ner. Det visar en ny studie från SLU.
Forskare har undersökt 36 skogsområden i norra Norrland med varierande ålder och ursprung. Genom inventeringar och hundratals dna-analyser av död ved har de kunnat kartlägga såväl synliga som dolda svampsamhällen.
Studien visar att i skogar som vuxit upp efter brand ökar antalet svamparter i takt med att skogen åldras. I avverkade skogar är mångfalden däremot betydligt lägre. Skillnaden ökar dessutom med tiden.
– Skogsbrukscyklerna gör att artrikedomen i de huggna skogarna aldrig kommer ikapp, säger doktoranden Vincent Buness vid Institutionen för skogens ekologi och skötsel på SLU, i ett pressmeddelande.
Fler arter i skogar som brunnit
I genomsnitt hittade forskarna 55 fler svamparter i skogar som föryngrats genom brand jämfört med tidigare avverkade skogar i samma åldersspann, det vill säga yngre än 110 år. I äldre brandskogar som ingick i studien noterades i snitt 156 fler arter än i de brukade skogsområdena.
Förklaringen ligger i skogens struktur, men tiden är också en faktor. Många sällsynta svampar är beroende av grov död ved som brutits ned mycket långsamt. I norra Sverige kan det ta flera hundra år innan ett träd når det sista stadiet av nedbrytning.
– Vissa arter kräver träd som först levt i hundratals år, blivit stående död ved en lång period innan de fallit till marken och börjat brytas ned. Några svampar påträffar vi först när sådana träd nått ett väldigt sent nedbrytningsstadium, säger Vincent Buness.
Bränder skapar bättre livsmiljöer
Sådana miljöer är mycket ovanliga. I studiens 36 skogar hittade forskarna endast 13 grova stockar som motsvarar den beskrivningen.
Men bränder kan skapa just de förutsättningar som krävs. När skogen brinner skadas träd i olika åldrar, vilket ger en blandning av stående och liggande död ved. Det blir den första länken i en lång kedja av livsmiljöer över tid, där svampar kan etablera sig i takt med att veden mognar.
I brukade skogar uteblir denna utveckling. Gallring, rensning och avverkning gör att den döda veden blir för gles och likartad för svamparna.
Hundratals hotade arter
Svampar spelar en avgörande roll i skogen, inte minst genom att hjälpa växter att ta upp näring. Samtidigt är många svampar hotade. Nästan 800 arter finns på den svenska rödlistan.
Studien från SLU visar att död ved i sig inte räcker för att bevara dessa arter. Det krävs att ekosystem och livsmiljöer får utvecklas under flera hundra år efter en större störning för att ge de mest specialiserade svamparna en chans att överleva.
– Vi kan få skogen att återväxa, men inte återskapa de kontinuerliga svamphabitaten. Många arter är beroende av långa ostörda perioder av tillväxt, förmultning och död, ibland över flera hundra år. Bryts den kontinuiteten kan den inte komma tillbaka inom ramen för vårt typiska skogsbruk, säger Vincent Buness.
Pappor i Sverige får färre psykiatriska diagnoser under partnerns graviditet och de första månaderna efter barnets födsel än innan graviditeten. Ett år efter födseln ökar dock diagnoserna av depression och stressrelaterade besvär, enligt en studie.
En ny studie från Karolinska institutet och Sichuan University i Kina Studien har undersökt över en miljon pappor vars barn föddes i Sverige mellan 2003 och 2021. Genom att koppla samman olika nationella register har forskarna kunnat följa hur ofta män fick en ny psykiatrisk diagnos från ett år före partnerns graviditet fram till dess att barnet fyllde ett år.
– Övergången till faderskap innebär ofta både positiva upplevelser och en rad nya påfrestningar. Många uppskattar de nära stunderna med barnet, samtidigt som relationen till partnern kan påverkas och sömnen försämras, vilket kan bidra till en ökad risk för psykisk ohälsa, säger Jing Zhou, doktorand vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet.
30-procentig ökning av depression och stress ett år efteråt
Studiens resultat visar att risken för att få en psykiatrisk diagnos minskade under graviditeten och de första månaderna efter födseln, jämfört med året innan.
Ett år efter barnets födsel var förekomsten av ångest samt alkohol- och drogrelaterade diagnoser tillbaka på liknande nivåer som före graviditeten, men för depression och stressrelaterade besvär sågs en negativ utveckling. Dessa diagnoser ökade med över 30 procent ett år efter födseln jämfört med innan graviditeten.
– Den fördröjda ökningen av depression var oväntad och understryker behovet av att uppmärksamma varningssignaler på psykisk ohälsa hos pappor långt efter barnets födsel, säger Donghao Lu, lektor och docent vid Institutet för miljömedicin på Karolinska institutet.
Viktigt att kunna ge stöd i rätt tid
Forskarna betonar att studien bygger på kliniska diagnoser, vilket innebär att de män som inte sökt vård inte fångas upp. Trots detta ger resultaten en tydlig bild av när i föräldraskapet som riskerna för psykisk ohälsa kan vara som störst.
– Genom att identifiera perioder med ökad sårbarhet kan vården och andra aktörer lättare erbjuda stöd. Det pratas mycket om förlossningsdepression hos nyblivna mammor, men även pappors mående är viktigt både för dem själva och för hela familjen, säger Jing Zhou.
