Användningen av laboratorieanalyser har ökat stadigt under de senaste decennierna, och detta har ibland angetts som en av de bidragande orsakerna till de ökande sjukvårdskostnaderna. Den totala omsättningen för sjukhusens och primärvårdens
provbundna laboratorier i Sverige har uppskattats till drygt 7 miljarder kronor per år.

Laboratorieanalyser är dock oersättliga vid screening, diagnos, behandling och uppföljning av sjukdomar och resultaten från proverna påverkar majoriteten av alla medicinska beslut.

– Laboratorieanalyserna är oumbärliga i sjukvården, men att använda dem på ett optimalt sätt kan vara invecklat. Det går inte bara att minska eller öka användningen rakt av för att spara pengar, utan hänsyn måste tas till de enskilda provernas kliniska nytta, säger Mirja Mindemark.

I en av sina studier visar hon att det inte finns några tecken på att trenden med ökad användning av laboratorieanalyser skulle vara avtagande, och utbudet av olika analyser ökar också kontinuerligt. Utöver att laboratorieanalyser används i stor utsträckning finns det också påtagliga skillnader mellan landstingen i hur vanliga blodprover används på vårdcentralerna, vilket i stor utsträckning beror på regionala vanor och traditioner. Stora skillnader indikerar att det finns omfattande besparingspotential och utrymme till förbättringar, vilket också visas i en av studierna i avhandlingen.

Samtidigt visas att det är möjligt att, även med begränsade utbildningsinsatser, åstadkomma långsiktiga förändringar i primärvårdens beställningsmönster. Genom att optimera användningen av laboratorieanalyser kan kostnadseffektiviteten såväl som kvaliteten förbättras, vilket gagnar både patienter och sjukvårdsbudgetar.

Laboratorieanalyser är nära förknippade med andra, betydligt större, kostnader inom sjukvården, men deras indirekta påverkan på andra delar av sjukvården utvärderas och mäts sällan i pengar.

– Ett illustrativt exempel på hur användningen av laboratorieanalyser kan minska andra sjukvårdskostnader är screening med avföringsprovet F-calprotectin. Korrekt använt kan detta test kraftigt minska behovet av koloskopier vid misstanke om inflammatorisk tarmsjukdom och på så sätt spara miljonbelopp åt sjukvården, säger Mirja Mindemark.

Avhandlingen försvaras den 7 maj.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Mirja Mindemark, tel: 018-611 42 04, 073-652 00 18

Under senare år har det i media förts en debatt kring museers inriktning och förhållande till publiken. Många museer idag väljer att framstå som tillgängliga för besökarna, genom att bjuda in till samtal och tolkning av de utställningar som visas. Kritiker menar dock att museerna har tappat bort sitt uppdrag att förmedla kunskap. Diskussionen som förs kring museerna har många likheter med den diskussion som förs om skolan, där just ”standardiserad kunskap” förs fram som ett nyckelord av nutida svenska skolreformatorer.

– Min avhandling kan ses som ett bidrag till denna diskussion, där lärande också innebär kreativt engagemang, berättar Eva Insulander vid Institutionen för didaktik och pedagogiskt arbete, Stockholms universitet.

Hennes studie visar fram en vidgad syn på vad lärande kan vara.

– Jag lät museibesökare i två utställningar dokumentera sina besök genom att fotografera inslag som de fastnar för och sedan rita kartor av den utställning de engagerat sig i. Det gav mig ingångar till att studera vilka val de gör och hur de skapar sina egna lärvägar i samspel med andra, säger Eva Insulander.

Varje utställning har specifika möjligheter och begränsningar för lärande, vilket avhandlingen visar. Samtidigt som utformningen av utställningen till viss del blir styrande för de besökare som ser den, så finns där mängder av möjligheter för besökarna att själva skapa mening. Analysen av besökarnas kommunikation och deras skapande aktiviteter visar fram olika strategier för att ta sig an utställningarnas innehåll och form.

– I mötet med utställningen iscensätter sig den lärande ”som någon”, kanske som en förälder som vill undervisa sitt barn eller som en kritisk akademiker som vill undersöka hur utställningen uttrycker genus. På så sätt görs utställningen om till något nytt då den ”om-designas” vid varje besök, säger Eva Insulander.

Designbegreppet används på två sätt i avhandlingen. Dels handlar det om utformningen av utställningen och dels handlar det om hur besökarna själva gör om utställningen och skapar sin egen förståelse av den.

– Jag vill visa att kreativa processer är en del av allt lärande. Resultaten från avhandlingsstudien kan i första hand få betydelse för museerna. Men vi kan även ta med oss detta till skolans värld, genom att visa hur också andra kvaliteter än de på förhand definierade, får betydelse när vi lär och skapar mening, säger Eva Insulander.

Avhandlingens namn: Tinget, rummet, besökaren. Om meningsskapande på museum.

Kontaktinformation
Ytterligare information
Eva Insulander, Institutionen för didaktik och pedagogiskt arbete, Stockholms universitet, tfn 070-3194986, e-post eva.insulander@did.su.se

Porträttbild kan laddas ner via http://www.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=12201&a=79214

Avhandlingen bygger på fyra studier. I första delstudien berättar patienter nyligen vårdade på akutmottagning hur de är delaktiga i sin vård. I delstudie två berättar undersköterskor, sjuksköterskor och läkare hur de uppfattar patientdelaktighet. Ett frågeformulär utvecklades i delstudie tre för att möjliggöra mätning av förekomsten av patientdelaktighet. I delstudie fyra har patientdelaktighet utvärderats av 356 patienter vårdade på tre akutmottagningar i Mellansverige.

Resultaten beskriver att patienters och vårdares gemensamma strävan för delaktighet innebär goda förutsättningar som respekt, tid samt ömsesidig delaktighet mellan patient och vårdare.

– Att patienter möter respekt, får tid och information är inte att vara delaktig utan för det krävs också att båda parter tar initiativ och är aktiva i någon mening, säger Catharina Frank.

Ömsesidig delaktighet fordrar dessutom vårdares vilja samt fungerande yttre omständigheter. Patienter uppfattar goda förutsättningar men att den ömsesidiga delaktigheten kan förbättras.
Avhandlingen visare vidare att information till patienter är förutsättning för delaktighet, om den inte ges på uppdrag av patienter. Patienter uppfattar också delaktighet när vårdare uppmärksammar och tillfredställer basala behov och att delaktighet bildas i den sporadiska kontakt som etableras i samband med att vårdare genomför arbetsuppgifter. Yngre patienter tycks kämpa i högre grad än äldre för delaktighet i sin vård.

Catharina Frank är doktorand vid Linnéuniversitet och verksam som adjunkt vid Mälardalens högskola i Eskilstuna. Hon har en bakgrund som sjuksköterska inom akutsjukvård (intensivvård och anestesi).

Avhandlingen ”Tillfället gör delaktighet – en studie om patienters och vårdares erfarenheter av patientdelaktighet på akutmottagning. En deskriptiv, metodutvecklande och utvärderande studie” försvaras fredagen den 7 maj 2010, kl 10.30. Disputationen äger rum i sal Myrdal, Linnéuniversitet i Växjö. Opponent är professor Terese Bondas, Högskolan i Bodö, Norge.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Catharina Frank, e-post Catharina.Frank@mdh.se.

Beställ avhandlingen från Linnaeus University Press, 0470-708267 eller lupress@lnu.se.

Professor Mats Granlund och doktor Jenny Wilder vid forskningsmiljön CHILD har tilldelats pengar från Allmänna Arvsfonden. Projektet har under det första året blivit tilldelat 810 000 kr och totalt kan det bli 3 mnkr. I projektet samarbetar forskarna med Stiftelsen JAG, en intresseorganisation för personer med betydande funktionshinder.

– Med projektet vill vi undersöka och underlätta för barn med betydande funktionshinder att öka sin delaktighet i familjeaktiviteter. Vi vet idag att dessa barn har svårt att delta i aktiviteter med sin familj. Många har en personlig assistent som stöd, men att arbeta hemma i någons familj är svårt, säger Mats Granlund och Jenny Wilder.

Projektet kommer att studera vilka aktiviteter barn och ungdomar med betydande funktionshinder är delaktiga i samt vad som hindrar och underlättar barnens deltagande. Forskarna är också intresserade av hur personliga assistenter kan stödja barnen. Förhoppningen är att projektet ska kunna underlätta för hur föräldrar och assistenter kan arbeta med barnens delaktighet i familjesamvaron.

———–

Hälsohögskolan är en av fyra fackhögskolor inom Högskolan i Jönköping. Hälsohögskolan är en av de ledande utbildarna i Sverige inom hälsa, vård och socialt arbete. Forskningen är fokuserad kring de tre forskningsmiljöerna Åldrande – livsvillkor och hälsa, Kvalitetsförbättringar, innovationer och ledarskap samt CHILD. Hälsohögskolan har cirka 2 000 registrerade studenter, cirka 160 anställda och omsätter 165 mnkr.

Kontaktinformation
Kontaktperson:
Mats Granlund
mob: 070-513 54 07, e-post mats.granlund@hhj.hj.se

Forskare i barn- och ungdomspsykiatri vid LiU har studerat hur barn i skilsmässofamiljer mår när de blivit vuxna, 15-20 år senare. Studierna, som omfattat barn vars föräldrar skilde sig under ett år på 1980-talet, redovisas nu i en avhandling av doktoranden Teresia Ängarne-Lindberg.

Trots att dessa barn utöver själva skilsmässan fått vara med om fler omvälvande livshändelser än jämnåriga i intakta familjer – som konflikter mellan föräldrarna, flyttningar och försämrad ekonomi – märks ingen avgörande skillnad i mental hälsa när de kommit upp i 20-30-årsåldern.

I intervjuer och enkäter har deltagarna svarat på frågor om sina upplevelser av skilsmässan, mental hälsa, livshändelser utöver skilsmässan samt personliga resurser (känsla av sammanhang). Dessa uppgifter har kompletterats med data från psykiatrijournaler och sjukvårdsregister. Resultaten från gruppen skilsmässobarn har jämförts med motsvarande från en kontrollgrupp av personer vars föräldrar fortsatt att leva tillsammans.

Under barn- och ungdomsåren närmast efter skilsmässan var däremot de psykiatriska kontakterna betydligt vanligare i skilsmässogruppen – framförallt bland flickor – än i kontrollgruppen. Detta kan vara en av förklaringarna till att skilsmässorna oftast inte orsakat några avgörande konsekvenser i vuxen ålder. Andra positiva faktorer är goda personliga resurser hos barnen och att föräldrarna hanterat situationen på ett bra sätt.

En grupp av kvinnor mellan 22 och 27 år avviker från den generella bilden i studien. Vid tiden för föräldrarnas skilsmässa var de 7-12 år gamla och utgör eventuellt en mer sårbar kategori med bland annat sämre mental hälsa och känsla av sammanhang (KASAM). Höga värden på KASAM innebär att individen har en god förmåga att hantera utmaningar. Tidigare forskning har också visat att flickor i de tidiga tonåren löper större risk än pojkar att drabbas av depression i samband med negativa livshändelser.

Varje år spricker cirka 20 000 äktenskap i Sverige. 2008 fick 47 000 barn uppleva att deras föräldrar separerade, upplösta samboförhållanden inräknade.

– Trots att resultaten visar på god hälsa hos barnen 15-20 år efter skilsmässan är det viktigt att framhålla att inga barn önskar att deras föräldrar ska skilja sig. Men om föräldrarna inte har det bra tillsammans ansåg många av de intervjuade att skilsmässa kanske var den bästa lösningen, säger Teresia Ängarne-Lindberg.

Avhandlingen läggs fram torsdag 29 april kl 9:00 i Berzeliussalen, Campus US, Aschans gata, Linköping. Opponent är docent Michael Gähler, Stockholms universitet.

Kontaktinformation
Kontakt:
Teresia Ängarne-Lindberg, 013-224213, 070-2343764, teresia.angarne-lindberg@liu.se

Höga sjukskrivningstal, sjuka människor som kommer i kläm och misstänkt fusk är bara några av de områden som diskuterats i media den senaste tiden. Ofta presenterar debattörerna ”enkla lösningar”. Av detta skäl är forskningsbaserad kunskap om sjukskrivningsprocessen av största vikt.

Gunilla Norrméns avhandling baseras på enkätmaterial från allmänläkare och deras patienter i anslutning till konsultationer där sjukskrivning skulle kunna vara ett möjligt resultat. Materialet innefattar alltså inte enbart de som blivit sjukskrivna. Undersökningen fångar data kring läkaren som (yrkes)person, läkarens medicinska bedömning av konsultationen samt patientens uppgifter om sina besvär, sin funktionsförmåga, sociala förhållanden och arbetssituation. Läkarens och patientens attityder till olika samhälleliga och försäkringsmedicinska aspekter har också fångats i enkäterna.

– En allmän slutsats är att många faktorer bidrar till om patienten sjukskrivs eller inte.  Viktigaste predicerande faktor för sjukskrivning är patientens egen bedömning av nedsatt arbetsförmåga, förklarar Gunilla Norrmén.

Vid en sjukskrivning delas bedömningen av begränsning av arbetsförmågan oftast mellan läkare och patient och en rimlig tolkning är att patienten själv i merparten av konsultationer har en god förmåga att bedöma sin begränsning.

Att söka läkare med besvär från rörelseapparaten är förenat med förhöjd risk för sjukskrivning men då med en annan diagnos. Att läkaren uppfattar att patientens åkommor har kroppsliga orsaker är förenat med lägre risk för sjukskrivning. Båda dessa fynd kan sammanfattas med att diffusa besvär kan ta sig uttryck i kroppslig smärta och att läkaren i dessa fall har svårare att bedöma den nedsatta förmågan.

Arbetsrelaterade faktorer har också betydelse för beslutet om sjukskrivning. Möjligheten för patienten att påverka hur denne jobbar är att se som en skyddsfaktor. Familje- och fritidsfaktorer har mindre betydelse.

Läkarrelaterade faktorer som verkar höja frekvensen sjukskrivningar är om läkaren har lång erfarenhet i yrket och om läkaren är deltidsarbetande. Dock baseras detta på en mindre grupp deltidsarbetande läkare varför resultaten bör tolkas med försiktighet.

Patienter och läkare hade likartade nivåer av instämmande i de attitydfrågor som ställdes, men läkarens attityder relaterade tydligare till om patientens sjukskrevs eller inte än patientens attityder gjorde.

— Att sjukskrivningsinstrumentet används på korrekt sätt är av stor vikt. För patienten är det viktigt att få avlastning från arbetet när det är adekvat men också att inte hamna i skadlig, utdragen sjukskrivning utan mål för behandlingen, säger Gunilla Norrmén.

Att det finns en rättssäkerhet för patienten är angeläget. För samhället är det viktigt att socialförsäkringens resurser används till dem som är i behov av dem och är berättigade till dem. För läkaren är det angeläget att använda instrumentet sjukskrivning som en god behandlingsåtgärd och att kunna avgränsa sin roll som hjälpare och ämbetsman, menar Gunilla Norrmén.

Avhandlingen försvaras den 3 maj på Universitetssjukhuset i Örebro.

Kontaktinformation
För mer information kontakta Gunilla Norrmén, tel: 070-347 88 72