Den kognitiva neurovetenskapens förfäder, Donald Hebb och Ulrich Neisser, påstod redan för 50 år sedan att vi använder våra ögon för att återskapa tidigare upplevda händelser. De hävdade också att turordningen för våra synintryck, det vill säga den exakta sekvensen av ögonrörelserna, spelar roll.
Ögonen samplar omvärlden
Det sistnämnda har nu Mikael Johansson och Roger Johansson, båda forskare i psykologi vid Lunds universitet, för första gången någonsin lyckats bevisa i labbmiljö.
– Vi människor bombarderas ständigt av en enorm mängd intryck. Man kan säga att ögonen samplar vår visuella omvärld med tre till fyra fixeringar, eller bilder, per sekund. Genom att sedan reproducera dessa ögonrörelserekvenser får vi hjälp med att minnas den aktuella händelsen, säger Roger Johansson, docent i kognitiv psykologi vid Lunds universitet och expert på att studera samspelet mellan ögonrörelser och kognition genom en så kallad eyetracking-metodologi.
Pusselbitarna som återskapar minnen
Lundaforskarnas studie visar att våra blickmönster utgör pusselbitarna som läggs för att återskapa sammanhängande minnesbilder. Ju större överlappning desto större detaljrikedom har den återkallade minnesupplevelsen.
– Våra resultat verifierar en inflytelserik teori som har varit svårfångad i minneslitteraturen i mer än 50 år och är därför av bred relevans för grundforskning inom kognitiv neurovetenskap och relaterade områden, säger Mikael Johansson, professor i neuropsykologi vid Lunds universitet.
På sikt finns även hög potential för tillämpningar i utvecklandet av minnesstrategier för populationer med sviktande minnesprestation. Men även i mentala träningsmetoder som syftar till att förbättra prestation och välmående. Till exempel i sjukgymnastik, idrott, utbildning och terapi.
Antalet vindkraftverk har ökat kraftigt i Sverige under de senaste åren. Enligt Energimyndigheten fanns det 4 754 vindkraftverk hösten 2021, och ökningen mellan år 2021 och 2022 är den högsta redovisade. Inom ramen för forskningsprojektet Den svenska miljö-, energi- och klimatopinionen studeras svenskarnas inställning till vindkraft varje år i den nationella SOM-undersökningen.
Stödet för vindkraft avtagande
Vindkraft är en populär energikälla bland svenskarna. Den senaste nationella SOM-undersökningen visar att:
58 procent av svenskarna vill satsa mer på vindkraft än i dag
21 procent vill satsa ungefär lika mycket som i dag
13 procent vill satsa mindre eller helt avstå
Endast solenergi och vattenkraft rankas högre i undersökningen när det kommer till vilka energislag Sverige bör satsa på. Men jämfört med nivåerna mellan åren 1999 och 2009, innan den svenska vindkraftsexpansionen tagit fart, har stödet för vindkraften avtagit något.
Rekordtapp för vindkraften
De båda senaste mätningarna år 2020 och 2021 visar nu på signifikanta negativa effekter i opinionen. Balansmåttet, som utgörs av andelen som vill satsa på vindkraft minus andelen som inte vill det, har minskat från 78 till 66 på dessa två mätår. Inget annat energislag i undersökningen har i modern tid haft ett större tapp i opinionsstöd än vindkraften har just nu.
– Det handlar nog inte i första hand om att synen på vindkraft i sig blivit markant mer negativ, utan snarare att man anser att det har byggts tillräckligt redan, ett exempel på vad som inom opinionsforskningen brukar kallas för termostateffekten, säger Erik Jönsson, biträdande forskare vid Statsvetenskapliga institutionen.
Negativ inställning på landsbygden
För första gången sedan frågan började ställas är nu en övervikt av svenskarna negativt inställda till vindkraftsetableringar i närheten av där de bor. År 2021 var 40 procent ganska eller mycket negativa till detta, jämfört med 33 procent som var positiva. Det innebär en helomvändning sedan det senast mättes år 2016, när 40 procent var positiva och 28 var negativa.
Dessutom visar resultaten att den negativa inställningen till att satsa mer på vindkraft ökar särskilt bland boende på landsbygden, där också de flesta vindkraftverk historiskt placerats. Det finns idag ett signifikant negativt samband mellan att bo i en redan vindkraftstät kommun och att vilja satsa mer på vindkraft som energikälla.
– Detta tydliga mönster, att man oavsett sin allmänna inställning till vindkraft inte vill ha vindkraftverk placerade nära sitt eget hem, kan vara en bidragande faktor till att svenska kommuner i så hög utsträckning utnyttjar sitt kommunala veto och stoppar planerad vindkraftsutbyggnad, säger Erik Jönsson.
Energifrågornas roll i valrörelsen
Det finns även tydliga politiska skillnader i frågan om vindkraft. Bland de som står klart till vänster i politiken är det 80 procent som vill satsa mer på vindkraft. Motsvarande siffra för personer som står klart till höger är 42 procent.
– I dag har flera partier tagit tydlig ställning kring vindkraft, ofta i kontrast till kärnkraft, men det återstår att se vilken roll energifrågorna kommer att spela i den kommande valrörelsen, säger Erik Jönsson.
Kort om SOM-undersökningen
Den nationella SOM-undersökningen har studerat befolkningens åsikter och vanor varje höst sedan 1986. Den senaste undersökningen genomfördes mellan september och december 2021.
Undersökningen skickades ut till ett slumpmässigt urval om 24 500 personer mellan 16 och 85 år boende i Sverige. Nettosvarsfrekvensen var 48 procent. Fullständig dokumentation finns i rapporten Den nationella SOM-undersökningen 2021 – en metodöversikt.
Kapitlet Vindkraftsopinionen i skuggan av ett vindkraftverk av Erik Jönsson är ett förhandspublicerat bokkapitel från den kommande forskarantologin Du sköra nya värld.
Hela boken släpps den 22 juni och blir då fritt tillgänglig via SOM-institutets webb.
Kontakt:
Erik Jönsson, biträdande forskare i Den svenska miljö-, energi- och klimatopinionen vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet, erik.jonsson@gu.se
I studien som är publicerad i tidskriften Genome Medicine visar forskarna att två typer av progesteronreceptorhämmare minskade cancerdrivande förändringar i vävnadsprover från friska kvinnor med mutationer (förändringar) i bröstcancergenen BRCA.
Trippelnegativ bröstcancer
BRCA-mutationer är ärftliga och ökar risken för kvinnor att utveckla så kallad trippelnegativ bröstcancer. Cancerformen kännetecknas av att tumörcellerna saknar tre typer av receptorer (mottagare) på cellytan, vilket gör det svårare att rikta läkemedel mot cancercellerna. I dag ställs kvinnor med BRCA-mutationer inför valet att operera bort brösten för att minska risken för att utveckla denna svårbehandlade cancertyp.
BRCA-mutationer:
Man känner till flera gener där mutationer som kan orsaka ärftlig bröstcancer, där BRCA1- och BRCA2-generna är de vanligaste. Båda är högriskgener för bröstcancer, och ger i genomsnitt 50–80 procents risk att utveckla sjukdomen.
Åldern vid insjuknande är i genomsnitt lägre än vid de spontana formerna, vilket innebär att framför allt bröstcancerrisken börjar öka i 30-årsåldern och ökar påtagligt från 40-årsåldern.
Möjligt att övervaka och förebygga bröstcancerrisk
– Alternativen för att förebygga bröstcancer hos kvinnor som bär på BRCA-mutationer är i dag väldigt begränsade och många kvinnor tvingas fatta beslut om huruvida de ska operera bort brösten för att minska sin cancerrisk. Vår forskning öppnar för möjligheten att bättre övervaka och förebygga bröstcancerrisk hos enskilda kvinnor så att de kan fatta informerade beslut, säger Kristina Gemzell Danielsson, professor vid institutionen för kvinnors och barns hälsa, Karolinska Institutet, överläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset och en av studiens författare.
Gemzell Danielssons forskargrupp genomförde studierna av behandling med progesteronreceptorhämmaren mifepriston medan andra delar genomfördes i samarbete med forskare vid bland annat University College London i Storbritannien och University of Innsbruck i Österrike.
Resultaten bekräftar forskarnas tidigare fynd att läkemedlet mifepriston minskar förändringar som kopplats till ökad cancerrisk i vävnadsprover från friska kvinnors bröst. Detsamma visades även för substansen ulipristalacetat. Både mifepriston och ulipristalacetat hämmar effekten av gulkroppshormonet progesteron och används i dag bland annat som akutpreventivmedel.
Behandlingen med mifepriston minskade cancerdrivande cellförändringar hos alla kvinnor utan BRCA-mutationer och hos cirka två-tredjedelar av kvinnor med BRCA-mutationer. Behandlingen med ulipistalacetat gav likartat resultat.
I den ena delstudien ingick 35 kvinnor, varav 15 bar på BRCA-mutationer, som under 2-3 månader behandlades med antingen mifepriston eller vitaminer (kontrollgruppen). I en annan delstudie ingick ytterligare nio kvinnor som behandlades med ulipristalacetat.[/textblock]
Test som hjälper läkare att mäta individuell cancerrisk
För att hjälpa kvinnor att bedöma sin individuella cancerrisk har forskarna utvecklat ett test kallat WID-Breast29-testet (Women’s cancer risk IDentification for Breast 29), som mäter epigenetiska förändringar i exempelvis vävnadsprover. Forskarna hoppas att testet, efter validering i större studier, ska kunna användas för att identifiera kvinnor som kan vara behjälpta av förebyggande läkemedelsbehandling.
Studien fann också att kvinnor med BRCA-mutationer hade högre progesteronnivåer under menscykeln än kvinnor utan mutationen, speciellt under perioden efter ägglossningen fram till menstruationen. Resultatet stödjer tesen om att behandling riktade mot progesteronsignalering eventuellt kan bidra till att minska cancerrisken, enligt forskarna.
Fler kliniska studier behövs
– Våra fynd tyder på att progesteronreceptorhämmare kan vara attraktiva läkemedelskandidater för att minska cancerrisk hos yngre kvinnor med BRCA-mutationer. Innan man kan rekommendera behandling behövs dock större kliniska studier för att validera resultaten i en mer diversifierad grupp samt för att undersöka eventuella biverkningar. Långvarig användning av ulipristalacetat har till exempel kopplats till leverskada medan mifepriston inte associerats med någon sådan effekt, säger Kristina Gemzell-Danielsson. Hennes grupp driver även studier av utveckling av preventivmedel med mifepriston.
Kristina Gemzell Danielsson, professor i obstetrik och gynekologi särskilt migrationsrelaterad reproduktiv hälsa vid Karolinska Institutet, kristina.gemzell@ki.se
Självskadebeteende är ett stort problem i samhället, särskilt bland unga människor. Hälften av patienterna inom psykiatrin och cirka en tredjedel av Sveriges gymnasister har skadat sig själva minst en gång. Självskadebeteende förekommer bland annat hos patienter med diagnosen emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS), också kallat borderline personlighetssyndrom, och för dessa patienter finns en ny vårdform som kallas självvald inläggning.
– Vårt fokus har varit att utveckla en intervention (ungefär ”ingrepp”, redaktionens kommentar) för att ge rätt vård i tid, för att förebygga att patienter kommer till vården först efter att ha gjort suicidförsök eller självskadat sig vilket kräver akutvård, säger Joachim Eckerström, doktorand vid Karolinska Institutet.
Bild: Ante Samarzija/Unsplash
Självvald inläggning – så går det till
Vårdformen ger patienterna själva möjligheten att lägga in sig inom psykiatrisk heldygnsvård.
Inläggningen varar 1–3 dygn och möjligheten kan nyttjas maximalt tre gånger per månad.
Vårdformen introducerades 2015 i Stockholm som ett forskningsprojekt finansierat av Vetenskapsrådet.
I dag har vårdformen spridit sig till 18 av 21 regioner i landet, dock med vissa variationer i arbetssätt och utformning.
Centrum för psykiatriforskning fick 2019 uppdraget att utveckla en generisk modell för självvald inläggning inom Region Stockholm.
Sveriges regering gav nyligen uppdraget till Socialstyrelsen att ta fram enhetliga rekommendationer för metoden nationellt.
Uppskattas av patienter och personal
I sin avhandling visar Joachim Eckerström att både vårdpersonal och patienter med emotionellt instabilt personlighetssyndrom (EIPS) är positiva till självvald inläggning. Bland annat uppger personalen att vårdformen främjar relationen till patienterna medan patienterna själva rapporterar förhöjd livskvalitet.
– Självvald inläggning ger patienterna en möjlighet till time-out i en trygg miljö när deras vardag är svår att hantera på egen hand. Vi ser att självvald inläggning har en tydlig ångestlindrande effekt där ångestnivån hos patienter med EIPS har sjunkit från svår till måttlig efter inläggningen, och livskvaliteten har ökat markant, säger Joachim Eckerström.
En delstudie i avhandlingen visar även att vårdformen verkar minska behovet av heldygnsvård, men minskning var inte statistiskt signifikant och behöver utredas vidare.
Självmordsförsök vanligt
Andelen personer diagnostiserade med EIPS i Sverige bedöms vara 1–2 procent, där 75 procent av de drabbade är kvinnor. Dessa personer visar ett mönster av instabila relationer, kraftiga känslomässiga svängningar och en osäkerhet kring självbild och identitet. Cirka 70 procent av patienterna med EIPS har någon gång utfört ett självmordsförsök.
Interventionen självvald inläggning förutsätter att patienten har en vårdrelation med heldygnsvården från tidigare vårdtillfällen, och bygger på en överenskommelse mellan patienten och den psykiatriska öppen- och heldygnsvården. Patienterna uppmuntras till självständighet och flera har fortsatt både med studier och arbete under inläggningen. Avhandlingen visar att bland utmaningarna med vårdformen finns tillgången till vårdplatser inom den psykiatriska heldygnsvården samt kunskapsnivån hos vårdpersonalen.
Ska omfatta fler patientgrupper
I Region Stockholm har den självvalda inläggningen även använts för patienter med psykos respektive ätstörning, och nu pågår en uppskalning av användningen till samtliga patienter inom den psykiatriska vården. Utvecklingen följs av forskare samtidigt som en hälsoekonomisk studie görs av användningen för patienter med EIPS.
– Över tid kan vi komma att se en utveckling där antalet akutplatser kan minskas till förmån för dessa platser. I dag finns en missuppfattning om att den psykiatriska vården står och stampar men här har vi utvecklat en strukturerad vårdform som mycket konkret hjälper patienterna inom den psykiatriska heldygnsvården, säger Joachim Eckerström.
Niklas Marklund är professor i neurokirurgi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus. Han forskar om hjärnskador.
– Skador som är så allvarliga att de kräver intensivvård leder tyvärr i princip alltid till minnesproblem, säger han.
Förklaringen är att vid en skallskada kan hjärnans minneslagringscentrum hippocampus påverkas av störningar i blodflödet och i energiomsättningar. Hippocampus är viktigt vid inlagring av våra minnen, men är även involverat när vi hämtar de minnen vi lagrat. Och även om hjärnan kan omorganisera sig efter en skada så är den förmågan begränsad.
Personligheten kan bli påverkad
Hjärnskador kan också innebära allvarlig påverkan på våra motoriska och kognitiva funktioner. Det kan även påverka personligheten.
– Man brukar tala om den frånkopplade hjärnan efter trauma. Vårt minne läker inte så bra, tyvärr, konstaterar Niklas Marklund.
Svåra skallskador och upprepade hjärnskakningar ökar risken för demenssjukdomar och de verkar accelerera Alzheimers och Parkinsons sjukdom.
– Det finns ett demensprotein som kallas tau som är oerhört viktigt vid skallskada. Vi har undersökt unga idrottare som haft minnesproblem efter trauma och sett att de har en ökad inlagring av tau.
Mer demens bland elitidrottare
Tau finns normalt i axonerna på våra nervtrådar och vid skada kan de börja klumpa ihop sig. Niklas Marklund berättar om en uppmärksammad studie som genomfördes i Skottland bland 7 600 professionella idrottare:
– Gruppen hade mer demens än övriga befolkningen. Å andra sidan hade de mindre förekomst av hjärt-kärlsjukdomar. Hälsofördelarna med att idrotta överväger, men man ska undvika upprepade slag mot huvudet. Så använd hjälm vid cykling och skidåkning, säger Niklas Marklund
Feelgood är på frammarsch. De senaste 10–15 åren har antalet feelgood-romaner på den svenska bokmarknaden växt explosionsartat och läsekretsen blir allt större. Vad beror det på? Litteraturvetarna Piia K Posti och Maria Nilson menar att en del i förklaringen är en motreaktion till den mörka populärkultur med våldsamma berättelser och dyster människosyn som länge varit vanlig. Det kan också bero på ett ökat behov att läsa sådant vi mår bra av i oroliga tider. Under coronapandemin fick till exempel feelgood ett uppsving.
– Feelgood-romaner inger hopp om att allt kommer ordna sig till slut, även om det är en del problem på vägen. Som läsare kan man tänka att ”om det ordnar sig för karaktärerna i den här boken, så kan det nog ordna sig för mig också”, säger Maria Nilsson.
Lyckliga slut – men även en del svårigheter
Piia K Posti och Maria Nilsson menar att just den här känslan av att ”allt kommer bli bra” är en av huvudingredienserna i feelgood. Det är berättelser som ger en positiv känsla och, som namnet anger, ska få läsaren att må bra (feel good). Men det är inte hela bilden. Det finns också en stor del svärta och svåra ämnen i berättelsen, som att huvudpersonen går igenom en skilsmässa, blir av med jobbet eller upplever ensamhet. Under berättelsens gång lyckas man reda ut svårigheterna – och går vidare i livet.
Flytta ut på landet och starta ett kafé
Typiskt för feelgood-romanen är också att den skildrar vardagslivet. Ofta utspelar den sig i en hemtrevlig miljö, gärna i en småstad eller på landsbygden. Ett vanligt scenario är att huvudpersonen flyttar dit för att starta ett nytt liv i ett lugnare tempo och skala ner sin tillvaro. Man byter från ett karriärsyrke i storstaden till att rusta upp ett gammalt kafé, starta en bokhandel eller varför inte ta över ett bed and breakfast? Att börja om i livet och starta en ny verksamhet är vanligt i feelgood.
– Huvudpersonen kan ha hamnat i en svacka och börjar fundera på vad hen ska göra med sitt liv. Lösningen blir att utgå från något man är bra på, till exempel att baka tårtor, och så startar man en verksamhet av det och renoverar ett bageri på landsbygden. Det är ofta berättelser om entreprenörer som lyckas med sina idéer, säger Piia K Posti.
Hon menar att även feelgood-författarna och bokförläggarna själva är bra exempel på entreprenörer. De har ofta nära kontakt med sina läsare, bjuder in till träffar och presenterar sina böcker. De uppmärksammar gärna platser där böckerna utspelar sig och samarbetar med företagare i trakten.
Romance och chick lit inte samma sak
Kärleken då? Ja visst finns det kärlek, men den spelar inte alltid huvudrollen. I jämförelse med närbesläktade genrer som romance och chick lit är det inte lika starkt fokus på kärleksrelationer i feelgood. Gemenskapen mellan vänner och grannar är minst lika viktiga i handlingen, det är dem som gör att huvudpersonen lyckas med sitt nya liv. En annan tydlig skillnad, jämfört med romance och chick lit, är att huvudpersonen är äldre. Oftast för vi följa en medelålders kvinna i 40–50-årssåldern.
– Jag brukar lite på skoj säga att en del feelgood skrivs av chick lit-författare som blivit medelålders, som inte längre vill skriva om kärlekstrånande 30-åringar, utan om 50-åriga kvinnor som vill börja om på nytt, säger Maria Nilsson.
Räknas inte som ”fin” litteratur
Att feelgood är populärt märks inte bara i bokförsäljningen, det märks också på söksiffrorna på den sommarkurs i ämnet som Maria Nilsson och Piia K Posti ska hålla; vid sista ansökningsdag hade totalt 1 438 personer sökt kursen, varav 353 var förstahandssökande. Just eftersom den är så populär menar författarna att det är anmärkningsvärt att genren inte riktigt ses som ”fin” litteratur.
– Tyvärr räknas feelgood inte till den mest ansedda litteraturen, kanske just för att den är så populär och bred. Sedan är det en gammal genusfråga eftersom det är mest kvinnor som skriver. Kvinnors stora produktion av litteratur har lästs och älskats av många, men har historiskt inte ansetts vara intressant att uppmärksamma, recensera eller forska på. Det är beklagligt, eftersom det är så många som läser och tar intryck av den. Vi hoppas kunna ändra på det! säger Piia K Posti.
Litteraturvetarnas bästa feelgoodböcker – 10 boktips
Maria Nilsons och Piia K Postis feelgoodfavoriter:
Läsarna i Broken Wheel rekommenderar av Katarina Bivald
Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman
Rosengädda nästa av Emma Hamberg
Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan
Ett oväntat arv av Sofia Ymén
Manglade dukar och vikta servetter av Ewa Klingberg
I hjärtats bibliotek av Phaedra Patrick
Under Vintergatans alla stjärnor av Camilla Davidsson
Tolv hjärtan till jul av Jenny Bayliss
Klubben för lyckliga slut av Caroline Säfstrand
Resultaten presenteras i statusrapporten ”Digital mognad i offentlig sektor” som varje år ger en helhetsbild av svenska kommuners-, regioners- och statliga myndigheters förmåga att tillgodogöra sig nyttan med digitaliseringen. Det vill säga hur bra de är på att hantera övergången från analoga till digitala välfärdstjänster och utveckla sin verksamhet med hjälp av tekniken.
Analysen visar att andra året av pandemin hämmade den digitala utvecklingen. Offentlig sektors digitala mognad minskade med två procentenheter under 2021, från 53 till 51 procent, enligt den metod för mätning som forskare vid Göteborgs universitet tagit fram på uppdrag av Regeringskansliet.
– De offentliga organisationerna har varit nödgade att fokusera på kortsiktiga omställningsfrågor för personal och verksamhet, varför de har nedprioriterat det digitala utvecklings- och förändringsarbetet, säger Johan Magnusson, professor i informatik.
Pandemin hämmade digital utveckling
Enligt Johan Magnusson är det inte direkt förvånande att pandemin påverkat arbetet med att ta fram nya digitala tjänster för medborgarna. Men att utvecklingen backar bör vara en ögonöppnare för hela den offentliga sektorn och styrande politiker.
– Innan pandemin fanns det en utbredd känsla av att Sverige var på rätt väg med digitaliseringen. Nu finns det fakta på att vi går i fel riktning, vilket är första steget till ett uppvaknande, säger han.
I årets rapport har 126 organisationer från offentlig sektor deltagit med över 6 000 svarande. Och det framgår tydligt att organisationerna har svårt att arbeta parallellt med de digitala tjänster som redan finns, samtidigt som de utvecklar nya tjänster.
– Det betyder att tidigare digitala system som finns kvar, exempelvis skolplattformar i kommunerna, tar resurser och hindrar framtida utveckling, säger Johan Magnusson.
Målet är att bli bäst i världen på digitalisering
Enligt regeringen och dess nationella digitaliseringsstrategi är det övergripande målet att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter, bland annat för att utveckla landets gemensamma välfärd.
– Förhoppningen är att rapporten kan utgöra ett evidensbaserat beslutsunderlag för såväl offentliga verksamheter som för policyarbete kring digitalisering, säger Johan Magnusson.
När ett antal försökspersoner fick ett presentkort till ett kafé besökte de inte bara kaféet oftare, utan övertygade också sig själva om att risken med ett kafébesök i pandemitid är låg.
Hur människor bedömer risker blev en fråga med stor praktisk relevans under covid-19-pandemin. Detta eftersom många vanliga aktiviteter som innefattar sociala interaktioner plötsligt utgjorde en hälsorisk.
Men redan långt innan pandemin undersökte samhällsvetare och psykologer betydelsen av riskbedömningar och deras utformning. Tidigare forskning bygger på antagandet att subjektiva bedömningar bildas i ett försök att vara korrekta.
Människor ”önsketänker”
Nationalekonomen Marco Islam från Ekonomihögskolan vid Lunds universitet ifrågasätter detta tidigare antagande: Han antar att riskbedömningar istället kan vara resultatet av ”önsketänkande”, vilket innebär att människor tror vad de vill tro snarare än vad de borde tro utifrån den information som finns tillgänglig.
Han har också undersökt hur människors riskbedömningar bildades i samband med covid-19-pandemin. Studien bygger på ett fältexperiment våren 2021:
434 ovaccinerade studenter från Lunds universitet fick ett incitament i form av en kafékupong och varje student tilldelades en av två grupper. I kontrollgruppen fick studenterna en kupong på 15 kronor, i behandlingsgruppen fick studenterna en kupong på 100 kronor. Dessutom deltog varje student i flera undersökningar vid olika tidpunkter: innan kupongen infördes, efter att kupongen infördes men innan den löstes in och 15 dagar efter införandet av kupongen (när den gick ut). Syftet med dessa undersökningar var att mäta studenternas riskbedömningar.
Studenterna tonade ner riskerna
Resultaten av experimentet visar att studenterna i båda grupperna före utdelningen av kupongen uppfattade kafébesök under pandemin på samma sätt – och då som relativt farliga.
Två veckor senare skiljde sig riskbedömningarna i de båda grupperna avsevärt åt: Medan studenterna med 15 kronorskupongen uppfattade risken med ett besök som större än två veckor tidigare, vilket stämmer överens med ökningen av covid-infektioner under den tiden, uppfattade studenterna med 100 kronorskupongen risken som mindre.
– Studenterna i behandlingsgruppen utvecklade en önskan att använda sin kupong som var fem gånger starkare än i kontrollgruppen. Nästan 50 procent av studenterna i behandlingsgruppen men endast 10 procent av studenterna i kontrollgruppen löste in sina kuponger. För att ge efter för denna ökade önskan och rättfärdiga ett kafébesök tonade studenterna i behandlingsgruppen ner den risk som var förknippad med pandemin, säger Marco Islam.
Nedtoningen skedde inte efter utan före kafébesöket, och studenterna i behandlingsgruppen var inte bättre informerade om farorna med ett kafébesök än studenterna i kontrollgruppen.
– Det här resultatet är viktigt eftersom det tyder på att riskbedömningar inte nödvändigtvis utformas med ett försök till noggrannhet. I stället kan riskbedömningar vara resultat av önsketänkande och tjäna syftet att legitimera riskfyllt beteende, säger Marco Islam.
Personliga fördelar ersätter oro för andra
Studien ger också mer detaljerade insikter om vilken del av risken som studenterna tonar ner. Den skiljer mellan den risk som studenten uppfattar för sig själv och den risk som studenten tror sig kunna påföra andra. Det är den sistnämnda risken som studenterna tonar ner mest, vilket tyder på att personliga fördelar kan ersätta oro för andra. Slutligen identifierar forskningen så kallade ”spillover-effekter”.
– Studenter som övertygar sig själva om att kaféer är tillräckligt säkra för att motivera ett besök börjar också tro att riskerna med andra aktiviteter, till exempel gymbesök eller resor, är låga. Effekten av ”önsketänkande” kan därför få omfattande konsekvenser, säger Marco Islam.
Tolkningar i stället för tydliga regler
Även om man i studien valde ett ekonomiskt incitament i form av en kafékupong, så menar Marco Islam att det är troligt att resultaten även skulle gälla för icke-ekonomiska incitament, som till exempel att kunna gå på ett idrottsevenemang eller en personlig inbjudan till ett bröllop under pandemin.
– Jag menar att studien är ett viktigt argument mot en alltför liberal coronapolitik och för rigorösa tester. Den visar att utan tydliga regler och riktlinjer tenderar människor att tolka kontextuella incitament på ett egoistiskt sätt, vilket leder till att riskerna kan underskattas, avslutar Marco Islam.
− Genom att kombinera sina egna erfarenheter som musiker med självständig musikalisk reflektion kan man öppna för nya upplevelser av musiken.
Mer improvisation före Mozarts tid
Det har inte alltid varit en självklarhet att musikern ska spela exakt det som står skrivet. Fram till Mozarts tid improviserade musikerna ofta och lade då till musik som inte stod i noterna.
En förändring kom under 1800-talet, när noter började tryckas i större upplagor och spelas av utan att tonsättarens medverkan. Därför behövdes mer detaljerade instruktioner i notskriften för att det skulle bli rätt. Nu utvecklades idealet att musikern skulle ”återskapa” vad tonsättaren ”ville”.
Under början av 1900-talet förstärktes tonsättarnas kontroll, genom ännu mer detaljerade notbilder. Men utvecklingen av inspelningstekniken spelade också en stor roll.
− Teknisk perfektion och nottrohet blev för många ett ideal. Idag kan många musiker känna sig låsta av detta ideal, i sina musikaliska tolkningar, säger Tomas Löndahl.
Noterna som start för en kreativ process
Genom en serie experiment har han tillsammans med musiker undersökt metoder för att istället vidga friheten gentemot notbilden. Experimenten utgick från musik skriven för piano och stråkkvartett, komponerad av Ludvig Norman, och en röd tråd var att betrakta notbilden som en början på den kreativa processen, snarare än ett facit.
Tomas Löndahl utvecklade ett arbetssätt han kallar parametrik. Med hjälp av detta ändrade han vissa detaljer i notskriften – tonhöjd eller dynamik till exempel – och skapade även andra möjligheter för musikerna att experimentera med verket.
En musikalisk gestaltning av det här slaget bygger på en kombination av musikerns experimentella förhållningssätt, kreativitet och analytiska förmåga, menar Tomas Löndahl.
− För musikern gäller det att våga kombinera sina egna erfarenheter som musiker med självständig musikalisk reflektion, även om det skulle resultera i att man fjärmar sig från notbilden eller till och med går emot den. På det här sättet kan både musiker och åhörare få nya perspektiv och nya upplevelser av musiken, oavsett när den komponerades.
– Sömn är ingen enkel sak, utan snarare väldigt komplext. Det är många faktorer som påverkar möjligheterna att somna och kunna bibehålla sin sömn.
Att somna lugnt och sova gott är ingen självklarhet. Många människor, i synnerhet tonåringar ligger klarvakna under dygnets mörka timmar. Doktoranden Gita Hedin menar att vi måste prata mer med ungdomar om sömn, och om hur vi på bästa sätt kan stödja dem att sova bättre.
Gita Hedin är folkhälsopedagog och har arbetat med undervisning och hälsofrämjande projekt, både inom akademin och i organisationer som Rädda Barnen.
– Jag har länge varit intresserad av folkhälsa och av vad som får oss att må bra. Just sömnen är ett stort folkhälsoproblem och vi behöver verkligen försöka hitta och förebygga sömnsvårigheterna innan de växer.
24-timmars-samhället drabbar ungas sömn
Tonåringar brottas ofta med otillräcklig sömn och symtom på insomnia. I sin avhandling lyfter Gita Hedin vad som kan ligga bakom otillräcklig sömn, och vilka konsekvenser sömnbristen kan få i vardagen.
Att just tonåringar kan ha svårt att kliva ur sängen på morgonen är ett tidlöst faktum: De går igenom en biologisk utvecklingsfas som ofta medför en övergång från morgonpigghet till morgontrötthet och kvällspigghet.
Men Gita Hedin menar att dagens ungdomar också har fler utmaningar än tidigare generationer, då vi numera lever i ett dygnet-runt-öppet samhälle där dygnsrytmen sätts ur spel.
– Det vi kallar 24-timmarssamhället är här för att stanna, och vi måste finna ett sätt att leva i det, säger hon.
Mer än mobiler stör sömnen
I sin första studie genomförde Gita Hedin fokusgruppsintervjuer med gymnasieungdomar. Det visade sig att deltagarna var mycket villiga och öppna för att tala om sömn och önskade göra det oftare med vuxna i sin närhet.
– Någon sa: ”Så skönt att någon vill lyssna på oss”. Som ungdom är man själv expert på sitt eget liv. Samtidigt var det flera som efterlyste fler riktlinjer hemifrån. Det är lätt att vuxna kommer med pekpinnar, men i stället kan man fråga och diskutera, få i gång ett samtal. Vad fungerar för dem?
Ungdomarna som Gita Hedin träffat har varit väl medvetna om diverse kvällsrutiner och sömntips, som att ha mörkt, svalt och tyst i rummet och inga mobiltelefoner på nattduksbordet. Men att omsätta det i praktiken är lättare sagt än gjort, och här ser hon hur vuxna kan utgöra ett viktigt stöd.
Hon menar att det är lätt att förebrå ungdomar: ”Varför sover ni inte?” Sociala medier har på senare år pekats ut som boven i dramat, men Gita Hedin vill nyansera bilden.
– Det finns mycket som rör sig i ungdomarnas liv och i omgivningen. Läxor, extrajobb, aktiviteter … Någon kanske också bor i ett stökigt bostadsområde, eller har småsyskon som vaknar och skriker, vilket ju är faktorer som ungdomarna inte själva rår för.
Unga behöver prata om sömn
Gita Hedin är lite förvånad över att ungdomarna verkligen hade så stort behov av att prata om sömn. Nu gäller det för vuxna att lyssna på vad de säger och ta deras sömnproblem på allvar.
I en påföljande studie kartlades rådande associationer mellan sömnsvårigheter och faktorer som upplevt välbefinnande, fysiska aktiviteter och skolresultat. Men grunden för sömnsvårigheter kan påbörjas tidigare i livet. En av studierna, som sträcker sig över lång tid, visar att oro kring ekonomiska problem i familjen när barnet är yngre kan leda till sämre sömn när barnet kommit upp i tonåren.
– Detta märktes framför allt bland flickor, så det verkar finnas en viss könsskillnad. Med denna kunskap bör man kanske sätta in resurser och arbeta förebyggande långt tidigare än man trott.
Viktigt fånga upp tonåringars sömnproblem tidigt
Sedan flera år tillbaka finns ett screeninginstrument som använts för att kartlägga symtom på insomni bland vuxna och äldre. Detta har dock inte anpassats för ungdomar. I en av studierna tog Gita Hedin fram en reviderad variant, kallad Minimal Insomnia Symptom Scale – Revised.
– Väldigt många skolsköterskor har efterfrågat ett bra instrument för att mäta symtomen, och frågorna i instrumentet kan fungera som ett diskussionsunderlag. De kan vara till hjälp när vi pratar om sömn och kan i förlängningen skapa möjligheter för god sömn.
Hon framhåller hur angeläget det är att fånga upp symtomen på insomnia i ett tidigt skede och arbeta förebyggande på olika nivåer, så att sömnproblemen inte får negativa konsekvenser för den psykiska och fysiska hälsan längre fram i livet.
De ungdomar som Gita Hedin har följt är samma generation som snart når högskolan. Till hösten ska hon starta sömngrupper bland studenterna vid Högskolan Kristianstad.
– Efterfrågan är stor, så det känns viktigt – och det ska dessutom bli jättekul.
Förebyggande av diabetes och hjärt-kärlsjukdom kan vara en strategi för att minska risken för demens, enligt en studie från Karolinska Institutet som publiceras i tidskriften Alzheimer’s & Dementia.
Diabetes typ 2, hjärtsjukdomar och stroke – så kallade kardiometabola sjukdomar – är några av de största riskfaktorerna för demens. Med hjärtsjukdom menas här ischemisk hjärtsjukdom, hjärtsvikt eller förmaksflimmer.
– Få studier har undersökt hur risken för demens påverkas om man har fler än en av dessa sjukdomar samtidigt, så det ville vi undersöka i vår studie, säger Abigail Dove, som är doktorand vid sektionen Aging Research Center vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle vid Karolinska Institutet.
Demens utvecklas i decennier
Demensutveckling sker gradvis under decennier. Först kommer gradvis kognitiv försämring som syns bara i kognitiva test, sedan kognitiv svikt då personen själv märker att hen börjar få ett försämrat minne men fortfarande klarar av vardagen, och slutligen fullt utvecklad demens. Så här gjorde forskarna studien:
Datan kom från Svenska nationella studien om åldrande och vård, totalt 2 500 friska demensfria personer bosatta på Kungsholmen i Stockholm från 60 års ålder och uppåt.
Förekomsten av kardiometabola sjukdomar bedömdes vid start genom journaluppgifter och klinisk undersökning.
Personerna följdes sedan upp under tolv år med läkarundersökning och kognitiva test för att upptäcka kognitiv svikt och demens.
Mer än en sjukdom fördubblar risk för demens
Studien visade att förekomst av mer än en kardiometabol sjukdom hos en person, accelererade den kognitiva försämringen och fördubblade risken för kognitiv svikt och demens. Den tid det tog för att utveckla demens påskyndades med två år. Ju fler sjukdomar, personerna i studien hade, desto mer ökade risken för demens.
– I vår studie var kombinationerna diabetes och hjärtsjukdom samt diabetes, hjärtsjukdom och stroke de mest skadliga för kognitiv funktion, säger Abigail Dove.
Däremot uppvisade de som hade bara en kardiometabol sjukdom inte en signifikant säkerställd ökad risk för demens.
– Det är goda nyheter. Studien visar att risken ökar först när man har minst två av sjukdomarna, så här finns en möjlighet att förebygga utveckling av en andra sjukdom och då också förebygga demensutveckling.
Förebygg kardiometabol sjukdom i medelåldern
Sambandet mellan kardiometabola sjukdomar och ökad risk för demensutveckling var högre bland de studiedeltagare som var under 78 år.
– Vi bör alltså fokusera på förebyggande av kardiometabola sjukdomar redan i medelåldern, eftersom risken för kognitiv svikt och demens förefaller högre för dem som får en kardiometabol sjukdom tidigare i livet, säger Abigail Dove.
I framtida studier vill forskarna ta reda på mer om mekanismen bakom sambandet kardiometabola sjukdomar och demens. De vill undersöka genetiska faktorers betydelse samt använda hjärnavbildning för att utforska hur typ2-diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och stroke skadar hjärnan. Vetenskaplig artikel:
Får vi titta på Youtube? Det är en fråga som känns igen av såväl pedagoger som föräldrar. När telefoner och läsplattor tar mycket av barnens fokus och tiden online dessutom kan innebära risker, kan det kännas enklare att bara svara ”nej”.
– Men att helt stänga ute barns medieintresse är inte rimligt, säger Carolina Martinez, universitetslektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Malmö universitet, som är aktuell med en studie om hur just lärare på fritidshem förhåller sig till elevers medieintresse.
Viktigt att lyfta barns intressen
Lärarprofessionen behöver problematisera men samtidigt utveckla en förståelse för barns medieintresse, menar Carolina Martinez. Inom ramen för studien har hon intervjuat 21 lärare som arbetar på fritids.
– Flera lärare förhåller sig till medieintresset som problematiskt och riskfyllt och något som ska begränsas eller till och med förbjudas. Det bygger på ett vuxenperspektiv, trots att verksamheten ska utgå från barns intressen och även ge utrymme för rekreation och vila. Det står i läroplanen. Att ta barns perspektiv på allvar är dessutom lag enligt Barnkonventionen.
Gränsen beror på sammanhanget
Tre övergripande förhållningssätt bland lärarna visade sig tydligt i studien. Ett var att eleverna inte alls fick utöva sitt medieintresse, ett annat att de spontant fick utrymme till det då och då. Ett tredje var att lärarna lät elevernas medieintresse bli en integrerad del av verksamheten, till exempel genom att tillägna en till två eftermiddagar i veckan åt en friare medieanvändning.
– Exakt vad och hur mycket som är lämpligt och var gränsen går beror på sammanhanget. En viktig princip för vuxna är att skapa en variation av aktiviteter – användning av digitala medier, att vara ute, skapa, rita, idrotta och så vidare – inom ramen för fritidsverksamheten, säger Carolina Martinez.
Samtala om säkerhet på internet
Studien visar att när elever fick använda internet och olika medier mer fritt vissa dagar blev det möjligt för lärarna att hålla mer utvecklande samtal med dem kring säkerhet på internet. På så vis lärde lärarna sig också mer och kunde utveckla pedagogiska verktyg kring medier.
– Ibland kom elever och personal gemensamt överens om gemensamma begränsningar, exempelvis vilka sajter och appar som var tillåtna. Lärarna var aktiva runt barnen och löste uppkomna situationer efter hand. Men att enbart ta avstånd från det eleverna gör online innebär en större risk genom att stöta bort dem.
Varför är förhållningssätten så olika mellan olika fritidshem?
– Studien går inte in på pedagogernas olika motiv. En trolig förklaring är dock att de helt enkelt har olika synsätt och värderingar.
Det finns överhuvudtaget väldigt lite forskning om barns medieanvändning i fritidshemmet. I Sverige finns endast en handfull studier som berör ämnet, men ingen som har barns medieintressen som huvudfokus. Carolina Martinez lyfter fram att den här studien också vänder sig till lärarstudenter och yrkesverksamma lärare och att den tar sin utgångspunkt i att lärarna ska lära sig och utvecklas tillsammans.
– Jag har märkt ett stort intresse för den här studien och behov av kunskap hos lärare och Skolverket. Det behövs mer utbildning för lärare i hur de kan ta tillvara barns medieintressen, men tyvärr får de ofta hitta sina egna förhållningssätt, säger hon.
Carolina Martinez, universitetslektor i barn- och ungdomsvetenskap vid Malmö universitet, carolina.martinez@mau.se
Uppgifterna skulle bland annat användas inom rasbiologin, visar en studie från Göteborgs universitet. Både olika grupper och enskilda personer försökte få amatörsläktforskare i Sverige i början av 1900-talet att registrera betydligt mer än bara släktträd, och sedan dela med sig av uppgifterna.
Personlighetsdrag och skallform
Det kallades ”vetenskaplig släktforskning” och bakom uppmaningarna stod personer som Herman Lundborg, föreståndare för Rasbiologiska institutet, men också ett antal tyskar. På det här sättet hoppades de kunna samla in större mängder data som kunde användas i vetenskapliga studier.
– De ville lära amatörsläktforskare att föra bok över uppgifter om sina egna men även andras släkter och då också inkludera uppgifter om ärftliga sjukdomar, fysiska attribut som ögon- och hårfärg, psykologiska egenheter och personlighetsdrag, samt skallform och andra parametrar som var relevanta inom medicin, ärftlighetsforskning och rasbiologi, säger idéhistorikern Britas Benjamin Eriksson.
Samlade in uppgifter om växter och djur
Han har studerat några olika försök att lära ut denna praktik, men menar att vi också måste sätta fenomenet i relation till att lekmän också användes inom andra kunskapsområden i syfte att generera kunskap.
– Ett exempel är att amatörer instruerades att på ett standardiserat sätt samla in uppgifter om spridningen av växter, djur och naturfenomen – uppgifter som sedan sammanställdes och användes av forskare i vetenskapliga analyser. Då detta skedde inom flera områden under tidigt 1900-tal var det inte så konstigt att detta sätt att skapa kunskap även kom att inbegripa släktforskare i förhoppningen att bidra till rasbiologiska och medicinska studier.
Svenskarna vände blad ganska fort
Mot slutet av 1930-talet började rasbiologerna använda andra metoder. Då hade också Rasbiologiska institutet heltidsanställda genealoger som arbetade med att ta fram samma uppgifter, och amatörsläktforskarna behövdes inte längre.
Hur många släktforskare som före dess faktiskt började samla in uppgifter åt vetenskapen har Britas Benjamin Eriksson inte kartlagt, men det var ett betydande antal – i alla fall till en början.
– Tysklands politik under tidsperioden gjorde det först ännu mer populärt, men sedan när allt havererade vände svenskarna blad ganska fort.
Mellanöstern är känd som en region med en rik och fascinerande historia som omfattar många etniciteter, kulturer och religiösa sedvänjor.
En stor del av denna historia är känd genom historiska källor, kulturföremål och arkeologiska utgrävningar, men eftersom organiskt material bevaras dåligt i varma och torra klimat har det varit svårare att analysera viktiga bioarkeologiska data.
Nu finns dock nya teknologier som är bättre på att ta tillvara nedbrutet material. Det innebär ett förändrat läge och ökade möjligheter att ställa nya frågor och få ny kunskap om regionens historia.
Nya och oväntade fynd
Nu kan en forskargrupp från flera olika länder och vetenskapliga fält presentera nya bioarkeologiska resultat med kopplingar till den tidiga muslimska perioden i dagens Syrien.
Under 2009 och 2010 påträffades ett antal gravar under utgrävningar vid den neolitiska platsen Tell Qarassa i Syrien. Forskarna undersökte genomet ( hela arvsmassan) hos kvarlevor efter 14 personer. Målet var att studera de första jordbrukarna i regionen.
– Vi fick bara fram tillräckligt med dna-information från två individer från de övre lagren av utgrävningen och vi antog att dessa begravdes under en senare förhistorisk period. Efter att vi gjort kol-14 dateringar blev det tydligt att vi hade träffat på något oväntat och speciellt, säger forskaren Cristina Valdiosera vid Universidad de Burgos i Spanien.
Den muslimska begravningsplatsen upptäcktes nära byn Qarassa i Syrien, som i historisk tid var en del av området Levanten.
Tidiga muslimska begravningsseder
Kvarlevorna daterades till sent 600-tal eller tidigt 700-tal och perioden som kallas det andra kalifatet, Umayyad Era. Efter att det blivit känt att gravarna var så pass sentida gjordes en ny bedömning av gravarnas utformning.
Forskarna konstaterade att stilen på gravarna stämde överens med tidiga muslimska begravningsseder. Utan en kol-14 datering hade det varit omöjligt att bestämma kvarlevornas kulturella identitet eftersom det inte fanns några tidigare kända muslimska bosättningar eller gravplatser i området. Den arkeologiska platsen var bara känd för förhistoriska lämningar.
– Resultaten från genom-analysen var också överraskande eftersom de två individerna verkar vara genetiskt olika de flesta dåtida och nutida invånare i Levanten*. De moderna grupper de liknar mest, men inte är helt identiska med, är beduiner och saudier, vilket tyder på en möjlig koppling till Arabiska halvön, säger evolutionsbiologen Megha Srigyan som utförde dataanalysen vid Uppsala universitet.
* Det historiska området Levanten omfattade Turkiet öster om Bosporen, Syrien, Libanon, Jordanien, Israel och Palestina.
Bevis för nya seder i området
Analysen av den begravda kvinnan och mannen har bidragit med bevis för ankomsten av nya kulturella och religiösa seder till det område som arkeologer och historiker kallar Levanten.
– De flesta av våra bevis är indirekta men de olika resultaten sedda tillsammans pekar mot att den här mannen och kvinnan tillhörde en förbipasserande grupp människor och begravdes långt från sina hem. Resultaten tyder på att det fanns tidiga muslimer på den syriska landsbygden, säger populationgenetikern Torsten Günther vid Uppsala universitet.
Han fortsätter:
– I det här särskilda fallet fanns det ingen möjlighet att vi hade kommit i mål utan att kombinera arkeologiska, historiska och bioarkeologiska data, eftersom de alla var för sig bidrog med viktiga ledtrådar. Det visar hur viktigt det är med mångvetenskapliga angreppssätt.
– Det är fantastiskt att vi genom att studera bara två individer har kunnat tillfoga en liten men betydelsefull bit av det kolossala pussel som utgör Levantens historia, säger Cristina Valdiosera.
De mänskliga kvarlevorna från Qarassa och resten av det arkeologiska materialet har förts till det arkeologiska museet i Sweida i Syrien.
– Förlusten av en familjemedlem eller nära person är en av de mest stressfyllda upplevelserna i en människas liv. Hos närstående kan förlusten få en påtaglig påverkan på både psykisk och fysisk hälsa. Trots detta saknas idag strukturerat stöd för närstående inom vården. För att kunna utveckla ett sådant stöd krävs kunskap om närståendes sorgereaktioner, säger Nina Carlsson, forskare i vårdvetenskap vid Linnéuniversitetet.
Sorg avtar inte med tiden
Hennes avhandling visar att en betydande del av de närstående drabbas av förlängd sorg, det vill säga sorg som inte avtar med tiden, men även ångest och depression efter den plötsliga förlusten. Men vården brister ofta i att fånga upp de närståendes behov. Av närstående som intervjuats svarade 86 procent att de inte erbjudits något stöd av hälso- och sjukvården.
– Närstående kan beskriva att stödet de fått av personal i det akuta skedet har varit till hjälp men att det sedan kan uppstå ett vakuum efter dödsfallet där de närstående saknar stöd över tid och beskriver att de inte vet var de kan vända sig för stöd.
Etablerad vårdkontakt saknas
En förklaring är att det vid plötsliga dödsfall ofta saknas en etablerad kontakt mellan den närstående och vården att bygga vidare på. Det är den närståendes ansvar att söka stöd, vilket inte alla förmår.
– Detta kan vara en allt för stor uppgift och den sörjande riskerar då att lämnas med bördan av komplicerade sorgereaktioner. Berättandet är en viktig del för närstående som måste anpassa sig till livet utan den avlidna personen. Närstående beskrev i intervjuerna att det kan vara svårt att förstå varandras sorgereaktioner och att närstående inte vill belasta andra människor med sin sorg.
Strukturerat stöd behövs
Nina Carlsson menar att sjukvården behöver erbjuda ett strukturerat stöd till närstående. Varje närstående bör erbjudas åtminstone att personal från hälso- och sjukvården besvarar de frågor som finns.
Uppföljande samtal är betydelsefullt av flera anledningar. Det minskar frågor hos den närstående, samtidigt som det ger en möjlighet för vården att identifiera den närståendes behov av ytterligare stöd.
– Vid plötsligt hjärtstopp och död lämnas närstående med många frågor. För att förstå vad som hänt och för att inte fastna i ett ältande av tankar är det betydelsefullt att få ställa sina frågor och få de svar som finns. Det kan vara frågor om vad som händer när en person drabbas av hjärtstopp, en rädsla att själv drabbas av hjärtsjukdom, eller att någon annan ska drabbas. Det kan minska oro att själv få bli undersökt. Här går det att dra lärdomar från den palliativa vården.
Utifrån ett palliativt förhållningssätt ingår ett ansvar för närstående.
– Vården utformas utifrån de behov patient och närstående erfar. Vi behöver inte uppfinna hjulet utan kan lära av goda exempel.
Svårare om dödsfall sker utanför sjukhus
Det finns även många goda exempel på stöd till närstående i samband med akutvård också, till exempel i fall där en särskild stödperson i det akuta skedet stannar och tar hand om de närstående.
– Men just vid dödsfall utanför sjukhus kan det bli ett glapp, särskilt om det saknas en vårdkontakt sedan tidigare. Vi i hälso- och sjukvården behöver också utbildning och träning i hur vi implementerar ett familjefokus och ser närståendes behov av stöd i samband med hjärtstopp. Personalen är olika bekväma med att möta närstående och tala om döden, säger Nina Carlsson och fortsätter:
– Vid ett plötsligt hjärtstopp är det viktigt att både närstående och personal får möjlighet att bearbeta det som har hänt. Genom utbildningsinsatser kan personalen bli mer bekväm med att samtala om döden och möta existentiella frågor. Jag skulle i framtiden gärna se någon form av påbyggnadsdel av utbildningen i hjärt- och lungräddning med fokus på närståendes situation.
Tolkar har en unik inblick i möten som sker bakom stängda dörrar på svenska myndigheter. Deras uppgift är att tolka när personalen ska kommunicera med någon de inte delar språk med. Men de blir också ett slags observatörer av hur till exempel en läkare kommunicerar med en patient.
– Tolkar sitter på första parkett. De får se hur samtal mellan personal och klienter går till och vilka problem som kan uppstå. Samtidigt jobbar de individuellt och under tystnadsplikt, och pratar aldrig om sina erfarenheter. I det här projektet har vi undersökt hur vi kan ta till vara dessa kunskaper, säger Kristina Gustafsson, projektledare och docent i socialt arbete.
Språkliga och kulturella missförstånd
I dessa möten är det inte är ovanligt med missförstånd, både språkliga och kulturella. I slutändan kan missförstånden leda till att en patient inte får rätt behandling eller att en orosanmälan skickas in. Syftet med projektet ”Kulturdialog genom tolk” har varit att använda tolkars erfarenheter från tolkade möten för att synliggöra missförstånd och förbättra kommunikationen i mötena.
I projektet har en grupp tolkar fortbildats och genomfört över 200 föreläsningar, dels med personal inom välfärden, dels med SFI-elever. I föreläsningarna har de diskuterat bland annat kulturskillnader, värderingar och vanliga missförstånd.
Kulturkrockar inom vården
Ett exempel på en krock är svenska myndigheters användning av ett ”personcentrerat” arbetssätt, alltså att klienten ska vara delaktig i beslut och vägval. Inom sjukvården kan till exempel en läkare diskutera olika behandlingsalternativ med en patient och fråga ”Hur vill du göra?”. Men för en patient från ett annat land kan det låta märkligt. Hen kan vara van vid att se läkaren som en auktoritet och förväntar sig att denne som utbildad läkare ska veta svaret själv. Det kan resultera i att man blir besviken och tappar förtroendet för läkaren.
– Tanken är inte att läkaren ska förändra sitt arbetssätt, utan att vara medveten om hur det kan uppfattas och förklara rutinen: ”Jag behöver veta din åsikt för att kunna gå vidare”, menar Kristina.
Blanketter kan orsaka förvirring
Andra typer av missförstånd kan uppstå i myndigheternas användning av blanketter och manualer, där det finns färdiga frågor som personalen måste ställa. Inom socialtjänsten används de till exempel för att se om klienten har rätt till försörjningsstöd. Där kan det förekomma frågor som ”Äger du fastigheter?”, ”Äger du en båt?”.
– Även om tolken översätter de här frågorna kan de upplevas som obegripliga och väldigt förvirrande, särskilt för någon som har flytt från en krigssituation hals över huvud, säger Kristina.
Att bara översätta räcker inte
En annan situation kan vara på barnavårdscentralen, där en gravid kvinna i en manual får frågan ”Hur är din ekonomi?”. Det kan resultera i ett missförstånd; ”Varför frågar de det här? Om jag svarar att jag har dålig ekonomi, kommer de då att ta mitt barn?”. Kristina menar att detta är situationer som kan leda till att personalen får fel information eller inget svar alls från klienten, vilket försvårar vården.
– I sådana här fall räcker det inte att tolken översätter. Personalen behöver förklara vad som menas. Det gäller också fackspråk och alla förkortningar som används, som ”vabba”, LVU, AF.
Tolkarnas föreläsningar gav resultat
Resultaten efter tolkarnas föreläsningar visade bland annat på en stärkt yrkesroll och ökad status för tolkarna när de fick sätta ord på sina kunskaper och diskutera dem med andra.
När det gäller klienter var det tydligt att de behöver få mer information om rättigheten att använda tolk i mötet med välfärden. Tolkarnas berättelser synliggjorde även en strukturell diskriminering, i och med att klienterna inte får tillgång till det de har rätt till inom samhällsservice.
För personal innebar föreläsningarna en större medvetenhet om deras eget maktövertag i samtalet, i och med att det är de som fattar beslut och behärskar språket. Tolkarnas berättelser innebar att de fick en inblick i hur samtalet kan upplevas från klientens perspektiv.
Ta till vara tolkars kunskaper
– Sammantaget visar projektet på vikten av att ta vara på tolkars kunskaper för att förbättra möten mellan klienter och välfärdsservice, och göra dem mer jämlika och rättvisa. Tanken är att det i fortsättningen ska finnas en tjänst vid tolkförmedlingar, så att de även i framtiden kan erbjuda föreläsningar för personal och flyktingar. På Linnéuniversitetet har vi redan haft en andra utbildningsomgång med 18 nya tolkar, säger Kristina.
Kontakt:
Kristina Gustafsson, docent i socialt arbete, 070-290 83 27, kristina.gustafsson@lnu.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
