Lena Holmberg deltog själv i vården av sin vuxne döende son tillsammans med hans fru och svärmor under överinseende av ett palliativt hemsjukvårdsteam (palliativ vård = vård i livets slutskede). Syftet med avhandlingen är att se vilken kommunikation som hade positiv betydelse för modern (dvs Lena Holmberg själv) under sonens palliativa vård och sorgearbetet och varför kommunikationen upplevdes som positiv. Att det palliativa vårdteamet såg och bekräftade sonens hopp och förnekelse och moderns fasa och förtvivlan och respekterade sonens och moderns integritet var en viktig del av kommunikationen.

Information, samtal om kontroll, vänskap, ett delat skratt och gemensamma upplevelser var betydelsefulla inslag i moderns sorgearbete. Stödet kom i första hand från familjemedlemmar och nära vänner men också från olika professionella, t ex kuratorn och sjuksköterskorna i det palliativa teamet. Studien har en autobiografisk ansats, som innebär att de upplevelser som beskrivs av modern, Lena Holmberg, analyseras av henne själv som forskare.

– Det är förstås problematiskt, men jag såg inget annat sätt, säger Lena Holmberg. Bara ett fåtal sådana studier finns inom det palliativa området. Jag har försökt att distansera mig och behandla materialet så trovärdigt som möjligt. För att läsaren själv ska kunna göra tolkningar och bedöma trovärdigheten har jag tydligt redogjort för hur jag gått till väga. Det är också en förtjänst att jag som forskare kan dra nytta av mina egna minnen och min egen förförståelse i analysarbetet och komma nära upplevelserna.

Fyra sammanhang beskrivs och analyseras, kommunikationen mellan modern och den döende sonen, mellan den vårdande familjen och det palliativa hemsjukvårdsteamet, i det stöd modern fick under första året av sorg och mellan modern och hennes faderlösa sondotter. Studien bygger på en tolkning och analys av dels moderns dagbok från tidpunkten för beskedet om sonens cancerdiagnos till hans död, dels impressionistiska skriverier om moderns upplevelser fram till tre år efter sonens död. Eftersom ett syfte med moderns skriverier var att berätta för sondottern om faderns sjukdom och död kom hon att ingå som en viktig person i berättelserna. Relationen över generationsgränserna i samband med gemensam förlust är ett område som saknas i forskningen. Och det visade sig att en vuxen kan få stöd och tröst genom att ta del av ett barns naiva sätt att sörja.

– Det finns inte så många autobiografiska berättelser som sträcker sig över så lång tid som fyra år, säger Lena Holmberg. Och det behövs positiva exempel från den palliativa vården. Jag har fått en mycket positiv bild den palliativa hemsjukvården och de andra anhöriga till min son håller med. Att arbeta med döende är fruktansvärt svårt och krävande. Vårdteamet uppträdde mycket professionellt och var väldigt närvarande för hela familjen. På ett kreativt sätt blev vi i familjen behandlade som enskilda individer och bemötta utifrån våra specifika behov.

Ett nyckelbegrepp i tolkningen av moderns upplevelser av kommunikationen under sonens palliativa vård är tillit mellan sonen och hans familj å ena sidan och det palliativa hemsjukvårdsteamet å den andra, något som behövdes för att familjemedlemmarna skulle kunna bidra till sonens vård och känna sig betydelsefulla i den. Flexibilitet och kontinuitet bidrog till tilliten.

Modern upplevde empati i fyra olika sammanhang: institutionell empati, empati baserad i medkänsla, empati baserad i gemensam förlust och empati riktad mot sig själv. Den första typen av empati visas i institutioners, t ex sjukhus, flexibilitet, tillgänglighet, kontinuitet och information. Empatin baserad i medkänsla fick modern från olika håll, t ex sjuksköterskorna i det palliativa teamet, vänner, vissa arbetskamrater och familjeläkaren. Empatin baserad i gemensam förlust betydde att familjemedlemmarna knöts samman ännu mer än tidigare och empatin riktad mot modern själv handlar bland annat om att hon måste tillåta sig att sörja och söka hjälp, men också uppskatta och glädas åt det positiva som hon bjuds i livet.

Lena Holmberg tror att människor som arbetar med människor och kommer i kontakt med döden kan ha nytta av att läsa hennes avhandling.

– Även om varje sorg är unik finns det nog mycket som är allmängiltigt och avhandlingen kan säkert ge upphov till resonemang och väcka frågor, säger hon. Eftersom fokus ligger på positiva upplevelser av kommunikation kan studien bidra till en ökad förståelse av hur stödet till dem som vårdar döende kan ges på ett individuellt och flexibelt sätt.

Lena Holmberg är professor i pedagogik vid Lärarutbildningen på Malmö högskola. Hon är tacksam för att hon blev antagen som doktorand vid Fakulteten för Hälsa och samhälle där hon lärt sig mycket och skaffat sig en större bredd.

– Att jag nu disputerar i medicinsk vetenskap vid Hälsa och samhälle är ett klart exempel på hur Malmö högskolas visioner om tvärvetenskaplighet och samarbete över områdesgränserna kan bli verklighet, säger Lena Holmberg.

Lena Holmberg försvarade sin avhandling onsdagen den 23 maj.

– Intresset för kursen har varit över all förväntan, säger Thomas Fritz, lärarutbildare vid Institutionen för interaktiva medier och lärande vid Umeå universitet. När Thomas Fritz presenterade sina erfarenheter från kursen vid en onlinekonferens på Hawaii i våras började mailen med frågor om kursen strömma in från olika håll i världen.

Lärarutbildningen vid Umeå universitet har sedan 2004 en 5-poängs kurs på Lunarstorm – Sveriges största och mest omdiskuterade träffpunkt på nätet. Det ovanliga med kursen är att all kommunikation under kursen sker via Lunarstorm och MSN. Det är lärare från hela Sverige som går kursen och de gör det för att lära sig mer om communities, bloggar, chat och datorspel det vill säga hur unga använder Internet.

– Genom att använda Lunarstorm och MSN placerar vi lärarna mitt i den miljö de vill lära sig mer om, istället för att bara ska läsa om och ta del av fenomenet som passiva observatörer, säger Thomas Fritz. Detta är ett unikt grepp, som verkligen gett resultat i form av framförallt nöjda lärare men nu också internationell uppmärksamhet. Lärare från olika lärosäten i Indien, USA och England har hört av sig för att få veta mer om kursen och för att inleda ett samarbete.

– Vi hoppas nu kunna göra kursen ännu bättre, genom att samverka med lärare från andra länder och få nya perspektiv på frågor om ungas IT-vanor på ett naturligt sätt.

Hur en internationell kurs om nätkulturer kan komma se ut är svårt att beskriva idag, men Thomas Fritz är entusiastisk inför framtiden.

– Utvecklingen av nya sätt att använda Internet går snabbt, och potentialen att utnyttja detta för lärande är stor. Det skulle vara roligt att på detta sätt bidra till ett vidgat globalt kontaktnät för lärare som är intresserade av hur man kan använda kunskap om ungas internetvanor för att utveckla pedagogiken i skolan, avslutar Thomas Fritz.

Kontaktinformation
För mer information kontakta :
Thomas Fritz på IML, institutionen för interaktiva medier och lärande
Tel: 090-786 6770
Mobil: 070-581 27 80
E-post: thomas.fritz@educ.umu.se

I sin avhandling vid Slaviska institutionen, Stockholms universitet, visar Margrethe B. Søvik hur förändringar i samhället påverkar språksituationen och språkattityder. Hon har studerat hur människor i den östukrainska staden Charkiv förhåller sig till ukrainska som det enda statsspråket medan de själva för det mesta använder ryska i det dagliga. I och med att Ukraina har blivit ett oberoende land har man där diskuterat hur oberoendet ska förvaltas och försvaras och här har språkfrågan fått en viktig plats.

– Vissa hävdar att enbart det ukrainska språket kan och bör vara det enda statsspråket eftersom ryska är den tidigare sovjetmaktens språk, och inte minst, ryska är det språket som den mäktiga grannen använder. Man är således oroliga för att om ryska blir ett andra statsspråk i Ukraina kommer detta potentiellt att ge Ryssland möjlighet till ett större inflytande i Ukraina, säger Margrethe B. Søvik.

I Charkiv har de lokala politikerna arbetat för att ge ryska språket status som ”det andra officiella” eller som ”regionalt språk”, med målsättningen att man ska kunna få använda ryska i samma utsträckning som ukrainska. Ett av de mest intressanta resultaten i avhandlingen är att den yngre generationen i Charkiv (studenter födda på början av 1980-talet) inte nödvändigtvis håller med. Tvärtom var många av de yngre intervjupersonerna mycket måna om att bevara det ukrainska språket som det enda statsspråket.

– Några såg gärna också att staten skulle bedriva en hårdare språkpolitik än den gör nu, vilket överraskade mig i början. Jag menar att förklaringen till detta har att göra med den yngre generationens syn på språket som en viktig markör för dem som ukrainare, trots att de är rysktalande, säger Margrethe B. Søvik.

Avhandlingen visar dock att det fanns en markant skillnad mellan det intervjupersonerna sa, de attityder de framhöll och det de gjorde, deras egna språkpraktiker.

– De ideologiska värderingar de gav uttryck för var sällan en indikation på hur de uppträdde på universitetet, på stan eller bland kompisar. Det visade sig att även om många uttryckte positiva känslor inför det ukrainska språket och den roll de tyckte det skulle spela, så påverkade det i liten grad deras språkbeteende, säger Margrethe B. Søvik.

Anledningarna till detta har enligt Margrethe B. Søvik med språknormer att göra: ryska ses som stadens, det akademiska livet och ungdomens språk medan ukrainska fortfarande till viss grad associeras med landsbygden och det lite omoderna.

– Bland de något äldre intervjupersonerna var det mer delade känslor inför ukrainska som enda statspråk och här var också talet om ”diskriminering” mot de rysktalande mer framträdande än bland de yngre. Bland de yngre framhölls ukrainskans roll som avskiljande mot Ryssland och ryssar, medan några av de äldre som växte upp under sovjettiden i större grad såg på det ryska språket som en symbol på en gemensam rysk-ukrainsk kultur och historia, berättar Margrethe B. Søvik.

Ytterligare information
Margrethe B. Søvik, verksam vid Baltic and East European Graduate School (BEEGS), Södertörns högskola och Slaviska institutionen, Stockholms universitet, tfn 019-323137, mobil 073-6690439, e-post margrethe.sovik@sh.se.

– Beslutsverktyget DecideIT har använts i undervisningssyfte vid bland annat Stockholms Universitet och Högskolan i Gävle, vid sidan av Mittuniversitetet, men också vid universitet i Kina och Brasilien, säger Jim Idefeldt och tillägger att avknoppningsföretaget Preference AB (www.preference.nu) nu ska kommersialisera verktyget.

För att höja kvaliteten på beslutsfattandet är det klokt att använda sig av en strukturerad beslutsprocess samt en väl utarbetad metod för risk- och beslutsanalys. Detta görs bäst genom ett så kallat beslutsverktyg, ett dataprogram som stödjer och underlättar beslutsfattandet. Ofta saknas dock information som krävs för att kunna utnyttja befintliga beslutshjälpmedel, exempelvis hur rimliga olika scenarier är eller vad de möjliga resultaten av olika handlingar kan bli. Svårigheterna att hantera information som ej är i exempelvis numerisk form har gjort att beslutsverktyg tidigare levt en undanskymd roll.

För att lösa dessa problem har en helt ny formalism skapats för att kunna hantera detta problem. En sådan formalism ligger till grund för verktyget DecideIT. DecideIT bygger på unika algoritmer som gör det möjligt att hantera och analysera komplexa beslutssituationer, även i fall då inte exakt information finns tillgänglig. Ofta kan det räcka med sannolikheter, nyttovärden och vikter i form av jämförelser eller intervall, men verktyget meddelar också var mer resurser bör läggas för att erhålla ett bättre beslutsunderlag.

Jim Idefeldt är uppvuxen i Ånge med gymnasieexamen från Västermalm i Sundsvall. Han disputerar i datavetenskap (beslutsanalys) den 1 juni i Sundsvall med avhandlingen “An Applied Approach to Numerically Imprecise Decision Making”.

Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Jim Idefeldt, telefon 070-354 3232. E-postadress jim@preference.nu

I en ny avhandling i statsvetenskap vid Stockholms universitet studeras de senaste trettio årens interna förändringsarbete i det svenska Regeringskansliet.

Analyser av personalpolitikens framväxt, sammanslagningen till en myndighet och försöken att införa en gemensam verksamhetsplanering, visar att de problem som betraktades som akuta i början av 1970-talet – en överdimensionerad personalstyrka, revirstrider och oklara ansvarsfördelningar i frågor om personal och organisation – lever kvar än idag, trots de många reformerna för att åtgärda dem.

– En viktig orsak är att de för framgångsrikt förändringsarbete mest väsentliga aktörerna – politikerna – sällan deltar. Regeringskansliets interna utveckling kan istället förklaras som en kamp mellan olika aktörer av tjänstemän, med skilda syner på problem och lösningar, och med olika styrka att påverka resultaten, säger Magnus Erlandsson, verksam som lärare vid Statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och som forskare vid Score (Stockholms centrum för forskning om offentlig sektor).

Regeringskansliet brukar beskrivas som den politiska maktens centrum i vårt land, men har ändå lockat märkligt få samhällsvetare till sig. Och medan många politiker länge har tillstått svårigheterna för regeringen och dess kansli att effektivt styra myndigheterna, har det varit sämre med benägenheten att problematisera organisering och styrning på hemmaplan, i Regeringskansliet. Men vinden har vänt, och trycket har ökat på Regeringskansliet att också ”se om sitt eget hus”.

– Ändå måste en sammanfattande slutsats vara att det är svårt att förändra Regeringskansliet, eftersom intresset nästan alltid är riktat utåt, inte inåt. Det är inte omöjligt att reformera, men organisationen tycks bara lyssna på sina politiker. Och är de tysta, då händer ingenting.

Titel: Striderna i Rosenbad – om trettio års försök att förändra Regeringskansliet

Kontaktinformation
Magnus Erlandsson, doktorand vid Statsvetenskapliga institutionen, +46 70 895 4500, magnus.erlandsson@score.su.se

Inom forskningen tror man inte att utsattheten för brott ensamt kan förklara rädslan utan flera andra faktorer anses vara viktiga.

– Det upplevs kanske som konstigt att forskare säger att rädslan för brott inte bara beror på att man har utsatts för brott. Självklart är det vanligt att offer för våldsbrott blir rädda. Men statistik visar att det är många som är rädda utan att ha råkat ut för brott och alla som utsätts för brott blir inte rädda. Därför har forskare tittat på andra faktorer som kan förklara rädslan, säger Anita Heber.

En sak som tas upp är människors sårbarhet, det vill säga vilka fysiska, sociala och ekonomiska möjligheter en person upplever sig ha för att hantera en brottslig händelse. Även mörker, nattetid, offentliga platser och okända personer ökar vanligtvis människors rädsla. En stor del av informationen om brott kommer också från medierna. Medierna ökar sannolikt människors medvetenhet om brottsligheten.

I avhandlingens intervjustudie verkar de flesta intervjupersonerna påminnas om brott av medierna. En del intervjupersoner blir rädda av vissa artiklar och program. Intervjupersonen Fanny, 40 år, säger:

– Pedofili läser jag till exempel om och då blir jag orolig för barnens del och det är ju ett sådant brott som jag bara har läst om i tidningen. Men är det med i tidningen så kan jag inte låta bli att läsa heller.

Många intervjupersoner är rädda för att deras barn, sambor, föräldrar eller vänner ska råka ut för brott. Intervjupersonerna är däremot inte särskilt rädda för att själva råka ut för brott och de säger att de inte tänker på brott i vardagen. Sammanlagt har Anita Heber intervjuat 28 män och kvinnor i varierande åldrar som är bosatta i olika områden i Stockholm.

I avhandlingen studeras också hur rädsla för brott beskrivs i tidningarna Expressen, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter under ett år. I tidningarna förklaras allmänhetens rädsla för brott ofta med att det saknas poliser. Det är främst representanter för polisen som tar upp det.

En av slutsatserna är att rädsla för brott verkar uppfattas som skiljt från risken att utsättas för brott. En minskad brottslighet leder därför sannolikt till att risken att utsättas för brott minskar men inte rädslan. Istället kan åtgärder som ökar människors känsla av kontroll troligen minska rädslan för brott.

Avhandlingens titel: Var rädd om dig! Rädsla för brott enligt forskning, intervjupersoner och dagspress.

Kontaktinformation
Ytterligare information: Anita Heber tfn: 08-16 17 40 (arb) eller 08-27 36 69 (hem), e-post: anita.heber@crim.su.se

För bild kontakta: press@su.se eller tfn 08-16 40 90

– Avhandlingen handlar om hur interaktiva medier kan användas som transformativa verktyg i olika praktiker där man måste förhålla sig till förändringsprocesser. Det gör vi ofta i olika praktiker där vi måste förhålla oss till kreativitet, lärande och kommunikation. Som exempel har jag tittat mycket på hur designlärande går till, säger han.

Under doktorandtiden har han deltagit i två större EU-finansierade forskningsprojekt, Atelier och Palcom. Hans första två fallstudier handlar om de forskningsmiljöerna, den ena om designlärande, den andra om lärande inom rehabilitering. Den tredje fallstudien utgår från en serie konstnärliga installationer/performance tillsammans med konstnären Lena Mattsson.

Det som knyter ihop de tre fälten kan sammanfattas i Per Lindes egna begrepp, ”metamorphing”.

– Till en föreläsning nyligen bad jag designstudenter ta bilder av platser de går till för att vara ifred, dagdrömma och tänka. Hur får vi tillgång till den typen av bilder som vi har i huvudet? Vad använder vi som designers när vi designar? Det är sådana konkreta ting av olika karaktär, som inspirationsbilder, eller ett klassdiagram för hur man programmerar, sådana representationer finns alltid parallellt, och det sker översättningar hela tiden från ett ting till ett annat. Det är vad jag kallar metamorphing. Fokus är på vad vi gör när vi rör oss mellan de här tingen. Där finns mycket av de drivande krafterna när vi pratar om kreativitet, lärande och kommunikation. Och frågan jag ställer mig är hur interaktionsdesign kan stödja de här processerna, säger han.

Per Linde arbetar mycket med så kallade ”mixed objects” och ”mixed spaces”, en typ av interaktionsdesign där man lämnar datorn och för ut tekniken närmare vardagsföremålen. Han menar att interaktionsdesign handlar om hur människor använder materiella ting.

– När vi designar datorartefakter som kan vara vardagsobjekt eller vad som helst, kan vi inte bara tänka på teknologi som en knippe funktioner, vi måste också tänka på hur vi ger form åt den som en materiell artefakt. Interaktionsdesign är inte en datavetenskap utan en designdisciplin, där vi formger en artefakt för att ge den mening i världen.

Prototyperna är centrala för avhandlingen. Per Linde har använt liknande teknologi i de tre miljöerna, i grunden är det ett RFID (radio frequency identification)-chip, en digital kod som bär med sig information.

– I princip är det ungefär som när man handlar i affären, det finns digital information som avläses genom närhet. Det är ett litet chip, ungefär som en antenn. När man sätter den i närheten av avläsningsstationen så får man en koppling till en databas och så kan man spela upp en film, hämta pris på mjölk eller vad det nu är.

– Det är viktigt att göra experiment, inte bara skriva och prata om, utan faktiskt iscensätta design. Design är att förstå och förändra. Och förståelsen för hur vi kan förändra praktiken kan vi få genom att i processen designa prototyper, fortsätter han.

Per Linde har som poet och musiker länge varit fascinerad av hur man kan använda datorn för att till exempel skapa interaktiv film och nya sorters dikter. Samtidigt lockade inte den ”traditionella akademin”, men när Konst, kultur och kommunikation (K3) bildades vid Malmö högskola fann han en utbildning som passade.

– Jag kom hit som student i den första årskullen av studenter och det jag mötte var en helt ny miljö. Här kände jag att jag inte behövde lämna mitt gamla bagage som poet och musiker åt sidan utan tvärtom, det var en plattform att jobba vidare från, säger han.

Avhandlingen går att läsa i sin helhet här: http://webzone.k3.mah.se/k3peli/thesis.htm

Kontaktinformation
För mer information kontakta Per Linde på telefon 040 – 6657162 eller e-post per.linde@k3.mah.se

Avhandlingsförfattaren har närmare studerat ett antal initiativ som under perioden 1840-1870 togs av en grupp personer – ett nätverk – som möttes i skärningspunkten mellan den liberala Linköpingstidningen Östgötha Correspondenten och fem Linköpingsbaserade associationer. Dessa föreningar och sällskap hade på sin agenda så till synes vitt skilda saker som frågan om utvidgad manlig rösträtt, viljan att förse hantverksarbetare med passande kunskaper, ambitionen att återanpassa straffade fångar till ett liv i samhället, att utrusta befolkningen med vapenkunskaper samt att grunda en bank som kunde tillhandahålla krediter till rimliga villkor.

Hans Abelius har studerat dessa strävanden i ett medborgarskapsperspektiv. Gemensamt för de initiativ som togs var att de alla syftade till att såväl stärka som fostra enskilda individer i civilt, politiskt och socialt hänseende. Mot slutet av det radikala 1840-talet var huvudprincipen att alla män över 21 år kunde få rösträtt. Undantagen var dock många; till exempel kunde de män som stod i annans tjänst, understöddes av fattigvården, tillhörde de värvade trupperna eller dömts för grova brott förvägras rösträtt.

Därmed inte sagt att man visade ointresse för dem som diskvalificerades, tvärtom. Man ansåg att om dessa lämnades åt sig själva, kunde det få ödesdigra konsekvenser i form av spänningar mellan dem som befann sig inne i systemet och dem som stod utanför. Det gällde därför att vidta åtgärder som kunde leda till att de som uteslutits gavs en chans att bryta sin beroendeställning, dock utan att de som redan kvalificerat sig för medborgarskap tappade kontrollen. Lösningen på detta dilemma blev att inom ramen för associationsväsendet vidta olika åtgärder, där de som uteslutits kunde förberedas för det samhällssystem som nätverket ville se förverkligat. Sammantaget framträder här bilden av ett projekt som – trots åtskilliga inskränkningar när det gällde vem som skulle tilldelas medborgerliga rättigheter – uppvisar många likheter med det samhälleliga förändringsarbete som kom att bedrivas av de folkrörelser som växte fram under 1800-talets slut.

Avhandlingens titel: Det självpåtagna uppdraget. En undersökning av medborgarprojektet kring tidningen Östgötha Correspondenten 1840-1870.
Disputationen äger rum fredagen den 8 juni 2007 kl. 10
Stora hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6, Göteborg

Kontaktinformation
Närmare upplysningar kan fås av Hans Abelius, tel. 031-18 95 50 (hem),
mobiltel. 0706-18 95 50, e-post hans.abelius@history.gu.se

Kontaktperson: Barbro Ryder Liljegren
Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet
tel. 031-786 48 65, e-post barbro.ryder@hum.gu.se