Bristande välfärd stärker hedersnormer. Det är en av slutsatserna som Örebroforskaren Rúna Baianstovu har kommit fram till efter en fördjupad analys av intervjuer med drygt 200 personer.
Hennes forskning visar på komplexa orsaker till segregationen, såsom bland annat socioekonomi, täthet i grannskapet mellan grupper av samma etnicitet samt känsla av inkludering i det svenska välfärdssystemet, vilket i sin tur kan kopplas till hedersrelaterat våld och förtryck.
Rörlighet motverkar hedersnormer
– Ingen av dessa faktorer kan ensam förklara varför hedersnormer ökar eller minskar i styrka. Min huvudslutsats är att slutenhet av olika skäl är avgörande för hedersnormernas och hedersvåldets uppkomst och upprätthållande. Mobilitet å andra sidan bidrar till att nya relationer skapas med människor utanför den slutna gruppen, vilket försvagar hedersnormer, säger Rúna Baianstovu, som forskar i socialt arbete vid Örebro universitet,
Faktorer med koppling till hedersnormer
Socioekonomi
Täthet i grannskapet mellan grupper av samma etnicitet, religion och nationalitet
Tillhörighet i statslösa etniska minoritetsgrupper
Känsla av inkludering i det svenska välfärdssystemet
Migrationsmönster
Lokala och mellanstatliga relationer
Pågående konflikter i den tidigare hemregionen och tiden man har bott i Sverige
Människors bakgrund i stater med och utan offentlig välfärd
Press från grannar
Bland de intervjuade finns personer med egna erfarenheter av att leva med någon form av hedersförtryck. Även personer som i sitt arbete på myndigheter och organisationer möter människor utsatta för hedersrelaterat våld eller förtryck är representerade.
I intervjumaterialet framkommer det tydligt att hedersnormer existerar i både fattiga och i familjer med högre inkomst. Grannskapet har också betydelse – familjer som lever tätt inpå andra som värnar om starka hedersnormer känner pressen att göra samma sak.
Arbete utanför närmaste kretsen
– Det är det interna beroendet i gruppen som stärker hedersnormer. Vi ser till exempel att arbete utanför kretsen av släkt och minoritetsgrupp har betydelse för graden av mobilitet, vilket i förlängningen försvagar hedersnormer, säger Rúna Baianstovu.
Särskilt utsatta är personer, ofta kvinnor, som migrerar på grund av äktenskap och blir beroende av en man som kan försörja dem.
– Kvinnor blir isolerade och osynliga för välfärdssamhället eftersom uppehållstillstånd baseras på anknytning och mannens möjlighet att försörja dem. Det ökar risken för våld.
Misstro mot myndigheter
Analysen visar också tydligt att familjer som bor i områden med socioekonomiska utmaningar och med ursprung i länder där staten är förtryckande eller obefintlig kan ha svårt att lita på olika myndigheter. Det kan handla om föräldrasamtal i skolan, kontakt med socialtjänst eller sjukvård.
– Intervjupersonerna nämner en känsla av negativ särbehandling och oro för att inte bli väl behandlade. Men tillit till majoritetssamhället formas av både erfarenheter före ankomsten till Sverige och under tiden i Sverige. Det innebär att staten har inflytande över människors tillit, förklarar Rúna Baianstovu.
Välfärdssystem som inkluderar alla
De senaste åren har även ansvaret för de nyanlända i allt högre utsträckning vilat på anhöriga. Det skapar tätare ekonomiska, sociala och kulturella band inom en sluten grupp, samtidigt som avståndet till andra grupper och samhället ökar.
– Ett samhälle som vill skydda människor från våld inom familjer och som vill försvaga starka släktskapsband kan bara göra det om det finns ett välfärdssystem som inkluderar alla, säger Rúna Baianstovu.
Om forskningen
Rúna Baianstovu har, på uppdrag av regeringen och Delmos (Delegationen mot segregation), undersökt hur segregation i vårt samhälle påverkar uppkomst, upprätthållande och förändring av hedersnormer.
Rúna Baianstovu har gjort en fördjupad analys av intervjuer med 235 personer som gjordes i samband med kartläggningen av hedersförtryck i storstäderna 2018 – en studie som hon ledde.
Resultaten av hennes forskning visar på komplexa orsaker till segregationen som i sin tur kan kopplas till hedersrelaterat våld och förtryck.
Hormonsänkande behandlingar, även kallade endokrina behandlingar, har länge använts efter tumöroperation för att minska risken för att bröstcancerceller ska spridas, men det har varit oklart hur lång tid efteråt som behandlingen ger ett skydd. Många cancerformer har en kort återfallsrisk, vanligtvis inom några år.
För patienter med hormonkänslig bröstcancer sträcker sig dock återfallsrisken ofta över flera decennier. Cirka 80 procent av alla som får diagnosen bröstcancer har östrogenreceptor-positiv bröstcancer vilket innebär att östrogen stimulerar cellen till celldelning så att tumören växer. Eftersom många kvinnor diagnostiseras med bröstcancer i relativt ung ålder är kunskap om behandlingens långsiktiga effekt mycket viktig.
Mindre risk för fjärrmetastaser
Baserat på en tidigare studie, som genomfördes mellan 1990 och 1997, har forskare vid Karolinska Institutet nu undersökt den långsiktiga behandlingsnyttan av hormonsänkande behandling hos 584 premenopausala kvinnor med östrogenreceptor-positiv bröstcancer. Studien inkluderar även en kontrollgrupp som inte hade fått någon hormonsänkande behandling.
– Vi kunde se att efter 20 år hade risken att utveckla fjärrmetastaser, det vill säga spridning till andra organ, minskat bland de kvinnor som hade fått hormonsänkande behandling med läkemedlen tamoxifen eller goserelin eller en kombination av båda, jämfört med de som inte hade fått någon hormonsänkande behandling, säger Annelie Johansson, postdoktor på institutionen för onkologi-patologi, Karolinska Institutet.
Möjligt att förutse framtida risk
Forskarna har under de senaste åren även analyserat patienternas tumörer från den tidigare studien med hjälp av modern teknik. De har till exempel undersökt olika bröstcancermarkörer, såsom östrogenreceptorn och progesteronreceptorn samt tumörernas genuttryck med hjälp av en så kallad gen-risk-signatur.
Signaturen mäter aktiviteten hos 70 olika gener vilket summeras till en riskpoäng. Det gör det möjligt att i ett tidigt skede kunna förutse tumörcellernas framtida utveckling och på så sätt kategorisera patienterna i låg respektive hög genomisk risk.
Viktigt att anpassa behandlingen
– Tumörerna hos patienter med hög genomisk risk har oftast en högre cancertillväxt. Dessa patienter har därför en tidigare risk för återfall och behöver då en mer aggressiv behandling, till exempel med goserelin som snabbt och effektivt minskar östrogennivåerna. Patienter som har en mindre aggressiv sjukdom verkar däremot ha en långsiktig risk för återfall. I dessa fall verkar tamoxifen erbjuda ett bättre skydd, säger Annelie Johansson.
Även om studien är relativt liten, belyser den vikten av individanpassad behandling inom hormonkänslig bröstcancer. För vissa patienter kan en mer aggressiv behandling vara nödvändig för att överleva, medan en mildare behandling kan räcka för andra vilket minskar bieffekterna och ger bättre livskvalitet. Uppföljande studier behövs dock innan större ändringar i behandlingsrekommendationer kan genomföras.
– För att ytterligare förstå den långsiktiga risken, behandlingsnyttan och skillnader i samband med ålder kommer vi nu att applicera maskininlärningsmetoder för bildanalys av bröstcancertumörer för att vidare undersöka tumörers olikheter, säger Linda Lindström, forskargruppsledare vid institutionen för onkologi-patologi, Karolinska Institutet.
– Kylaktiverad brun fettvävnad tävlar med tumörerna om glukos och kan hjälpa till att hämma tumörtillväxt i möss. Våra resultat tyder på att exponering för kyla kan vara en lovande ny metod för cancerterapi, men det behöver valideras i större kliniska studier, säger Yihai Cao, professor vid institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi vid Karolinska Institutet och korresponderande författare.
I studien jämförde forskarna hur kalla respektive varma levnadsförhållanden påverkade tumörtillväxt och överlevnad hos möss som hade olika typer av cancer, till exempel kolorektal*-, bröst- och bukspottkörtelcancer. Mössen som levde i rumstemperaturer på 4 grader hade betydligt långsammare tumörtillväxt, och levde nästan dubbelt så länge, jämfört med möss som levde i rumstemperaturer på 30 grader.
*cancer i tjock- eller ändtarmen
Kylan stimulerade sockerupptaget
För att ta reda på hur det kommer sig analyserade forskarna cellreaktioner i vävnader och studerade hur sockret, glukosen, i kroppen absorberades. Cancerceller använder vanligtvis stora mängder socker för att växa.
Då fann de att kalla temperaturer stimulerade sockerupptaget i den bruna fettvävnaden, den typ av fett som omvandlar energi till värme för att bibehålla en jämn kroppstemperatur. Samtidigt var sockersignalerna knappt märkbara i tumörcellerna.
Gav dryck med socker
När forskarna tog bort det bruna fettet, eller proteinet UCP1 som är avgörande för dess ämnesomsättning, så försvann den gynnsamma effekten av kylexponeringen och tumörerna växte i samma takt som cancercellerna som hade exponerats för högre temperaturer. Den hämmande effekten försvann även när forskarna gav mössen en dryck med hög sockerhalt.
– Ett högt intag av sockrade drycker ser ut att förstöra den gynnsamma effekten av kalla temperaturer på cancerceller. Det tyder på att en begränsad tillgång till glukos sannolikt är en av de viktigaste metoderna för att hämma tumörtillväxt, säger Yihai Cao.
Liknande effekter på människor
För att studera resultatens relevans för människor rekryterade forskarna sex friska vuxna och en patient med cancer som genomgick cellgiftsbehandling. Med hjälp av bildtekniker som positronemissionstomografi (PET) såg forskarna att en betydande andel brunt fett aktiverades runt nacken, ryggraden och bröstkorgen hos friska vuxna som i shorts och t-shirt vistades i ett rum med en sval temperatur på 16 grader i upp till sex timmar per dag under två veckor.
Patienten med cancer vistades svalt klädd i ett rum på 22 grader under en vecka och därefter i ett rum på 28 grader i fyra dagar. Tidigare forskning har visat att även om det finns stora individuella skillnader så anses en behaglig yttertemperatur ligga på runt 28 grader, den termoneutrala zonen, för en människa i vila. Bildundersökningen visade att glukosupptaget i det bruna fettet ökade hos cancerpatienten samtidigt som glukossignalerna från tumörcellerna minskade vid den lägre jämfört med den högre temperaturen.
– Dessa temperaturer tolereras väl av de flesta människor. Vi är därför hoppfulla att kylterapi och aktivering av brun fettvävnad med andra metoder som läkemedel kan bli ytterligare ett verktyg i verktygslådan för behandling av cancer, säger Yihai Cao.
Yihai Cao, professor, Institutionen för mikrobiologi, tumör- och cellbiologi, Karolinska Institutet, yihai.cao@ki.se
Ohövlighet är lågintensiva negativa handlingar som bryter mot normer för respekt på arbetsplatsen. Det är dock inte alltid att den ohövlige förstår hur beteendet landar.
– Beteendet kan vara subtilt, tvetydigt och inte alltid lätt att definiera. Det kan handla om en nedlåtande kommentar, att inte bjuda med på fikat, att inte lyssna på någon eller att himla med ögonen, säger Kristoffer Holm, postdoktor inom organisationsstudier vid Malmö universitet.
Undersökt maktrelationer på arbetsplatser
I en studie har han och Tomas Jungert, Lunds universitet, undersökt maktrelationer och vad som gör att personer säger ifrån om de bevittnar ohövlighet. I studien fick personer skatta andras makt på arbetsplatsen kopplat till hur allvarliga olika situationer var och hur man själv skulle agera. Studien visar att om förövaren har mycket makt i relation till den som utsätts, upplevs situationen av vittnet som mer allvarlig, och vittnet har en ökad tendens att säga ifrån. I situationer som anses allvarliga är vittnen mer benägna att erbjuda sitt stöd till den som blivit utsatt.
– Resultaten är särskilt viktiga eftersom ohövliga beteenden ofta är svåra att sätta fingret på. Men forskningen visar att även lågintensiva beteenden från personer utan mer upplevd makt kan ha negativa konsekvenser, och det är viktigt för åskådare att komma ihåg att även subtila kränkningar kan vara allvarliga.
Kopplat till minskat välbefinnande
Ohövlighet för med sig negativa konsekvenser, både för den som utsätts och för den som bevittnar ohövlighet, vilket Kristoffer Holm sett i sin tidigare forskning.
– Det är kopplat till minskat välbefinnande, sömnsvårigheter och andra somatiska och psykiska stressymtom. Ohövlighet gör också att personer är mer benägna att söka sig till en annan arbetsplats.
Ohövlighet kan smitta
Om ohövlighet får pågå utan att någon ingriper kan den i värsta fall bli en del av arbetsplatskulturen. Tidigare studier visar att de som är mest benägna att själva utöva ohövlighet är de som sett andra vara det. Ohövlighet kan med andra ord smitta.
– Vi kan bli mer benägna att ta efter om beteendet redan normaliserats. Människor beskriver att man dras in i det i den sekunden. Man tänker inte sig för och svarar i samma ton.
Föregå med gott exempel
Kristoffer Holm forskar nu om en metod, med förlaga i USA, för ökad hövlighet och ett gott socialt klimat på svenska arbetsplatser. Med regelbundna workshoppar under flera månader lyfter medarbetarna fram olika positiva beteende. Metoden har tidigare lett till ökad tillit till ledningen, högre arbetstillfredsställelse och delvis även till färre sjukskrivningar.
– Centralt är att arbetsgruppen själv identifierar vad som är bra upplevelser, hur de främjas och hur fallgropar kan undvikas.
– Vi kan alla hjälpas åt för att minska sådana beteenden på jobbet. Att själv föregå med gott exempel genom att vara hövlig är ett sätt. Ett annat är att markera tydligt, på ett respektfullt sätt, om man blir åskådare till ohövlighet.
Forskning om ohövlighet
En studie av Torkelson, Holm och Bäckström, från 2016 visar att ohövlighet på svenska arbetsplatser ligger på jämförbar nivå som exempelvis i USA. Av cirka 3 000 svenskar i olika branscher svarade 73 procent av dem att de utsatts för ohövlighet på jobbet och runt 66 procent uppgav att de själva betett sig ohövligt mot kollegor.
Så gjordes forskningen
Studien bygger på enkäter med personer från 13 olika branscher, exempelvis byggnads, administration och vård. I en delstudie fick 160 personer beskriva en ohövlig situation och bedöma den i allvar och maktrelation mellan personerna. I en annan delstudie tog 183 personer ställning till olika scenarier och sedan till allvaret i situationen och deras motivation till att ingripa.
Kristoffer Holm, postdoktor inom organisationsstudier vid Malmö universitet, kristoffer.holm@mau.se
Män dör i genomsnitt flera år yngre än kvinnor, en skillnad som tidigare studier kopplat till förlust av Y-kromosomen i vita blodkroppar hos män. Denna mycket vanliga, genetiska förändring uppkommer under livet och kallas mLOY (mosaic Loss Of Y) och ses hos minst 20 procent av 60-åriga och 40 procent av 70-åriga män. Tidigare studier har visat att män med mLOY i blodet har en ökad risk att drabbas av åldersrelaterade sjukdomar som cancer och Alzheimers sjukdom.
I den aktuella studien visas att män med mLOY i blodets vita blodkroppar även har en förhöjd risk att dö av hjärt-kärlsjukdom, den vanligaste dödsorsaken hos människor.
Skador på inre organ
Det har inte tidigare varit känt om mLOY i blodets vita blodkroppar har en direkt inblandning på sjukdomsutvecklingar i andra organ. I den aktuella studien beskrivs ett nytt orsakssamband då forskarna använde gensaxen CRISPR för att generera musmodeller med mLOY i de vita blodkropparna. De fann att mLOY orsakade direkta skador på djurens inre organ och att möss med mLOY hade kortare överlevnad än möss utan mLOY.
– I de musmodeller som användes i studien eliminerades Y-kromosomen från musens blodkroppar för att efterlikna mLOY hos människa och vi analyserade sedan vilka konsekvenser det fick. Undersökningen av mössen med mLOY visade en ökad ärrbildning i hjärtat, så kallad fibros. Vi ser att mLOY orsakar denna fibros, vilket leder till en försämring av hjärtfunktionen i musmodellen, säger Lars Forsberg, universitetslektor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet, som har lett studien tillsammans med professor Kenneth Walsh, University of Virginia, USA.
Ökad risk för hjärt-kärlsjukdom
Forskarna kunde också bekräfta orsakssambandet som de sett i musmodellen med epidemiologiska studier på människa där de fann att mLOY är en ny signifikant riskfaktor för död i hjärt-kärlsjukdom hos män. Dessa studier utfördes med hjälp av data från UK Biobank, en databas med genetisk och hälsoinformation från en halv miljon normalt åldrande individer som var mellan 40 och 70 år vid studiens start. Män med mLOY i blodet vid studiens början visade sig ha ungefär 30 procent ökad risk att dö av hjärtsvikt och andra typer av hjärt-kärlsjukdom efter drygt elva års uppföljningstid.
– Vi såg även att män med högre andel vita blodkroppar med mLOY i blodet har en större risk att dö av hjärt-kärlsjukdom. Detta samband är i linje med resultaten från musmodellen och indikerar att mLOY har en direkt fysiologisk effekt även hos människa, säger Lars Forsberg.
Funnit möjlig behandling
Studien beskriver alltså för första gången en mekanism för hur mLOY i blodet kan orsaka sjukdom i andra organ och identifierar även en möjlig behandling. De nya fynden visar nämligen att mLOY i en viss typ av vita blodkroppar i hjärtat hos möss, så kallade hjärtmakrofager, stimulerar en känd signalväg som leder till ökad fibros. När forskarna blockerade denna signalväg kunde de sjukliga förändringarna på hjärtat som orsakades av mLOY återställas.
– Kopplingen mellan mLOY och fibros är mycket intressant, särskilt med tanke på nya behandlingsstrategier för hjärtsvikt, lungfibros och vissa cancerformer som går ut på att motverka uppkomsten av fibros. Män med mLOY skulle kunna utgöra en patientgrupp som svarar extra bra på sådan behandling, säger Lars Forsberg.
Lars Forsberg, universitetslektor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet, lars.forsberg@igp.uu.se
– Det är första gången man har visat att växter verkligen kan rena jorden från föroreningar på industrimark under en längre tid, säger Maria Greger, docent i växtfysiologi vid Stockholms universitet. Hon har under 30 år lett forskning i ämnet fytoremediering, i vilket man använder växter för att rena mark, vatten och luft från föroreningar.
Använde klon av vide
Tidigare har det ansetts ta för lång tid, över hundra år, att rena jorden med hjälp av växter. Men nu gör både odlingsteknik och växtval detta möjligt. Videväxten som används är av en specifik klon, som är bra på att ta upp tungmetaller från jorden.
– Vi observerade en signifikant minskning av de flesta föroreningar i jorden redan efter ett år. I denna undersökning har vi efter tio års rening fått ner vissa ämnen under Naturvårdsverkets gränsvärden.
Tungmetaller från mekanisk verkstad
I undersökningen planterades videväxter i form av sticklingar av Salix Viminalis på en tomt i Sunnersta, Uppsala, i juli 2003. Där hade det legat en mekanisk verkstad under 1900-talet och tomtägaren ville pröva en billigare metod att rena marken på.
– Där stod växterna och renade marken med minimal skötsel. Metoden fungerar väl och skulle kunna användas på andra förorenade tomter istället för den vanliga och dyrare metoden att gräva bort jorden och lägga den på tipp, vilket egentligen är att bara flytta problemet. På så sätt skulle många flera förorenade områden kunna renas, även riktigt stora ytor, som det blir på tok för dyrt att gräva bort jorden på, säger Maria Greger.
Så gjordes forskningen
Jordprover samlades in årligen från 2005 till 2015 och analyserades för tungmetaller, arsenik, PCB och PAH.
Efter 10 års behandling hade följande ämnen minskat (minskning inom parentes):
Maria Greger, docent i växtfysiologi vid Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet, maria.greger@su.se
Enorma mängder av den kraftfulla växthusgasen metan finns lagrade i våra havsbottnar i en isliknande form som kallas metanhydrat. I över tre decennier har forskare framhållit att varmare hav kan leda till att naturligt förekommande metanhydrat smälter och att stora mängder metan plötsligt kan frigöras och släppas ut från havsbottnarna. Detta kan i sin tur förstärka den pågående klimatuppvärmningen, om metanet når atmosfären.
Mikroorganismer konsumerar metan
Metanhydrat förekommer i huvudsak i sediment på havsdjup av flera hundra meter. När haven värms upp och metanhydrater smälter antas dock en stor del av det frigjorda metanet konsumeras av mikroorganismer, det ”mikrobiella filtret”, innan det ens når ut i havet.
Det finns kunskapsluckor kring de processer som styr metanutsläpp från våra havsbottnar. En viktig frågeställning handlar om huruvida den redan pågående globala uppvärmningen kan leda till en så snabb frigörelse av metan att det överrumplar och passerar förbi det naturliga mikrobiella filtret.
Ny modell kombinerar olika processer
I en ny studie har forskare utvecklat och kombinerat en ny datamodell som beskriver filtrets biologiska beteende med en modell som beskriver havssedimentens fysiska beteende. Den fysiska delen tar med processer som till exempel hur sprickor bildas i sedimenten när metanhydrat smälter, genom vilka metan effektivt kan transporteras mot havsbottnen och ut i havet.
– Det mikrobiella filtret lever och består av mikroorganismer som äter metan. Vår forskning visar att filtrets kapacitet att konsumera metan inte hinner anpassas tillräckligt snabbt om mängden metan ökar hastigt, säger Christian Stranne, biträdande lektor vid Institutionen för geologiska vetenskaper, Stockholms universitet.
Filtret anpassar sig långsamt
Christian Stranne förklarar:
– Föreställ dig att mängden metan som transporteras genom sedimenten plötsligt ökar drastiskt. Detta är något vi kan förvänta oss om haven fortsätter att värmas upp i vissa områden där metanhydrat finns inlagrat i sedimenten. Det kan ta många årtionden innan det naturliga mikrobiella filtret har ställt in sig och byggt upp sin kapacitet att konsumera metan. Vår studie visar att under den tiden, innan filtret ställt in sig, kan stora mängder metan släppas ut från våra havsbottnar. Filtret förväntas gå från att ta hand om cirka 90 procent av metanet idag till mindre än 5 procent under en hundraårsperiod, om uppvärmningen av haven sker i en takt snabbare än 1 °C per 100 år.
Trots detta tidsfönster, då filtrets förmåga att konsumera metan är kraftigt begränsat, så finns det ytterligare mikrobiella processer i havet som bryter ner det metan som släpps ut från havsbottnen. Dessa processer gör det i princip omöjligt för större mängder av det frigjorda metanet från djupa havsområden att nå atmosfären – men de metoder som presenteras i den här studien kan också tillämpas på grunda havsområden där en stor del av det metan som släpps ut förväntas nå atmosfären.
Uppvärmningstakten spelar roll
– Vår studie visar att man inte kan förlita sig på att mikroorganismer i sedimenten kommer att ta hand om problemet, säger Christian Stranne och fortsätter:
– Metanhydrater utgör ett enormt kolförråd i klimatsystemet, så det är av stor vikt att vi studerar och lär oss hur det påverkas och eventuellt interagerar med klimatförändringar på långa och, som är fallet i den här studien, relativt korta tidsskalor.
Men uppvärmningstakten har stor betydelse:
– Våra resultat tyder på att om havet värms upp i en takt väsentligt långsammare än 1 °C per 100 år så kan filtret hänga med i utvecklingen och förbli effektivt. Tyvärr ser vi dock högre uppvärmningstakter än så i vissa havsområden, säger Christian Stranne.
Christian Stranne, biträdande lektor vid Institutionen för geologiska vetenskaper, Stockholms universitet, christian.stranne@geo.su.se
Vid behandling av akut myeloid leukemi brukar patienter svara bra på cellgiftbehandlingar, men det finns en stor risk för återfall i sjukdomen inom två år. Sällsynta tumörspecifika mutationer i patientprover fungerar som utmärkta markörer för att övervaka förloppet av maligna sjukdomar och svar på behandlingen. Behovet av förbättrade analystekniker för bred användning är därför stort.
Kan upptäcka 1 av 100 000 celler
Nu har forskare vid Uppsala universitet tagit fram en mycket känslig och selektiv teknologi, så kallade superRCA-analyser, som snabbt och mycket specifikt kan detektera cancerspecifika DNA-mutationer i mycket låga frekvenser i DNA-prover.
– Med den nya teknologin går det att påvisa cancer även om de elakartade cellerna utgör så lite som en av 100 000 celler, alltså långt tidigare vid återinsjuknande än med andra metoder. Därmed kan man snabbare starta en ny behandling, säger Ulf Landegren, professor i molekylärmedicin vid institutionen för immunologi, genetik och patologi.
SuperRCA-analys
SuperRCA-analysen har vidareutvecklats av Lei Chen, utifrån den så kallade Padlock Probe-metoden som beskrevs av Ulf Landegrens forskargrupp redan 1994, och som sedan har utvecklats vidare inom ett antal företag. I dag är analysmetoden spridd i hela världen.
Vid superRCA används padlock-prober tillsammans med två på varandra följande så kallade rullande cirkelreaktioner för att med hög specificitet bygga nystan av DNA. Man kan sedan med hjälp av en flödescytometer räkna hur många av dessa nystan som bär mutationer som visar att de kommer ifrån de sjuka cellerna.
Flödescytometrar finns på många sjukhus men de används normalt för analys av celler. I den aktuella studien undersöktes dna-sekvenser i prover från antingen benmärg eller blod för att följa förloppet hos patienter som behandlas för akut myeloid leukemi (AML).
Behandling vid leukemi en balansgång
Studien visar att teknologin kan användas för tidig upptäckt av återinsjuknande i sjukdom och som en grund för omedelbar förändring av behandlingen. Det gör det lättare att sätta in rätt behandling i rätt tid, konstaterar Ulf Landegren.
– Vid behandling av leukemi är det alltid en balansgång att inte behandla för lite, för då återkommer tumören, men heller inte för hårt. Då finns risken att patienten skadas eller dör av själva behandlingen.
Den nya teknologin har stora fördelar jämfört med metoder som används inom vården idag. Det tar ungefär tre timmar från att provet har lämnats in till att det finns ett provsvar.
– Det passar bra in i arbetsflödet på ett sjukhus, eftersom den utrustning som behövs redan finns på plats. Så vi hoppas att teknologin ska kunna användas inom sjukvården framöver, säger Ulf Landegren.
Ulf Landegren, professor i molekylärmedicin vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, ulf.landegren@igp.uu.se, Lucia Cavelier, adjungerad universitetslektor vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, lucia.cavelier@igp.uu.se
Det pågår mycket medicinsk forskning om vilka mekanismer som leder fram till havandeskapsförgiftning, men när det gäller omvårdnadsbiten och bemötandet av de kvinnor som drabbats, har det inte forskats lika mycket.
– Genom forskningsstudierna har vi därför valt att få de blivande mödrarnas perspektiv på ett potentiellt livshotande tillstånd, säger Maria Andersson, barnmorska på Skånes universitetssjukhus i Malmö och doktorand vid Lunds universitet.
Havandeskapsförgiftning skadar blodkärlen
Havandeskapsförgiftning (preeklampsi) beror på att inflammatoriska ämnen från en dåligt fungerande moderkaka, läcker över till mammans blod, vilket gör att hennes immunförsvar reagerar. Det innebär i sin tur att blodkärlen skadas och blodtrycket stiger, samt att ett flertal organ påverkas. Barnet hon bär blir också påverkat, där drygt en tredjedel får en tillväxthämning och många måste förlösas i förtid.
I studierna framkom att kvinnorna hade mycket dålig kunskap om vad tillståndet innebar, både för dem själva och för fostret. Många insåg inte varför man kontrollerade blodtryck och urin på mödravårdscentralen och informationen om uppföljande kontroller varierade, beroende på vilken barnmorska som var ansvarig.
– Det är viktigt att kvinnor känner till vilka symtom de ska vara uppmärksamma på och de som drabbas har rätt att få veta vad det innebär, vilken vård som planeras samt vilka risker det ger senare i livet, säger Maria Andersson.
Behöver tydlig information
När de blivande mödrarna blev inlagda för sin havandeskapsförgiftning tyckte de att informationen var fragmentarisk och otydlig och hade svårt att förstå de komplicerade medicinska termerna som vårdpersonalen använde. De hade även behövt skriftlig information om tillståndet.
– Att inte förstå vad som händer innebär osäkerhet och stress. En del insåg att preeklampsin kunde skadade fostret och dem själva, medan andra inte förstod allvaret i sin sjukdom förrän efter födseln eller vid utskrivningssamtalet, säger Therese Hansson, leg läkare vid Ystad barnklinik.
Igångsättning kan bli nödvändigt
Enda ”boten” för havandeskapsförgiftning är att sätta igång förlossningen och ibland måste det göras innan graviditeten är fullgången. En tidig förlossning i kombination med en låg födelsevikt kan innebära att barnet måste vårdas på neonatalavdelning, vilket upplevdes som mycket traumatiskt för mammorna. Dels blev de separerade från sina barn, dels upplevde de att deras egna vårdbehov kom i andra hand och de kände sig inte involverade i vårdplaneringen.
Risk för följdsjukdomar
Vid havandeskapsförgiftning förändras de innersta lagren av blodkärlen för alltid, vilket medför att de blir stela och oelastiska. Det leder till att kvinnan har en ökad risk att utveckla högt blodtryck, stroke, hjärt-kärlsjukdomar och diabetes, tillstånd som ofta debuterar tidigare än normalt, ibland redan vid 40–45 årsålder.
– Efter utskrivningen blir kvinnorna därför hänvisade till sin vårdcentral, men får själva ta ansvar för att gå på hälsouppföljning resten av livet. Därför är det oerhört viktigt att dessa kvinnor verkligen förstår vilka risker det finns och att de är extra noga med att ta hand om sin hälsa, förklarar Therese Hansson.
Kan få förebyggande medicin
Idag finns bra rutiner och screeningar för att upptäcka diabetes, men fram till hösten 2019 har det inte funnits motsvarande screeningar för havandeskapsförgiftning. Detta trots att döttrar till mammor som haft havandeskapsförgiftning löper åtta gånger högre risk att själva drabbas.
– Under 2019 publicerades nya nationella riktlinjerna för preeklampsivård vilket nu innebär att kvinnor screenas noga och de som har riskfaktorer erbjuds förebyggande läkemedel under graviditeten. Efter att min studie publicerades hösten 2021 får nu kvinnor på SUS även skriftlig information om preeklampsi. En patientförening som kan ge stöd till drabbade kvinnor har också bildats, avslutar Maria Andersson.
Hajar och rockor, som är broskfiskar, har ansetts sakna förmåga att medvetet alstra ljud, men ny forskning tyder på att detta är en missuppfattning. Forskare från Sverige, Spanien och Australien har visat att minst två arter av stingrockor avsiktligt producerar ljud, vilket troligen är ett försvars- eller varningsbeteende.
Har saknats bevis
– Vi vet att över 990 arter av benfiskar kan framkalla ljud, säger huvudförfattaren Lachlan Fetterplace, som är forskare vid institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Broskfiskar däremot, har i allmänhet ansetts vara tysta och fram tills nu har det inte funnits några bevis för att de avsiktligt ger ifrån sig ljud.
Bevis för att vilda rockor avsiktligt framkallar ljud
I en vetenskaplig artikel presenterar och analyserar författarna flera inspelningar från Australien och Indonesien där vilda fiskar av två arter av stingrocka (Urogymnus granulatus och Pastinachus ater) avsiktligt producerar ljud. Lätena från båda arterna kännetecknas av en serie mycket korta och kraftiga klickljud och syftet tycks vara kopplat till varnings- eller försvarsändamål. I alla videoinspelningar började rockan att producera ljud när filmaren kom riktigt nära, och upphörde när avståndet ökade igen.
Efterlyser inspelningar och observationer
Det finns över 1 200 arter av hajar och rockor, och det är möjligt att fler av dessa också kan alstra ljud och att det redan finns inspelningar av sådana observationer som ännu inte har redovisats. Författarna uppmuntrar därför medborgarforskare och andra forskare som har fler exempel att ta kontakt.
– Att vi först nu insåg att dessa vanligt förekommande stingrockor producerar ljud, visar återigen hur mycket vi fortfarande har att lära oss om haven, säger Lachlan Fetterplace.
– Våra resultat visar på tydliga könsskillnader i vården av kronisk njursjukdom till kvinnors nackdel. Vi tror att insatser för att förbättra situationen och säkerställa en jämlik vård kan minska både samhällets och individens börda av den här sjukdomen, säger Juan Jesus Carrero, professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik,Karolinska Institutet.
Kronisk njursjukdom drabbar 1 av 10
Kronisk njursjukdom drabbar ungefär tio procent av befolkningen och kännetecknas av en stadig försämring av njurarnas funktion. Sjukdomen märks sällan på ett tidigt stadium, men kan skada många olika vävnader och organ i kroppen och är förknippad med en ökad risk för flera andra sjukdomar.
Det har visat sig finnas skillnader mellan könen i förekomst, utveckling och utfall av kronisk njursjukdom. Det skulle kunna förklaras av biologiska skillnader mellan kvinnor och män, men även av skillnader i kvalitet på den vård som ges. Rekommendationerna för hur personer med risk för kronisk njursjukdom eller bekräftad sådan sjukdom ska diagnostiseras, följas och behandlas är desamma oavsett kön.
220 000 personer studerades
I den aktuella svenska studien har forskarna undersökt skillnader mellan män och kvinnor i rutinvården för kronisk njursjukdom. Studien omfattade över 220 000 personer, identifierade när de för första gången uppvisade nedsatt njurfunktion
Inom de följande arton månaderna fick fler män än kvinnor diagnosen kronisk njursjukdom: åtta respektive tre procent. Skillnaden mellan könen noterades oavsett njursjukdomens stadium.
Män fick oftare träffa njurläkare
Det var ungefär dubbelt så sannolikt för män att komma till en njurläkare inom 18 månader efter att den nedsatta njurfunktionen identifierades. Detta gällde oavsett njursjukdomens stadium, förekomsten av albumin i urinen eller skälet till remittering.
– Det här är personer med trolig kronisk njursjukdom och vår studie visar att kvinnor har mindre chans att få samma njursjukvård som män. Bara att få diagnosen är viktigt av flera skäl, till exempel för möjligheten att remitteras till njurspecialist och för att andra läkare blir medvetna om sjukdomen och kan undvika att skriva ut läkemedel som kan skada njurarna ytterligare, säger Oskar Swartling, doktorand vid institutionen för medicin, Karolinska Institutet.
Kreatininvärdet följdes ofta upp
Hos en hög andel av deltagarna, 91 procent av männen och 87 procent av kvinnorna, hade njurfunktionen följts genom att kreatininvärdet mättes minst ytterligare en gång inom de kommande 18 månaderna. Andelen där albumin i urinen mättes var lägre: 34 procent bland männen och 28 procent bland kvinnorna.
Skillnaderna mellan könen minskade men kvarstod när forskarna justerade för samsjuklighet, läkemedel och utbildningsnivå, och sågs även bland personer med bekräftad kronisk njursjukdom efter upprepad testning.
Skillnader i uttag av läkemedel
Generellt använde en högre andel av männen läkemedel av typen RASi (renin-angiotensin-systeminhibitorer), som är de huvudsakliga läkemedlen för att bromsa sjukdomen – 56 procent av männen jämfört med 47 procent av kvinnorna gjorde det. 38 procent av männen och 29 procent av kvinnorna hämtade ut statiner, läkemedel som rekommenderas för att minska risken för hjärt-kärlkomplikationer.
Användningen var högre i sjukdomsgrupper där det finns riktlinjer som starkt rekommenderade behandlingen, men även där var andelen kvinnor som tog ut läkemedlen lägre.
– Vi kan inte säga vad den här möjliga underbehandlingen av kvinnor beror på, om den kan förklaras av läkarens eller patientens ageranden eller skillnader i sjukvårdsprocesserna. Men vår studie visar på ett problem som går att rätta till, och att göra det bör vara vårt nästa drag, säger Juan Jesus Carrero.
Det är inte säkert att fynden kan generaliseras till andra sjukvårdssystem, men enstaka observationer i andra rapporter tyder på att det finns liknande könsskillnader även i Storbritannien, Kanada och USA.
Så gjordes forskningen
Studien omfattade över 220 000 personer, identifierade när de för första gången uppvisade nedsatt njurfunktion definierat som ett så kallat eGFR-värde mindre än 60 ml/min/1,73 m2. Data hämtades från projektet Stockholm Creatinine Measurements (SCREAM) , som innehåller information om alla personer i Region Stockholm som lämnat blodprover för testning av kreatinin i samband med ett rutinmässigt vårdbesök. Kreatininprover används tillsammans med faktorer som ålder och kön för att beräkna eGFR, den estimerade glomerulära filtrationshastigheten, vilken ger ett mått på njurarnas funktion.
Studien omfattade personer över 18 år som lämnat kreatininprov 2009–2018.
Deltagarna följdes från första gången ett lågt eGFR-värde påträffades för att undersöka könsskillnader i diagnos av kronisk njursjukdom, hur njurfunktionen följdes, besök hos njurspecialist och läkemedelsanvändning.
För att undersöka utvecklingen över tid gjordes analyserna också en gång för varje kalenderår 2009–2018. Vid studiens start var 55 procent av deltagarna kvinnor. Deras medelålder var 77 år, jämfört med männens 74 år.
Juan Jesus Carrero, professor, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet, juan.jesus.carrero@ki.se, Oskar Swartling, doktorand, Institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet, oskar.swartling@ki.se.
– Det är en signifikant skillnad i deras upplevelse av smärta, säger Liselotte Paulsson, docent i ortodonti vid Malmö universitet.
Mest ont andra dagen
I studien har barn och ungdomar, vars tänder sitter för trångt, behandlats med fast tandställning, antingen konventionell eller en så kallad självligerande tandställning. I en konventionell tandställning fästs själva metallbågen med en gummiring till brickorna som klistras på tänderna. I den självligerande tandställningen fästs bågen istället med en metallucka.
Behandling med fast tandställning kan göra väldigt ont och i studien fick patienterna gradera sina upplevelser av smärta i början, under och i slutet av den tvååriga behandlingen. Det visade sig att de med den konventionella tandställningen kände högre smärta än de som fått den nya varianten med ”lucka”. För smärta i framtänderna rapporterades ett medelvärde på 7,18 från den konventionella gruppen på en 10 gradig skala, i den andra gruppen blev resultatet 5,96.
– Ungdomarna hade mest ont andra dagen med tandställning och 72 procent med konventionell tandställning uppgav att de fick ta smärtstillande tabletter dag två, i den andra gruppen 54 procent, säger Liselotte Paulsson.
Flickor kände mindre smärta
Förvånande var att flickor kände mindre smärta än pojkar, eftersom det generellt har visats i andra studier att flickor och kvinnor har lägre smärttröskel och rapporterar högre smärta.
– Eftersom det brukar vara fler flickor än pojkar som önskar och får behandling med tandställning är könsskillnader viktiga att studera ytterligare. Det kan bidra till ökad jämlikhet, säger doktorand Kristina Johansson
Studien går nu vidare med att jämföra aspekter kring livskvalitet, bieffekter och hälsoekonomi för respektive tandställning.
– Eftersom den självligerande tandställningen är dyrare får kostnaderna vägas mot patientens upplevelser och behandlingsresultat, säger Liselotte Paulsson, som kommer att göra en ny uppföljning med patienterna efter fem år.
Så gjordes forskningen
Studien omfattar 132 barn och ungdomar i åldrarna 12–17 som har problem med att tänderna sitter för trångt.
De har behandlats med fast tandställningar på specialistkliniker vid Malmö universitet, en privat klinik i Helsingborg samt två folktandvårdskliniker i Östersund och Falun.
70 av ungdomarna behandlas med en konventionell tandställning, där själva metallbågen fästs med en gummiring till brickorna som klistras på tänderna.
62 av dem har en ny typ – så kallad självligerande tandställning – där bågen fästs med en metallucka.
Ungdomarna har svarat på enkäter om smärta i början, under och i slutet av den 2-åriga behandlingen med fast tandställning.
De med den konventionella tandställningen kände högre smärta än de som fått den nya varianten med ”lucka”.
För första gången har forskare använt empiriska data av hög kvalitet där det går att följa alla medlemmar av en släkt över många generationer. Resultaten visar att nära hälften av män och kvinnor i Skellefteåregionen födda i slutet av 1800-talet aldrig fick barnbarnsbarn.
Tidigare studier som undersökt släkters överlevnad har bara gjort indirekta uppskattningar hur vanligt det är att släkter dör ut.
– Studien belyser en aspekt av mänskligt liv som är viktig för många personer, att lämna ett kulturellt eller genetiskt arv till framtida generationer. Vi visar att det är en stor grupp som inte får några efterföljande, säger Martin Kolk, forskare i demografi på Stockholms universitets demografiska avdelning.
En fjärdedel av befolkningen fick inga barn
Han menar dock att resultaten är överförbara även till en nationell kontext.
– Det här är representativt för Sverige i stort. I första generationen var barnafödandet dock något högre i Skellefteå så antagligen har något fler i den här regionen barnbarnsbarn än i övriga Sverige.
Barnlöshet var relativt vanligt i slutet av 1800-talet och över en fjärdedel av män och kvinnor fick inga barn. I jämförelse är barnlösheten 14 procent bland kvinnor respektive 22 procent bland män idag.
Förutom barnlöshet var två omständigheter viktiga för att inte efterlämna några barnbarn och barnbarnsbarn: dels att många avled innan 45 år, dels lågt barnafödande i första generationen. Att bara ha ett eller två barn ökade tydligt risken för att ens släkt skulle dö ut.
Bönder fick oftare barnbarnsbarn
Om personen däremot hade fem eller fler barn var sannolikheten nära 100 procent att också få barnbarnsbarn. De som fick barnbarn fick i de flesta fall även barnbarnsbarn. Bland de som överlevde till 45 års ålder fick drygt 40 procent aldrig barnbarnsbarn.
Forskarna tittade också på kopplingen till socioekonomisk grupp och yrkestillhörighet och fann att personer med högst respektive lägst socioekonomisk bakgrund mer sällan hade efterlevande i följande generationer. Bönder som ägde sin egen mark fick i högre utsträckning barnbarnsbarn, mycket för att det var lättare för dem att gifta sig och bilda familj – de som hade mindre resurser blev oftare barnlösa.
– Bland bönderna fanns en livsstil och kultur där folk hade fler barn jämfört med arbetare och de högutbildade. Vi vet från annan forskning att det var elitgrupper som minskade sitt barnafödande tidigast och det var bönderna som minskade sitt barnafödande sist när barnafödandet sjönk i Sverige på 1800-talet, säger Martin Kolk.
Närmare hälften av män och kvinnor födda i norra Sverige 1885–1899 hade inga barnbarnsbarn.
Fyra slutsatser av studien:
Många släkter dog ut trots stark befolkningstillväxt.
Personer med högst respektive lägst socioekonomisk bakgrund var de som oftast saknade efterlevande.
Hög dödlighet före 45 års ålder bidrog till att släktled dog ut.
Bara ett eller två barn ökade tydligt risken för att ens släkt skulle dö ut.
Ännu fler släkter kan dö ut i framtiden
Hur många som inte får några barn alls har skiftat ganska mycket under det senaste århundradet, men med tanke på att de flesta får färre barn idag tror Martin Kolk att fler släkter kommer dö ut i framtiden.
– Andelen som inte har några barn alls är idag lite färre än i slutet av 1800-talet men å andra sidan har män och kvinnor idag i genomsnitt färre barn. Det är därför troligt att fler som lever idag kommer bli utan efterlevande i framtiden, i jämförelse med de som var födda på slutet av 1800-talet.
Därför valde forskarna Skellefteå
Anledningen till att forskarna studerat just Skellefteåregionen är att det är den region i Sverige som digitaliserat församlingsregister från 1800-talets slut och därför har ovanligt hög kvalitet på sin befolkningsdata. Dessa historiska data har forskarna sedan kopplat till moderna befolkningsdata från 1947 och framåt då register med personnummer infördes i hela Sverige. Studien består av 5850 män och kvinnor födda i Skellefteregionen och som överlevde till minst 15 år, samt deras tiotusentals barn, barnbarn och barnbarnsbarn.
Det visar en studie som gjorts på Skånes universitetssjukhus och vid Lunds universitet, som omfattar 613 män varav 112 var snusare. Syftet var att undersöka om snusning påverkar faktorer kopplade till mannens förmåga att bli förälder.
– Det är första gången det gjorts en studie med så många snusare kring snusets påverkan på spermieantalet, konstaterar Jonatan Axelsson, biträdande överläkare på Reproduktionsmedicinskt centrum på Skånes universitetssjukhus.
Snusning ökar i Sverige
I Sverige ökar antalet snusare, över 20 procent av alla män i landet använder snus dagligen. Studien visar att män som snusar har cirka 25 procent färre spermier än män som inte snusar vilket i sin tur kan bidra till lägre fertilitet.
Tre tidigare studie om snusning och spermier
Det har tidigare gjorts tre studier i ämnet som visat olika resultat när det gäller sambandet mellan snus och faktorer kopplade till mäns fertilitet. I två av studierna kunde forskarna inte se något samband medan man i en tredje kom fram till att det kan finnas en koppling mellan snusning och färre antal spermier. De tre studierna är dock mindre än den som Jonatan Axelsson lett och som genomförts av läkarstudenterna Agnes Kimblad och Gustav Ollvik.
– Tack vare att vi kunnat inkludera fler snusare i vår studie så har det blivit tydligare att snusare faktiskt har färre spermier och därmed mindre chans att bli pappa, säger Jonatan Axelsson.
Testosteron-nivån stiger med snuset
I studien kunde man även se att testosteronnivån stiger i kroppen i takt med en ökande snusanvändning. Forskarna vet inte varför hormonnivån stiger, men en teori är att ökningen beror på att det område i kroppen som reglerar testosteronets funktion, blockeras.
Tidigare undersökningar har även visat ett samband mellan rökning och minskat spermieantal. Dessutom har barn till rökande fäder rapporterats ha 50 procent färre spermier och därmed ännu sämre chanser att bli pappa.
Annat än snus kan påverka fertilitet
Eftersom studien är en tvärsnittsstudie går det inte att säkert avgöra om det finns ett orsakssamband mellan snusning och färre spermier. Det kan finnas andra faktorer som påverkar resultatet men som inte studerats.
Läkarstudenterna Agnes Kimblad och Gustav Ollvik hoppas att resultaten ska leda till fler studier om sambandet mellan snusning och fertilitet.
– Snusning känns som ett väldigt relevant och spännande forskningsområde då det blir allt vanligare även bland yngre generationer och då hälsoeffekterna hittills inte är helt klarlagda. Vi hoppas att det här kan bana väg för fler studier i ämnet som kan klargöra sambandet mellan snus och fertilitet och vilken betydelse det i så fall får för det kliniska arbetet med fertilitet, säger Agnes Kimblad.
– Vi hoppas även att vårt resultat kanske kan hjälpa par som vill få barn att öka sina chanser och samtidigt ge stöd för läkare att kunna rekommendera snusstopp till sina patienter som söker för ofrivillig barnlöshet, säger Gustav Ollvik.
Fakta om studien
Tvärsnittsstudien omfattar 613 män i åldrarna 18–21 år som läkarundersökts och lämnat både urin- och spermaprov i samband med mönstring inför militärtjänstgöring mellan år 2000–2010. Av dessa män var 112 snusare.
Studien har genomförts i samarbete med Reproduktionsmedicinskt centrum på Skånes universitetssjukhus och Arbets- och miljömedicin Syd inom Medicinsk service.
Det är forskare på Chalmers tekniska högskola som utvecklat den nya tekniken för återvinning.
Idag återvinns en bråkdel av allt material som skulle kunna bli ny plast. För att åstadkomma cirkulära kretslopp behöver vi bättre ta vara på de resurser som redan används i samhället, menar Henrik Thunman och hans forskarkollegor.
Därför har de fokuserat på att ta tillvara kolatomer som finns i vårt avfall och som idag ofta går upp i rök, eller som i många länder hamnar på soptippar.
– Genom att använda kolatomer kan vi frikoppla nya plastprodukter från tillförseln av ny fossil råvara. Drivs processen med förnybar energi får vi dessutom plastprodukter med mer än 95 procent lägre klimatpåverkan än dagens – vilket i praktiken innebär negativa utsläpp för hela systemet, säger Henrik Thunman.
Med hjälp av teknik som utvinner kolatomerna som finns i plastskräp, matavfall, papper och trä, går det att skapa en råvara som gör det möjligt att tillverka plaster med samma variation och kvalitet som de plaster som idag produceras från fossil råvara.
Plastpellets kan användas för att producera nya plastprodukter. Pelletsen tillverkas av gas som i sin tur kommer från blandat brännbart avfall som hettats upp till 600-800 grader. Foto: Johan Bodell, Chalmers
800 grader…
Med dagens plaståtervinning går det att i bästa fall ersätta 15-20 procent av den fossila råvara som behövs för att täcka samhällets behov av plast. De metoder som forskarna föreslår bygger på termokemiska tekniker och innebär att avfallet hettas upp till mellan 600 och 800 grader och då omvandlas till en gas som efter tillförsel av vätgas kan återskapa plastens byggstenar. Och gör det möjligt att täcka de återstående 80-85 procenten av det fossila råvarubehovet.
Gasen kan användas som råvara i samma fabriker där dagens plastprodukter tillverkas från fossil olja eller gas.
Inspirerade av naturens kolcykel
Reaktorerna på Chalmers kraftcentral matas med olika sorters brännbart avfall, som gamla plastprodukter, matrester och pappmuggar.
− Nyckeln till mer omfattande återvinning är att se på restavfall på ett helt nytt sätt: som en råvara fullpackad med användbara kolatomer. Då kommer avfallet få ett värde, och man kan skapa ekonomiska strukturer för att samla in och använda materialet som råvara i alla delar av världen, säger Henrik Thunman.
Principen för processen är inspirerad av naturens egen kolcykel, där växter bryts ner till koldioxid när de vissnat, och koldioxid med hjälp av solen som energikälla och fotosyntesen skapar nya växter.
– Vår teknik skiljer sig dock från hur det går till i naturen eftersom vi inte behöver ta omvägen via atmosfären för att cirkulera kolet i form av koldioxid. Alla kolatomer vi behöver för vår plastproduktion finns att hämta i vårt avfall, och kan cirkuleras tillbaka med hjälp av värme och el, säger Henrik Thunman.
Kolatomer kan ersätta fossila råvaror
Energin för att driva sådana processer kan tas från förnybara källor – el från sol, vind och vatten eller genom att elda biomassa – och blir mer energieffektiva än dagens system, visar forskarnas beräkningar. Möjligheten finns också att plocka ut överskottsvärme vid återvinningsprocesserna, vilken i ett cirkulärt system skulle kompensera för den värmeproduktion som idag kommer från förbränning av avfall, samtidigt som koldioxidutsläppen kopplade till energiåtervinning skulle försvinna.
Att processen kan fungera har forskarna bevisat i samarbete med plasttillverkaren Borealis i Stenungsund, där de har verifierat resultaten och att råvaran kan användas för att göra plast, och ersätta dagens fossila råvaror.
– Vårt mål är att skapa en cirkulär ekonomi för plast. Våra plastprodukter är en nyckel i transformationen till ett hållbart samhälle, därför är det viktigt för oss att stötta forskning som denna. Vi har redan idag projekt som skapar cirkularitet för våra plastprodukter, men det behövs fler lösningar. Därför är vi glada över de här fina resultaten, som kan bidra till att ta oss ett steg närmre målet, säger Anders Fröberg, vd på Borealis AB.
Forskningen har bedrivits inom projektet FUTNERC, ett femårigt forskningsprojekt som finansieras till hälften av Energimyndigheten och till 25 procent vardera av Borealis och Preem. Projektet har som mål att driva på omställningen inom kemiindustrin för att senast 2050 uppnå netto negativa utsläpp av växthusgaser från raffinaderier och kemiindustrier.
Kontakt:
Henrik Thunman, professor i energiteknik, institutionen för rymd-, geo- och miljövetenskap, Chalmers tekniska högskola, henrik.thunman@chalmers.se
– Eftersom vi kan följa evolutionen över tid genom att analysera förhistoriskt dna kan vi se vargens och hundens gemensamma historia, säger Love Dalén, professor i paleogenetik vid Naturhistoriska riksmuseet och Stockholms universitet.
Tidigare studier har visat att vargar tämjdes för 14 000 – 35 000 år sedan, möjligtvis ännu tidigare. I en ny studie har forskarna börjat ringa in var det kan ha skett, och om det skett på flera ställen.
Genom att analysera dna i 72 förhistoriska vargar från upp till 100 000 år gamla fynd över hela norra halvklotet – Europa, Sibirien och Nordamerika – såg forskarna att hundar är närmast släkt med tidiga vargar i östra Asien, vilket pekar på att det troligen var där som domesticeringen skedde.
Två möjliga scenarion
Ett visst släktskap syns också mellan vargar i västra Eurasien och afrikanska samt europiska hundar. Det kan förklaras av två olika scenarion. Antingen har vargar blivit tämjda även i närheten av Mellanöstern, eller så har hundar i den här delen av världen blandats med vargar. På detta sätt kan hundarnas avkommor fått tillskott från lokala vargars dna.
Ingen av vargpopulationerna i forskningsstudien matchar tillräckligt med hundar för att kunna säga exakt var domesticeringen skedde. Men eftersom alla hundar har delar av sitt dna gemensamt med förhistoriska vargar från östra Asien är det troligen någonstans där som hundarnas ursprung finns.
Forskarna hoppas på fler dna-fynd
Svårigheten att hitta bevarat dna från sydligare och därmed varmare breddgrader än östra Sibirien gör att fynd därifrån är sällsynta, men när fler sådana fynd görs skulle det kunna visa vilken vargpopulation den första tämjda vargen tillhörde.
– Hund-dna har en specifik signatur så i framtiden hoppas vi kunna hitta den felande länken, de vargpopulationer som skulle bli hundar. Forntida varg-dna är nyckeln till att lösa mysteriet om hundars okända ursprung, säger Pontus Skoglund vid The Francis Crick Institute.
På bilden ses ett nästan intakt huvud från en mer än 30 000 år gammal stäppvarg som forskarna hittade i den ryska permafrosten 2019. Bild: Love Dalén
Mutation förändrade vargens huvudform
Varg har förekommit över norra halvklotet under flera hundra tusen år. I studien fick forskarna en bild av vargens evolution genom att jämföra dna från vargfossil med olika ålder. De såg att det var i Sibirien som evolutionen hade sin motor och att ett stort genutbyte har skett löpande mellan vargar över hela halvklotet. Detta stora genflöde var möjligt tack vare ett öppet landskap och vargars långa vandringar.
En mutation som troligen förändrade formen på vargars huvuden eller käkar spred sig snabbt över hela världen för ungefär 40 000 år sedan, och andra mutationer i luktreceptorer spred sig på liknande sätt. Idag finns dessa mutationer i alla vargar och även i hundar.
– Tack vare att vi har dna som sträcker sig över ett så stort tidsspann kan vi observera det naturliga urvalet direkt, och identifiera gynnsamma mutationer. Att en del av dessa mutationer så snabbt spred sig till hela arten ger oss en ny förståelse av vargens evolution, säger Anders Bergström vid The Francis Crick Institute.
Dogor ( som betyder vän på jakutiska) är en 18 000 år gammal välbevarad vargvalp som forskarna hittade i permafrosten 2019. Pälsen är fin, nosen intakt och de små valptänderna ser helt oanvända ut. Bild: Love Dalén
Vargkontakter bidrog till överlevnad
Vargen överlevde den senaste istiden, i motsats till många andra större däggdjur. Det förklarar forskarna delvis med det stora genutbytet som gjorde att vargar i olika delar av världen inte blev isolerade från varandra.
Idag ser situationen däremot väldigt annorlunda ut, med mycket stor isolering mellan olika varggrupper och lokal utrotning i många områden i exempelvis Västeuropa och Sydasien. Troligtvis är det människans utbredning med jordbruk och industrialisering, som har satt stark press på vargpopulationer under de senaste århundrandena.
– Vargen verkar ha klarat sig bra genom de dramatiska klimatförändringar som skedde under istidens slut, och gick inte samma öde till mötes som exempelvis hyenor, lejon och grottbjörnar i Eurasien. Detta har nog vargen att tacka sin stora rörlighet och förmåga att anpassa sig till olika miljöer, säger forskaren Dave Stanton vid Centrum för paleogenetik.
