Immunförsvaret ser ut att skilja sig mellan dem som snabbt tillfrisknar efter infektionen och dem som trots antibiotikabehandling får fortsatta besvär. Exakt vad som orsakar denna skillnad är inte helt klarlagt. Men en ny avhandling av Sara Jarefors vid Avdelningen för klinisk immunologi pekar nu ut två enskilda faktorer som har betydelse:
* Könet. Kvinnor som genomgått klimakteriet verkar ha ett immunförsvar som är sämre på att slå ut Borrelia-bakterien jämfört med män i samma ålder. Detta kan vara en förklaring till att dessa kvinnor har en högre risk att drabbas av sjukdomen vid flera tillfällen, trots att de inte blir fästingbitna oftare än männen.
* Tidigare infektion av fästingfeber. Detta är en infektion som orsakas av bakterien Anaplasma, även den spridd via fästingbett. Personer som haft en sådan visade ett klenare immunsvar mot Borrelia.
Symtomen vid borrelios är varierande. Det vanligaste är ett rött, runt hudutslag. Besvärligare är ansiktsförlamning, muskelsmärtor och ledvärk. Borrelios behandlas med antibiotika och de allra flesta blir friska, men ett fåtal patienter får fortsatta besvär, så kallad kronisk borrelios. Varför vissa personer får kronisk borrelios medan andra inte får några symtom alls av infektionen är hittills okänt. Teorin att immunförsvaret har betydelse för utläkningen och kanske till och med är orsaken till symtomen, stärks av resultaten i avhandlingen som också ökar vår förståelse för vad som ligger bakom kronisk borrelios. I framtiden kan dessa resultat leda fram till en möjlig behandling av de besvär som uppstår.
Avhandlingen Cytokine responses in human Lyme borreliosis – the role of T helper 1-like immunity and aspects of gender and co-exposure in relation to disease course läggs fram vid disputation fredag 7 april 2006 kl 9.00 i Berzeliussalen, Campus US, Linköping. Opponent är professor Catharina Svanborg, Lunds universitet.
Kontaktinformation
Kontakt: Sara Jarefors 013-221898, sarja@imk.liu.se
Undersökningen bygger på enkäter från 357 kvinnor som har separerat eller genomgått skilsmässa. Kvinnorna i studien fick enkäten för att de skilt sig, eller för att de haft en vårdnadstvist eller för att de sökt skydd på en kvinnojour. 60 procent av kvinnorna hade någon gång utsatts för fysiskt våld av mannen som de nyligen separerat ifrån.
I början av förhållandet är det sexuella våldet vanligare än de andra formerna av våld, medan i slutet av förhållandet är psykiskt våld vanligast. De sista sex månaderna innan separationsprocessen börjar, vilket oftast sker på kvinnans initiativ, präglas av mycket våld från männens sida.
Efter separationen minskar fysiskt och sexuellt våld mycket, medan hot och psykiskt våld är ungefär lika vanligt som de var före separationen.
I avhandlingen utarbetas en modell för bedömning av risken för fysiskt våld efter separationen. Den baseras på mannens användning av våld de sista sex månaderna av förhållandet. Precisionen i förutsägelserna utifrån riskmodellen är relativt hög. Därför bör den här riskmodellen prövas i jämförelse med polisens befintliga riskbedömningsmodell SARA, för att se vilken av dem som har bäst precision när de tillämpas på samma fall.
Separation innebär för många att man behöver komma överens om en lång rad saker som gäller barnen, som t ex vårdnad, umgänge och underhåll. Undersökningen visar att förhandlingarna för många mammor med erfarenheter av våld präglas av rädsla för barnens pappa. Ungefär hälften av de mammor som upplever rädsla under perioden av förhandlingar, uppger att de skulle ställt högre krav i förhandlingarna om de inte vore rädda för barnens pappa. Förhandlingarna mellan föräldrarna sker ofta hos familjerätten, som därför bör förbättra sina förhandlingsprocedurer så att förhandlingarna inte innebär orättvisa fördelar för de pappor som genom våld gjort mammorna rädda.
Avhandlingens titel: Separationer och mäns våld mot kvinnor
Avhandlingsförfattare: Hans Ekbrand, tel. 031-823749(bost.), 031-773 4773(arb.)
e-post: hans.ekbrand@sociology.gu.se
Fakultetsopponentens namn: fil. dr Markku Heiskanen, Helsingfors
Tid och plats för disputation: Fredagen den 21 april 2006, kl. 13.15, Hörsal Sappören, Sprängkullsgatan 25, Göteborg
Kontaktinformation
Svenbo Johansson, avdelningsdirektör
Samhällsvetenskapliga fakultetskansliet
Besöksadress: Skanstorget 18
Postadress: Box 720, 405 30 Göteborg
tel. 031-773 1022
Lärare är i sitt arbete med värdegrund mest upptagna av hur eleverna beter sig i skolan. Värdegrundsarbete handlar mycket om att förmedla en uppsättning regler till eleverna.
Den något överraskande upptäckten gjorde Robert Thornberg, när han inledde sitt forskningsarbete om värdepedagogiken i skolan. Robert Thornberg, själv förskollärare, beteendevetare och doktorand i pedagogik, har genomfört omfattande fältobservationer i två skolor, i förskoleklass, tvåan och femman med sammanlagt 13 lärare och 140 elever. Han lägger fram sin avhandling vid Institutionen för beteendevetenskap, IBV, Linköpings universitet.
– Jag ville se hur lärare arbetar med värdepedagogik, dvs. hur de fostrar och påverkar eleverna när det gäller grundläggande värderingar kring människosyn och moral, och hur eleverna upplever detta.
Han fann att det mesta av detta s.k. värdepedagogiska arbete sker spontant och oreflekterat och oftast i samband med att elever bryter mot regler. Lärarna lägger mycket tid och kraft på att se till att skolans regelverk respekteras.
Vilka är då dessa regler? Robert Thornberg har delat in dem i kategorier: relationella regler, som handlar om hur man ska vara mot varandra (t.ex. inte slå, sparka eller reta andra), strukturerande regler, dvs hur man ska bete sig för att lektioner och annat arbete ska gå att genomföra (vara tyst i klassen osv), skyddande regler, om beteenden relaterade till hälsa och säkerhet (inte kasta snöboll, inte springa i korridorer osv), och slutligen etikettsregler, om hur man ska klä och uppföra sig, t.ex. inte ha mössa eller keps inomhus.
Eleverna tycker att de flesta reglerna är bra. De har inga problem med att förstå poängen med de relationella, strukturerande och skyddande reglerna.
Etikettsreglerna däremot utmärker sig som obegripliga och onödiga för eleverna. De förstår inte varför man inte får ha keps eller fingerlösa vantar på lektionerna, till exempel. Ingen blir störd eller far illa av det, menar de. De motiv som lärarna gett dem uppfattar de inte som legitima. Att keps skulle vara ett ytterplagg, exempelvis, förkastar de med att personalen på McDonald’s har keps. De upplever också denna typ av regler som kränkande.
– Eleverna har ofta välartikulerade argument mot etikettsreglerna, säger Robert Thornberg. Men de framför dem inte till läraren, de tror inte att reglerna går att ändra.
Som helhet finner han att lärarnas arbete med regler är traditionellt med en slagsida åt det auktoritära. Reglerna är sällan förhandlingsbara, de bara finns där och ska följas.
– Reglerna tas för givna, det finns inget utrymme för eleverna att förändra eller förhandla bort dem, konstaterar han. Men eleverna är inga passiva mottagare. De reflekterar mycket kring reglerna och kring inkonsistenser i tillämpningen av dem.
Skolorna borde ge lärare mer utrymme åt att öppet diskutera och kritiskt granska reglerna på skolan, rekommenderar han.
– Och använd den resurs som eleverna är. Eleverna är ju experter på att vara elever på just den skolan. De har erfarenheter och tankar som inte tas tillvara. Bjud in dem till att vara delaktiga i att skapa, utveckla och förändra skolans regler, både de gemensamma och de mer lokala, dvs för enskilda klasser eller grupper.
Kontaktinformation
Robert Thornberg disputerar idag den 31 mars. Han har telefon 013-282118 och e-post: robth@ibv.liu.se.
Vad behövs för att skapa drägliga och uthålliga bostadsförhållanden i en värld av ständigt växande städer? Detta var temat för Habitat II, FN:s andra världskonferens om boende, bebyggelse och stadsutveckling, som ägde rum i Istanbul 1996. Konferensen utmynnade i den så kallade Habitatagendan, med mål och åtaganden samt ett politiskt handlingsprogram. Programmets utgångspunkt är att det krävs ett ”aktivt engagemang hos organisationer inom det civila samhället och ett brett deltagande av alla medborgare”, men hur detta ska gå till i praktiken är oklart.
Madeleine Granviks doktorsarbete visar att den etablerade politiken inte är helt realistisk, åtminstone inte i de områden hon har arbetat med. Samhället kan inte förlita sig på medborgarnas vilja och förmåga att skapa hållbara bostadsförhållanden. Dessa slutsatser drar Madeleine Granvik efter att ha genomfört intervjuer, enkätundersökningar och observationer i olika typer av bostadsområden i Uppsala och Petrozavodsk, huvudstaden i Karelska republiken i Ryssland. Få av de boende arbetade aktivt för kollektiva angelägenheter i sitt bostadsområde. De flesta var inte heller intresserade av att göra det. De områden som ingick i studien kan ses som exempel på vanliga typer av bostadsområden där det inte gjorts några särskilda satsningar på hållbar utveckling.
Ett antagande när studien inleddes var att deltagandet skulle vara högre i de svenska bostadsområdena än i de ryska, på grund av Sveriges relativt långa erfarenhet av demokrati, men så var inte fallet. Skillnaderna mellan de svenska och de ryska bostadsområdena var i detta avseende små.
Det kan finnas flera anledningar till varför boende inte engagerar sig, såsom livsstil och levnadsvillkor. I alla bostadsområden upplevde omkring hälften av de tillfrågade stress i vardagslivet; man prioriterade förvärvsarbete, och den tid som blev över ägnades åt familj, vänner och hobby. En annan orsak kan vara att varken bostadsföretag, kommuner eller samhället i stort uppmuntrar ideellt arbete för ett hållbart boende. Somliga har kanske också dåliga erfarenheter sen tidigare av denna typ av arbete. Medborgarna behöver incitament som passar in i deras vardagsliv för att delta och anamma en mer hållbar livsstil.
Omvända preferenser i Uppsala och Petrozavodsk
I Uppsala studerades bostadsområdena Kungsgärdet (småhusområde, 1930-tal), Lassebygärde (flerfamiljshus, 1950-tal) och August Södermans väg i Gottsunda (flerfamiljshus, 1970-tal). I Petrozavodsk studerades ett småhusområde från 1930-talet och ett flerfamiljshus från 1980-talet.
Intresset och engagemanget för frågor rörande bostadsområdet skilde sig alltså inte mycket mellan områden och länder. Däremot fanns en stor skillnad i hur attraktiva olika typer av bostadsområden var i Sverige och Ryssland. Den mest attraktiva boendeformen i Uppsala var otvivelaktigt småhusområdet. Samtliga av de tillfrågade i Kungsgärdet var nöjda eller till och med mycket nöjda med sitt boende, medan få i Gottsunda var nöjda med sitt boende. I Petrozavodsk däremot sågs småhusområdet i Perevalka inte alls som ett attraktivt område, till skillnad från höghusområdet Drjevlanka där de flesta tillfrågade var nöjda eller mycket nöjda med boendet. Förklaringen är till stor del att småhusområdet i Perevalka har samma standard idag som när området byggdes 1930 – uppvärmning med ved/kol, utedass och vattenpumpar på gatan. Kungsgärdet har sedan 1930-talet utvecklats till ett medelklassområde, Perevalka till ett ”fattigmansområde”. Drjevlanka däremot ansågs vara ett bra modernt område som erbjuder både centralvärme, indraget vatten, dusch och toalett och närhet till moderna shoppingcentra. Gottsunda erbjuder visserligen samma bekvämligheter, men anses inte för den skull vara ett attraktivt boende utan snarare tvärtom. Preferenserna är olika mellan länderna. Det som är en självklar boendestandard i Sverige är det inte alls i Ryssland.
Samhällsgeograf Madeleine Granvik vid SLU:s institution för stad och land, försvarade fredagen den 4 november sin avhandling Implementation of the Habitat-agenda in local communities – Late modern living conditions and residents’ interest, time for and real action in citizen participation, in a Swedish and Russian context. Disputationen avsåg filosofie doktorsexamen och opponent var professor emeritus Dick Urban Vestbro, institutionen för infrastruktur, KTH, Stockholm.
Mer information: Madeleine Granvik, 018-67 19 50, 018-53 57 44, Madeleine.Granvik@sol.slu.se
Länk till pdf med den fullständiga avhandlingen: http://diss-epsilon.slu.se/archive/00000971/
Forskningsresultaten överraskar, skämmer och skrämmer. Bland annat handlar det om olika aspekter på svensk rädsla, fruktan och fascination, men också om frändskap inom svenskt vetenskapssamhälle, kultur- och kyrkoliv med nazismen och Nazi-Tyskland. Det handlar även om kommunistiska regimers övergrepp och brott mot mänskliga rättigheter. Resultaten sätter ljuset på mycket som inte tidigare varit känt om kommunismen och nazismen och Sveriges förhållande till dem från 1930-talet till nutid. Sammanlagt har 29 miljoner kronor använts för forskningsprogrammen som sedan 2001 har pågått i Vetenskapsrådets regi.
Tisdagen den 4 april kl 09.00-10.00 berättar forskningsledarna och representanter för två delprojekt om sina resultat vid en pressfrukost på Vetenskapsrådet. Tillfälle till frågor ges. Medverkande är:
Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet och programkoordinator ”Sveriges förhållande till nazismen, Nazi-Tyskland och Förintelsen”
Anu-Mai Köll, professor i historia vid Stockholms universitet och programkoordinator för ”Kommunistiska regimer”, ansvarig för delprojektet ”Likvideringen av kulakerna som klass, Baltikum 1940-1949”
Charles Westin, professor, föreståndare för Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer, Stockholms universitet, ansvarig för delprojektet ”Nationalsocialism i förändring. Ett omvärldsanalytiskt perspektiv”.
Göran Leth, universitetslektor och Ester Pollack, forskare, båda vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation (JMK), Stockholms universitet, ansvariga för delprojekten ”Pressfriheten och Förintelsen. Svenska medier i skuggan av andra världskriget och rapporteringen om Europas judar” samt ”Medierna, den svenska offentligheten och Sovjetkommunismen”.
LOKAL: Vetenskapsrådet, Regeringsgatan 56, rum Kappa, plan 3.
Anmälan senast måndag 3 april till anna.karin.svenningsson@vr.se
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Jesper Wadensjö, informationsansvarig Vetenskapsrådet/humaniora och samhällsvetenskap, Tfn 08-546 44 289, e-post jesper.wadensjo@vr.se
eller
Docent Jan Larsson, utredare Vetenskapsrådet, har sammanställt rapporterna, Tfn 08-546 44 335, e-post jan.larsson@vr.se eller
25 procent av de kvinnor som födde barn i Sverige mellan 1983 och 2003 rapporterade att de före denna förlossning upplevt minst ett missfall. Under perioden har andelen rapporterade missfall ökat, troligen av två orsaker – dels att förstföderskorna i genomsnitt blivit äldre, dels att en ny typ av känsligare graviditetstester infördes omkring 1990.
Annsofie Adolfsson, barnmorska vid kvinnokliniken på Kärnsjukhuset i Skövde och doktorand i obstetrik och gynekologi vid LiU, intervjuade 13 kvinnor som drabbats av missfall före vecka 16. Kvinnorna var mellan 20 och 47 år gamla och bland dem fanns både förstföderskor och flerbarnsmammor. Syftet var att undersöka deras upplevelser av skuld, sorg och tomhet, ett område som tidigare varit väldigt lite utforskat.
Resultaten visar att de ännu fyra månader efter missfallet uppvisar olika symtom på sorg, och känner sig övergivna både av sin partner och av vården. Kvinnorna har inte bara förlorat sitt foster, utan också sina drömmar, sin planerade framtid och sin identitet som gravid kvinna och blivande mor.
Ett speciellt avsnitt har ägnats åt de tidiga missfallen, de som sker så tidigt under graviditeten att den ännu inte är känd av släktingar och vänner. I de fallen kan det vara svårare att diskutera sin upplevelse med andra och få förståelse för sin sorgreaktion.
– En av de viktigaste slutsatserna är att om tystnaden kring de tidiga graviditeterna minskar, så har kvinnorna större möjligheter att få del av andras erfarenheter och stöd, säger Annsofie Adolfsson.
Enligt handledaren docent P.G. Larsson kommer resultaten att få direkt påverkan på omhändertagandet av kvinnor som fått missfall.
– Vi kommer att bli mer uppmärksamma vid kontakter med kvinnor som har problem tidigt i graviditeten så att vi kan upptäcka de tidiga missfallen och ge dessa kvinnor rätt stöd, säger han.
Avhandlingen Miscarriage – women’s experience and its cumulative incidence läggs fram vid disputation fredag 7 april 2006 kl 13 i Berzeliussalen, Campus US, Linköping. Opponent är professor Christina Bergh, Göteborgs universitet.
Kontaktinformation
Annsofie Adolfsson 0500-431078, 070-5980284, annsofie.adolfsson@vgregion.se
Under tre års tid har Nyroos studerat tre grundskolor i olika kommuner, Skolorna deltog i den nationella försöksverksamheten med borttagen timplan. Rektorer, lärare och elever har observerats och intervjuats. Försöket innebär att skolorna får bortse från den nationella timplanen och själva fritt fördela undervisningstiden mellan olika ämnen, dock skall eleverna garanteras ett minimum på 6 665 undervisningstimmar sett över grundskolans nio år. Försöket skulle ha pågått 2000-2005, men förlängdes mars 2005 för att möjliggöra fortsatt beredning i regering och riksdag.
Nyroos kunde inte se några markanta förändringar i de skolor som följdes. Ingen omfördelning av undervisningstid mellan olika ämnen skedde, men däremot gjordes en förändring i användningen av undervisningstid i vissa hänseenden. Vanligast var det att skolorna till viss mån valde att arbeta över ämnesgränserna i olika teman, och att på vissa lektioner ge eleverna frihet att bestämma över vad de skulle göra och hur länge.
Vad gäller deltagandet i timplaneförsöket fanns inget som pekade på att det i sig skulle ha spelat en avgörande roll för att få igång en förändring. De förändringar som gjorts i skolorna är möjliga med gällande timplan och skolorna deltog dessutom i andra parallella projekt som mer kan ha påverkat till utvecklingen.
Överlag uppskattade både lärare och elever det ökade inflytande de fått över sitt arbete. Några lärare och elever var dock tveksamma till att alla elever klarar ett ökat eget ansvar. Lärarna menade heller inte att de alternativa undervisningssätten bättre och mer effektivt löser de problem som finns t ex med att tillgodose behoven hos alla elevgrupper. Några lärare pekade också på andra risker, som ökad arbetsbelastning och sänkt kvalitet på ämnesstudierna. Lärare i praktiskt-estetiska ämnen upplevde också att det var svårare att ingå i ämnesövergripande studier och temaarbete. Elever i sin tur uttryckte ingen önskan att ha mer egen tid att disponera. De har tilltro till lärare och efterfrågar lärarnas vägledning. Det tycker också att eget ansvar är svårt och ibland jobbigt.
Faktorer som verkade bidra till det förändringsarbete som pågick i skolorna var välfungerade och etablerade lärarlag med lärare från olika ämnen. Ett kommunalt engagemang och möjlighet till att ingå i olika nätverk var också gynnsamt. Brist på ekonomiska resurser, lokaler och elevsammansättning verkade försvårande.
Tidigare forskning visar på ett samband mellan insatt undervisningstid och resultat, vilket understryker vikten av att ha en kontroll av tidsinsatserna. Redan idag är det mycket svårt att bilda sig en uppfattning om hur många undervisnings°©tim°©mar en elev faktiskt får under sina nio år i grundskolan. Skillnaderna i insatt undervis°©ningstid i olika ämnen kan variera starkt mellan olika skolor. Därför är frågan om hur eleverna i fortsättningen kan garanteras att de får tillräckligt med undervisningstid och sammantaget minst de 6 665 undervisningstimmar som de enligt skollagen är berättigade till viktig. Frågan är också om eleverna kunskapsmässigt vinner eller förlorar på alternativa arbetsformer och innehåll, exempelvis s k eget arbete.
Fredagen den 7 april försvarar Mikaela Nyroos, institutionen för barn- och ungdomspedagogik, specialpedagogik och vägledning, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Tid till förfogande. Förändrad användning och fördelning av undervisningstid i grundskolans senare år? Disputationen äger rum kl: 10.00 i Sal 213h, Samhällsvetarhuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Mikael Alexandersson, Institutionen för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet.
Mikaela Nyroos har genomfört sin doktorsavhandling vid fakulteten för Lärarutbildning, Umeå universitet.
Länk till avhandling:
http://www.diva-portal.org/umu/theses/abstract.xsql?dbid=724&lang=sv
Kontaktinformation
Mikaela Nyroos nås på:
Tel: 0910-787 001
Mobil: 070-26 43 051
E-post: mikaela.nyroos@educ.umu.se
Mikaela Nyroos har vuxit upp och gått i grundskola i Bålsta och gymnasieskola i Enköping. Hon har varit yrkesverksam som lärare i Uppsala och Boliden. Är numera bosatt i Sjöbotten, Skellefteå.
Dagens svenska mjölkproducenter strävar efter att kon får kalva en gång om året och att hon får vila sig från mjölkning under två månader (sintiden). Den ökade mjölkavkastningen medför att kon ofta har en hög avkastning även vid tiden för sinläggning. Sinläggningen är sannolikt, förutom perioden runt kalvningen, det tillfälle då de mest omfattande fysiologiska förändringarna sker hos en mjölkko.
En i Sverige vanlig rutin vid sinläggning av kor som producerar mycket mjölk är att utfodra med enbart halm, vitaminer och mineraler under några dagar samtidigt som man snabbt minskar urmjölkningsgraden. Syftet med detta är att skapa näringsbrist hos kon vilket påskyndar minskningen i mjölkproduktionen.
Martin Odensten vid SLU har studerat den stress i ämnesomsättningen som särskilt högavkastande kor utsätts för under sinläggningen i sitt doktorsarbete. Han kom fram till att i den grupp där korna bara utfodrades med halm hamnar de i en kraftig negativ energibalans med mobilisering av kroppsreserver som följd. Resultaten tyder också på att förstakalvare har svårare att återhämta sig efter att ha utsatts för en negativ energibalans. Det har visat sig kunna försämra immunförsvaret, vilket kan leda till ämnesomsättningssjukdomar och att korna är mindre motståndskraftiga mot mastit (juverinflammation).
Sammantaget visar studierna att hög avkastning vid sinläggning ökar risken för mastiter och ämnesomsättningsproblem under sintid och runt kalvning. I och med att mjölkavkastningen hos dagens mjölkkor verkar fortsätta öka, så kommer sinläggningen att bli ett allvarligt problem om man inte finner nya sinläggningsrutiner.
Det går att undvika detta problem genom att förlänga kalvningsintervallet. Detta är särskilt lämpligt för förstakalvare, som har en uthålligare laktation och dessutom visade sig vara extra känsliga för dagens sinläggningsrutiner.
Praktiska råd för att undvika onödig belastning på korna vid sinläggning:
1. Ge tillskott av ensilage (ca 4 kg torrsubstans per dag) under sinläggningen. I studierna var det inte några problem med att sinlägga korna på denna foderstat och utfodring med enbart halm leder till onödiga risker för kon.
2. Om celltalen är högre än 200000 celler/ml ska man konsultera behandlande veterinär i besättningen för eventuella åtgärder i och med sinläggningen.
3. Försöka sänka avkastningen till under 20 kg mjölk per dag före sinläggningen. Det visade sig att kor med högre avkastning löper större risk att få mastit under sintiden och runt nästa kalvning.
4. Förlänga första mjölkningsintervallet till mer än 40 timmar. Detta för att juvret i detta stadium av laktationen tillbakabildas om mjölken stannar kvar i juvret.
5. Flytta kon inför sinläggningen. Praktisk erfarenhet visar att detta snabbar på sinläggningen, vilket kan förklaras med att stressen av att byta miljö påskyndar minskningen av mjölkproduktionen. En annan faktor som säkert är viktig är att kon kommer ifrån den invanda miljön där mjölkning brukar ske och att man därigenom undviker att hon får mjölknedsläpp när de andra korna skall mjölkas.
6. Korna bör få lika mycket tillsyn under sinläggningen som efter kalvning.
Husdjursagronom Martin Odensten, institutionen för husdjurens utfodring och vård, SLU, försvarade fredagen den 10 mars 2006 sin avhandling Drying off the dairy cow – Effects on metabolism and udder health. Disputationen avsåg agronomie doktorsexamen. Opponent var Klaus Lönne Ingvartsen, Danmark.
Kontaktinformation
Martin Odensten, 018-67 29 48, 073-544 94 28, Martin.Odensten@huv.slu.se
Pressbild http://www.slu.se/?id=618
Olika mikrotillverkningsteknologier används för framställning av en stor mängd olika typer av komponenter och system i storleksordningen från några mm ner till 100 nanometer. Bilindustrin, automationsindustrin, telekomområdet, reproteknik, medicinsk teknik och bioteknisk apparatur är några områden där dessa används. Tanken är att de tekniker som utvecklas inom projektet ska tillämpas på bland annat mikroventiler, mikrospegelmatriser och komponenter för radiosystemteknik (RF-MEMS).
Dagens tillverkningstekniker för massframställning av mikrosystem är för det mesta desamma som används när man bygger upp integrerade kretsar – tyvärr tenderar dessa metoder att fungera mindre bra med andra material än de gamla välkända.
– Flera högkvalitativa material för olika mikrokontrollfunktioner finns redan. Till exempel minnesmaterial som alltid återtar en viss form, piezokeramiska material som omvandlar spänning till rörelse, och supersläta och supertunna kristallina skikt, som har precis rätt egenskaper för tillämpningar av den här typen. Anpassning av de nya högprestandamaterialen till mikrosystemtillverkningen är en av de stora utmaningarna när vi nu vill få fram nya tillämpningar, säger Wouter van der Wijngaart, docent vid avdelningen för Mikrosystemteknik på KTH och koordinator för hela projektet.
– Dessa nya teknologier kommer att tillåta en miniatyrisering av våra tryckregulatorkomponenter från flera centimeters storlek ner till bara några millimeter. Detta kommer förhoppningsvis att öppna en mycket större marknad för de aktuella produkterna. Vi förväntar oss också starkt reducerade produktionskostnader jämfört med dagens, säger Lars Göransson, vd för Pondus Instruments.
Q2M-konsortiet, som skapats just för att vidga gränserna för denna teknologi, följer två huvudstrategier: dels att använda dessa nya högkvalitativa material som en del i nya kompositmaterial, dels att utveckla nya sätt att foga ihop de olika materialen. I det senare fallet kan till exempel hela skikt av sådana nya material överföras till olika halvledar- eller polymer-mikrostrukturer genom ett slags limningsteknik.
Konsortiet består av högskolor och teknikutvecklingsbolag som var och en är expert och/eller pionjär på sitt speciella delområde men också av slutanvändare; tanken är att förankra idéerna i dagens faktiska industriella behov och därmed också säkra deras praktiska tillämpning och vidare utveckling.
Kontaktinformation
För vidare upplysningar:
Projektledare: Wouter van der Wijngaart, docent vid avdelningen för Mikrosystemteknik, KTH.
Tel. +46-733254021, E-mail: wouter@ee.kth.se
Lars Göransson, vd Pondus Instruments AB,
Tel. +46-8-383490, E-mail: lars.goransson@pondus-instruments.se
Det svenska samhället befinner sig i förändring som också sätter spår i skolans värld. Globalisering, internationalisering men även individualiseringen ställer nya krav på dagens lärare jämfört med tidigare. För att kunna realisera läraoplanens mål vad gäller demokratifostran, jämställdhet och värdegrund behöver lärarna ny kompetens inom området.
Värdegrundsfrågorna är aktuella och levande i debatten om dagens skola, och i skolan, det visar inte minst aktuella exempel som diskussionen om det ska vara tillåtet eller inte att bära slöja i skolan eller om elever som sympatiserar med organisationer som inte erkänner de demokratiska spelreglerna ska få betyg i samhällskunskap.
I Tidskrift för lärarutbildning och forskning, nr 1 2006, redovisas ett treårigt forskningsprojekt som handlar om värdegrundsfrågor i den nya lärarutbildningen.
Studien omfattar 17 av landets 21 lärarutbildningar. Resultatet av studien bekräftar delvis andra utvärderingar och larmrapporter om lärarutbildningens kvalitet. De blivande lärarnas förberedelse för att kunna realisera läroplanens mål inom värdegrundsområdet är bristfälligt
Projektet har letts av Gun-Marie Frånberg, Institutionen för interaktiva medier och lärande, Umeå universitet.
Forskningsprojektet går under namnet: Värdegrundsfrågor i den nya lärarutbildningen; etiska och moraliska dilemman i en föränderlig värld. Projektet har finansierats av Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté.
Tidskriften kan laddas ner på:
http://www.educ.umu.se/presentation/publikationer/lof/index.html
Kontaktinformation
Gun-Marie Frånberg nås på:
IML, institutionen för interaktiva medier och lärande, Umeå universitet
Tel: 090- 786 62 05
Mobil: 070- 255 62 05
E-post: gun-marie.franberg@educ.umu.se
Det ”klassiska” sättet att tillverka nya ämnen är att helt enkelt blanda de ingående byggstenarna (reaktanterna) och låta dem reagera under lämpliga förhållanden. När reaktionen är klar och den önskade produkten har bildats står man nästan alltid inför ett separationsproblem – hur ska produkten isoleras från oreagerat startmaterial, eventuella biprodukter och annat oönskat material i reaktionsblandningen? Även om många metoder finns tillgängliga för att uppnå denna separation så är de ofta både tidskrävande och arbetskrävande.
Ett alternativt tillvägagångssätt är att använda sig av så kallad ”fastfassyntes”. I denna metod fästs någon av den önskade produktens ingående byggstenar vid små pärlor av tvärbundna polymerer. Polymerpärlorna, som är 50-300 µm i diameter, kan liknas vid garnnystan där alla trådar är hopknutna så att de bildar en löst knuten ”nätboll”. Genom att fästa någon av de ingående byggstenarna vid polymerpärlorna underlättas isoleringen av produkten efter reaktionen. Produkten är bunden till pärlorna som är tillräckligt stora för att fastna i ett vanligt filter. Oönskat material kan därför helt enkelt sköljas bort genom filtret. Sedan kan man bygga vidare på den polymerbundna produkten eller koppla loss den med en kemisk reaktion för att erhålla den i ren form.
Fastfassyntes som metod uppfanns redan på 1960-talet och har använts i otaliga kemiska synteser. Polymerpärlorna som används tillverkas nästan alltid av polystyren. En nackdel med polystyren är dess hydrofoba karaktär som gör att pärlorna inte kan användas i vatten. Trots att alternativ till polystyren redan finns tillgängliga motiveras sökandet efter ytterligare alternativ av att varje ny typ av material ger nya unika reaktionsbetingelser.
– I mitt forskningsprojekt har vi tillverkat pärlor av polyvinylpyrrolidon (PVP) för detta ändamål. Dessa kan användas både i vatten och i flera organiska lösningsmedel, säger Jonas Engström.
Ingen har tidigare framställt pärlor helt baserade på PVP eftersom denna polymer byggs upp av enheter (monomerer) som är svåra att koppla ihop med andra sorters monomerer. Bildligt talat gör detta att det är väldigt svårt att på ett kontrollerat sätt knyta ihop trådarna i ”nätbollarna” och att införa handtag där produktens byggstenar kan fästas. Genom att tillverka nya varianter av PVP:s egna monomerer har detta problem kunnat undvikas.
– Förutom att möjliggöra tillverkning av PVP-baserade pärlor, kan de nya monomererna även användas till att framställa andra funktionella PVP-baserade material. Vi har bl.a. tillverkat material med attraktiva egenskaper för distribution av läkemedel i kroppen samt bärarmaterial för katalysatorer med skräddarsydda löslighetsegenskaper. Resultaten innebär en utvidgning av det redan enorma användningsområdet för polyvinylpyrrolidon, fortsätter Jonas Engström.
Avhandlingen ”Functional Copolymers of Polyvinylpyrrolidone” försvaras vid en offentlig disputation på Chalmers den 31 mars kl 10.15 i sal HA2, Hörsalsvägen 4, Göteborg.
Jonas Engström är uppväxt i Sunne i Värmland. Han har studerat på Karlstads universitet och arbetat i Uppsala på nuvarande GE Healthcare innan han började sin forskarutbildning på Chalmers.
Kontaktinformation
Mer information
Jonas Engström, Institutionen för kemi- och bioteknik, Polymerteknologi, Chalmers,
tel: 031-772 82 27, e-post: enjo@chalmers.se
Vid Mittuniversitetet bedrivs sedan 1997 en omfattande forskning om medier och demokrati vid Demokratiinstitutet och avdelningen för medie- och kommunikationsvetenskap. Professuren i politisk kommunikation var från början knuten till Demokratiinstitutet men övertogs sedan av Mittuniversitetet. Forskargruppen inom politisk kommunikation vid Mittuniversitetet är en av de ledande i landet och är också internationellt etablerad.
– Det känns roligt och utmanande att kunna fortsätta att forska inom området politisk kommunikation, säger Lars Nord. Vi kommer att fortsätta att envist granska relationen mellan medier och demokrati, men också rikta in oss på helt nya områden som till exempel partiers strategiska kommunikation i valrörelser och nya mediers roll i opinionsbildningen vid sidan av traditionella massmedier.
Lars Nord har varit anställd vid Mittuniversitetet sedan 1993. Han disputerade vid Stockholms universitet 2001 och blev samma år docent i statskunskap med inriktning mot politisk kommunikation vid Åbo Akademi. Lars Nord har sedan 1997 lett Demokratiinstitutets arbete, först som föreståndare och sedan som forskningsledare.
Lars Nord har skrivit ett stort antal böcker och artiklar om journalistik, medier och demokrati och också varit verksam som gästforskare vid utländska universitet. Han arbetar för närvarande med ett större forskningsprojekt om svensk mediepolitik, finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.
Lars Nord är född 1958 i Motala och har före sin akademiska verksamhet varit anställd som journalist, bland annat på Dagens Nyheter, Sundsvalls Tidning, Sveriges Radio och Sydsvenska Dagbladet.
Kontaktinformation
Frågor kan ställas till:
Lars Nord, 070-550 93 33, lars.nord@miun.se
– Motiveringen är att Louise Yngström har gjort stora insatser för institutionen. Hon har bland annat utveckla ett nytt forsknings- och utbildningsområde, varit ledamot av den samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, ledamot av DSV:s styrelse och byggt upp ett omfattande nationellt och internationellt nätverk inom säkerhetsområdet, säger Anita Kollerbaur, prefekt vid Institutionen för data- och systemvetenskap.
62-åriga Louise Yngström forskar i området säkerhetsinformatik och är anställd vid DSV sedan 1968.
Fakta om Bengt G Lundbergs stiftelse:
Bengt G. Lundberg (1946-2001), professor vid Institutionen för data- och systemvetenskap (DSV), hade som sista vilja att donera sin förmögenhet till DSV. Ändamålet med stiftelsen är att stödja institutionens professorer ekonomiskt för att de ska få större möjligheter att bedriva sin forskning.
Kontaktinformation
Anita Kollerbaur, prefekt, tfn 08-16 16 19, e-post anita@dsv.su.se
Louise Yngström, professor i data- och systemvetenskap, tfn 08-16 16 10 e-post louise@dsv.su.se webbsida http://www.dsv.su.se/~louise/
Vid de flesta universitet finns många olika studentföreningar för olika intresseområden, till exempel idrott, utbildningsprogram eller kultur. Att engagera sig i en studentförening är ett sätt att skaffa sig kunskaper, färdigheter och ett socialt nätverk utöver det som utbildningen erbjuder. Umeåforskaren Ulrika Widding har i sin avhandling studerat vilka ideala identiteter som skapas och odlas inom tre olika studentföreningar vid Umeå universitet. Studien bygger på 29 intervjuer med styrelsemedlemmar i utbildningsanknutna föreningar, samt analyser av bilder och texter på föreningarnas hemsidor.
I den mansdominerade förening som vänder sig till studenter inom tekniska och naturvetenskapliga ämnen, återfinns en skråmentalitet med medeltida traditioner. Idealbilden är en sorglös student som visar kamratskap genom studentfester, stora mängder alkohol och studentoverall. Ulrika Widding menar också att den maskulina identiteten uttrycks genom sånger med sexuellt innehåll, där den feminina gestalten ofta görs till ett objekt. Till skillnad från sina historiska föregångare ser sig dessa föreningsmedlemmar inte som någon framtida elit, utan som vanliga människor med en framtida karriär inom till exempel ett företag.
För studenterna i den kvinnodominerade vårdutbildningen är föreningen ett verktyg för att hävda sin rätt som omsorgsspecialister. Genom föreningen försöker de höja yrkesområdets och utbildningens relativt låga status. Enligt Ulrika Widding framhålls därför värdet av feminina symboler som ansvarsfullhet, förmåga att göra uppoffringar, omsorgskänsla och ordentlighet genom sociala evenemang där mat och trivsel står i fokus.
I motsats till de övriga föreningarna, råder en jämn könsfördelning inom studentföreningen för en samhällsvetenskaplig utbildning. Här vill medlemmarna se sig själva som samhällets framtida makthavare, och olika tillställningar ordnas där studenterna kan öva att föra sig i mer officiella sammanhang. Föreningen används för att påverka utbildningen och höja dess status, men att delta innebär också att träna sig i att ta rätten att tala och knyta sociala kontakter inför framtiden.
Fredagen den 31 mars försvarar Ulrika Widding, pedagogiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Identitetsskapande i studentföreningen: Köns- och klasskonstruktioner i massuniversitetet. Disputationen äger rum kl. 10.00 i hörsal E, Humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Agneta Linné, pedagogiska institutionen, Örebro universitet.
Kontaktinformation
För mer information, kontakta:
Ulrika Widding,
pedagogiska institutionen,
Umeå universitet,
tel: 090-786 78 17,
e-post: ulrika.widding@pedag.umu.se
Strävan efter att normalitet präglar många människors vardag, enligt Petra Roll Bennet.
– I dagens samhälle konfronteras vi dagligen med risker av olika slag, särskilt risker som kan relateras till hälsan.
I en avhandling om föräldrar med barn som lider av eksem undersöker Petra Roll Bennet hur föräldrar berättar om sin hantering av barnets ohälsa. Resultaten visar hur föräldrarna skapar mening i sitt sätt att hantera sina barns ohälsa i sitt dagliga familjeliv. Föräldrarnas berättande visar på sätt att förhålla sig till idéer om föräldraskap i dagens samhälle.
Petra Roll Bennet utgår i sitt arbete ifrån sociologen Giddens teori om så kallad reflexiv modernitet som bygger på principen att föräldraskapet måste ses som ett föränderligt och relationellt begrepp där kunskapen om och känslan för vad som är det rätta sättet att agera på är stadd i kontinuerlig förändring.
– Genom det konstanta flödet av ny kunskap, information och erfarenheter i såväl den stora som lilla världen ifrågasätts ständigt de åsikter och bedömningar många föräldrar har bildat sig, säger Petra Roll Bennet. Ett sätt att hantera den eventuella osäkerhet en sådan situation kan medföra är att försöka sträva efter att se det egna livet som något normalt.
Undersökningen bygger på intervjuer med 32 föräldrar till barn med eksem. Petra Roll Bennet kunde identifiera tre olika sätt att förhålla sig till barnens situation. 1) att som förälder veta vad man ska göra och göra det; 2) att veta hur man ska göra men inte alltid gör det; 3) att vara osäker men ändå försöka göra rätt.
– Oavsett vilken grupp föräldrarna tillhörde var bilden ändå entydig, menar Petra Roll Bennet. Hela gruppen utgick ifrån det egna familjelivet och tolkade barnets symptom inom ramen för detta.
Samtidigt förhöll föräldrarna sig till vad de fått veta genom massmedia och barnhälsovård.
– Där de två ”verkligheterna” fördes samman kunde man se att det hos föräldrarna fanns en strävan efter normalisering och bekräftelse på att barnet och familjen inte avviker.
Doktorsavhandlingens titel: Föräldraskapande och barnets hälsa. Föreställningar och berättande om barn med eksem.
Petra Roll Bennet kan nås på telefon 08-16 22 21 alt. 070-765 70 76, eller e-post petra@ped.su.se
För bild på Petra Roll Bennet eller exemplar av avhandlingen, ring universitetets pressnummer, tfn 08-16 40 90.
Åren 1947–49 utsattes en grupp patienter på Vipeholmsanstalten för ”sinnesslöa” för ett experiment i syfte att framkalla karies. De matades med kopiösa mängder av godis och kola, och många fick sina tänder helt förstörda. Men rent vetenskapligt var experimentet en stor framgång.
Folktandvården i Sverige startade 1938. Svenskarna hade vid den tiden en urusel tandhälsa, praktiskt taget alla hade karies. Misstanken fanns att en sockerrik diet framkallade karies, men vetenskapliga bevis saknades. 1945 beställde dåvarande Medicinalstyrelsen en undersökning. Det blev upptakten till Vipeholmsexperimenten.
Vipeholm, utanför Lund, var landets största anstalt för ”obildbara sinnesslöa” och hit förlades det dittills största experiment på människor som gjorts i Sverige.
Experimenten startade 1947
Elin Bommenel är historiker och doktorand vid Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet, och gör i sin avhandling en grundlig studie av Vipeholmsexperimenten. Hon är den första forskare som fått tillgång till originaldokumenten från försökstiden på Vipeholm. Hon beskriver hur forskarna befann sig i skärningspunkten mellan forskning och vård, och under starkt tryck av politiska och ekonomiska intressen. Sötsaksindustrin skänkte stora summor pengar och tonvis med choklad och kola till försöken.
Försöken hade inletts 1945 med av regeringen sanktionerade vitaminexperiment men lades 1947 om utan regeringens vetskap. Forskarna beslutade i samråd med Medicinalstyrelsen att istället börja provocera fram karies med hjälp av en extremt söt och klibbig diet. Dittills hade de anställda vid Vipeholm varit med i försöken men det gick inte nu, eftersom man snabbt upptäckte att det inte gick att kontrollera deras sötsaksintag.
50 personer fick sina tänder förstörda
I två år pågick sockerexperimentet. 1949 lade försöken om igen, till att pröva en mer ”normal” kolhydratrik diet. Då hade ca 50 av de 660 försökspersonerna fått sina tänder helt förstörda.
Sötsaksindustrin var inte glad åt resultaten, och forskarna dröjde med att publicera dem. När de väl offentliggjordes 1953 uppstod en kritisk debatt kring att de dröjt så länge. Forskarna anklagades för att vara köpta av industrin. Någon etisk debatt om upplägget på själva försöket blev det dock aldrig. Först på 1990-talet gjordes ett par studier av Vipeholmsförsöken ur etisk synvinkel, bland annat av två Linköpingsforskare: Bo Petersson och Bengt Erik Eriksson.
Samspel mellan politik och forskning
Elin Bommenel lyfter i sin avhandling fram samspelet mellan politik och forskning. Även om, eller kanske just för att, forskningen emanerade ur en politisk beställning var det viktigt för forskarna att få trovärdiga resultat. Det åstadkom de dels genom att vara oerhört noggranna i sina metoder, men också genom att avgränsa sig tydligt gentemot staten och industrin.
– Samtidigt som vetenskapen måste framstå som avskild från politiska intressen, för att vara trovärdig, så är den i praktiken inte objektiv, den ingår i politiken och i samhället.
Forskningen ledde till friskare tänder
Det här var politiskt beställd forskning. Nu blev det forskningsmässigt bra resultat, som också var politiskt användbara. 1957 drogs en stor upplysningskampanj för att motverka karies igång. Vipeholmsforskarnas resultat står sig ännu idag. I själva verket har vi dem att tacka för den goda tandhälsa som svenskarna uppnått. Priset fick betalas av patienterna med sina förstörda tänder.
