Jenny T. Grönwall, jurist och nybliven doktor vid Tema Vatten, har studerat hur olika legala system påverkar vattentillgångarna, vattnets användning och distribution i den snabbt växande mångmiljonstaden Bangalore i södra Indien. Här, som i många länder i Syd, blir vattenbristen allt mer akut. Orsakerna är ökande befolkningstryck, industrialisering och urbanisering. Bangalores egna vattenreserver, akvifärer, håller på att tömmas och grundvattennivån i den omgivande landsbygden är nere på mellan 80 och 120 meter och fortsätter sjunka. Staden är i hög grad beroende av vattnet i floden Cauvery, men denna är också en källa till många konflikter.

Jenny T. Grönwall finner att olika rättighetssystem hamnar i konflikt över frågan om vatten. FN:s konvention om mänskliga rätigheter, och förtydligandet vad gäller vatten i den allmänna kommentaren nr. 15, ger tillsammans med den indiska konstitutionen en legal grund för att alla invånare ska kunna kräva rent dricksvatten. Samtidigt ger egendomsrätten, som ursprungligen infördes av britterna under kolonialtiden, markägare obegränsad rätt till allt grundvatten de kan pumpa upp på sina ägor.

– Denna rätt är i praktiken starkare, trots att den mänskliga rättigheten till vatten formellt är bindande, säger hon.

Denna rätt behöver begränsas i form av regleringar och tillståndsgivning, skriver hon, annars äventyras framtida generationers vattenförsörjning. Hon hänvisar till lagar i andra länder, bl.a. USA och den tidigare kolonialmakten England, som sedan länge har begränsat markägares rätt att ta ut vatten. Det blir också allt svårare och dyrare att hitta vatten, och Jenny T. Grönwall berättar om hur bönder på den indiska landsbygden, som skuldsatt sig för att djupborra brunnar men ändå inte hittar vatten, i förtvivlan tar sina liv.

För att den mänskliga rättigheten till vatten ska bli effektiv krävs en motsvarande skyldighet för staten att förse människor med vatten, konstaterar hon. Idag är många, särskilt fattiga, beroende av privata aktörer, som säljer vatten av ofta tvivelaktig kvalitet.

– Världsbanken och liknande aktörer har i många år hävdat att det är marknadskrafterna som bäst och mest effektivt fördelar vattnet. Men marknaden kan inte lösa detta, det krävs mer statligt engagemang, inte mindre. Det handlar om stora investeringar.

– Vi måste också inse att allas rätt till vatten kräver att staten subventionerar vattnet för de fattiga, fortsätter hon. De kommer aldrig att kunna betala fullt ut vad det kostar. Allt annat är cyniskt.

Kontaktinformation
Jenny T. Grönwall disputerade den 4 juni. Avhandlingen heter Access to Water: Rights, obligations and the Bangalore situation. Hon nås på telefon 0707-821585. E-post: Jenny.Gronwall@stockholmresilience.su.se

När Pia Brundin jämförde hur amerikanska och svenska ideella organisationer använder Internet upptäckte hon att de amerikanska organisationerna är mindre intresserade än de svenska av att engagera besökarna till att aktivt delta i olika aktiviteter på webbplatsen, till exempel i diskussionsforum.

Medan de svenska organisationerna ofta har så kallade interaktiva verktyg på sina hemsidor, för att främja kontakten med medlemmarna, har många amerikanska organisationer renodlat sin verksamhet på Internet mot nätbaserad aktivism för att snabbt nå ut till många människor och uppmana dem till olika former av politisk handling.

Arvet från folkrörelserna

– En tänkbar förklaring är att de svenska organisationerna fortfarande är påverkade av arvet och idealen från de gamla folkrörelserna, där värden som ett aktivt deltagande och gemensamt beslutsfattande traditionellt har spelat en viktig roll, säger Pia Brundin.

Men även hos de svenska organisationerna finns det en stor tveksamhet inför nyttan och värdet av Internet som en politisk mötesplats, som skulle kunna ersätta fysiska möten och diskussioner. Det är också osäkert hur stort intresset verkligen är bland besökarna för att delta i olika interaktiva aktiviteter på hemsidan. Även om möjligheten finns innebär det inte att den används.

Online-aktivism

–  Det finns en förväntan om att Internet ska stärka och vitalisera demokratin, men det kanske inte är vad användarna efterfrågar. I många fall är det lättare för organisationerna att mobilisera människor att agera i en viss politisk fråga, antingen på Internet eller på annat sätt, än att bjuda in dem till att delta i diskussioner på Nätet. Det skulle kunna förklara varför online-aktivism är mer populärt bland Internetanvändarna än att delta i diskussionsfora.

–  Människor tycks kort sagt söka sig till organisationernas hemsidor främst för att åstadkomma olika typer av politisk förändring, snarare än för att diskutera.

När det gäller nyttan av externa, utåtriktade politiska aktiviteter på Internet finns det däremot ingen tvekan, och en majoritet av organisationerna, både i Sverige och USA, är ense om att Internet bidragit till att stärka deras politiska inflytande.  Nätet har blivit en permanent kontaktyta där organisationerna kan informera medlemmar och andra intresserade om sin verksamhet och aktuella frågor.  

Lättare att organisera demonstrationer

Det har också blivit lättare att organisera och samordna stora demonstrationer och kampanjer, eftersom man kan nå ut till fler människor på kortare tid. Det visar inte minst de omfattande protestaktioner som under senare år organiserats på global nivå av olika organisationer och nätverk, till exempel demonstrationerna mot Irakkriget.

– Flera av de organisationer som studerats tycks ha en avsevärd potential att vid behov mobilisera sina medlemmar och/eller supportrar och agera mer offensivt, både på nationell och global politisk nivå, säger Pia Brundin.

– På så sätt kan Internet fungera som en förstärkning av de traditionella politiska aktiviteterna, för att organisera politiska aktioner som ger mer nyhetsutrymme i medierna och i sin tur leder över intresserade nya aktivister till Nätet, i ett slags positiv spiral.

Kontaktinformation
För mer information, kontakta Pia Brundin, 070-519 00 42.

Sverige hör till de länder som satsar mest per capita på forskning och utveckling. Men satsningen ger inte den förväntade utdelningen i form av tillväxt. Problemet är så tydligt att det blivit ett begrepp; den svenska paradoxen.

Statliga myndigheter har genom att blanda vetenskapliga teorier om innovation och olika policies skapat sina egna recept för hur innovation bäst stimuleras. Inriktning och innehåll har varierat över tid och på senare år har innovationssystem, kluster och så kallade triple helix-konstellationer varit dominerande. Samtliga är modeller som lyfter fram samarbete mellan olika typer av organisationer som avgörande för att innovation ska komma till stånd, vilket också präglar både svenska och internationella program för innovationsutveckling. Programmen utformas ofta som tävlingar i vilka myndigheter värderar olika förslag och sedan finansierar de vinnande initiativen. Ett sådant är innovationsinitiativet Microwave Road, MWR, vars arbete och utveckling Fredrik Lavén har följt på nära håll under ett antal år.

Syftet med MWR är att stimulera teknisk utveckling inom mikrovågsbranschen i Västsverige. När det formades skapades ett nätverk av företag, forskningsinstitut och offentliga verksamheter med anknytning till mikrovågsbranschen – allt i enlighet med vad som uppfattades som myndigheternas krav. Avhandlingen visar hur initiativet utvecklades till en verksamhet där formen prioriterades före innehållet och det var svårt att få till stånd de eftersträvade tekniska utvecklingsaktiviteterna.

– Regelverken behöver tillåta mer lokal anpassning efter både branschkultur och praktik samt efter aktörernas egna erfarenheter och intressen, anser Fredrik Lavén som i sin forskning sett hur aktörerna fastnar i arbetet med att organisera en organisation för att uppfylla de strukturella kraven.
– Formerna uppfattas som mer avgörande än vad myndigheterna kanske avser, vilket också pekar på betydelsen av hur policies och regelverk kommuniceras.

Två projekt lanserades inom MWR under de år Fredrik Lavén följde verksamheten. Det ena tog aldrig fart medan det andra blev mer framgångsrikt. I det andra projektet lämnade man den strukturella förturen och fokuserade på gemensamma problemställningar och möjligheter.

Fredrik Lavén menar att innovationsutvecklingen skulle gynnas av mindre detaljerad styrning:
– Myndigheterna ska stimulera, stötta och guida snarare än styra. Man måste i högre grad fokusera på att mobilisera för handling i stället för att premiera arrangering av organisationsstrukturer. I dagsläget belönar man organisationsformering medan man hoppas på innovation och tillväxt.

Avhandlingen presenterades den 14 juni 2008.
Titel: Organizing Innovation, How Policies are Translated into Practice
Institution: Företagsekonomiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet

Kontaktinformation
För ytterligare information, kontakta Fredrik Lavén
031-786 2652
fredrik.laven@handels.gu.se

Tidsbegränsade team som jobbar ihop i projekt, ständiga byten av arbetsgrupper, hög arbetsintensitet, deadlines och sedan nya projekt. Så ser allt mer av arbetets organisering ut, särskilt i kunskapsintensiva företag som arbetar med komplexa problemlösningar.

Karin Bredin, nydisputerad doktor i företagsekonomi vid Linköpings universitet, har undersökt vad det här får för konsekvenser för personalarbetet.

– I en projektbaserad organisation befinner sig de personalansvariga cheferna, linjecheferna, i en situation där deras medarbetare i stor utsträckning är utlokaliserade i projekt. De har därför svårare att få en helhetsbild av hur medarbetarna arbetar och vilka behov de har, säger hon.

Hon ser en potentiell konflikt mellan det kortsiktiga tänkandet i projekt och ett mer långsiktigt personalarbete. Arbetsintensiteten i projekt är ofta hög och det ena projektet avlöser det andra utan tid till återhämtning eller reflektion. Eller som en personalchef säger: ”Det brinner alltid i projekten och de går alltid före”.
Frågor kring karriärutveckling behöver lösas på nya sätt. En mer långsiktig kompetensplanering och –utveckling blir ofta svår att få till och definitivt svår att upprätthålla. Den strategiska planeringen för medarbetarnas utveckling blir otydligare.

Mer ansvar faller istället på medarbetaren själv att hålla sig ”anställningsbar” för att bli efterfrågad till ”rätt” projekt i rätt tid. Enskilda medarbetares rykte blir viktigt. Linjecheferna får som en viktig uppgift att hjälpa medarbetarna genom att ”sälja in” dem till olika projekt. Det kan innebära att hitta lösningar även för nog så kompetenta men kanske mindre team-orienterade och icke stresståliga medarbetare som projektledare helst inte vill ha i sitt team.

Här finns en utmaning för chefer med personalansvar, konstaterar Karin Bredin:

– Alla passar inte för det projektbaserade arbetssättet, och frågan är vad man gör med dem som blir över.

En annan ny utmaning för personalansvariga chefer är hur de ska utvärdera medarbetarnas arbetsinsatser inför lönesättningen. När de inte längre direkt ser vad medarbetarna gör i sitt dagliga arbete, krävs nya rutiner. Cheferna måste samla in information från t.ex. projektledare och teammedlemmar, istället för att grunda sin utvärdering på egna erfarenheter.

Karin Bredins övergripande slutsats är att personalarbetet kan behöva organiseras på ett nytt sätt anpassat till det projektbaserade arbetssättet. Ofta pratar organisationer om att förändra sitt personalarbete, men stannar vid att omorganisera personalavdelningen. Istället behöver det tydliggöras vilka de centrala personerna i personalarbetet är, och hur ansvaret fördelas mellan dem.

– Ett bättre samspel behövs mellan olika roller i en projektbaserad organisation, för att personalansvaret inte ska tappas bort, säger hon.

Kontaktinformation
Karin Bredin disputerade den 9 maj. Hon nås på telefon 013- 281558 (mobil anknytning),e-post: karin.bredin@liu.se

I sin avhandling, ”Ryktbarhetens ansikte”, har Andreas Nyblom granskat den samtida mediebilden av en av Sveriges mest omskrivna författare, Verner von Heidenstam.

– Att media skapar kändisar är inget nytt, konstaterar han. Det skedde i hög grad redan kring förra sekelskiftet med en rad kulturpersoner, inte sällan författare.

Verner von Heidenstam förekom flitigt i sin tids medier, i teckningar, karikatyrer, foton, målningar, på vykort och t.o.m. spelkort. Han syntes överallt, och hans namn och privatliv skapade nyheter.

Däremot var Heidenstam inte särskilt läst. Ännu tolv år efter hans hyllade debut 1888 hade bara 1 500 exemplar sålts av diktsamlingen ”Vallfart och vandringsår”.

– Mediebilden av författaren spelar ofta större roll än litteraturen, säger Andreas Nyblom. För en större publik får uppmärksamheten kring personen ett mycket större genomslag än litteraturexperternas synpunkter om litterär kvalitet. Det gällde då och det gäller idag.

Det gällde även de samtida litteraturkritiker som recenserade hans verk. De uppmärksammade i stor utsträckning Heidenstams ”fascinerande personlighet” när de skulle bedöma hans dikter och romaner.

Mediernas och kändiskulturens betydelse, menar Andreas Nyblom, är något som ofta sållas bort av litteraturhistoriker. De förmedlar okritiskt en bild av en stor författare som skapar stor litteratur. Han skriver: ”De litterära verken är det som litteraturforskarna vill ska vara betydelsefullt. Heidenstams mediehistoria berättar något annat.”

– Berömmelse framställs som ett resultat av hög kvalitet i litteraturen, konstaterar han. Men inte ens i hans samtid uppmärksammades Heidenstams verk lika mycket som författaren själv.

Kändiskulten kring förra sekelskiftet förstärktes och förlängdes genom att kändisarna skaffade sig hem där minnet av dem skulle vårdas. Selma Lagerlöf återinköpte sin barndoms Mårbacka, Ellen Key etablerade sitt Strand och Verner von Heidenstam sitt Övralid. Han skapade själv sin sista bostad till ett medium som skulle fortsätta att berätta historien om honom själv. Hans testamente föreskrev att Övralid skulle bevaras som det var och öppnas för allmänheten.

Den mest framgångsrika av Heidenstams böcker är betecknande nog hans självbiografi, ”När kastanjerna blommade”, som utkom 1941, året efter hans död. Ännu en gång framstod personligheten – inblicken i hans liv – som en av hans främsta tillgångar.

Litteraturens historia handlar om mycket annat än bara litteratur, menar Andreas Nyblom. Att det fortfarande skrivs tjocka böcker med detaljer i Heidenstams privatliv ser han som ett tecken på att litteraturstudiet ännu på många sätt är ett uttryck för en långlivad kändiskultur, snarare än en problemorienterad och kritisk vetenskap.

Kontaktinformation
Andreas Nyblom disputerade vid Tema Kultur och samhälle den 22 maj. ”Ryktbarhetens ansikte: Verner von Heidenstam, medierna och personkulten i sekelskiftets Sverige” är utgiven på bokförlaget Atlantis. Andreas Nyblom nås på telefon 0703-281066, e-post: andreas.nyblom@isak.liu.se

”Hä gå int å förklar för den som int begrip”, ”Mina ben tänker fortare än jag” (Ingemar Stenmark). ”Jag åker bara dit pucken kommer att vara om en stund, inte där den är” (Wayne Gretzky).

Med dessa citat illustrerar Lars-Erik Björklund i sin avhandling det vi menar med intuition, tyst kunskap, handens kunskap eller förtrogenhetskunskap. Den bygger på erfarenhet och kan påvisas hos experter inom många fält.

– I studier på 1980-talet av sjuksköterskor kunde man påvisa att de som hade lång tid i yrket såg mer och gjorde bättre bedömningar snabbare. Man talade om en intuitiv förmåga, säger Lars-Erik Björklund, som har ägnat sin avhandling åt att gå igenom forskningen inom olika fält kring denna kunskap.

På 1990-talet gjordes liknande studier av läkare och affärsmän, med liknande resultat. Att människor med lång erfarenhet ofta blir bättre på det de gör, att träning ger färdighet, är inget nytt. Men några bra förklaringar till varför det är så har inte funnits.
För några år sedan upptäckte neuroforskare att den mänskliga hjärnan har dubbla system för att ta emot och analysera sinnesintryck, ett medvetet och ett omedvetet. I det omedvetna, s.k. icke deklarerbara, systemet jämförs våra sinnesintryck med tidigare lagrade bilder. Vi har alla en inre bilderbok med lagrade erfarenheter utifrån vad som hänt oss tidigare i livet. Vi minns också utfallet, slutade det bra eller dåligt? Med hjälp av dessa lagrade sinnesintryck bedömer vi omedvetet den aktuella situationen och kan förutsäga utfallet. Denna förmåga har vi glädje av särskilt i komplexa och informationstäta situationer med mycket brus.

Ju fler variationer av en situation som vi upplevt, desto rikare blir bilderboken och desto större sannolikheten att vi känner igen oss i en ny situation.

– Det kan vara dofter, gester, en svårbeskrivbar kombination av intryck som gör att det vi kallar vår intuition säger oss en viss sak, säger Lars-Erik Björklund. Vi har ett minne som behöver byggas upp med sinnesintryck.

Dessa minnen lagras dock bara om de berör oss. Det krävs alltså engagemang för att bygga erfarenhet.
Det här betyder, menar Lars-Erik Björklund, att vi aldrig kan läsa eller räkna oss till alla de kunskaper och förmågor vi behöver i yrkeslivet. Praktisk erfarenhet är oundgänglig och behöver uppvärderas. En obehörig lärare med tio års erfarenhet i yrket kan vara en mycket bättre lärare, förutsatt att det är en engagerad person, än en aldrig så ämneskunnig nyutexaminerad lärare.

Han pläderar också för att inslag av praktik och laborationer ska utökas snarare än dras in i professionsutbildningar till ingenjör, lärare och läkare. ”Vi behöver se, känna, lukta, höra, smaka och uppleva med våra sinnen. Denna datainhämtning kan inte ersättas med t.ex. litteraturstudier”, skriver han.

– Erfarenhet värderas för lågt idag, och det beror kanske på att vi inte har förstått hur dessa kunskaper ser ut. Nu vet vi det, tack vare hjärnforskarna.

” De (experterna) kanske inte är så hungriga eller energiska som en ung nyutexaminerad medarbetare, men de har en överlägsen förmåga att se och bedöma vad som bör och vad som går att göra”, skriver han i sin avslutning.

Kontaktinformation
Lars-Erik Björklund har disputerat vid Fontd, Nationella forskarskolan i naturvetenskapernas och teknikens didaktik. Han nås på telefon 0707-727424 och e-post: labjo@ifm.liu.se

Satsningar på att spara energi riktas ofta in på tekniska lösningar. Men det handlar minst lika mycket om att ändra människors beteende, säger Erica Löfström som har disputerat vid Tema teknik och sociala förändringar.

– Det finns en stor skillnad mellan människors värderingar och handlingar. För att kunna ändra sitt beteende måste man se konsekvenserna av vad man gör. Och det finns en stor potential, fortsätter hon:

– Mängden spillenergi i våra hem är mycket stor, så det går att minska energiförbrukningen en hel del.

Erica Löfström har analyserat några metoder för att göra energianvändningen i hemmen synlig. Den mest spektakulära är kanske en lysande sladd, som får starkare ljus när mer elenergi transporteras igenom den.

– Det bästa med den är att den hjälper till att uppmärksamma stand-by-funktioner, säger hon. Det finns ju många apparater som drar ström även när de är avstängda.

Efter en tid har de flesta dock vant sig vid att ha lysande sladdar i hemmet och då minskar effekten av dem. Energibesparingen blir inte så stor, men förståelsen för tekniken ökar.

De två andra metoder som Erica Löfström undersökte var dels en satsning på solenergi i ett bostadsområde, dels att föra tidsdagbok.

– Tidsdagboken är att människor skriver upp vad de gör under dygnets olika timmar. Vi visade det grafiskt, via ett datorprogram, och kunde koppla till hur mycket energi som går år vid olika sysslor. Det var ett bra sätt att synliggöra för sig själv vad man gör i vardagen som kräver energi. Tidsdagboken fick till exempel flera att tänka på hur mycket bil de kör slentrianmässigt.

Det solenergiprojekt som hon följde, slutligen, blev inte alls som förutsett, genom att tekniken krånglade. Bl.a. läckage ställde till med problem. Ändå tappade de boende inte hoppet om att solenergi skulle kunna fungera.

– Trots att det blev både dyrt och krångligt för dem ville de ändå fortsätta med solenergi, säger Erica Löfström. Det här var inte speciellt miljö- eller energiintresserade människor, men de började verkligen tänka på varifrån energin kommer och hur vi använder den. Tålamodet med förnybar energi är stort.

Det går att ändra beteenden, menar hon, men då behövs större och mer långsiktiga grepp. Ett exempel är en arkitektur, som inte gömmer undan energins infrastruktur, utan lyfter fram den och gör den synlig.

Kontaktinformation
Erica Löfström disputerade den 9 juni Hon nås på telefon 0708-148828, e-post: erilo@tema.liu.se

Oxytocin är en neuropeptid som utsöndras i kroppen vid exempelvis massage, i samband med förlossning eller när en kvinna ammar sitt barn och har då en lugnande och smärtlindrande effekt. I djurstudier har man också visat att oxytocin ökar social interaktion mellan individer, exempelvis vid parbildning. Det sker genom en direkt påverkan av amygdala, ett område som är viktigt för social interaktion och för att upptäcka emotionella hot i omgivningen.

I en studie som nu publiceras i tidskriften Journal of Neuroscience visar forskare vid Karolinska Institutet och Welcome Trust Functional Imaging Laboratory i London att oxytocin även i människa kan fungera mer riktat än att ge en allmän behaglighetskänsla.

I studien fick försökspersonerna se bilder på fyra olika ansikten, där två av bilderna ibland kombinerades med en mycket liten, ofarlig men för försökspersonen obehaglig, strömstöt. Inte oväntat kunde forskarna konstatera att de ansiktsbilder som följts av de små strömstötarna upplevdes som mer obehagliga än övriga bilder. Men när forskarna sedan gav hälften av försökspersonerna oxytocinspray och den andra hälften placebospray skedde en intressant förändring.

– När vi visade de två ansikterna som tidigare varit parade med strömstöten igen för dem som fått oxytocin tyckte de inte längre att de var obehagliga. Medan gruppen som fått placebo behöll känslan av obehag inför dessa bilder, säger Predrag Petrovic vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, Karolinska Institutet.

Forskarna följde också bildexperimenten med fMRI. De kunde då se att försökspersoner som utvecklat en obehagskänsla mot vissa ansiktsbilder genom strömstötarna hade en ökad aktivitet i amygdala och ytterligare ett område i hjärnan – fusiform face area – som bearbetar obehagliga och hotfulla ansikten, då dessa bilder visades. Hos de försökspersoner som sedan fick oxytocin minskade aktiviteten, medan de som fick placebo hade en fortsatt hög aktivitet.

– Det här tyder på att oxytocyn kan minska obehaget och öka chansen till social kontakt för personer med vissa typer av psykiatriska problem. Det finns några tidigare studier som också visat att oxytocin kan hämma amygdalaaktiviteten, vilket gör att vi bör betrakta detta som en möjlighet till nya behandlingar, säger Predrag Petrovic.

Finansiering: Studien är genomförd vid Welcome Trust Functional Imaging Laboratory i London och data är analyserade i London och vid Karolinska Institutet. För finansiering står även Vetenskapsrådet.

Publikation: “Oxytocin Attenuates Affective Evaluations of Conditioned Faces and AmygdalaActivity”, Predrag Petrovic, Raffael Kalisch, Tania Singer and Raymond J Dolan, Journal of Neuroscience, online 25 June 2008.

För frågor, kontakta:

Med dr Predrag Petrovic
Mobil: 0735-101211
E-post: predrag.petrovic@ki.se

Presskontakt: 08-524 860 77 eller pressinfo@ki.se
(Begränsad bemanning under sommaren.)

Kontaktinformation
Karolinska Institutet är ett av Europas ledande medicinska universitet. Genom utbildning, forskning och samverkan bidrar Karolinska Institutet till att förbättra människors hälsa. Det är också Karolinska Institutet som årligen utser pristagaren av Nobelpriset i fysiologi eller medicin. För mer information besök hemsidan ki.se

1792 svenskar i åldrarna 18-75 år deltog i studien som genomfördes av forskningsprogrammet Friluftsliv i förändring, ett nätverk av forskare vid sju svenska högskolor och universitet med uppgift att ta fram ny kunskap om friluftsliv och naturturism. Forskningen är finansierad av Naturvårdsverket.

– Undersökningen visar att de viktigaste motiven för att ägna sig åt aktiviteter i naturen på vardagar är fysisk aktivitet, medan avkoppling och social samvaro har störst betydelse på helger och längre ledigheter, säger Professor Peter Fredman, ansvarig för forskningsprogrammet vid Mittuniversitetet, Campus Östersund.

Cirka 80 procent av de svarande anser att det är viktigt att samhället satsar resurser för att underlätta människors möjligheter till naturupplevelser och friluftsliv. Bullerfria områden, leder och informationsskyltar upplevs som mycket positivt, medan skräp i naturen upplevs som mest negativt vid utövande av friluftsliv. Aktiviteter som svenskarna främst ägnar sig åt i naturen är nöjes- och motionspromenader, ströva i skog- och mark, cykling, trädgårdsarbete, solbad och picknick.

– Närhet till natur är ett viktigt inslag i vardagen för många. 90 procent anser att utomhusvistelse gör vardagen mer meningsfull och att det upplevda hälsotillståndet förbättras genom friluftsliv, säger Peter Fredman.

Resultaten visar också att svenskarnas utövande av friluftslivsaktiviteter sannolikt kommer att öka i framtiden.

– Det här stärker Naturvårdsverkets uppfattning om att friluftslivet är viktigt för svenskarna och är grunden till en god hälsa och ett framtida miljöengagemang, säger Anna von Sydow, enhetschef på Naturvårdsverket.

Som en första avrapportering av resultaten från undersökningen presenterar nu forskningsprogrammet Friluftsliv i förändring fyra rapporter; (1) Vilka är ute i naturen? (2) Vara i naturen – varför eller varför inte? (3) Besöka naturen – hemma eller borta? (4) Vad är friluftsliv?

Friluftsliv i förändring är ett forskningsprogram med uppgift att skapa och kommunicera forskningsbaserad kunskap om friluftsliv och naturturism i Sverige.

Forskningsprogrammet består av ett nätverk med 18 forskare från Mittuniversitetet, Örebro-, Göteborgs-, Karlstads- och Umeå Universitet, Blekinge Tekniska Högskola och Sveriges Lantbruksuniversitet.  Programmet finansieras av Naturvårdsverket.

Läs mer på: www.friluftsforskning.se

Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Professor Peter Fredman, telefon 070-667 08 06
Informatör Lena Ernerfelt Burman, telefon 070-678 81 08