– SSE Riga grundades med syfte att bidra till utvecklingen av de tre baltiska ländernas marknadsekonomier genom att främja entreprenörskap och bedriva högt kvalificerad utbildning i ekonomi. Skolan har sedan sin tillkomst utbildat drygt 700 civilekonomer varav många nått ledande befattningar inom näringsliv och förvaltning i de baltiska länderna. Skolan intar nu en ledande position inom den högre utbildningen i Baltikum, säger Anders Paalzow, rektor vid SSE Riga.

SSE Riga antar varje år 115 studenter till sitt treåriga program ”Bachelor of Science in Economics and Business Administration”. Sökandetrycket är mycket stort, det är minst tio sökande till varje plats på programmet. Utbildningen är gratis och öppen för studenter från samtliga baltiska länder. Undervisningsspråket är engelska. Sedan 2002 erbjuder SSE Riga även en tvåårig Executive MBA till personer som varit ute i arbetslivet i minst fem år. Förutom dessa två program bedriver SSE Riga en öppen vidareutbildningsverksamhet.

För att främja entreprenörskap har SSE Riga startat ett ”Business Development Laboratory” vars syfte är att främja utvecklingen av nya affärsidéer. I samarbete med TeliaSonera erbjuder SSE Riga ”starta-eget-kurser” öppna för allmänheten. Kurserna har givits runt om i Lettland.

– Med SSE Riga har Handelshögskolan, på det sättStaffan Burenstam Linder önskade, kunnat bidra till den ekonomiksa utvecklingen i de baltiska staterna. Som Staffans gamle student och senare efterträdare är detta mycket glädjande. Inför framtiden är SSE Riga en viktig del i HHS:s internationalisering, säger Lars Bergman, rektor vid Handelshögskolan i Stockholm.

SSE Riga ägs till 51 procent av Handelshögskolan i Stockholm, som svarar för management och akademiskt innehåll och till 49 procent av lettiska staten. Skolan stöds av den svenska och lettiska staten samt näringsliv i Baltikum. Mer information om SSE Riga finns på hemsidan: www.sseriga.edu.lv

Kontaktinformation
Anders Paalzow, rektor SSE Riga
Tel: +371-7015 801
E-post: AndersP@sseriga.edu.lv

Lars Bergman, rektor Handelshögskolan i Stockholm
Tel: 08-736 90 12
E-post: lars.bergman@hhs.se

Detta gäller i högsta grad ämnet statsvetenskap. Statsvetenskapen tycks dock idag obenägen eller inkapabel att ompröva det centrala begreppet politik för vad som samtidigt antas vara radikalt nya förhållanden. I ljuset av aktuella omvärldsförändringar verkar statsvetenskapen helt enkelt ha svårt att förhålla sig till sitt eget studieobjekt.

Statsvetaren Henrik Enroth argumenterar i sin avhandling vid Stockholms universitet att dylika svårigheter inte har så mycket att göra med processer som globalisering och mångkulturalism i sig. Enroth vill visa att statsvetenskapens synbara svårigheter att göra reda för sitt studieobjekt inte är någon nyhet, och att sådana svårigheter har mer att göra med själva begreppet politik och dess historia under nittonhundratalet än med vad som idag sker omkring oss. Henrik Enroth skildrar hur begreppet politik utformats historiskt i den moderna statsvetenskapen samt hur vår förståelse av politik länge förutsatt ett på förhand givet samhälle, en nation eller ett folk. Medan dessa storheter beskrivits på olika vis har ett grundläggande antagande bestått, nämligen att politiken bara är möjlig och tänkbar på basis av någon sådan på förhand given storhet. Enroth argumenterar att detta antagande idag gör det svårt för statsvetenskapen att ompröva det centrala begreppet politik i ljuset av samtida förändringsprocesser.

Mot bakgrund av den historiska undersökningen av begreppet politik avslutar Henrik Enroth sin studie med att resonera kring hur vi kan förstå politik bortom detta antagande. Han föreslår att statsvetenskapen idag behöver kunna studera politik utan att förutsätta existensen av ett samhälle, en nation, eller ett folk, och istället öppna för ett förutsättningslöst studium av hur sådana storheter skapas.

Doktorsavhandlingens titel: Political Science and the Concept of Politics: A Twentieth-Century Genealogy.

Disputationen äger rum fredagen den 12 november kl. 13.00 i Nordenskiöldsalen, Geovetenskapens hus, Frescati. Opponent är professor John G. Gunnell, State University of New York, Albany, NY.

Henrik Enroth nås säkrast på e-post henrik.enroth@statsvet.su.se

Har du någonsin funderat, när du tar ett djupt andetag av den friska höstluften och doften av våta löv kittlar i näsan, hur det kommer sig att du kan göra detta? För oss människor verkar det som en självklarhet att näsan bildar en passage mellan omvärlden och luftstrupen, men en gång i tiden var det inte så. Vi landryggradsdjur eller ”tetrapoder” (däggdjur, fåglar, kräldjur och amfibier) härstammar ursprungligen från fiskar, och fiskar kan inte andas genom näsan. På var sida av fiskhuvudet sitter två näsborrar, en främre och en bakre, som bildar öppningar till en liten säck där luktorganen finns: vattnet strömmar in genom den främre näsborren och ut genom den bakre, men det finns överhuvudtaget ingen anknytning till svalget. Fiskar kan alltså lukta med näsan, men inte andas.

Vi tetrapoder har bara en yttre näsborre på var sida av huvudet, men i gengäld har vi en inre näsborre eller ”choana” som öppnar sig på gommen eller i svalget. Det är detta som gör att vi kan andas genom näsan. Men hur uppkom denna inre näsborre? En sak är alla forskare överens om, nämligen att den främre näsborren hos fiskar motsvarar vår enda yttre näsborre: frågan är om den bakre näsborren har förvandlats till vår choana genom att ”vandra” in på gommen, eller om choanan är en ny öppning som har upstått hos tetrapoderna.

Svaret på frågan har betydelse för en större problematik, nämligen hur storskalig evolution egentligen fungerar. Det här är den del av evolutionen som kanske är svårast att förstå. Vi kan lätt föreställa oss hur evolutionen kan klara små steg, som till exempel att utveckla blåmes och talgoxe från en gemensam förfader (det är ju bara en fråga om att ändra mindre detaljer i fjäderdräkt och storlek), men hur går det till att flytta en näsborre från ansiktet till gommen? Vissa forskare har påstått att det är omöjligt för en yttre näsborre att vandra gradvis in på gommen, eftersom det löper en ”kabel” av nerver och blodkärl strax innanför tandraden som näsborren skulle vara tvungen att klippa av under sin vandring. ”Kabeln” finns där både hos fiskar och tetrapoder, så det verkar som om ingenting hänt med den under vår evolution.

I ett sånt här läge är det naturligt att vända sig till fossilen för att se vad de kan visa upp, men hittills har de inte varit till mycket nytta. Bland de fossila ”kvastfeniga” fiskarna, som är tetrapodernas närmaste släktingar, har somliga former två yttre näsborrar men ingen choana, precis som moderna fiskar. Andra fossila kvastfeningar, som står tetrapoderna ännu närmare, har redan en enda yttre näsborre per sida och en fullt utvecklad choana. Fossilen visar alltså att choanan uppstod strax innan våra förfäder kravlade upp på land, men de säger ingenting om hur choanan bildades.

Nu kan två forskare, Per Ahlberg från Institutionen för fysiologi och utvecklingsbiologi, Uppsala universitet, och Zhu Min från Vertebratpaleontologiska institutionen i Beijing, Kina, slutligen visa upp ett unikt fossil som en gång för alla klargör hur vår inre näsborre uppkom. Deras resultat presenteras denna vecka i den internationellt ansedda vetenskapliga tidskriften Nature. Fossilet är en liten kvastfenig fisk, Kenichthys campbelli, som kommer från Kina och är ungefär 400 miljoner år gammalt. Forskarna har hittat skallar av flera individer: vissa av benen har fallit isär, men de är så väl bevarade att det går att se precis hur de passade ihop. Att döma av dess karaktärsdrag passar Kenichthys in i vårt stamträd precis mellan de fossila kvastfeningar som saknar choana och de som har denna inre näsborre.

Kenichthys har en bakre näsborre som ligger precis på läppen och separerar de två tandbärande överkäksbenen, maxillan och premaxillan. (Det är som om vi skulle ha en näsborre liggande i en glugg mellan framtänderna och hörntanden.) Den visar alltså upp ett perfekt mellanstadium i näsborrens vandring från ansiktet till gommen, och dessutom just det mellanstadium som vissa forskare har ansett som en anatomisk omöjliget. Tyvärr finns inte ”kabeln” av nerver och blodkärl bevarad hos Kenichthys, men eftersom den normalt löper från maxillan till premaxillan måste den antingen ha varit avklippt eller också förskjuten till ett annat läge. Det påstått omöjliga var uppenbarligen möjligt, trots allt.

Än så länge vet vi inte hur evolutionen lyckades återknyta kontakten mellan maxillan och premaxillan, och återetablera ”kabeln”, efter att näsborren hade vandrat förbi. Zhu och Ahlberg hoppas att framtida utvecklingsbiologisk forskning kan identifiera de molekylära mekanismer som styr konstruktionen av denna del av huvudet. En sak är dock redan uppenbar: det finns ett samband mellan näsborrens vandring hos våra förfäder och det ganska vanliga utvecklingsbiologiska problem hos människan som benämns käkspalt.

Under människofostrets utveckling bildas överkäken genom att två processer, som kommer att bilda maxillan och premaxillan, möts under den yttre näsborren och växer samman. På det sättet separerar de den yttre näsborren från choanan. Om sammanväxningsprocessen inte fungerar bildas en käkspalt, d.v.s en springa som löper rakt upp i nässäcken. Den här ”tillkrånglade” relationen mellan överkäke och nässäck finns inte hos fiskar: hos dem ligger ju ingen näsborre på gommen, så överkäken bildas helt enkelt nedanför näsborrarna utan någon problematisk hopväxt av processer. Det verkar som om vår komplicerade utvecklingsprocess är ett ”minne” av hur den bakre näsborren tog sig in på gommen mellan maxillan och premaxillan, som sedan möttes igen bakom den. Lite drastiskt skulle man kunna säga att mellanformen Kenichthys levde med käkspalt hela livet. En urgammal fossil fisk belyser alltså inte bara en viktig aspekt av vår tidiga evolution utan också orsakerna bakom ett av människans vanligaste utvecklingsbiologiska problem.

Kontaktinformation
För mer information kontakta professor Per Ahlberg på per.ahlberg@ebc.uu.se eller på 018-471 2641 (efter 7 november)
För bilder kontakta Anneli Waara på 018-471 1974 eller Anneli.Waara@uadm.uu.se

Mer än att lära ut en mängd faktakunskaper vill lärare att studenter börjar tänka och resonera så som man brukar göra i det lästa ämnet. Och hur man tänker har ju ett samband med språket, hur man talar och skriver. Skrivande inom högskolan används inte bara för att visa upp faktakunskaper, utan för att resonera.

– Det tar tid för många studenter att inse det här, säger Mona Blåsjö, som följt undervisningen i nationalekonomi och historia vid Stockholms universitet och intervjuat studenter och lärare. Sina resultat redovisar hon i sin doktorsavhandling vid institutionen för nordiska språk, Stockholms universitet. En del tror att deras tentor och uppsatser går ut på att visa upp faktakunskaper. Men lärare i nationalekonomi letar mycket efter ett logiskt sätt att resonera, och i historia gäller det att tänka kritiskt.

– Det händer att de uppmanar studenterna att resonera, tänka kritiskt och diskutera, menar Mona Blåsjö. Men alla studenter förstår inte vad det innebär. För det första är ett tänkesätt ofta väldigt omedvetet, och många lärare har därför svårt att förklara vad det går ut på. Lärarna kan också tro att deras sätt att tänka är det normala, men olika ämnen har alltså olika typer av resonemang. För det andra så räcker det inte att säga: ”Tänk kritiskt!” Hur ska nya studenter fatta vad det innebär? Nej, studenterna behöver också träna det vetenskapliga tänkesättet genom bland annat diskussioner.

Den träningen kan se ut som uppsatsseminarier i historia. Där tränas under lång tid och redan på B-nivå det kritiska sättet att tänka genom att studenterna diskuterar varandras uppsatsutkast. De ställer bland annat kritiska frågor om hållbarheten i slutsatser, valet av källor och liknande. Så är det i flera ämnen, men i andra – som nationalekonomi – har man inga uppsatsseminarier förrän C-uppsatsen redan är färdig.

– Visst får man hjälp med uppsatsen också av en handledare, säger Mona Blåsjö. Men poängen är att de gemensamma diskussionerna verkar träna det vetenskapliga sättet att tänka, så att studenter i historia lär sig det snabbare.

Doktorsavhandlingens titel: Studenters skrivande i två kunskapsbyggande miljöer.
Se http://publications.uu.se/su/theses/abstract.xsql?dbid=265

Disputationen äger rum fredagen den5 november kl. 13.00 i hörsal 4, hus B, Södra huset, Frescati. Opponent är docent Christine Räisänen, Chalmers tekn. högskola.

Mona Blåsjö kan nås på mona.blasjo@nordiska.su.se eller tfn 08-674 71 86

Rapporten är resultatet av ett uppdrag från regeringen. Den har gjorts av en oberoende expertgrupp som tillsatts av Vetenskapsrådet. Rapporten innehåller en kvalitetsvärdering av forskningen och en analys av vissa problem inom forskningsområdet. Observera att ingenting i rapporten sägs om elektromagnetiska fälts eventuella farligheter för hälsan.

Bred forskning med svårigheter
Den nationella och internationella forskningen på området är omfattande och karakteriseras av kunskapsuppbyggnad utan stora språng. Forskningen är förbunden med betydande svårigheter som kan leda till oenighet om problemformulering och tolkning av resultat, liksom till komplikationer när resultaten ska kontrolleras. Forskningen i Sverige skiljer sig inte till karaktären från den i andra länder. Det finns ingen anledning att förvänta sig att en kortvarig och koncentrerad satsning skulle ge resultat som på något avgörande sätt skulle påverka bedömningen av eventuella hälsoeffekter. Författarna till rapporten menar att det inte är meningsfullt att göra någon speciell satsning inom området.

Tio svenska grupper delar på 20 milj kr/år
I Sverige finns ca tio grupper med tillsammans mer än 80 personer som bedriver forskning inom området. Till förfogande finns minst 20 miljoner kronor per år. Ca 80 procent kommer från offentliga svenska medel, ca 10 procent från internationella finansiärer och ca 10 procent från bransch- och intresseorganisationer. Kvalitetsvärderingen visar att det i Sverige finns särskilt goda förutsättningar för att i internationellt samarbete bedriva långsiktig forskning baserad på epidemiologisk metodik. Tillgången till registerdata av olika slag i Sverige utgör en värdefull källa. Långsiktighet i forskningen är väsentlig för att eventuella långtidseffekter ska kunna upptäckas (som utveckling av cancer, Alzheimers sjukdom etc). Det finns även en potential för forskning om cellbiologiska mekanismer, d v s forskning som syftar till att förstå vad som händer inne i cellerna vid påverkan av elektromagnetiska fält.

Ett par framstående grupper
Med enstaka undantag håller svenska forskargrupper en tillfredsställande vetenskaplig kvalitet, men det internationella utbytet och samarbetet är i de flesta fall alltför begränsat. Ett markant undantag när det gäller internationella kontakter utgör gruppen kring Anders Ahlbom och Maria Feychting vid Karolinska institutet i Stockholm. Det är en metodologiskt stark och drivande grupp inom epidemiologin med stor internationell genomslagskraft. Vid Arbetslivsinstitutet i Umeå finns en erfaren och aktiv forskargrupp med breda intressen (epidemiologi, dosimetri, överkänslighet), ledd av Kjell Hansson Mild. Deras forskning är internationellt känd och respekterad, dock med begränsat internationellt samarbete.

Slutsatser
* Det är angeläget att forskningen i Sverige bedrivs i internationellt samarbete med syftet att på bästa möjliga sätt bidra till den pågående internationella kunskapsuppbyggnaden inom området.
* Forskningen i Sverige bör därför inriktas mot de delområden där den högsta vetenskapliga kvaliteten och potentialen finns. Särskilt goda förutsättningar finns för att i internationellt samarbete bedriva långsiktig epidemiologisk forskning. I Sverige finns även en potential för forskning om cellbiologiska mekanismer.

Bakgrund och hela rapporten
Bakom rapporten står en oberoende expertgrupp med representanter från olika vetenskapsområden. Gruppen har även tagit in utlåtanden från internationella specialister och samtalat med berörda finansiärer, myndigheter, organisationer m fl. Hela rapporten finns att hämta i PDF-format på Vetenskapsrådets webbplats: www.vr.se/emf. Här finns även mer information kring arbetet, en förteckning över expertgruppen och de internationella granskarna, uppdraget i sin helhet, pressbilder (kommer under dagen) m m.

Kontaktinformation
Kontaktpersoner
Från expertgruppen: Göran Grimvall, professor i fysik, Kungliga tekniska högskolan, grimvall@theophys.kth.se, 08 – 553 78 160
Från Vetenskapsrådet: Margareta Larsson, analytiker, Margareta.Larsson@vr.se, 08 – 546 44 131

Johanna Schiratzki, rättsvetenskap
Hon disputerade på avhandlingen Vårdnad och vårdnadstvister 1997 och har sedan dess varit verksam här. Hennes forskning är inriktad på rättsfrågor kring barn och migration.
– Min viktigaste uppgift är att få barnrätten accepterad som ett eget forskningsämne.
Barnrätten är ett tvärvetenskapligt område som berör många ämnen och hon betonar vikten av kontaktnät för att utveckla barnrätten.
Johanna Schiratzki undervisar i familjerätt, internationell privaträtt, komparativ rätt och barnrätt. Hon är föreståndare för Institutet för social civilrätt vid universitetet.

Gunnar Karlsson, pedagogik
disputerade i psykologi 1987 med en fenomenologiskt inriktad avhandling. Han är också psykoterapeut och psykoanalytiker. Hans forskning har framför allt bedrivits utifrån ett fenomenologiskt hermeneutiskt perspektiv och har rört såväl kunskapsteoretiska och metodologiska frågor som empirisk forskning om bland annat blinda personers upplevelser. För närvarande är hans forskning framför allt ägnad åt psykoanalysen. Hans senast utgivna bok är Psykoanalysen i ny belysning (2004).

Louise Yngström, data- och systemvetenskap med inriktning mot säkerhetsinformatik
Hennes forskning och undervisning inom informationssäkerhetsområdet är förankrad i ämnet data- och systemvetenskaps teoribildning, där systemteorier ger grund för analys, utveckling och användning av informationssystem på alla nivåer; för idivider, organisationer och samhället. Delområdet säkerhetsinformatik har specificerats och utvecklats för att kunna hantera frågeställningar multidisciplinärt och holistiskt. Tillsammans med doktorander från utvecklingsländer studerar hon hur säkerhetsfrågor kan integreras med själva införandet av IT.