Det visar en studie från Linköpings universitet som undersökt hur stor tendens skolklasser har att frikoppla sig från moraliskt ansvar, genom ett så kallat moraliskt disengagemang.
Mobbning är inte ett individuellt problem, utan ett socialt fenomen som sker i kamratgrupper och i sociala sammanhang. Trots att de flesta elever anser att mobbning är fel, så fortsätter den att existera och få elever väljer att ta den utsattes parti när de bevittnar mobbning i skolan.
– Resultaten pekar på att det är viktigt för lärare att jobba med frågor kring mobbning och vad som är ett acceptabelt beteende i klassen. Det är viktigt att lärare i sitt ledarskap och tillsammans med eleverna etablerar ett positivt, omtänksamt, inkluderande och respektfullt klassklimat. Särskilt viktigt är det att utforma regler för samvaro när klassen är ny, säger Robert Thornberg, professor i pedagogik vid Linköpings universitet.
Han har länge forskat om mobbning och kränkningar i skolan och är rankad som en av de främsta experterna i världen på ämnet.
Moraliskt engagemang motverkar mobbing
Mobbning i klassen påverkas av klassrumsklimatet, specifikt den del som kan kallas kollektivt moraliskt disengagemang. Mobbning och risken att bli mobbad var lägre i skolklasser med lågt moraliskt disengagemang. I dessa klasser uppfattade klasskamraterna att man i klassen tydligt tyckte att mobbning var fel oavsett vad, att den som utsätts far illa och de som mobbar inte kan skylla ifrån sig.
Mobbing var vanligare i skolklasser där eleverna i högre grad trodde att klasskamrater tyckte att mobbning ibland kan vara okej, att mobbning bara är ”på skoj” och, att mobbning inte gör någon större skada, det vill säga där det kollektiva moraliska disengagemanget var högre.
– Resultaten visar på vikten av att lärare och annan personal i skolan arbetar med att göra eleverna medvetna om de olika processer som ryms i moraliskt disengagemang. Då kan eleverna upptäcka och genomskåda dem när de aktiveras i olika situationer, säger Robert Thornberg.
Vad är moraliskt disengagemang?
Moraliskt disengagemang handlar om psykologiska och sociala processer. Genom dessa processer kan individer rättfärdiga eller bortrationalisera handlingar, som vanligtvis uppfattas som inhumana eller skadliga mot andra människor. De som utför de kränkande handlingarna uppfattar inte att de gör något fel och känner därför inte dåligt samvete. De är så att säga ”moraliskt bortkopplade” och känner inte ånger eller skuld.
Exempel kan vara ansvarsförskjutning som i ”det var han som sa att jag skulle göra det” eller dehumanisering där man betraktar en annan människa som mindre värd. Att skylla mobbningen på den som blir utsatt eller att förvränga konsekvenserna av mobbningen, ”lite får man tåla”, är även det exempel på moraliskt disengagemang.
Studerar uppfattningar i klassrumsklimatet
En förklaring till mobbning, och att vittnen sällan agerar, är det som inom psykologin kallas moraliskt disengagemang. Fenomenet kan förekomma på såväl individnivå som gruppnivå. I denna studie använder forskarna termen ”kollektivt moraliskt disengagemang” för att referera till i vilken grad moraliskt disengagemang tros vara utbrett i gruppen.
– Moraliskt disengagemang är ett slags moralisk förvanskning. Det kan exempelvis handla om förskönande omskrivningar som ”vi skojar ju bara”. Fenomenet har till stor del undersökts på individnivå och man vet att elever som har dessa resonemang är mer inblandade i mobbning. Få studier har dock undersökt om fenomenet kan kopplas till mobbning på gruppnivå. Detta ville vi undersöka genom att studera skolklasser, säger Robert Thornberg.
I studien deltog 1054 mellanstadieelever som var mellan 10 och 14 år gamla. Barnen som var från 29 skolor i mellersta och södra Sverige, och tillhörde 70 olika skolklasser, fick besvara ett frågeformulär som var frivilligt och anonymt. I formuläret mättes kollektivt moraliskt engagemang bland annat genom påståenden som ”det är okej att slåss för att skydda sina kompisar” och ”förolämpningar bland barn skadar inte någon”. Formuläret innehöll också frågor om huruvida man själv mobbade eller blev utsatt för mobbning.
December är tveklöst pepparkakans månad för svenska folket. Läs måltidsforskaren Richard Tellströms betraktelse över pepparkakan genom tiderna.
Julen är spannmålsårets särskilda fest. Den är också de hembakta brödens och kakornas tid. Under några få veckor* lägger svenskarna ned mycket tid på att med bröd och kakor synliggöra sin länk tillbaka i tiden, till både släkt och den geografiska uppväxtplatsen. Ovanliga brödsorter bakas, och ibland vill man ha så ovanliga kakor att det bara kan köpas på specialiserade konditorier.
* 9 december är pepparkakans dag?
Julen – jordbrukets bokslut
Längre tillbaka i historien var bröden och kakorna, och förstås hela raden av olika julfester, ett tillfälle för bokslut då resultatet av årets jordbruksarbete utvärderades. Man bjöd på rätter som krävde stor matlagningsskicklighet i kombination med råvaror som var begränsade.
Äldst av vår tids julkakor är sannolikt klenäterna eller klenorna. De är kända sedan 1400-talet men kan vara äldre. Denna mycket ovanliga kaka, som idag friteras i någon slags olja, koktes förr i flytande ister eller fårfett. Just fritering är en sällsynt tillagningsform i matkulturen på grund av den vardagliga bristen på alla slags fetter.
Tillagningssättet med kokning i flytande fett blir därför genom historien både högreståndsmat och en utpräglad festrätt. Den svenska matkulturens grundtillagningssätt har annars präglats av i första hand kokning och i andra hand pannstekning.
Klenäten innehåller också sällsynta festingredienser som vetemjöl, smör och grädde. Ibland också socker, en lyxprodukt före de stora betodlingarna och de industriella sockerbruken på 1800-talets mitt.
Sikt av vikt för julkakor
Före den omfattande artförädlingens 1800-tal fanns i många regionala variationer av spannmålet. I odlingen blandade man inte sällan på samma fält flera olika sorters spannmålssorter att de skulle stötta varandra om det blev ett blött år. När sedan säden skördades och tröskades gjordes inte alltid någon åtskillnad på sorterna utan sädeskornen blev till en blandsäd. Det som utmärkte festbröden var därför sällan spannmålssorten, utan om mjölet var ordentligt finsiktat och om bröden bakades utan vardagsmjölets innehåll av skal, kli och grodd.
Pepparkakor från fest till vardags
Pepparkakor är en gammal festkaka som serverades inte bara till jul utan också vid bröllop. Den är känd i historiska källor sedan åtminstone 1500-talet genom sina dyrbara ingredienser: Vitt mjöl, socker och kryddor. I recept från 1700-talet smaksätts den med såväl citron och muskotnöt som peppar. Det är en kryddblandning att rekommendera! Kakorna får en mycket aromatisk smak men de bli stenhårda. Så de doppades förmodligen trivsamt mjuka i varmt vin, te eller kaffe på den tiden.
På 1800-talet tas de här smakgivarna bort och vi möter i ställer de smaker som vi känner igen idag, som ingefära och kryddpeppar. Just ingefäran skvallrar om ett västligt smakideal: engelska ginger breads. Den ökade användningen av fett på 1800-talet i pepparkakorna gjorde dem också mörare och bitvänligare.
De fabriksbakade pepparkakorna är alltjämt populära idag och återfinns i de flesta fikarum, trots kritiken mot innehållet av palmolja. Men till jul kavlar många sina egna kakor gjorda på mer klassiska ingredienser som smör, och pepparkakans viktigaste roll är att med sin tradition bidra till en social gemenskap, inte minst låta barnen bli delaktiga i en flerhundraårig smakhistoria. Man kan dessutom anta att det är få som äter sig till ohälsa med hjälp av pepparkakor.
Målade pepparkakor
Pepparkakan bakas idag vanligen av finsiktat vetemjöl. Före 1800-talet var veteodlingen begränsad varför vetemjölet placerar sig som ett mjöl till sällankakor och bröd i högreståndsmiljö, eller åtminstone som kalasmat. Festkakor kunde dock bakas på finsiktat rågmjöl. Just pepparkakor bakade på råg ger en mycket fin och mer mångfacetterad smak. Ibland var pepparkaksdegen uppblandad med finsiktat kornmjöl för att ge en vitare kaka. De sydostindiska kryddornas dyrbarhet före 1700-talet innebar att man inte sällan stötte dem till ett pulver, därefter blandades kryddpulvret med brännvin och penslades på kakans utsida. Så gjorde man även med saffransbullarna som bara vara saffransgulmålade utanpå.
Från pepparkaka till smaksättare
En trendutveckling är att pepparkakan gått från att bara vara en kaka till att bli en kryddsmak. Det går numera att köpa knäck med pepparkakssmak, skumtomtar med smak av pepparkaka men också proteinpulver med smak av denna julens kaka, för den som bygger sin kropp men ändå vill bli en del av traditionens känsla. Pepparkakan lyckas alltid svara mot framtidens önskningar.
Nygamla spannmålssorter för framtiden
I vår tid utmanar klimatförändringarna spannmålssorternas växtbetingelser. Forskare vid SLU tar nu fram historiens lite bortglömda kultursorter av spannmål som råg och vete, för att studera om de kanske är bättre anpassade till förändrade odlingsvillkor. En viktig framtidsfråga är att finna sorter som kan fungera i extremvädersituationer, men också med förbättrade näringsegenskaper för att kompensera för mer varierade skördar.
De nygamla spannmålssorterna måste även fungera vid bakningen av brödet, så att konsumenten inte vänder de bättre klimatbröden ryggen. Ett oätet bröd bidrar inte till vare sig hälsa, social eller biologisk hållbarhet.
Formas har gett stöd till ett SLU-projekt där bland andra Göran Bergkvist, docent i växtodlingslära vid SLU, kommer att arbeta med fältförsök för att se hur vissa utvalda kultursorter av spannmål fungerar i ekologisk odling.
– Forskningsuppdraget är flerdelat på så sätt att det inte bara handlar om spannmålssorter som klarar torka och blöta bättre, utan också om ifall sorterna är intressanta för konsumenterna att äta, säger Bergkvist.
Kultursorter bra att baka med
Han betonar också att det är viktigt för projektet att befinna sig i hela den långa livsmedelskedjan, bildligt och bokstavligt från ax till limpa.
– Vi vill finna äldre sorter med bra näringsvärde som också fungerar i kvarnar och bakugnar, säger Bergkvist.
Projektet är ett bra exempel på att man kan behöva se på såväl livsmedelsproduktionen som konsumentens ätande ur ett tvärvetenskapligt perspektiv för att ta sig an frågor som ska leda till bättre framtida hållbarhet.
Sannolikt kommer sorterna fungera alldeles utmärkt för julens alla kakor och bröd, för de bakades på kultur- och lantsorter redan på den tid då midvinterblotet blev till ett julkalas.
Text: Richard Tellström, docent i måltidskultur vid SLU Future Foods, Sveriges Lantbruksuniversitet
Tidsbrist, mätbarhet och brist på förankring i det egna ämnet gör att gymnasieelever riskerar att inte bli bra kritiska läsare. Det visar en avhandling om svenskämnet och de dokument som styr undervisningen kring kritisk läsning.
− Risken är att eleverna inte blir bra kritiska läsare och att kritisk läsning bara blir något mätbart och något som ska bockas av. Det är en väldigt platt syn på vad källkritik och kritisk läsning kan innebära, säger Ulrika Nemeth.
Tidsbrist begränsar undervisning i kritiskt läsande
I fokussamtal fick lärarna prata med varandra utifrån samtalskort med ord som medborgare, digitalisering och skönlitteratur. Svensklärarna själv förordar inte den mer platta synen på kritisk läsning utan lyfter fram flera olika aspekter. De vill gärna använda skönlitteratur, konst och språk i undervisningen. Men förutsättningarna finns inte.
− De lyfter att det begränsas av tid och att man ofta börjar i kunskapskraven, inte med svenskämnets mål och syfte. Att vara kritisk kräver tid och tankearbete, om eleverna ska komma längre än bara pricka av om en källa är pålitlig eller inte. Den här tiden är svår att skapa. Alla lärarna tycker det är viktigt, men upplever att de hela tiden måste vidare mot nya kursmoment, säger hon.
Elever missar chans att bli goda kritiska läsare
I sin avhandling har Ulrika Nemeth undersökt vad det kritiska läsandet innebär i svenskämnet. Hon har studerat de ramverk som formar ämnet samt hur lärarna själva talar om kritisk läsning. I materialet ingår till exempel kursplaner, styrdokument och riktlinjer för de nationella proven. Hon har också studerat internationella dokument från OECD och PISA. Därtill har hon även använt sig av fokussamtal med lärare samt klassrumsobservationer.
− Kritisk läsning måste kunna kopplas till svenskämnets uppdrag – alltså läsning och skrivande. Analys och kritisk läsning hör ihop. Men läser man endast kunskapskraven och det centrala innehållet, vilket är vanligt i dag, så riskerar undervisningen att fokusera enbart på synligt görande istället för det viktiga tänkandet. Det är en fråga om ämnets identitet, säger Ulrika Nemeth.
Svenskämnet kan bidra till god kritisk läsning
Ulrika Nemeth har lång erfarenhet av att arbeta som gymnasielärare och har sett hur svenskämnet förändrats genom åren. Nya kurs- och läroplaner, nya kunskapskrav i de nationella proven. En personlig reflektion hon lyfter fram är att när det var mindre fokus på mätbara kunskapsmål var möjligheterna att samtala och diskutera större. I de samtalen fanns det utrymme att väva in kritiska perspektiv.
− Läser man enbart kunskapskraven i läroplanen om till exempel grammatik, så ska den bara användas för att kontrollera elevens egna texter. Eleverna riskerar därför att se grammatik bara som ett sätt att utveckla det egna skrivandet. Istället skulle de också kunna analysera andras texter genom att titta på vilka ord som används, vem som är subjekt eller objekt, det vill säga vem som får föra talan och inte. Men det är precis här som svenskämnet ska kunna bidra till god kritisk läsning, det är ämnets kärna och identitet, säger Ulrika Nemeth, gymnasielärare och nybliven doktor i svenska.
Ulrika Nemeth, Institutionen för kultur och lärande, Södertörns högskola, ulrika.nemeth@sh.se
Jakob Löndahl och Sara Thuresson, forskare vid Aerosollaboratoriet vid Lunds universitet studerar de aerosoler som kan bära på smitta, till exempel vätskedroppar från den luft vi andas ut, eller som sprids när vi hostar eller nyser:
Hur sprids luftburet corona. Kan smitta hänga kvar i luften när vi kommer tillbaka till jobbet?
– Aerosolerna är små partiklar som svävar i luften, till skillnad från exempelvis droppar av saliv, som faller till marken ganska snabbt. Det som avgör hur länge de hänger kvar är faktorer som ventilation, rummets storlek, med mera.
– Det som gör att partiklarna så småningom försvinner är att de späds ut i luften eller fastnar på någon yta. Och det är svårt att tänka sig att de finns kvar mer än några timmar, koncentrationen minskar hela tiden, säger Jakob Löhndal.
Aerosoler är partiklar – fasta partiklar eller vätska – som svävar i en gas, och gasen är oftast luften vi andas. Atmosfären är en aerosol. Aerosol omger oss alltså hela tiden, men syns vanligtvis främst när koncentrationen är extra hög, som röken från en skorsten. Partiklarna är mellan cirka 0,001 och 100 mikrometer stora (en mikrometer är 0,000001 meter). Dimma är en aerosol med hög fuktighet. Vår utandningsluft bildar aerosoler som kan innehålla smittämnen, till exempel virus. Namnet kommer av latinets aero, för luft, och sol från solution som betyder lösning.
Redan i mars 2020, då pandemin just blivit ett faktum, började aerosolforskarna i Lund att undersöka inomhusluften i patientrum och korridorer på Skånes universitetssjukhus. De hade tidigare visat att norovirus som orsakar vinterkräksjukan kunde spridas i luften, och nu ville de snabbt börja undersöka om så var fallet även med coronavirus.
I början trodde de flesta att den mesta smittan spreds via större droppar från hostningar och nysningar, som bara färdas några meter innan de faller till golvet. Nu vet man att personer med covid-19 kan infektera andra på mycket större avstånd och att luftburen smitta kan hålla sig svävande och färdas i luften under längre tid. Forskarna vid Aerosollaboratoriet har bland annat fått uppmärksamhet för sin forskning om hur virus kan spridas genom körsång.
Högljudd sång sprider mest aerosoler
Coronavirus kan spridas genom körsång. Under ett forskningsförsök fick körsångare ta på sig operationsklädsel och gå in i en specialbyggd kammare med filtrerad och ren luft. I kammaren analyserades mängden partiklar som kom från sångarna vid andning, tal, olika typer av sång och vid sång med munskydd. Med hjälp av starka lampor, en höghastighetskamera och ett instrument som kan mäta mycket små partiklar mätte forskarna aerosoler och större droppar. Det visade sig att ju högre och mer kraftfull sång, desto mer aerosoler och droppar producerade sångarna.
Munskydd stoppar aerosoler
Slutsatsen blev ändå att det gick att sjunga säkert genom att hålla distans och god hygien, samt ha bra ventilation i rummet, vilket minskar mängden aerosoler i luften. När sångarna hade på sig ett enkelt munskydd fångades det mesta av aerosolerna och dropparna upp. Och nivåerna blev jämförbara med dem vid vanligt tal.
Hur viktig är aerosolsmittan jämfört med fysiska kontakter – det som brukar kallas droppsmitta?
Det är svårt att gradera skillnaden mellan olika smittvägar, menar Jakob Löhndahl.
– Men för att skydda sig är det viktigt att hålla bra avstånd. Men vad som är bra avstånd beror på situationen. Själv skulle jag inte vilja sitta i samma rum som en coronasmittad ens så länge som en timme, och inte ens på större avstånd än två meter. Men ett kort möte är ok.
– Under exempelvis en körövning på två timmar, kan smittan av allt att döma spridas mer än tio meter. Tiden är en viktig faktor. Ju längre tid till exempel en körövning pågår desto fler virus hinner vi andas in. Läs mer:Ju högre sång desto fler aerosoler
En coronasmittad person släpper ut mängder av aerosoler i inomhusluften bara genom att andas. Virusladdade partiklar kan sväva kvar i luften långt efter det att en smittad person lämnat rummet. Och de kan fastna i ventilationssystem.
Det sägs också att aerosoler kommer från spolvattnet i toaletten?
– Ja, toaletter sprider mängder av aerosoler när de spolas, säger Jakob Löhndahl.
Om man stänger locket och sätter en odlingsskål under så blir den snart full av alla de mikroorganismer som trivs i toaletten. Även här så handlar mängden partiklar om hur stort rum det är och hur ventilationen fungerar. Men att stänga toalocket vid spolning är en bra idé.
Jakob Löhndal och hans kolleger på Aerosollaboratoriet vid Lunds universitet började mäta luftburen smitta i inomhusluften samtidigt som pandemin blev ett faktum.
Vad är kvar och viktigt att ta reda på när det gäller aerosoler och luftburen smitta?
– Vi tittar bland annat på virusspridning från olika sjukhusprocedurer, till exempel bronkoskopi, där man tittar in i luftrören, och vård i respirator, och när och hur det skapas aerosoler, för att bättre kunna skydda både personal och patienter. Vad som ökar virusmängden i luften och hur den förändras med avstånd och ventilation.
– Men också säsongsvariationer, hur fungerar de och vad beror de på? Corona, influensa, kräksjuka och förkylningar; alla ökar de under höst och vinter. Det är en komplicerad dynamik med många faktorer inblandade.
– Att det blir torrare inomhus på vintern på våra breddgrader är också en faktor. Luftfuktigheten har betydelse för hur länge aerosolerna blir kvar i luften. Våra slemhinnor påverkas också, men det är högst oklart hur det hänger samman. Det är definitivt inte så enkelt som att vi bara är mer inomhus på vintern.
Vad gör aerosoler fascinerande att jobba med?
– Luft är något vi måste ha för att leva, samtidigt är den full av ämnen som ofta påverkar oss negativt, och det är spännande. Partiklarna är saker vi inte ser men som kan påverka oss mycket. Och vi kan inte välja om vi vill andas eller inte, säger forskarna på aerosollaboratoriet.
Droppsmitta följer med och sprids i form av droppar, till exempel när du nyser, hostar eller kräks. Och kommer sen i kontakt med andra människors ögon och/eller slemhinnor, direkt eller via händerna. Dropparna är tunga och når inte särskilt långt innan de faller till marken. Vanliga droppsmittor är covid-19, förkylningar, influensa, kikhosta och RSV-virus.
Luftburen smitta består av droppar som torkar ihop till lättare droppkärnor. Dessa mikroskopiska partiklar finfördelade i luft kallas aerosoler, och kan nå våra luftvägar på längre avstånd än så kallad droppsmitta. Några exempel är vattkoppor, tuberkulos och covid-19.
Text: Tomas Lindblad på uppdrag av forskning.se
Inflammatoriska processer spelar en viktig roll i uppkomsten av många sjukdomar, till exempel reumatism, artros, astma, allergi och inflammatoriska tarmsjukdomar.
Proteinbiomarkörer är mätbara molekyler som kan användas för att diagnostisera en sjukdom, eller för att bilda sig en uppfattning om hur långt framskriden en sjukdom är.
Proteinet klassas som en biomarkör för en viss sjukdom, om mängden protein i blodet är högre hos patienter med sjukdomen än hos friska personer. Ett stort antal proteiner har på detta sätt kopplats till inflammatoriska sjukdomar.
Mängden protein i blodet säger inget om dess roll i kroppen
Vad som däremot är orsak och vad som är verkan är oftast inte känt. Mängden protein i blodet kan antingen förändras som svar på sjukdomen, till exempel för att skydda från vävnadsskada. Eller så kan förändringen vara den underliggande faktorn som orsakar sjukdom.
En omfattande studie från Uppsala universitet visar att flera olika proteiner i vårt blod som tidigare kopplats till olika inflammatoriska sjukdomar faktiskt kan skydda friska individer från att utveckla sjukdom. Detta tros bero på att proteinerna i dessa fall motverkar vävnadsskador.
För att hitta proteinbiomarkörer som direkt orsakar – eller skyddar – mot sjukdom, använde forskarna från Uppsala universitet en metod som kallas mendelsk randomisering.
Använder genetiken för att förstå proteinets roll
– I mendelsk randomisering använder vi oss av information inbäddad i vår egen arvsmassa för att bestämma orsakssambanden. Vi undersöker om människor, som fötts med genetiska anlag som ger höga naturliga nivåer av ett protein, kommer att ha högre eller lägre risk att utveckla en viss sjukdom senare i livet, säger Torgny Karlsson, biostatistiker vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, Uppsala universitet, och en av forskarna som lett studien.
Mendelsk randomisering har ofta kallats naturens egna kliniska prövning eftersom de genetiska anlag som ärvs av föräldrarna slumpas ut hos avkomman.
Nästa hundra proteinbiomarkörer, som tidigare kopplats till inflammatorisk sjukdom, undersöktes i den aktuella studien. Analyserna visade att proteinet IL-12B skyddar mot psoriasis och psoriasisartrit, LAP-TGF-b-1 mot artros, TWEAK mot astma, VEGF-A mot tarmsjukdomen ulcerös kolit och LT-a mot både typ 1-diabetes och reumatism. Bara en biomarkör visade sig ha en skadlig effekt, nämligen IL-18R1 som ökade risken för att utveckla allergi, hösnuva och eksem.
Biomarkörer skyddar mot sjukdom snarare än orsakar den
– Överraskande nog visade det sig vara vanligare att proteinerna skyddar mot sjukdomsutveckling än att de ökar sjukdomsrisken. Resultaten tyder på att dessa proteiner spelar en viktig roll för att skydda vävnaden hos friska individer, säger Weronica Ek, docent vid institutionen för immunologi, genetik och patologi vid Uppsala universitet och en av forskarna som lett studien.
Att kartlägga vilka proteiner som skyddar mot, eller ökar risken för sjukdom, är viktigt eftersom det ökar vår förståelse för hur inflammatoriska sjukdomar uppstår. Flera av proteinerna kan även visa sig vara viktiga för läkemedelsutvecklingen.
Sjukdomsmarkörer kan ha positiv effekt i kroppen
– Eftersom de proteiner vi undersökt är utvalda för att vara sjukdomsmarkörer, är den spontana tanken att ett läkemedel som sänker protein-nivåerna borde vara den mest lämpade för att behandla sjukdomssymptom hos patienter. Våra resultat tyder dock på att sådana behandlingar kan ha negativa effekter i friska vävnader och till och med öka risken för att en inflammatorisk sjukdom ska uppstå. Det är viktigt att beakta när man utvecklar nya läkemedel, säger Åsa Johansson, gruppledare vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, SciLifeLab, Uppsala universitet, och den seniora forskaren bakom studien.
– Vi vill även belysa att mendelsk randomisering är en effektiv metod för att utvärdera proteiner som måltavlor för nya läkemedel och hoppas att denna metod framöver ska ses som ett alternativ till vissa djurförsök, säger Åsa Johansson.
En grupp samhällsvetenskapliga forskare ville ta reda på varför det är så och har tillsammans undersökt vad de kallar tillgänglighetens tröghet.
– Många medborgare känner sig åsidosatta och utestängda. Det finns en massa undantag och krångel i vardagen trots starka deklarationer och lagstiftning kring tillgänglighet. Vi har försökt förklara den här trögheten, säger David Wästerfors, en av redaktörerna till en nyligen publicerad antologi.
Vad är tillgänglighet?
Tillgänglighet handlar om hur samhället utformas. Ett tillgängligt samhälle är utformat så att så många som möjligt kan använda och ta del av det.
Det handlar om att kunna ta del av den fysiska miljön och kunna ta sig runt i samhället. Det innebär också att få tillgång till information och kommunikation samt att kunna använda produkter och tjänster.
Boken utgör en av de avslutande publikationerna för Tillgänglighetens motstånd, ett treårigt projekt med forskare från Lunds och Malmö universitet. Hanna Egard, Kristofer Hansson och David Wästerfors har samlat på sig ett stort material som skildrar hur vardagen ter sig för den som lever med funktionsnedsättning. De tre forskarna är redaktörer för den nya antologin där även 15 andra forskare medverkar.
– Det är lätt att fokus hamnar på det fysiska eller vad som händer när tekniken fallerar. Men det handlar lika mycket om hur vi behandlar varandra människor emellan, säger Kristofer Hansson.
– Vi har sett i intervjuer att den som exempelvis behöver hjälp ombord på tåget eller bussen möter kommentarer om att man borde haft med en assistent och ”sinkar resan” – eller att man inte ens erbjuds hjälp för att ta sig ombord.
Olika intressen måste vägas mot varandra
Boken är uppdelad i tre områden: staden och transport, kunskap och utbildning samt lagstiftning, institutioner och historia. Hanna Egard, som undersökt hur ansvariga på kommuner förhåller sig till tillgänglighetsfrågor, menar att man ofta erbjuder ett slags lösning som anses ”tillräckligt tillgänglig”.
– Det är inte så att man saknar ambitioner, men det blir halvmesyrer. Man tänker att det ska finnas personal som ska öppna dörrar, att man ska ringa på en klocka för att få en ramp utrullad och så vidare. Men lagkravet för tillgänglighet är ju att du i princip ska kunna klara dig själv, säger hon.
Personlig assistans och andra former av mänskligt stöd är också en central del i ett inkluderande samhälle. När assistansen hotas av besparingskrav eller servicepersonal försvinner så minskar tillgängligheten generellt. Enligt redaktörerna är annan orsak bakom tillgänglighetens tröghet att olika politiska intressen måste vägas mot varandra.
– Det finns ett begrepp i plan- och bygglagen som heter ”enkelt avhjälpta hinder” och då låter det så lätt. Med det finns massa saker man måste ta hänsyn till: miljön, det estetiska, kulturhistoriskt arv, säger Hanna Egard.
– När det gäller kollektivtrafiken ställs också intressen mot varandra. Politiker vill få fler att ställa bilen och ta bussen istället, och många vill kanske inte stanna vid varenda ort i Skåne på vägen till Malmö. Ska det gå fort så tappar man kanske andra grupper som behöver mer tid, fortsätter Kristofer Hansson.
Inte något som kan bockas av i en checklista
Så hur ser lösningen ut enligt forskarna? En av slutsatserna från projektet Tillgänglighetens motstånd är att vi skulle vinna på att se på tillgänglighetsfrågor ur ett vidare perspektiv och inte enbart som ett ”enkelt avhjälpt hinder”.
– Tillgänglighet är ingen ruta på en checklista som ska bockas av. Snarare är det en process som aldrig tar slut och som kräver vardaglig observans och hänsyn. Det uppstår nya funktionshinder i takt med att samhället förändras. Tillgänglighet är en institutionell och kulturell fråga, det handlar om vilka rutiner vi bygger upp och hur människor agerar gentemot varandra, säger David Wästerfors.
– Att bli mamma efter livmodertransplantation verkar psykologiskt vara en blandning av att känna sig som vem som helst och samtidigt brottas med en känsla av overklighet, konstaterar Stina Järvholm, docent i psykologi och en av forskarna bakom en studie om känslor kring moderskap efter en livmodertransplantation.
Hon ingår i forskargruppen kring livmodertransplantationer vid Göteborgs universitet, som rönt internationell uppmärksamhet för sina medicinska framsteg, och som även forskar om psykologiska långtidseffekter för donatorer, mottagare och partner.
I den nu aktuella studien ingick sju kvinnor som antingen saknat livmoder från födseln eller behövt operera bort den. Alla hade levt i tron i att de inte skulle bli biologiska föräldrar. När de genomgick livmodertransplantation 2013 var de i genomsnitt 29 år gamla.
Oro för barnet efter livmodertransplantation
Resultaten som bygger på årliga intervjuer med kvinnorna, fram till 2018, visar tydligt att de i mångt och mycket upplevde situationen som de flesta andra mammor. Att bli mamma kändes både fantastiskt och utmanande, och partnerrelationer sattes på prov.
Samtidigt hade kvinnorna en oro kopplad till själva proceduren. Det kunde handla om rädsla för att barnet påverkades negativt av livmodertransplantationen under graviditeten, och en känsla av att graviditeten inte riktigt var ens egen med tanke på den omfattande medicinska övervakningen.
Känsla av overklighet
”Undrar om man älskar sitt barn på ett annat sätt just för att det blivit till som det blivit” funderar en av kvinnorna i en intervju. En annan kvinna skrattar när hon berättar hur hon är ute med sitt barn och shoppar och plötsligt slås av tanken ”vad har jag gjort, tänk om folk runtomkring visste!”
– Att bli mamma efter livmodertransplantation verkar psykologiskt vara en blandning av att känna sig som vem som helst och samtidigt brottas med en känsla av overklighet, konstaterar Stina Järvholm.
Första barnet efter livmodertransplantation
Livmodertransplantationerna med levande donatorer 2013 ingick i världens första systematiska och vetenskapligt baserade forskningsprojekt på området, under ledning av Mats Brännström, professor i obstetrik och gynekologi på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Efter den första födseln i Göteborg 2014 följde ytterligare sju födslar innan någon utanför Sverige födde barn efter livmodertransplantation. Hittills har tolv barn fötts inom ramen för det svenska forskningsprojektet, i världen som helhet ett 40-tal.
Stöd vid särskilt svår belastning
Stina Järvholm betonar att livmodertransplantation är en avancerad infertilitetsbehandling som sträcker sig över många år och inkluderar både mottagare, parter och donator.
– Resultaten hjälper oss att sätta in psykologiskt stöd vid delar som kan skapa extra belastning såsom upprepade graviditetsförsök utan framgång, missfall och för de som behöver lämna projektet utan att ha blivit föräldrar på det sätt som de hoppats på, säger hon.
– Kunskapen är också användbar för de som möter dessa kvinnor under graviditeten för att ge ett bra stöd utifrån kvinnornas specifika behov, att förstå att det som tidigare varit omöjligt då blir verklighet, avslutar Stina Järvholm.
Stina Järvholm, docent i psykologi på Göteborgs universitet och kliniskt verksam psykolog på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, stina.jarvholm@gu.se
Mats Brännström, professor i obstetrik och gynekologi på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet och överläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, mats.brannstrom@obgyn.gu.se
Fler studier om psykologi och livmodertransplantationer:
Översikten, som fått namnet ”Meningsfull fritid, utveckling och lärande i fritidshem”, baserar sig på 37 studier och forskningsresultaten presenteras under tre teman:
Inta ett medvetet förhållningssätt
Skapa kreativa miljöer
Organisera undervisningen
1. Inta ett medvetet förhållningssätt
Forskningsstudierna visar att ett medvetet förhållningssätt i samspelet med eleverna bygger på att undervisning och omsorg är sammanflätade med varandra. Enligt studierna fångar lärarna tillfällen genom att observera eleverna för att ge utrymme för deras lek och aktiviteter. De skapar och upprätthåller en trygg miljö och får samtidigt kunskap om elevernas intressen och behov och planerar därefter meningsfulla sammanhang som stimulerar och stödjer elevernas utveckling och lärande. Lärare agerar genom att närma sig eleverna, lyssna, samtala och bekräfta dem för att öka deras självkänsla och utveckla goda sociala relationer till dem. Lärarna kan också delta i elevernas aktiviteter, vilket kan öka elevernas engagemang.
2. Skapa kreativa miljöer
En förutsättning för en stimulerade och stödjande lärmiljö är att lärare utgår från elevernas intressen och behov. Lärare skapar en stimulerande lärmiljö genom att ge tid och utrymme för elevers lek och aktiviteter samt genom att tillhandahålla material för elevinitierade aktiviteter som gynnar elevernas sociala interaktioner, upplevs meningsfulla och bidrar till deras utveckling och lärande. Det framgår också att eleverna använder den fysiska lärmiljön både inom- och utomhus, till exempel olika material, på ett sätt som gör den meningsfull för dem.
Att införa digitala lärresurser i undervisningen kan vara ett bra sätt att på ett lustfyllt sätt främja utveckling av olika förmågor och kunskaper hos eleverna. I studierna framgår att elevernas intresse och motivation ökar när ämnesinnehållet och relaterade uppgifter är implicit inbäddade i spelet. Lärare kan också skapa en god social miljö med hjälp av digitala lärresurser genom att göra det möjligt för eleverna att använda språkliga resurser och tidigare erfarenheter som en del i sitt lärande.
3. Organisera undervisningen
Genom att erbjuda väl genomtänkta och varierande undervisningssituationer kan läraren öka elevernas möjligheter att uppleva en meningsfull fritid, bredda och fördjupa sina intressen samt bidra till utveckling och lärande. Planerade undervisningssituationer med tydliga mål skapar förutsättningar för utveckling av såväl språk och läs- och skrivfärdigheter som av sociala förmågor, särskilt när lärare i sin planering utgår från
elevers språkliga erfarenheter, vilket också ökar deras engagemang.
Tema- och projektbaserad undervisning skapar möjligheter för elever att på ett meningsfullt sätt utforska, experimentera, skapa och lära. I studierna framkommer att en undervisning som främjar naturvetenskap, teknik och hållbar utveckling ger elever möjlighet att engagera sig i samhällsfrågor i sin närmiljö på ett meningsfullt sätt, särskilt när lärare initierar projekt med utgångspunkt i elevernas värld, ger dem tid och utrymme att själva sätta upp mål, planera och pröva och därmed öka deras självkänsla.
Med stöd av översiktens resultat hoppas Skolforskningsinstitutet att fritidshemmen kan ges bättre förutsättningar att bidra till elevers meningsfulla fritid och främja lärande och utveckling, och på så sätt uppfylla läroplanens mål och intentioner.
Skolforskningsinstitutet verkar för att undervisningen i förskolan och skolan bedrivs på vetenskaplig grund.
Siarhei Manzhynski, doktorand vid Handelshögskolan, Umeå universitet har studerat, så kallad ”coopetition för hållbarhet”.
Coopetition är ett sammanslaget ord från engelskans collaboration = samarbete och competition = konkurrens. Det är ett fenomen där företag från samma bransch samtidigt samarbetar och konkurrerar med avsikt att uppnå ekologiska, ekonomiska och sociala fördelar.
– Även om vi i praktiken ser fler och fler exempel på samverkan mellan konkurrenter för att stödja hållbarhet inom olika branscher, t.ex. inom bostads-, bygg-, fordonsindustrin, så saknas det fortfarande kunskap om både processen och möjliga utfall av såna samarbeten. Till exempel, även om det är uppenbart att samarbeten mellan konkurrenter är ganska svåra att organisera och hantera finns det ett behov av att utveckla effektiva mekanismer för att reglera samverkansprocessen. Det gäller särskilt om uppgiften inte bara är att tjäna pengar men också att förbättra miljömässig och social hållbarhet, säger Siarhei Manzhynski.
Avhandlingen visar att även om coopetition för hållbarhet är ett komplext och spänningsfyllt fenomen har det samtidigt stor potential för att främja hållbarhet i både teori och praktik.
– Min avhandling är ett av de första försöken att undersöka fenomenet heltäckande. Den täcker både processuella nyanser och resultat och använder konceptuella, kvantitativa och kvalitativa tillvägagångssätt.
Konsekvenser och utfall vid coopetition
Resultaten i avhandlingen innebär praktiska konsekvenser för chefer som jobbar med coopetitiva relationer mot andra företag.
– Till exempel modellerar jag systematiskt utfall av coopetition för hållbarhet. Denna systematisering gör det möjligt för praktiker att utföra en mer omfattande bedömning av möjliga konsekvenser av coopetition och därmed fatta ett mer informerat beslut om lämpligheten av samverkan. Mitt tillvägagångssätt gör det möjligt att presentera information om utfall på ett traditionellt affärssätt, det vill säga i numeriska monetära enheter, vilket inte är lätt när det kommer till ekologiska och sociala dimensioner. Detta gör det möjligt för intressenter att jämföra vinster och förluster för varje företag såväl som på koncernnivå.
– Resultaten visar också på att chefer kan påverka samarbetet för hållbarhet genom att reglera dess intensitet och balans mellan konkurrerande krav. För relativt svaga coopetitiva interaktioner uppmuntras chefer att intensifiera relationen, medan för relativt stark coopetition, chefer istället behöver behålla status quo och inte engagera sig i fler och/eller djupare interaktioner.
Forskare vid Gymnastik- och idrottshögskolan har undersökt samband mellan kondition och fysisk aktivitet, skärmtid och organiserad idrott. Syftet var att undersöka samband mellan kondition och skärmtid, rörelsemönster och deltagande i organiserad idrott för svenska ungdomar.
– Resultatet visar att de som hade fem timmars skärmtid eller mer om dagen på vardagar hade lägre kondition än de som hade mindre, säger Karin Kjellenberg, doktorand.
Över 1 100 elever i åldern 13–14 år från 34 skolor har ingått i studien. Eleverna har genomfört olika tester på GIH, bland annat EKBLOM-BAK-testet som är ett konditionstest på cykel. De har även svarat på en enkät om sin skärmtid och deltagande i organiserad idrott. Och under sju dagar burit en rörelsemätare som mätt fysisk aktivitet och stillasittande.
Resultaten visade skillnader i kondition mellan olika grupper. De med högre kondition rörde sig mer eller var aktiva i föreningsidrott. De med lägre kondition hade en hög andel stillasittande eller skärmtid.
– Det är oroande att många ungdomar spenderar mycket tid framför skärmen, speciellt när vi ser ett samband mellan skärmtid och lägre kondition. Vi ser också att de ungdomar som har mycket skärmtid spenderar mindre tid i högintensiv fysisk aktivitet och mer tid stillasittande, säger Karin Kjellenberg.
Fem timmar bakom skärmen under helgen
Drygt 70 procent av ungdomarna deltog i föreningsidrott och det fanns ingen skillnad i idrottsdeltagande mellan pojkar och flickor, eller hur ofta de deltog i de aktiviteterna. Dock nådde endast en av tre deltagare rekommendationerna från folkhälsomyndigheten, vilka är minst 60 minuter måttlig till högintensiv fysisk aktivitet per dag. På vardagar spenderade 20 procent av ungdomarna fem timmar eller mer framför skärm, och på helgerna ökade den siffran till nästan 50 procent.
Resultatet från forskningsstudien kan vara ett viktigt underlag vid utveckling av insatser för att öka den fysiska aktiviteten och minska stillasittande hos ungdomar.
– Det är positivt att vi kan se ett samband mellan kondition och deltagande i föreningsidrott. Det är angeläget att hitta insatser som fungerar på fritiden då vi har en så stor andel av ungdomar som rör sig för lite säger Gisela Nyberg, docent och ansvarig för studien.
Fysisk aktivitet för barn och unga 6–17 år
Alla barn och unga 6–17 år bör vara fysiskt aktiva under veckan, både vardagar och helger.
Långa perioder av stillasittande bör brytas av och ersättas med någon form av fysisk aktivitet.
Pulshöjande fysisk aktivitet i genomsnitt 60 minuter per dag
Barn och unga bör i genomsnitt vara fysiskt aktiva i minst 60 minuter per dag, på en måttlig till hög intensitet som ger ökad puls och andning.
Fysisk aktivitet på hög intensitet och aktiviteter som stärker muskler och skelett minst tre dagar i veckan
Fysisk aktivitet på hög intensitet ger en markant ökad puls och andning. Sådana aktiviteter bör ingå minst tre dagar i veckan, liksom muskelstärkande och skelettstärkande fysisk aktivitet. Aktiviteterna kan ingå som en naturlig del i att leka, springa och hoppa, eller som en del i planerad motion och idrott i skolan eller på fritiden.
Människor som anar att något är fel, med symtom som ännu inte förklarats, befinner sig ofta i en sorts väntrum. Väntan kan pågå länge, och i detta tomrum uppstår vanligtvis en mängd tankar och känslor som kan vara svåra att hantera. Vid en konstaterad cancerdiagnos är den initiala väntan på besked över men annan väntan och andra känslor tar vid. Kroppsliga och mentala symtom ska hanteras och det är inte ovanligt att uppleva en dödsrädsla.
Acceptera nuet är en väg till trygghet
Ulrika Sandén har intervjuat cancerdrabbade och deras närstående, och många vittnar om den passiva väntan. Med hjälp av användardriven innovation utforskar Ulrika Sandén hur teorin ”nuets förnöjsamhet” kan användas för att hitta alternativ till väntan och finna en väg till ökad trygghet. Nuets förnöjsamhet bygger på gemenskap, proaktivitet och en acceptans om livets oförutsägbarhet – och bidrar med såväl kognitiva som emotionella vägar att finna trygghet och livsglädje trots sjukdom.
– Det är en form av ödesberedskap. En acceptans för livets oberäknelighet och ett sätt att bli motståndskraftig i cancerlivets svängningar, säger Ulrika Sandén, som nu disputerat i Innovationsteknik vid Lunds tekniskahögskola.
Genom att släppa taget om ett passivt hopp om goda resultat, och i stället förbereda sig för olika besked är det möjligt att minska ältandet som är en stor del av den ångest många tampas med, menar hon.
Aktivitet och beredskap fyller nuet med värde
I sin forskning tar Ulrika Sandén också upp mellanmedvetandet, ett begrepp som tillsammans med aktivitet och ödesberedskap fångar möjligheten att hantera det mest svårhanterliga. Som sjuk ska många nya situationer i livet hanteras samtidigt som kroppen inte mår bra. För att orka med vardagen kan vissa känslor och upplevelser behöva placeras i ett mellanmedvetande, ett slags stand by-läge.
– Exempelvis kan man använda svart humor, naturupplevelser och konst för att hantera vardagen på ett mindre ångestladdat sätt, säger Ulrika Sandén.
Nuets förnöjsamhet förklarar och illustrerar hur det är möjligt att ta sig själv tillbaka till nuet genom aktiva handlingar och att dela upp tiden i kortare intervaller. Ulrika sammanfattar sitt arbete med orden:
– Genom att dela upp tiden i mindre enheter och kombinera det med aktiviteter så kan svåra situationer hanteras bättre än vid passivitet. Aktiviteten tar en tillbaka till nuet, och i nuet finns alltid någonting som kan göras för att må något bättre. Varje gång ökar hoppfullheten, ett inre hopp som säger att ’jag fixar detta’, säger Ulrika Sandén.
Egen cancererfarenhet inspiration till forskningen
Ulrika Sandén har själv cancererfarenhet som både patient och närstående. Hon forskar inte på sig själv men har under avhandlingsarbetet använt sina egna erfarenheter som inspiration och en fördjupad förståelse.
– Det är ju helt fantastiskt att jag har kunnat gå från att träna på att läsa, hitta hem och koka kaffe till att disputera. Jag var bara tvungen att fördjupa mig i den resan, säger Ulrika Sandén.
Hennes forskning, som utgår från patientperspektivet, är användbar för patienter, närstående och vårdpersonal. Nu pågår arbetet med en rapport innehållande konkreta tips kopplade till patienters vardag.
Att mäta vilopuls hos äldre kan bli ett sätt att upptäcka personer med högre risk för demens – och göra det möjligt att förebygga sjukdomen i ett tidigt stadium, menar forskare vid Karolinska Institutet.
– Vi tror att det kan vara värdefullt att undersöka om vilopuls kan användas för att identifiera patienter med hög risk för demens. Om vi då kan följa deras kognitiva utveckling mera noggrant och tidigt föreslå insatser kan vi potentiellt fördröja utvecklingen av demens, vilket kan bidra till att förbättra deras livskvalité, säger Yume Imahori, postdoktor vid institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet.
Vilopuls på mer än 80 slag per minut
Den aktuella studien undersökte om vilopuls var förknippat med demens och kognitiv nedsättning – oberoende av kända riskfaktorer som hjärt-kärlsjukdom. Och följde 2 147 deltagare – 60 år eller äldre och boende i Stockholm – i upp till 12 år. Slutsatsen blev att personer med en vilopuls på 80 slag per minut eller mer i genomsnitt hade 55 procent högre risk för demens än personer med en puls på 60–69 slag per minut.
Tre slutsatser av studien:
Förhöjd vilopuls var associerad med ökad risk för demens hos äldre vuxna.
Sambandet var oberoende av hjärt-kärlsjukdomar.
Förhöjd vilopuls var också associerad med accelererad kognitiv nedgång.
Sambandet hög vilopuls och demens
Sambandet mellan hög vilopuls och ökad risk för demens kvarstod också efter det att forskarna tagit hänsyn till andra faktorer som kan störa resultatet, som olika hjärt-kärlsjukdomar. Och de noterar också att slutresultatet kan ha påverkats av oupptäckta hjärt-kärlhändelser, och av att flera deltagare med hjärt-kärlsjukdom dog under uppföljningsperioden och därigenom inte hann utveckla demens.
Det går inte att fastställa något orsakssamband i studien, det vill säga att hög vilopuls orsakar demens, men däremot kan det finnas flera möjliga förklaringar till varför hög vilopuls kan kopplas till högre risk för demens – bidraget från bakomliggande hjärt-kärlsjukdom och riskfaktorerna bakom dessa, stela pulsådror, samt störningar i det autonoma nervsystemet.
Antalet personer som lever med demens väntas öka globalt från 55 miljoner till 139 miljoner mellan 2020 och 2050, enligt organisationen Alzheimer’s Disease International. I dag saknas botemedel men det finns stöd för att bibehållandet av en hälsosam livsstil och ett friskt hjärta kan bidra till att fördröja debuten av demens och lindra symtomen.
Studien har letts av lektor Chengxuan Qiu vid samma institution och är en del av befolkningsstudien SNAC-Kungsholmen (SNAC-K) om åldrande och hälsa.
Forskningen har finansierats av Socialdepartementet, Vetenskapsrådet, Forte, Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning, Karolinska Institutet och EU. Se den vetenskapliga artikeln för potentiella intressekonflikter.
Yume Imahori, postdoktor, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet, yume.imahori@ki.se
Chengxuan Qiu, lektor, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet, chengxuan.qiu@ki.se
Att publicera personuppgifter digitalt, utan att använda några dataskyddsmekanismer, kan kränka individernas integritet. Därför tillämpar de som är ansvariga för personuppgifter olika dataskyddsmekanismer, till exempel dataanonymisering, innan personuppgifter publiceras. Men det är viktigt att säkerställa att resultaten av dessa dataanalysmetoder också bevarar de bakomliggande individernas integritet.
Risk att känslig information om persondata läcker ut
Maskininlärning (machine learning, ML) är en av de mest använda dataanalysmetoderna som tränar datorer i att känna igen och lära sig mönster från data för att lösa komplexa uppgifter. Det används inom en mängd olika verksamheter, där insamlade personuppgifter används för att träna ML-modellerna. Men ny forskning visar att ML-modellerna, genom sin utdata, kan läcka integritetskänslig information om den persondata som används.
Det innebär att ML-modeller medför integritetssårbarheter som kan utnyttjas för att få fram känslig information om de individer vars data används för modellträning. Därför är det mycket viktigt att förstå integritetssårbarheterna i ML innan personuppgifter används för modellträning.
Modell visar risken för attacker mot integriteten
Navoda Senavirathne, doktorand vid Högskolan i Skövde, vill bredda vår förståelse av integritetssårbarheterna i ML. Samtidigt föreslår hon i sin avhandling lämpliga begränsningsstrategier för dessa sårbarheter.
Hon har tagit fram en integritetsattackmodell som överträffar de befintliga attackmodellerna som utnyttjar integritetssårbarheterna i ML. Det visar att dessa begynnande integritetsrisker inte längre är teoretiska utan också praktiska.
GDPR gäller sedan 2018
EU:s dataskyddsförordning General Data Protection Regulation, GDPR, trädde i kraft 2018. Den innebär bland annat hårdare krav på hantering av personuppgifter. Dataskyddsförordningen gäller för alla organisationer och branscher som sparar eller på något sätt hanterar personlig och känslig information om sina anställda eller sina kunder.
Anonymisering av data har fördelar – men kan bli bättre
– Jag har även studerat dataanonymisering som en potentiell begränsningsstrategi för befintliga integritetsattackmodeller, samtidigt som jag betonar fördelarna med dataanonymisering för både organisationer och individer. Dessutom uppmärksammar jag vissa områden av GDPR som är vaga och i konflikt med användbarhets- och integritetsaspekten i ML. Därför måste lagstiftarna ompröva dem, säger Navoda Senavirathne.
Navoda Senavirathne analyserar också utmaningarna med att anpassa de vanligaste anonymiseringsmetoderna och föreslår en förfinad dataanonymiseringsmetod som fungerar i ML-sammanhang. Genom systematiska experiment visar hon att befintliga dataanonymiseringsmetoder minskar integritetsriskerna för ML-modeller endast under vissa förutsättningar.
Underlättar för de som hanterar personuppgifter
– Dessa fynd inspirerade mig att ta fram ett tillvägagångssätt för sekretessbevarande ML-modellval. Jag tror att min forskning kommer underlätta för de som arbetar med personuppgifter att träna användbara ML-modeller för kunskapsutvinning, samtidigt som de säkerställer individernas integritet, säger Navoda Senavirathne.
Navoda Senavirathne, Institutionen för informationsteknologi, Högskolan i Skövde, navoda.senavirathne@his.se
– Kreativa förmågor är centrala för lärare i deras yrkesroll. Jag vill med min forskning stötta gymnasielärare i att använda digital teknik i undervisningen, säger Elisabeth Rolf, som är gymnasielärare i botten och forskare på Institutionen för data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet.
I sin avhandling undersöker hon hur lärare i den svenska gymnasieskolan arbetar med digital teknik, och vilka lärdomar man kan dra av hur de hanterar problem.
Metod hämtad från designvärlden
– När man jobbar utifrån ett designperspektiv försöker man definiera problem och föreslå olika lösningar. Inom mjukvaruutveckling arbetar man med så kallade designmönster, för att dela med sig av goda idéer. Jag använder det sättet att tänka när jag analyserar lärares pedagogiska mönster, förklarar Elisabeth Rolf.
Pedagogiska mönster – ett sätt att dela goda idéer
Ett pedagogiskt mönster handlar om att man i skrift beskriver ett problem, vilken kontext det uppstår i, möjliga lösningar och annat av värde kopplat till problemet. Det görs enligt en mall som kallas mönster. Tanken är att beskriva återkommande, och ofta ämnesöverskridande, problem och hur de kan lösas, så att den kunskapen kan komma andra lärare till del.
Vid en rad workshoptillfällen har hon engagerat gymnasielärare i sin forskning. I en första omgång bjöd hon in 14 lärare med lång erfarenhet av teknikstött lärande. De fick diskutera och bryta ner lektioner i ett antal återkommande problem. Många av problemen är ämnesövergripande. Det kan handla om att elever inte samarbetar, eller att de inte vill prata inför klassen.
Den typen av problem kan lösas på olika sätt, till exempel genom att använda digitala plattformar där elever kan visa sina kunskaper. Lärarna fick själva formulera och skriva om situationerna enligt mallen för pedagogiska mönster.
Lösningarna var användbara
I nästa workshopomgång fick andra gymnasielärare, som inte hade samma långa erfarenhet av att använda digital teknik i undervisningen, ta del av de definierade problemen och föreslagna lösningarna. De fick i uppgift att planera lektioner och ta det presenterade materialet i beaktande. Elisabeth Rolf var nyfiken på att se om de teknikerfarna lärarnas lösningar skulle vara användbara även för mindre erfarna lärare.
Experimentet visade att de skrivna mönstren var användbara för fyra av fem lärargrupper. De köpte inte alltid lösningarna rakt av, utan använde mönstren som inspiration att bygga vidare på – eller som språngbrädor till nya lösningar.
”Lärare arbetar som designer”
– För mig är det tydligt att lärare arbetar som designer. De hanterar dynamiska och oförutsägbara processer där teman kan växla under arbetets gång. Kontexten är avgörande. Samtidigt finns en systematik, lärarna är angelägna om att åstadkomma en lektionsplanering.
Elisabeth Rolf berättar att en del lärare är tveksamma. De känner inte alltid igen sig i designerrollen.
– Men jag tror att det här synsättet kan gynna lärare på sikt, och öka deras professionalitet. Kreativitet är helt centralt för yrkesutövningen. Att vara lärare är att vara designer av undervisningen, säger hon.
Användbar metod på lärarutbildning
Kollegialt lärande, att bjuda in kollegor till sitt klassrum och få feedback, kan vara känsligt. I undervisningssituationen riskerar man att tappa humöret – eller avslöja sina tillkortakommanden. Att analysera designprocesser och skriva pedagogiska mönster kan vara ett alternativt sätt att förbättra undervisningen, tror Elisabeth Rolf.
– Metoden skulle kunna vara oerhört användbar på lärarutbildningarna. Man konkretiserar verkligen utbildningens kärna: lärarens planering och förarbete, vilken pedagogik man går in med och vilka kompetenser eleverna kan utveckla.
Pedagogiska mönster kan utveckla även erfarna lärares kompetens, menar hon. Många får aha-upplevelser av att läsa hur kollegor beskriver problem och lösningar.
– Som tidigare skolledare är jag övertygad om att undervisningen kan stärkas av att lärares designkompetens utvecklas, säger Elisabeth Rolf.
Elisabeth Rolf, forskare på Institutionen för data- och systemvetenskap vid Stockholms universitet, elisabeth@dsv.su.se
Tänk dig att du behöver ett mångsidigt och lättkontrollerat system för att utforska material ända ner på nanonivå. Då skulle du nog bli glatt överraskad om systemet byggde ihop sig självt på ditt bord. Just detta hände forskare vid Chalmers tekniska högskola som nu presenterar sina resultat i ansedda Nature. Deras framsteg skapar nya forskningsmöjligheter och kan även komma till nytta i tillämpningar inom nanoteknik.
Studier på nanonivå ger ny information om egenskaper hos materialet
När man utforskar material ända ner på nanonivå går det att studera helt nya egenskaper och interaktioner. För att kunna göra detta behövs olika former av plattformar, så kallade resonatorer. De är som minimala resonanslådor där ljus studsar mellan väggarna, på samma sätt som ljud studsar i klanglådan på en gitarr.
Forskare vid institutionen för fysik på Chalmers har nu upptäckt hur en sedan tidigare känd resonator – där ljus reflekteras mellan minimala speglar av guld – kan skapas och kontrolleras på ett enklare sätt än vad som hittills varit känt.
– Att skapa en så perfekt och stabil plattform som vi nu har kunnat observera, är vanligtvis mycket komplicerat och kräver många timmar i laboratorium. Men här ser vi det ske av sig själv, enbart genom naturens grundlagar och utan att vi tillför yttre energi.
– Vår plattform skulle du praktiskt taget kunna göra i ditt eget kök eftersom den skapas i rumstemperatur, med hjälp av vanligt vatten och lite salt, säger forskningsledaren Timur Shegai, docent vid institutionen för fysik, som själv överraskades av upptäckten i labbet.
Ett självmonterande och växande system
Det som han och kollegorna observerade är att när två små guldspeglar möter varandra i en saltvattenlösning uppstår en attraktion som gör att de bildar ett par. De båda guldspeglarna – med en diameter på bara 5 000 nanometer – är positivt laddade då vattenlösningen täcker dem med dubbla lager joner.
Egentligen borde de stöta bort varandra, men eftersom de samtidigt påverkas av den så kallade Casimireffekten så balanseras de. De två speglarna lägger sig mittemot varandra utan att glida isär igen och ett hålrum uppstår mellan dem. Ett sådant optiskt mikrohålrum är en elektromagnetisk resonator vilket ger många möjligheter att utforska olika fysiska fenomen.
Plattformen växer med naturens krafter
När guldspeglarna väl sökt sig till varandra stannar de i den attraherade positionen. Forskarna observerade också att fler och fler guldspeglar söker sig till varandra och formar grupper, om de inte aktivt separeras. Det innebär att systemet, enbart med hjälp av naturens krafter, växer och därmed skapar fler möjligheter för forskarna.
Bild: Denis Baranov och Yen Strandqvist/Chalmers
Så skapas den självmonterande plattformen
När två minimala guldspeglar möter varandra i en saltvattenlösning uppstår en attraktion som gör att de bildar ett par. Eftersom lösningen täcker dem med dubbla lager joner (i rött och blått) är de positivt laddade och borde egentligen stöta bort varandra. Men utöver den elektrostatiska kraften påverkas speglarna också av den så kallade casimireffekten, som skapar en attraktion. Det gör att speglarna lägger sig mitt emot varandra – och ett hålrum uppstår mellan dem. Ett sådant mikrohålrum är en optisk resonator som ger många möjligheter att utforska fysiska fenomen – som mötet mellan ljus och materia.
– Det som är speciellt med denna plattform är att det uppstår olika färger i hålrummet mellan guldspeglarna. Här kombineras intressant, och till och med vacker fysik. Genom att manipulera plattformen kan man ändra färgerna. Dessutom är plattformen enkel att kontrollera och styra, säger Timur Shegai.
Styrningen sker genom att tillföra mer salt till vattenlösningen, ändra i dess temperatur eller genom att belysa plattformen med laserljus.
Kan studera spännande möten mellan ljus och materia
Genom att placera ett ultratunt tvådimensionellt material i hålrummet eller genom att ändra i färgerna, kan även så kallade polaritoner skapas. Dessa är en slags hybridpartiklar som gör det möjligt att studera det spännande mötet mellan ljus och materia.
– Plattformen kan nu adderas till verktygslådan med självmonterande system. Tack vare dess mångsidighet kan den användas för att studera både grundläggande och tillämpad fysik, säger Battulga Munkhbat, forskare vid institutionen för fysik och försteförfattare till artikeln.
Plattformen kan skulle kunna skalas upp till större guldspeglar
Enligt studien finns det inga hinder för att plattformen på sikt skulle kunna skalas upp med större guldspeglar som går att se med blotta ögat. Det skulle kunna öppna för än fler möjligheter.
– Om jag ska sia om framtida tillämpningar av plattformen, skulle den kunna användas för att studera polaritoner på ett enklare sätt än man kan idag. Ett annat område skulle kunna vara att dra nytta av de färger som skapas mellan guldspeglarna, till exempel i pixlar för att kontrollera den relativa färgintensiteten för rött, grönt och blått. Plattformen skulle också kunna användas i bioapplikationer, sensorer eller i styrningen av nanorobotar, säger Timur Shegai.
Video: Se hur guldspeglarna attraheras av varandra och skapar en mångsidig och lättkontrollerad nanoplattform. (14 sek)
Fotnot: Forskarna är verksamma vid institutionen för fysik på Chalmers, Center for Photonics and 2D Materials i Moskva, Ryssland och Institute of Physics and Technology, Dolgoprudny, Ryssland.
Kontakta:
Timur Shegai, docent, institutionen för fysik, Chalmers tekniska högskola, timurs@chalmers.se
Många lyssnar på musik när de jobbar eller pluggar, och menar att det hjälper dem att prestera.
Men enligt forskare från Högskolan i Gävle och universiteten i Lancashire och Lancaster stämmer inte denna, ganska vanliga uppfattning. De har undersökt hur människor påverkas av bakgrundsmusik samtidigt som de ska lösa problem som kräver kreativitet.
Problemlösningen gick sämre med musik i öronen
– Vi fann att förmågan att lösa problemen minskade avsevärt om försökspersonerna samtidigt fick ha musik i lurarna. Oavsett om musiken bidrog till ett positivt humör, gillades av deltagarna eller om deltagarna vanligtvis studerade med musik, så kunde vi visa att musik ständigt stör den kreativa prestationen, säger John Marsh, forskare i miljöpsykologi vid Högskolan i Gävle, och en av författarna till studien.
Däremot kunde inte forskarna se någon skillnad i prestation för olika typer av tyst miljö, till exempel biblioteksljud eller en helt tyst miljö.
Så gjordes studien
Forskarna undersökte bakgrundsmusikens inverkan på möjligheten att lösa problem som kräver kreativitet. De gjorde tre experiment med olika typer av ljudbakgrund:
Utländsk musik med okänd text (30 personer gjorde testet)
Instrumental musik utan text (18 personer gjorde testet)
Musik med bekant text (36 personer gjorde testet)
Ett exempel på uppgift var att hitta den gemensamma nämnaren för tre olika ord.
Resultatet jämfördes med samma uppgifter i en tyst bakgrund. I alla experimenten presterade deltagarna sämre med bakgrundsmusik jämfört med tyst miljö.
Deltagarna var personer vid University of Central Lancashire i åldrarna 19-56 år.
John Marsh förklarar musikens negativa effekt på prestationen med hur hjärnan fungerar. En förändring i ljud, som när musiken går från en ton till en annan, gör att hjärnan automatiskt registrerar och organiserar denna förändring, utan att vi är medvetna om det. Hjärnan får då lite svårare att sortera och minnas annan information samtidigt. Är det en låt som är bekant för oss, kan det lätt bli så att hjärnan börjar sjunga med, även om inte munnen gör det.
Sången kidnappar vår inre röst
– En välkänd sång kan leda till att hjärnan sjunger låten. Trots att vi har för avsikt att försöka ignorera låttexterna så fångar de vårt inre tal. Vi uppfattar musiken och sjunger oavsiktligt med. När den inre rösten upptas på detta sätt av musik, kan vi inte längre effektivt använda den för att bearbeta eller minnas information, säger John Marsh.
Han har även gjort flera andra studier som visar att ljud verkar störa vår förmåga till problemlösning, i alla fall så fort vi behöver ha tillgång till vår inre röst eller använder hjärnan för att resonera med oss själva. Till exempel när man behöver komma ihåg siffror eller ord. För uppgifter som inte kräver sådant arbete påverkar inte ljud i samma utsträckning, enligt John Marsh.
Vi har svårt att bedöma hur ljudet påverkar oss
Det har dock visat sig att människor inte är så bra på att bedöma hur ljud påverkar deras prestation, enligt flera studier som John Marsh hänvisar till. Många saknar därför insikt om hur olika ljud påverkar en.
– Det är möjligt att vissa ljud, som musik, ger positiva stämningar eller känslor, och att detta på något sätt stör människors uppfattning om ljudets inverkan på deras prestation, säger John Marsh.
Han menar att vi behöver tänka till lite kring vilken typ av uppgift man ska göra, och vilken typ av musik det handlar om.
Instrumental musik distraherar mindre
– Ljud som innehåller text kommer att vara mer störande än ljud som bara är melodier. Och vissa typer av klassisk musik med många smidiga tonövergångar kommer fortfarande att vara mindre störande. Ljud som innehåller oväntade element som fångar vår uppmärksamhet stör de flesta uppgifter oavsett, säger han.
För att fullt ut förstå hur ljud och musik påverkar ens prestation är det viktigt att överväga både aspekter av det mentala arbete man försöker utföra och ljudets olika egenskaper.
– När vi väl har uppnått en sådan förståelse kan vi komma med förnuftiga förslag på vilken typ av arbete som kan kombineras med vilken typ av musik. Såvida inte tystnad är det bästa alternativet, säger John Marsh.
Bild: Mohammad Alizade, Unsplash
Vissa miljöer blir aldrig tysta
För det är ju inte alltid tystnad är ett alternativ. Det finns klassrum som aldrig blir helt tysta, kontorslandskap där någon alltid pratar i telefon eller trångbodda hem där man gör matteläxan bredvid sina lekande småsyskon.
Enligt Sanne Krogh Groth, föreståndare för ljudmiljöcentrum på Lunds universitet och lektor och docent i musikvetenskap, är det viktigt att alltid ta med kulturella och sociala skillnader när man läser sådana här studier.
– Ibland kan ju musik maskera annat oljud, som kanske anses ännu mer störande, säger hon.
Vad som uppfattas som oljud är individuellt
Hon menar också att hur vi uppfattar dessa och alla andra ljud – eller om vi definierar dem som oljud – är väldigt individuellt.
– Det handlar delvis om fysiologiska egenskaper, men det är även kulturellt betingat, beroende på vad du förknippar ljudet med. Det är också stor skillnad på om ljudet kommer som en överraskning eller om man är förberedd, säger hon.
I våras satte hon sig ner tillsammans 20 forskare från olika länder för att försöka hitta en gemensam definition av oljud. De hittade ingen gemensam definition. Och det var egentligen hela poängen med den två dagar långa workshopen som resulterade i boken Negotiating Noise – Across Places, Spaces and Disciplines.
– Syftet var att poängtera att ljud och oljud är avhängigt vem som lyssnar på det, säger Sanne Krogh Groth.
Makten över ljudet viktigare än bullret i sig
Hon upplever att det ibland förs lite väl förenklade resonemang kring ljud; till exempel att det är jättebra när det är tyst och att buller alltid är störigt.
– Undersökningar om ljud behöver därför alltid vara förankrade i kulturella och sociala skillnader. Ibland kan tystnad exempelvis trigga ensamhetskänslor.
I undersökningar som görs i bostadsområden handlar människors missnöje kring oljud sällan om decibelnivåer, säger hon.
– Det handlar mer om ifall man behöver lyssna på saker man inte vill lyssna på eller inte. Och om vem som har makten över ljudet.
Själv har Sanne Krogh Groth det gärna tyst när hon jobbar.
– Jag har aldrig kunnat lyssna på musik när jag jobbar; det blir för mycket information.
Musiken kan bryta dödläget
Enligt John Marsh kan både ljud och oljud faktiskt också ha positiva effekter på kreativiteten vid problemlösning.
– För vissa uppgifter kan människor nå ett dödläge, där de fortsätter att försöka med samma lösning på problemet utan att det fungerar. Om ljud kan ta uppmärksamheten från en ickefungerande strategi för problemlösning, är det möjligt att ljudet istället kan främja att hitta en bättre strategi och därmed förbättra prestationen. Detta är något som vi för närvarande utforskar, säger han.
