I varje cell finns tusentals olika proteiner som kontinuerligt reproduceras, det vill säga tillverkas och bryts ner för att hålla cellen frisk. Avvikelser i proteinnedbrytningen kan innebära att en cancersjukdom utvecklas. För att förhindra detta kontrolleras nedbrytningen genom strikt kontrollerade processer där stora proteinkomplex, proteasomer, klyver oönskade proteiner.
– I forskningsprojektet har vi identifierat hur proteinerna först måste öppnas upp, genom att vecklas ut, för att för att proteasomerna ska kunna klyva proteinet och fullt ut eliminera de proteiner som avviker från det normala. För att nå bästa effekt i klyvningen behöver proteasomerna hjälp av det så kallade p97 ATPas-komplexet, berättar Patrick Young, docent vid Institutionen för genetik, mikrobiologi och toxikologi, Stockholms universitet.
Resultatet de två grupperna har erhållit tyder på att inledningen av uppveckningsprocessen är mer komplex än vad man tidigare trott. Exakt hur p97 verkar i proteinnedbrytningen har tidigare inte varit känt. Forskargrupperna har upptäckt att kompakt veckade ubiquitinerade fluorescerande proteiner, det vill säga lysande proteiner som är märkta för nedbryting, som normalt behöver p97 för nedbrytning ej längre behöver assistans då en ostrukturerad peptid hopfogades med det ubiquitinerade proteinet.
– Forskningen har lett till utvecklingen av en fluorescent analysmetod som kan användas för att identifiera substanser som specifikt hämmar p97-beroende proteinnedbrytning. Sådana substanser kan potentiellt vara mycket intressanta i behandlingen av ett flertal olika cancerformer, säger Patrick Young.
Analysmetoden utvecklas i samarbete med Prozeo och Serendipity Innovations, som båda är så kallade inkubatorföretag vid Stockholms universitet.
För ytterligare information
Patrick Young, docent, Institutionen för genetik mikrobiologi och toxikologi, Stockholms universitet, tfn. 08-16 31 07, e-mail: patrick.young@gmt.su.se
För ytterligare information
08-16 40 90, press@su.se.
Depression räknas till en av våra folksjukdomar. Enligt Världshälsoorganisationen, WHO, är sjukdomen en av de vanligaste orsakerna till att en människa inte klarar av sin vardag. Men det är inte bara personen med depression som drabbas, även anhöriga påverkas.
Sigrid Stjernswärd, leg. sjuksköterska och forskare vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola, har i sin avhandling ”Designing Online Support for Families Living with Depression” undersökt hur depression påverkar de anhörigas vardag.
– Sjukdomen har en stark inverkan på de anhörigas tillvaro, det gäller såväl det sociala livet som privat- och yrkeslivet, säger hon.
Den krävande livssituationen, svårigheten att balansera relationen och den ständiga oron innebär att många upplever en känsla av att inte leva sitt eget liv.
– Min studie visar att de anhöriga har ett stort behov av stöd och information, något som vården inte erbjuder. Många känner sig därför ensamma, säger Stjernswärd.
Idag används Internet ofta inom hälsoområdet. Sigrid Stjernswärd har kartlagt hur e-hälsolandskapet ser ut när det gäller depression och konstaterar att utbudet av tjänster är stort. Hemsidornas karaktär och kvalitet varierar dock kraftigt.
– Det behövs tillförlitliga hemsidor med kvalitativt material dit man kan hänvisa anhöriga, säger Stjernswärd.
För att undersöka möjligheterna att stödja anhöriga via Internet har Stjernswärd, inom ramen för avhandlingen, tagit fram ett nätbaserat självhjälpsverktyg. Hemsidan har tagits fram i samarbete med anhöriga och innehåller, förutom ett forum, en nätbaserad dagbok.
– Min studie visar att hemsidan fyller en rad användbara funktioner. Den ger bland annat utrymme för eftertanke och skapar möjlighet att uttrycka känslor och tankar.
Som anhöriga har du också möjlighet att komma i kontakt med andra i liknande situation för att utbyta erfarenheter, ge råd och tips.
– Studien visar att hemsidan kan ha potential som hjälp till självhjälp. Det krävs dock vidare studier, säger Stjernswärd.
Disputationen äger rum den 14 november, 2009, kl. 9.00.
Plats: Aulan, Fakulteten för Hälsa och samhälle, ingång 49, Universitetssjukhuset MAS, Malmö.
Kontaktinformation
För ytterligare information: Sigrid Stjernswärd, tfn: 0709 – 655419,
e-post: sigrid.stjernsward@mah.se
Rosetta är ett av den europeiska rymdstyrelsen ESA:s största projekt och har som huvudmål att noga och länge studera kometen Churyomov-Gerasimenko. Genom att på vägen flyga nära förbi några planeter på precis rätt sätt kan man få en extra knuff, och därmed uppnå tillräcklig fart för att kunna nå kometen. I ett sorts avancerat kosmiskt biljardspel har Rosetta, som sändes upp 2004, flugit förbi i tur och ordning jorden (2005), Mars (2007) och jorden igen (2007). Den 13 november sker den tredje och sista jordförbiflygningen, som ger Rosetta tillräcklig skjuts för att år 2014 nå fram till kometen ute i solsystemets utmarker nära Jupiters bana.
Ombord på Rosetta och dess landare finns många mätinstrument från europeiska och amerikanska forskargrupper. De två svenska instrumenten, partikelmätaren ICA från IRF i Kiruna och rymdväderstationen LAP från IRF i Uppsala, är specialiserade på att mäta egenskaper hos den tunna gas som faktiskt finns i den nästan men inte helt tomma rymden.
– Huvudmålet är att studera de gaser som strömmar ut från kometens kilometerstora kärna, säger Anders Eriksson, forskare vid IRF i Uppsala. De bildar det gigantiska gashölje som är vad man ser av en komet på natthimlen. Men när Rosetta nu flyger förbi jorden är det i stället rymdvädret runt vår egen planet som kommer att studeras.
Förbiflygningen är ett sätt att få en ögonblicksbild av Jordens rymdmiljö. Rosettas höga fart, inte mindre än 13 km per sekund, ger oss ett raskt tvärsnitt av vår hembygd i rymden och kompletterar den bild vi får från de satelliter som är stationerade runt jorden.
– Vi får också en sista möjlighet att testa våra instrument i en någorlunda välkänd miljö, tillägger Hans Nilsson, forskare vid IRF i Kiruna. Nästa gång våra instrument aktiveras för mätningar är när man sommaren 2010 far förbi asteroiden Lutetia, men sedan ligger Rosetta i dvala fram till mötet med kometen 2014.
Rosetta kommer som närmast jorden kl 08:45 svensk tid på morgonen fredagen den 13 november, då den passerar över Indonesien på en höjd av knappt 2500 km. Passagen kommer inte att vara synlig från Sverige.
– Den här gången lär det väl inte bli samma rabalder som vid den förra jordpassagen år 2007, tillägger Anders Eriksson. Strax innan det tillfället utfärdades en varning för en asteroid på möjlig kollisionskurs med jorden från ett av de system som letar efter sådana. Men varningen visade sig obefogad: det var inte en ny asteroid som teleskopen hade upptäckt, utan Rosetta på väg mot sin andra jordförbiflygning.
Kontaktinformation
o Anders Eriksson, forskare, IRF Uppsala, anders.eriksson@irfu.se, 070-1713029
o Hans Nilsson, forskare, IRF Kiruna, hans.nilsson@irf.se, 070-298 0287
o Rick McGregor, informationsansvarig, IRF Kiruna, rick.mcgregor@irf.se, 070-276 6020
– Vi översvämmas hela tiden av olika sinnesintryck. Efter en tid måste hjärnan avgöra vad som ska arkiveras och vad som kan kastas bort. Det är den här mekanismen för hur strukturerna i hjärnan omvandlas för att lagra utvalda minnen som vi har kunnat beskriva, säger professor Lars Olson som lett studien.
Förmågan att omvandla nya sinnesintryck till bestående minnen lagrade i hjärnan är grunden för all inlärning. Mycket är känt om de första stegen i denna process, de som leder till minnen som varar i några timmar. Förändrad signalering mellan nervceller orsakar en rad kemiska förändringar i kopplingarna – synapserna – mellan nervcellernas utskott. Däremot har man vetat mindre om hur de kemiska förändringarna i synapserna omvandlas till bestående minnen, lagrade i hjärnbarken i storhjärnan.
Nu har en forskargrupp vid Karolinska Institutet upptäckt att signalering via en mottagarmolekyl, kallad nogo receptor 1 (NgR1), i nervcellernas membran spelar en nyckelroll i detta sammanhang. När nervceller aktiveras stängs genen för NgR1 av. Forskarna misstänkte att denna inaktivering av NgR1-genen kunde ha betydelse för förmågan att bilda varaktiga minnen. För att testa teorin skapade de möss med en extra NgR1 gen i framhjärnans nervceller, en NgR1-gen som kunde fortsätta att vara aktiv även när den normala NgR1-genen stängts av.
– Vi kunde då se att förmågan att behålla något i minnet de första 24 timmarna var normal hos möss med en extra NgR1-gen. Däremot visade det sig i två olika minnestest att mössen hade grava störningar i förmågan att omvandla sina normala korttidsminnen till varaktiga minnen, sådana som varar i månader, säger Lars Olson.
För att kunna stänga av och slå på den extra NgR1-genen hos mössen försåg forskarna genen med en reglermekanism som reagerade på tillförsel av ett ofarligt ämne i dricksvattnet.
När extragenen stängdes av återfick mössen normal förmåga att bilda varaktiga minnen. Genom att stänga av extragenen olika tider efter en minnesskapande händelse kunde man förlägga NgR1-genens viktiga roll till den första veckan efter en inträffad händelse.
– Man vet att en hjärnskakning kan leda till att man glömmer sådant som hänt den senaste veckan fram till hjärnskakningen, så kallad retrograd amnesi. Däremot kommer man ihåg händelser som inträffat tidigare än för cirka en vecka sedan, vilket stämmer med våra fynd, säger Alexandra Karlén, en av de forskare som arbetat med studien.
Forskarna hoppas att den nya kunskapen på sikt kan få betydelse för utveckling av nya behandlingar av minnesstörningar, så som folksjukdomar som Alzheimer och stroke. Mediciner riktade mot NgR1-receptorsystemet skulle kunna förbättra hjärnans förmåga att bilda varaktiga minnen. Studierna har genomförts i samarbete med amerikanska forskare vid National Institute on Drug Abuse, NIDA, NIH.
Publikation: ”Nogo receptor 1 regulates formation of lasting memories”, A. Karlén, T. E. Karlsson, A. Mattsson, K. Lundströmer, S. Codeluppi, T. M. Pham, C. M. Bäckman, S. O. Ögren, E. Åberg, A. F. Hoffman, M. A. Sherling, C. R. Lupica, B. J. Hoffer, C. Spenger, A. Josephson, S. Brené, & L. Olson, PNAS, Online Early Edition, 9-13 november 2009.
För ytterligare frågor, kontakta
Professor Lars Olson
Institutionen för neurovetenskap
Tel: 08-524 870 50 eller 070-670 33 88
E-post: Lars.Olson@ki.se
Med dr Alexandra Karlén
Institutionen för cell- och molekylärbiologi
Ludwiginstitutet för cancerforskning
Tel: 08-524 87535 eller 070-408 31 57
E-post: alexandra.karlen@licr.ki.se
Pressekreterare Katarina Sternudd
Tel: 08-524 838 95
E-post: Katarina.sternudd@ki.se
Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och information bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet utser varje år pristagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se
Dagens rekommendationer säger att barn och ungdomar bör utöva åtminstone 60 minuters fysisk aktivitet per dag, men Jenny Isbergs råd är att är börja försiktigt och sätta upp ett mål på minst 20 minuter två gånger i veckan utanför idrottslektionerna.
Den metod hon förespråkar är att låta ungdomarna skriva ner hur mycket de motionerar i en träningsdagbok. I träningsdagboken ska de sedan få feedback från sin lärare, och det har enligt Jenny Isbergs undersökning visat sig ge goda resultat. Boken tillsammans med lärarens engagemang har verkligen motiverat elever som varit inaktiva att börja motionera.
– Det har visat sig vara viktigt att läraren tar sig tid att gå igenom dagboken och ge kommentarer på den utförda aktiviteten. Eleverna känner sig sedda och betydelsefulla genom lärarens uppmärksamhet.
Däremot har träningsdagboken inte gjort någon skillnad för de ungdomar som redan är aktiva inom någon föreningssport, eftersom de redan satsar allt på sin specifika idrott och fortsätter sin träning som tidigare. Därför har lärarna uppfattat att denna grupp inte behöver några särskilda åtgärder – något som visat sig vara ett misstag utifrån ett långsiktigt perspektiv.
Det har nämligen visat sig att många av dem som är aktiva inom en sport eller idrottsgren inte alls motionerar i vuxen ålder, vilket är en förvånande upptäckt.
Enligt Jenny Isberg är förklaringen att de går miste om det breda utbudet av aktiviteter som presenteras för de fysiskt inaktiva och motionärerna, och därför inte ser några andra alternativ när de slutar träna aktivt.
– Ungdomar som varit aktiva inom föreningar vet inte vad de ska göra när de av olika anledningar slutar med sin sport. De har inte fått med sig den kunskap de behöver om när, hur och varför man ska utföra fysisk aktivitet.
Jenny Isbergs slutsats är att det är viktigt att ge alla ungdomar en bred och varierande upplevelse av olika idrottsaktiviteter, oavsett tidigare erfarenheter av fysisk aktivitet om man vill att de ska vara fysiskt aktiva som vuxna.
– Men för att kunna hitta sin egen väg måste de få kunskap om vilka alternativ som finns och ha en förståelse för olika former av fysiska aktiviteter.
Kontaktinformation
För mer information kontakta: Jenny Isberg 070-325 9289
– Med fokus på livsløpsperspektivet har jeg studert hvordan revmatisk sykdom som oppstår i barnealderen påvirker unge menneskers helse og livskvalitet, sier Ingrid Landgraff Østlie som i mange år arbeidet som oversykepleier ved Barneavdelingen på Sykehuset Innlandet i Elverum, Norge.
I de Nordiske landene rammes ca 1 pr 1000 barn under 16 år av barneleddgikt. Dette er nesten like mange som de som rammes av barnediabetes. Ved barneleddgikt dominerer smerter, tretthet og innskrenket leddbevegelighet. Svingningene, som ofte sees i sykdomsforløpet, gjør det vanskelig å planlegge i hverdagen. Dette kan ha konsekvenser for hele familien.
– Man må tidlig i livet lære seg å ta en dag av gangen, sier Ingrid Landgraff Østlie, som til daglig underviser sykepleierstudenter ved Høgskolen i Gjøvik, Norge.
Ønsket om å være lik alle andre kan føre til protest og benektning av sykdommen og en negativ selvoppfatning. Gjennom ungdomsårene lærer de fleste å takle sykdommen og innrette seg etter de begrensningene sykdommen gir. Likevel vedvarer ofte følelsen av å være svak og annerledes, og i voksent liv kommer oftere bekymringen for fremtidig helse og livsførsel.
I valg av utdanning og yrke må de fleste ta hensyn til begrensningene sykdommen gir. Det er derfor interessant å se at det er flere med høyere utdanning blant unge med barneleddgikt når man sammenligner med normalbefolkningen. Dette gjelder særlig unge kvinner. Det ser også ut til at det ikke er noen forskjell på yrkesaktivitet sammenlignet med normalbefolkningen.
I barneårene ble helsepersonell opplevd som nære og omsorgsfulle. Imidlertid opplevde mange å møte lite forståelse for helseproblemene sine i grunnskolen. Helsepersonell i voksenhelsetjensten ble opplevd som mer upersonlige og organfokusert. En mer målrettet planlegging og oppfølging fra helsepersonell og skole gjennom ungdomsårene vil kunne bidra til at de unge blir mer fortrolige med sin livssituasjon og lærer seg å ta vare på sin egen helse og de mulighetene de har.
Kontaktinformation
Avhandlingens tittel: Living with Juvenile Idiopathic Arthritis from childhood to adult life
– An 18 year follow-up study from the perspective of young adults
Avhandlingens forfatter: Ingrid Landgraff Østlie
Tel: (+47) 61 19 19 52 (bosted), (+47) 61 13 53 60 (arbeid), (+47) 99 54 77 34 (mobil)
E-post: ingrid.oestlie@hig.no
Hovedveileder: Professor Anders Möller, tlf. (+46) 31 69 39 68, Nordiska högskolan i folkhälsovetenskap, Göteborg, Sverige.
Biveileder: Professor Inger Johansson, tlf. (+46) 54 700 24 15, Universitetet i Karlstad, Sverige.
Opponent: Berit Rokne, Prorektor, Universitetet i Bergen, Norge. Tlf. (+47) 55 58 83 58
Tid og sted for disputas: Onsdag den 11. november 2009, kl 13.00 i Aulaen
Adresse: Fredrik Bloms väg 25, Nya Varvet, Göteborg
Avhandlingen kan bestilles for 150 SEK eksklusive porto: kirsi.gomes@nhv.se
Studien, som har följt över 14 000 anställda i upp till 15 år, visar att många arbetstagare upplever en väsentlig hälsoförbättring när de går i pension. Detta gäller särskilt arbetstagare som haft en dålig arbetsmiljö, men mönstret var anmärkningsvärt likartat oavsett kön och position på arbetet. Detta tyder på att arbetet för många äldre arbetstagare är en extra hälsobörda som lättas av pensionering.
– De nya rönen bör ge politiska beslutsfattare som försöker övertyga arbetstagarna att stanna längre i arbetslivet en tankeställare. Äldre arbetstagare som har dålig självskattad hälsa, och som dessutom ser att många av deras äldre vänner och före detta kollegor åtnjuter utmärkt hälsa efter pensioneringen, kan rimligen känna sig mer motiverade att gå i tidig pension än att fortsätta arbeta efter 65. Det bör emellertid påpekas att de flesta äldre arbetstagare hade en god hälsa, så resultaten ska inte tolkas som att det är farligt att arbeta för äldre i allmänhet, säger Hugo Westerlund, forskare vid Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet och ansvarig för studien.
Deltagarna i studien har, liksom befolkningen i många västerländska länder, en god social trygghet. De får bland annat 80 procent av den tidigare lönen i pension. De ekonomiska incitamenten för att fortsätta arbeta är således relativt svaga. Forskarnas slutsats är att det bästa alternativet för att motverka tendensen till en allt tidigare pensionsålder är att omforma arbetet utifrån de äldre arbetstagarnas förutsättningar.
Studien genomfördes av ett internationellt team ledda av fil.dr. Hugo Westerlund. Forskarna studerade utvecklingen av självskattad hälsa hos 14 714 anställda i det franska gas- och elbolaget EDF-GDF, den s.k. GAZEL-kohorten, från sju år före pensioneringen till sju år efter. Resultaten visar att förekomsten av dålig hälsa ökade med åldern, både före och efter pensionering, men att den minskar drastiskt i samband med pensioneringen. Dock hade personer med tillfredsställande arbete utan alltför stora krav bättre hälsa under hela uppföljningsperioden, med små förändringar vid pensioneringen.
Nyligen publicerade resultat från samma studie visar även att det finns ett samband mellan pensionering och sömnstörningar. Studien visade att det är 26 procents lägre risk att drabbas av sömnstörningar under en sjuårsperiod efter pensionering jämfört med de sju sista åren innan pension. (Jussi Vahtera, Hugo Westerlund, m.fl., Sleep, vol 32, Nr 11, 2009).
Kontaktinformation
För ytterligare information om studien kontakta
Hugo Westerlund, forskare vid Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet, tfn: 08-5537 8926, e-post: hugo.westerlund@stressforskning.su.se
Om det är svårt att nå Hugo Westerlund, som f.n. befinner sig i USA, kan Sofia Lagergren, pressansvarig vid Stressforskningsinstitutet, hjälpa till att ordna kontakt och telefonintervju, tfn: 08-5537 8940.
Originalartikeln finns på The Lancets webbsida www.thelancet.com och publiceras i en kommande tryckt upplaga, med en kommentar av professor Johannes Siegrist.
I avhandlingen dras slutsatsen att tåblodtrycket i kombination med s.k. tå–armblodtrycksindex (tåblodtrycket delat med armblodtrycket) bör komplettera mätning av ankelblodtrycket när det finns misstanke om nedsatt cirkulation i benen. Skälet är att patienter med diabetes oftare har stela kärl i underbenen, vilket medför att man kan uppmäta ett för högt ankelblodtryck. I avhandlingens studier hade ca 10 % av de undersökta patienterna med diabetes ett normalt ankeltryck men samtidigt ett lätt sänkt tåblodtryck eller tå–armblodtrycksindex.
Patienter med diabetes drabbas ofta av nervskador med nedsatt känsel och smärtor i ben och fötter. Detta gör att de själva ofta inte känner symtom på nedsatt blodcirkulation i benen förrän sår visar sig. Dessutom har patienter med diabetes och samtidig benartärsjukdom ofta arterioskleros (åderförkalkning) också i andra blodkärl och löper därmed ökad risk att insjukna i hjärtinfarkt och stroke. Det är därför viktigt att tidigt hitta dessa patienter för att kunna påbörja behandling och vidta förebyggande åtgärder.
Slutsatsen i avhandlingen är att metoden att mäta tåblodtryck är enkel, billig och säker. Den lämpar sig därmed för allmän undersökning av diabetespatienter. Hos personer där man av någon anledning inte kan använda stortån för blodtrycksmätning kan man istället använda ”pektån”, alltså den närmast stortån. Studierna i avhandlingen visar också att en ökad aktivitet i kroppens blodproppslösande system skulle kunna vara ett tidigt tecken på nedsatt cirkulation i benen hos patienter med typ 2-diabetes, men de viktigaste faktorerna för utveckling av benartärsjukdom hos dessa patienter är ändå hög ålder och bristande blodsockerkontroll.
David Sahli är doktorand vid enheten för pediatrik, Inst. för klinisk vetenskap, Umeå universitet. Han kan nås på tel. 070-727 37 55, e-post david_sahli@hotmail.com
Fredagen den 13 november försvarar David Sahli, Inst. för klinisk vetenskap, Umeå universitet, sin avhandling med titeln ”Tidig benartärsjukdom hos patienter med diabetes – Diagnostik och riskmarkörer” (Early Lower Extremity Arterial Disease in Diabetes – Diagnostic Evaluation and Risk Markers)..
Disputationen äger rum kl. 09.00 i Sal Betula, by. 6M, NUS.
Fakultetsopponent är prof. Eric Wahlberg, Linköpings universitet.
Inom livsmedelsproduktion och sjukvård används höga temperaturer för att döda sporer, som överlever kokning och vanliga desinfektionsmedel. Men detta är kostsamt och försämrar näringsvärdet och smaken hos livsmedlen. Varför sporer är så värmetåliga och hur de kan överleva utan näring har länge förbryllat forskarna, men man har misstänkt att det är förändringar i sporvattnets fysikaliska egenskaper som är avgörande.
Men nu har alltså fysikaliska kemister vid Lunds Tekniska Högskola i samarbete med mikrobiologer från Lund och USA lyckats ”se” vattnet i intakta sporer och upptäckt att det har helt andra egenskaper än vad man tidigare trott. De har också sett att proteinerna i sporerna är orörliga, vilket förklarar varför sporerna klarar så höga temperaturer. För det tredje såg man att sporkärnans membran utgör en effektiv barriär för vattnet, vilket bekräftar hypotesen om att det skyddar sporens DNA mot giftiga ämnen. För att kunna ”se” vad som händer inuti sporerna har lundforskarna utvecklat en unik metod.
För att kunna överleva långa perioder av näringsbrist eller andra ogynnsamma villkor har vissa typer av bakterier utvecklat förmågan att bilda sporer, där cellens DNA och nödvändiga enzymer packats ned i en kapsel omgiven av flera skyddande barriärer. I denna form kan bakterien överleva hundratals, kanske miljontals, år i ett vilande tillstånd och dessutom uthärda torka, extrema temperaturer, strålning och gifter som snabbt skulle ta kål på en oskyddad bakterie. Men sporen känner av sin omgivning och så fort förutsättningarna är bättre igen förvandlas den åter till en aktiv bakterie.
Man vet sedan länge att sporernas överlevnadsförmåga hänger samman med den låga vattenhalten i sporkärnan, där bakteriecellens DNA och de flesta enzymer är lagrade. Tidigare trodde många forskare att detta vatten omvandlades till en fast form, ett så kallat glas. Glaset skulle då skydda enzymerna och stoppa upp hela cellmaskineriet. Detta tycks vara vad som sker i andra härdiga livsformer, som t ex växtfröer.
— Vad vi nu upptäckt är att vattnet i sporen är nästan lika lättflytande som i vanliga bakterier, medan enzymerna är i stort sett orörliga. Vi tror därför att sporens värmetålighet och förmåga att stänga av cellmaskineriet beror på att vissa kritiska enzymer inte fungerar vid den låga vattenhalten i sporkärnan. Men naturligtvis krävs mycket mer arbete innan allt är utrett, förklarar Bertil Halle, professor i fysikalisk kemi, som tillsammans med Erik Sunde, doktorand i samma ämne, har skrivit PNAS-artikeln ”The physical state of water in bacterial spores”.
Enligt Bertil Halle ska resultaten ses i ljuset av en 50-årig debatt om cellvatten i aktiva bakterier och andra celler, där många forskare hävdat att vattnet fungerar helt annorlunda än vattnet i provrör som man normalt undersöker proteiner och andra biomolekyler i.
— Frågan är oerhört viktig eftersom den berör allt liv, och om dessa forskare hade rätt så skulle mycket av det vi lärt oss från provrörsexperiment om till exempel proteiner inte vara så intressant, förtydligar Bertil Halle.
En anledning till att forskarvärlden varit oense så länge är att det inte funnits en metod för att se vatten i celler eller, vilket är ännu svårare, i sporer. Men under de femton senaste åren har lundaforskarna utvecklat en teknik, s k magnetisk relaxationsdispersion, som klarar av detta.
Genom att variera magnetfältet kan forskarna se molekylrörelser från en tusendels ner till en miljarddels sekund. I sitt världsunika laboratorium har lundagruppen gjort en rad uppmärksammade studier av proteiner, DNA och levande bakterieceller, bland annat två studier som publicerades i PNAS 29 april 2008.
En annan viktig observation för att förstå varför sporen kan överleva temperaturer på upp till 150 grader är att proteinerna i sporen inte rör sig fritt som i en vattenlösning.
— När temperaturen stiger vecklar proteinmolekyler ut sig i långa kedjor. Eftersom molekylerna i sporerna är immobiliserade trasslar de inte in sig i varandra, som de gör i vanliga celler. När temperaturen sjunker kan de veckla ihop sig igen och inget skadligt har skett med cellen, förklarar Erik Sunde.
I sina experiment har forskarna också kunnat se att sporkärnans membran släpper igenom vatten med en hastighet som är åtminstone hundra gånger lägre än för bakteriens cellmembran. Denna kompakta inre barriär skyddar sporen mot giftiga molekyler som annars skulle förstöra sporens DNA.
— Det finns oerhört mycket kvar att lära om strukturer och processer inuti levande celler. Nästan allt vi vet om proteiner kommer från provrörsförsök, men i den speciella miljön inuti en cell kan delvis nya fenomen uppträda. En molekylär förståelse av cellens struktur och dynamik är inte minst viktig för utveckling av nya läkemedel, berättar Erik Sunde.
Läs artikeln här: E P Sunde, P Setlow, L Hederstedt & B Halle, Proceedings of the National Academy of Sciences USA, vol. 106, sid. 19334-19339: http://www.pnas.org/content/early/2009/11/04/0908712106
Bertil Halle och Erik Sunde har samarbetat med Lars Hederstedt, professor i cell och organismbiologi vid Lunds universitet och Peter Setlow, professor på medicinska fakulteten vid University of Connecticut.
För mer information, kontakta Bertil Halle, professor, Biofysikalisk kemi, 046-2229516, Bertil.Halle@bpc.lu.se eller Erik Sunde, doktorand, Biofysikalisk kemi, 046-2227092, 073-7204246, Erik.Persson_Sunde@bpc.lu.se
När de sammanflätade partiklarna ska användas för kvantkommunikation förväntas de bli distribuerade till olika användare som inte kan mötas. De sammanflätade kvant-tillstånden kan då blandas upp när sammanflätningen förstörs av dekoherens vilket medför en oönskad koppling mellan det kvantmekaniska tillståndet och dess omgivning vilket medför en kvalitetsförsämring. Dock finns det algoritmer som kan rena eller optimera en uppsättning partiklar med dålig kvalitet trots att parterna inte kan mötas.
Det finns vissa blandade sammanflätade tillstånd, så kallad bunden sammanflätaning, som inte kan destilleras och optimeras och därför inte kan användas för kvant-teleportering, vilket är en av grundpelarna i många kvant-algoritmer. Ett kvant-tillstånd som innehåller bunden sammanflätning är det så kallade Smolin-tillståndet som är ett tillstånd som består av fyra partiklar som tillsammans har väldigt speciella egenskaper.
– Vid skapelseögonblicket är partiklarna maximalt sammanflätade. Men på grund av att vi tillför ett specifikt brus försvinner möjligheten att optimera tillbaka tillståndet. De speciella egenskaperna hos det bundna sammanflätade tillståndet vi funnit gör det möjligt för oss att tillämpa inom kvantinfomationsbehandling. Den här pusselbiten gör att vi kan reducera såväl kommunikationskomplexiteten som så kallad security sharing i ett nätverk, säger Mohamed Bourennane, docent i Kvantfysik, Stockholms universitet.
Det sammanflätatde fyra-kvantbitstillståndet, även kallat Smolin-tillståndet efter fysikern John Smolin, skapade forskarna i laboratoriet genom att använda polariserade fotoner som kvantbitar. Med hjälp av en laser, pumpar ultravioletta pulser en kristall för att skapa fyra fotoner som är sammanflätade i par. Därefter skapade forskarna det sammanflätande tillståndet, som är en identisk uppsättning av alla fyra så kallade Bell-tillstånd i fyra fotoner, genom att använda singel-fotons kvantgridar. I experimentet identifierade och återskapade forskarna sammanflätningsegenskaperna hos Smolin-tillståndet, vilket även inkluderar rekonstruktionen av densitetsmatrisen med hjälp av kvant-tillståndstomografi.
Stockholmsforskarnas upptäckt är den första stora utvecklingen av testning av kvantteorins grundvalar sedan 1981 då det första experimentella testet av Bell-olikheter utfördes av Alain Aspect. 1964 härledde John Bell en olikhet som visade att korrelationen mellan två partiklar där varje partikel kan anta två skilda tillstånd motstrider alla lokala realistiska modeller, det vill säga att mätresultaten på ena partikeln påverkar den andra utan att det finns någon koppling mellan dem. Trots detta är alla kryphål för ett helt vattentätt Bell-experiment fortfarande inte genomfört.
Sammanflätning ses som nödvändig för tillämpningar som teleportering, utveckling av kvantgrindar till kvantdatorer och olika typer av kvantkrypteringsprotokoll. Inom kvantmekaniken har egenskaper som superpositionerings-principen och sammanflätning viktiga funktioner. Förutsägelserna om dem har verifierats i flera experiment och ligger till grund för flera moderna teknologier. Till exempel skulle den mordena transistorn i datorer inte fungera om det inte vore för kvantmekaniken och inte heller den fotoelektriska effekten som är grunden till många ljus detektorer som användes i kameror av alla dess slag.
Ytterligare information:
Mohamed Bourennane, Fysikum, Stockholms universitet, tfn 08-55 37 87 36, mobil 070-565 27 30, e-post boure@fysik.su.se,
Elias Amselem, Fysikum, Stockholms universitet, tfn 08-55 37 87 03, mobil 073-0775445, e-post amselem@fysik.su.se
Resultaten publiceras i den ansedda tidskriften PNAS (Proceedings of the National Academy of Sciences of the USA).
Professor Hans Ronnes forskargrupp vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi arbetar med muddermossan Physcomitrella, en liten växt som används inom forskningen eftersom det enkelt går att ”knocka” gener i muddermossa, till skillnad från i andra växter. Man har också sedan tidigare vetat att DNA som förs in i mossa kan föröka sig inne i mosscellerna, men processen har inte närmare karakteriserats.
Den nya studien, som letts av dr Eva Murén och doktoranden Anders Nilsson, visar att plasmider som förs in i mossa kan flyttas tillbaka till bakterier, och att dessa plasmider under vissa förutsättningar ser ut precis som de plasmider som ursprungligen fördes in i mossan. Olika typer av förändringar har annars varit ett problem som kraftigt begränsat användningen av plasmider i djur- och växtceller.
– Plasmider i mossa kommer att göra det möjligt att använda kraftfulla metoder som kloning av gener genom komplementering och överuttryck direkt i växtceller, utan att gå omvägen via encelliga organismer som bakterier eller jäst. Det kan i sin tur komma att förenkla både grundforskning och tillämpad forskning om växter samt växtbioteknik, säger professor Hans Ronne.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Hans Ronne, 018-471 42 30, e-post: hans.ronne@imbim.uu.se
I en ny doktorsavhandling från Växjö universitet undersöker nationalekonomen Magnus Carlsson graden av diskriminering på den svenska arbetsmarknaden med hjälp av en experimentell metod som innebär att forskaren skickar kvalitativt identiska påhittade jobbansökningar till faktiskt utannonserade jobb. Eendast namnen på ansökningarna skiljer dem åt.
Fördelen med denna metod är att forskaren med säkerhet vet att de sökandena har likvärdiga kvalifikationer.
I avhandlingen, som består av fyra arbeten, framkommer att fiktiva ansökande med typiskt svenska namn har femtio procents högre sannolikhet att kallas till intervju jämfört med fiktiva ansökande med typiskt arabiska namn. Resultaten visar också att män i lägre utsträckning kallar ansökande med arabiskt klingande namn till intervju.
Magnus Carlsson har vidare jämfört graden av diskriminering av första och andra generationens invandrare från Mellanöstern. Här visar resultaten något oväntat att dessa två grupper i princip har lika stor chans att kallas till en jobbintervju. Således tycks etnisk backgrund i sig ha större betydelse för chansen att kallas till en jobbintervju än vad faktorer såsom födelseland, modersmål och utländsk utbildning har.
I avhandlingen analyseras även om diskrimineringen minskar ifall arbetsgivarna blir medvetna om att deras rekryteringsbeteende observeras. Resultaten visar att så inte tycks vara fallet.
Till sist undersöker Magnus Carlsson ifall könsdiskriminering i anställningssituationer är en viktig faktor som bidrar till yrkessegregeringen med avseende på kön på den svenska arbetsmarknaden.
Han finner att i kvinnodominerade yrken har kvinnor i genomsnitt en marginellt högre sannolikhet att kallas till en jobbintervju jämfört med män. I mansdominerade yrken uppmäts ej någon motsvarande skillnad. Slutsatsen är att merparten av könssegregeringen på den svenska arbetsmarknaden inte tycks förklaras av diskriminering i anställningssituationer utan sannolikt är det istället faktorer på utbudssidan som utgör de viktigaste förklaringarna.
Magnus Carlsson kommer ursprungligen från Uppsala. Sedan 2004 är han doktorand i nationalekonomi vid Ekonomihögskolan, Växjö universitet, där han forskar i nationalekonomi och han är även verksam vid Högskolan i Kalmar där han undervisar.
Avhandlingen “Essays on discrimination in hiring” försvaras fredagen 13 november, klockan 13.00. Disputationen äger rum i sal Tegnér, Växjö universitet. Fakultetsopponent är docent Petter Lundborg, University of Amsterdam.
Kontaktinformation
För mer information kontakta Magnus Carlsson, e-post: magnus.carlsson@hik.se
Avhandlingen går att beställa från Växjö University Press, e-post: vup@vxu.se.
I dag är halterna av kväve i atmosfären påtagligt förhöjda jämfört med för 50-100 år sedan, bland annat genom ökad tillförsel från jordbruk och biltrafik. Kvävet kan transporteras långa sträckor i atmosfären och leda till ett ökat nedfall över stora delar av jordklotet.
– Hittills har konsekvenserna av en ökad kvävetillförsel via nedfall till sjöar beaktats i mycket liten utsträckning. Våra resultat visar dock att kvävenedfallet har stor betydelse, säger Ann-Kristin Bergström, docent vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap.
Hon har tillsammans med Mats Jansson, professor vid samma institution, samt forskare vid Arizona State University, Colorado State University i USA, och Oslo universitet i Norge genomfört de studier som nu publiceras i Science.
Artikeln baseras på data från mer än 2000 sjöar i Sverige, Norge och Nordamerika belägna i områden med både lågt och högt kvävenedfall. Dessutom har experiment utförts i ett 90-tal av dessa sjöar för att bedöma hur kvävenedfallet påverkar växtplankton.
Resultaten visar att sjöar belägna i områden med högt kvävenedfall har förhöjda halter av kväve jämfört med sjöar belägna i områden med lågt kvävenedfall. Förhöjt kvävenedfall förändrar därför balansen mellan de två ämnena, kväve och fosfor, vars tillgång styr växtplanktons tillväxt i sjöar. I samtliga regioner var resultaten av experimenten kopplade till mängdförhållandet mellan kväve och fosfor i sjöarna.
I områden med lågt kvävenedfall var växtplanktons tillväxt främst begränsad av kvävebrist, medan växtplanktons tillväxt i regioner med högt kvävenedfall, främst var begränsad av brist på fosfor.
De nya resultaten utmanar en vedertagen ”sanning” inom sötvattensforskningen – att växtplanktons tillväxt i sjöar begränsas av brist på fosfor.
– Fosforbegränsad växtplanktontillväxt bör snarare betraktas som ett tillstånd som upstått i sjöar på på grund av att vi människor under det senaste århundradet radikalt ökat kvävetillförseln, inte minst via atmosfären, berättar Ann-Kristin Bergström.
Umeåforskarna har i tidigare publicerade studier också visat att den ökade kvävetillförseln via nedfall har medfört ökad biomassa av växtplankton, så kallad eutrofiering, i många sjöar i Sverige, övriga Europa och Nordamerika. Andra ekologiska effekter som kan förväntas är förändrad artsammansättning hos växtplankton genom att arter med hög förmåga att ta upp fosfor särskilt gynnas i sjöar som belastas med högt kvävenedfall.
–Fosforbegränsade växtplankton har även lägre födokvalitet för djurplankton, vilket i sin tur kan leda till produktionsförändringar på högre nivåer i näringskedjan, förklarar Ann-Kristin Bergström.
Under de närmaste årtiondena förväntas den globala transporten av atmosfärskväve att öka.
– Det finns därför risk att sjöar som idag är belägna i glesbebyggda områden med relativt låg kvävenedfall kommer att påverkas i framtiden, framhåller Ann-Kristin Bergström.
De svenska studierna har finansierats av forskningsrådet Formas med medel tilldelade Ann-Kristin Bergström och den starka forskningsmiljön LEREC (Lake Ecosystems Response to Environmental Change) vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet.
Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta gärna:
Ann-Kristin Bergström, docent vid institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap
Telefon: 070-274 77 34
E-post: ann-kristin.bergstrom@emg.umu.se
– Min utgångspunkt är att bistånd innebär intervention, säger Malin Hasselskog, som disputerar i freds- och utvecklingsforskning.
Genom biståndet införs något nytt utifrån. Det kan handla om teknologi, expertis, värderingar, ekonomiska system, politiska strukturer eller något annat. Men den uppenbara, om än ofta outtalade, avsikten är alltid att förändra eller ersätta något som redan finns. Föreställningen att man därigenom kan skapa en viss utveckling bygger på vissa antaganden om hur samhällsförändring går till och vilken roll olika aktörer har.
Att tala om bistånd i termer av intervention är inte i sig en kritik, betonar Malin Hasselskog.
– Men det är viktigt att belysa den interventionistiska aspekten och att granska de underliggande antagandena.
Efter hand som metoderna har blivit allt mer sofistikerade och insatserna allt mer omfattande, har biståndet i många fall också kommit att innebära mer genomgripande intervention. Från att tidigare ha handlat om enskilda projekt, syftar mycket av dagens bistånd till vittgående förändringar i mottagarländers hela ekonomiska och politiska system.
Malin Hasselskog undersöker den rationalitet som ligger bakom, och finner bland annat en syn på samhällsutveckling som något tekniskt och rationellt, som gör det möjligt att i detalj utforma en biståndsinsats och förutsäga dess förlopp och resultat. Hon poängterar att få människor ansluter sig till denna samhällssyn när den uttalas. Ändå fortgår biståndet som om det byggde på sådana föreställningar.
Malin Hasselskog visar också hur bistånd innebär ett möte och ett samspel med det lokala samhället. Genom etnografiska studier i tre byar i Kambodja har hon studerat hur befolkningen uppfattar och förhåller sig till det bistånd som de möter i sin vardag.
Studierna illustrerar hur en och samma biståndsinsats sätter igång olika processer beroende på en rad lokala faktorer, och att resultaten därför skiljer från fall till fall och sällan blir de avsedda. Tvärtemot antagandet om samhällsutveckling som möjlig att designa och kontrollera, så vet man inte vad en insats kommer leda till.
Slutsatsen av detta är inte att försöken att minska fattigdom, orättvisor och mänskligt lidande bör upphöra. Vad som behövs är dock inte än mer sofistikerade metoder och än mer omfattande insatser, utan enklare interventioner som tillåter olikartade förlopp och resultat.
– Det finns fortfarande skäl att intervenera i fattiga samhällen. Men vad en intervention leder till i slutändan måste få avgöras av lokala omständigheter och av hur människor agerar.
Avhandlingens titel: Development Intervention on the Ground. Inherent rationales of aid and their encounter with local dynamics in three Cambodian villages.
E-länk: http://hdl.handle.net/2077/21129
Fakultetsopponent Professor Jan Nederveen Pieterse, Santa Barbara
Tid och plats för disputation: måndagen den 9 november 2009, klockan 14.15, sal 220, Annedalsseminariet, Campus Linné, Seminariegatan 1, Göteborg.
Kontaktinformation
Avhandlingsförfattare: Malin Hasselskog, tel 031-786 43 12, e-post: malin.hasselskog@globalstudies.gu.se
Avhandlingen kan beställas hos ewa.sjolin@globalstudies.gu.se, 150 kronor exklusive porto.
Det visar forskning som gjorts av veterinär Patricio Rivera tillsammans med medarbetare vid SLU och Uppsala universitet. Forskningen görs inom LUPA, ett EU-baserat projekt, som samlar forskare från tolv länder. Från SLU är 20 forskare engagerade i LUPA.
Inom LUPA är det genetiska arvet hos hund en viktig utgångspunkt för forskningen. Hundar lever ofta i samma miljö som vi människor och kanske även äter samma mat. Det gör att många sjukdomar som drabbar människa också drabbar hundarna.
Men sjukdomarna kommer snabbare eftersom hunden lever kortare tid. På så sätt kan hunden fungera som modelldjur för forskningen. Både hund och människa vinner på det.
Genom att hundens hela arvsmassa numera är kartlagd har möjligheterna till genetisk forskning ökat markant. Med hjälp av avancerad teknik inom molekylärgenetik kan forskarna upptäcka vilka gener som påverkar olika sjukdomars uppkomst och vilka hundraser som drabbas hårdast.
Olika former av cancer är i dag den vanligaste förekommande sjukdomen hos hundar. Förutom tumörer i juvret och på andra ställen i djurets kropp, drabbas hundar av blodcancer och malignt melanom. Såväl diagnostik som metoder att behandla cancer hos hund och katt har utvecklats dramatiskt de senaste åren. Veterinärmedicinen arbetar numera i nära kontakt med humanmedicinen.
I sina doktorandstudier har Patricio Rivera funnit att det är vissa gener som bidrar till att sjukdomen bryter ut hos hundarna. Ju tidigare man upptäcker tumörerna – desto bättre prognos för överlevnad innebär det. Precis som kvinnor själv bör känna igenom sina bröst, rekommenderas hundägare att känna efter om tiken har några knölar.
Juvertumörer hos hund är tre gånger vanligare hos tikar än förekomsten av bröstcancer hos kvinnor. Framför allt är det medelålders och äldre tikar som drabbas. Drygt hälften av tumörerna är elakartade, resterande är godartade plus att de inte sprids vidare till andra delar av kroppen.
I sin artikel som nyligen har blivit publicerat på den prestigefyllda tidskriften Cancer Research har Patricio Rivera och kollegor studerat 355 svenska tikar av rasen Engelsk springer spaniel.
Det är en hundras där 36 procent av tikarna drabbas av juvertumörer innan de blir 10 år gamla. Andra raser som ofta får juvertumörer är boxer, doberman och schäfer. Forskningen har baserats på DNA från blodprover från patienthundar.
– I min forskning har jag också studerat vad som skiljer generna hos en frisk mot en sjuk hund. Tack vare att information om hundens arvsmassa nu finns tillgänglig har vi möjlighet att titta på samma gener i hundar som i människor. Även möjligheten att använda informationen i olika databaser, som till exempel Svenska kennelklubbens och försäkringsbolaget Agrias, gör forskningen oerhört spännande, tycker Patricio Rivera.
– Genom att titta på tio gener som orsakar bröstcancer hos kvinnor, har vi funnit att två av de farligaste generna hos människor, BRCA1 och BRCA2 även bidrar till risk för mammatumör hos tikar av rasen Engelsk springer spaniel tikar.
FAKTA:
LUPA är ett forskningsprojekt med 22 parter i tolv europeiska länder där svenska forskare är tongivande. Totalt är över 30 svenska forskarna involverade, där många forskare från SLU (Sveriges lantbruksuniversitet) och Uppsala universitet samarbetar. Projektet löper under fyra år och har anslag på 13 miljoner euro (130 miljoner kronor).
Patricio Rivera som arbetar på institutionen för kliniska vetenskaper(avd. för kirurgi och medicin – hund, katt och andra smådjur), vid SLU, kommer att försvara sin doktorsavhandling vid en disputation den 4 juni 2010.
Kontaktinformation
Mer information:
Patricio Rivera patricio.rivera@kv.slu.se 018-67 29 57, 070-37 94 800
– Barn kan vara känsligare än vuxna för strålning från trådlösa telefoner, säger Fredrik Söderqvist, som presenterar sina forskningsresultat i en färsk doktorsavhandling vid Örebro universitet.
Han har dels undersökt användningen av trådlösa telefoner bland barn och ungdomar, dels kartlagt om ungdomarna själva upplever hälsoproblem som kan knytas till användningen.
Sedan har han gått vidare och genom blodprover på vuxna undersökt två så kallade biomarkörer för att se om mobilanvändningen har någon biologisk effekt på hjärnan. En av dessa studier fokuserade på ett äggviteämne som finns i den så kallade blod-cerebrospinalvätskebarriären, som är en del av hjärnans skydd mot yttre påverkan. Undersökningen visade ett samband mellan användning av trådlös telefoni och ökade halter av äggviteämnet transthyretin i blodet.
Fredrik Söderqvist understryker att ökningen i sig inte behöver leda till oro, men eftersom den tyder på att hjärnan påverkas av mikrovågor från trådlösa telefoner kan det finnas andra och ännu okända effekter som kan ha betydelse för hälsan.
– Man bör alltså följa Strålsäkerhetsmyndighetens rekommendationer om att använda headset och undvika att använda telefonen när det är dålig täckning.
Undersökningen visar också att användarna själva upplever hälsoproblem som kan vara orsakade av trådlösa telefoner. De barn och ungdomar som regelbundet använder trådlösa telefoner rapporterade oftare olika hälsosymtom och graderade sitt välbefinnande lägre än de som inte använder dem regelbundet. Enligt Fredrik Söderqvist går det inte att dra några slutsatser om vad som är orsak och verkan utifrån den aktuella studien, men han anser att det är angeläget att undersöka sambandet närmare.
– Kopplingen var starkast för huvudvärk, astmatiska besvär och koncentrationssvårigheter. Men det krävs mer forskning för att utesluta en påverkan av andra faktorer och felkällor, även om det är svårt att se att sambandet helt skulle kunna förklaras av sådana.
I dag har nästan samtliga barn från 7 års ålder tillgång till en trådlös telefon, men användningen tar fart först runt 12-årsåldern, och drygt 80 procent av alla 19-åringar använder dem regelbundet. Samtidigt visar undersökningen att mindre än en procent av barnen och ungdomarna använder headset alltid eller ofta.
– Det är bekymmersamt, eftersom eventuella hälsoeffekter av långtidsexponering för mikrovågor inte är klarlagda, i synnerhet för barn och ungdomar. De gränsvärden som finns i dag skyddar mot uppvärmning, en så kallad termisk effekt. Men om det finns mekanismer som inte är beroende av uppvärmning, är det inte säkert att dagens gränsvärden ger ett skydd. Och det kan handla om effekter som visar sig först längre fram i tiden, säger Fredrik Söderqvist.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta Fredrik Söderqvist, 019-507 44 12 eller 070-77 88 699.
