– Min forskning bygger på data som samlats in under ett års tid från patienter som vårdats på akutvårdsavdelningen i Kalmar för akuta buksmärtor. I samband med vårdtillfället fyllde patienterna i instrument för personlighet och för psykiska tillstånd som till exempel depression. Journaldata om medicinering, fysiska diagnoser och vårdtider har också samlats in, säger Erik Lexne som är ST-läkare inom allmänmedicin vid Färjestadens hälsocentral, specialist inom psykiatri och doktorand i biomedicinsk vetenskap vid Linnéuniversitetet.
Patienternas diagnoser delades in i tre grupper;
buksmärtor utan organisk förklaring
buksmärtor med organisk förklaring
och organisk dyspepsi det vill säga magsår, refluxbesvär och magkatarr.
Forskaren har också data samlats in från 10-15 år efter vårdtillfället, om receptförskrivning av läkemedel mot depression och ångest.
– Designen på forskningen gör det möjligt att studera skillnader i psykiatriska faktorer, som personlighet och psykiska symptom, mellan de diagnostiska grupperna och långtidsuppföljning, säger Erik Lexne.
Magsmärta förutsäger behov av psykofarmaka
Analyser av alla data visar på skillnader i personlighet, psykiska symptom och självupplevd hälsa, personlighetens och diagnosens betydelse för upplevd hälsa samt förskrivning av läkemedel mot depression och ångest, mellan grupperna.
Studien visar att patienter med buksmärta som söker akutvård ofta har psykiska symptom, ångestrelaterade personlighetsdrag och sämre uppfattad hälsa.
Denna trend är särskilt tydlig hos patienter med diagnosen syraberoende organisk magsår, refluxbesvär och magkatarr. Och i mindre grad patienter med en diagnos av ospecifik buksmärta. Dessa faktorer förutsäger också framtida recept på depression och ångestläkemedel.
– Resultaten tyder på att patienter som kommer till akutvård med akut buksmärta eventuellt kan dra nytta av psykiatrisk konsultation, säger Erik Lexne.
Erik Lexne, ST-läkare allmänmedicin, specialist inom psykiatri och doktorand i biomedicinsk vetenskap, erik.lexne@regionkalmar.se
Antibiotika påverkar bakteriefloran i tarmen, vilket tros vara en orsak till den ökade cancerrisken.
– Resultaten understryker att det finns flera skäl att vara restriktiv med antibiotika. Antibiotikabehandling är i många fall nödvändig och räddar liv, men vid mindre allvarliga åkommor som kan förväntas läka ut ändå bör man vara försiktig, säger Sophia Harlid, cancerforskare vid Umeå universitet..
– Detta framförallt för att förhindra att bakterier utvecklar resistens men också för att antibiotika kan öka risken för framtida tjocktarmscancer, som den här studien visar.
Ökad cancerrisk i den högra delen av tjocktarmen
Forskarna kunde se att både män och kvinnor som använt antibiotika under sammanlagt mer än sex månader löpte 17 procents ökad risk att få cancer i den högra delen av tjocktarmen dit maten når först efter tunntarmen, jämfört med personer som inte fått någon antibiotika alls.
För vänstersidig tjocktarmscancer sågs däremot ingen förhöjd risk. Inte heller risken för ändtarmscancer påverkades av antibiotika hos män, medan kvinnor som ätit antibiotika hade något minskad förekomst av cancer i just ändtarmen.
Den förhöjda risken för tjocktarmscancer kunde ses fem till tio år efter antibiotikaanvändningen. Även om riskökningen var störst för de som använt mest antibiotika, gick det att se att också enstaka antibiotikakurer gav en visserligen mindre men statistiskt säkerställd ökning av cancerrisken.
Registerstudie
Den aktuella studien är en registerstudie där forskarna har studerat 40 000 personer med kolorektalcancer, det vill säga cancer i tjocktarm eller ändtarm, i det svenska kolorektalcancerregistret under åren 2010 – 2016. De har jämförts med en kontrollgrupp om 200 000 matchande cancerfria individer i totalbefolkningen. Uppgifterna om personernas antibiotikaanvändning är hämtade från läkemedelsregistret från 2005 – 2016. Den svenska studien bekräftar i stort resultaten från en tidigare något mindre brittisk studie.
För att närmare förstå vad det är hos antibiotika som orsakar riskökningen, studerade forskarna även ett bakteriedödande läkemedel mot urinvägsinfektioner som inte är antibiotika och som inte påverkar tarmfloran.
Det fanns ingen skillnad i frekvensen av tjocktarmscancer hos personer som använt läkemedlet vilket talar för att det är just antibiotikans påverkan på tarmfloran som ökar risken för cancer. Studien gäller enbart antibiotika som intas oralt, men även om antibiotikan tas intravenöst direkt i blodet, kan bakteriefloran i tarmsystemet påverkas.
– Det finns absolut ingen anledning till oro bara för att man har ätit antibiotika. Riskökningen är måttlig och den absoluta risken för individen påverkas ganska lite. Sverige är även på väg att införa allmän screening för kolorektalcancer. Precis som vid andra screeningprogram är det viktigt att delta så att eventuell cancer kan upptäckas tidigt eller till och med förebyggas eftersom även förstadier ibland kan tas bort, säger Sophia Harlid.
Sophia Harlid, Institutionen för strålningsvetenskaper, Umeå universitet, sophia.harlid@umu.se
För den som har förmaksflimmer, en form av rytmrubbning i hjärtat, är risken att få en stroke fem gånger högre. Symtomen blir dessutom ofta svårare eftersom extra stora blodproppar kan bildas i hjärtat, lossna och riskera att täppa igen större blodkärl i hjärnan. Blodförtunnande läkemedel minskar risken för stroke.
När man i vården upptäcker att någon har förmaksflimmer sätter man in förebyggande behandling, men det sker ingen screening av befolkningen för att hitta dessa personer.
– Det har aldrig gjorts någon studie som undersöker om det vore motiverat att screena för förmaksflimmer, så därför ville vi undersöka det, säger Emma Svennberg, som är specialistläkare i hjärt-kärlsjukdomar på Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge och forskare vid institutionen för medicin, Huddinge, vid Karolinska Institutet.
Symtom på förmaksflimmer
En del märker inte att de har förmaksflimmer, medan andra får stora besvär.
Vanliga symtom:
Hjärtat slår hårt och fort
Pulsen slår oregelbundet
Du kan känna dig andfådd och svag vid minsta ansträngning
Alla 75–76-åringar, nästan 28 000 personer, i Region Stockholm och Region Halland, inkluderades i studien. Deltagarna slumpades till att antingen bli inbjudna till screening eller till kontrollgrupp, som fick sedvanlig vård. Av dem som bjöds in till screening valde 7 165 personer att delta. De fick fylla i en hälsodeklaration och registrera så kallad tum-EKG, där tummarna placeras på en EKG-dosa som mäter hjärtats elektriska aktivitet.
De som inte hade förmaksflimmer fick med sig dosan hem i 14 dagar och mätte sitt EKG morgon och kväll. Om dosan registrerade rubbningar i hjärtats rytm fick deltagarna träffa en kardiolog och initiera blodförtunnande behandling om det saknades kontraindikationer. Samtliga 28 000 individer följdes därefter i minst fem år.
Minskad risk för stroke, blödning och död
Upptäckten av förmaksflimmer var högre i den grupp som screenats och denna grupp hade även lägre förekomst av död, stroke och allvarlig blödning än kontrollgruppen.
– 31,9 procent av dem i screeninggruppen fick en negativ händelse (ungefär: händelse som medfört något oönskat, redaktionens kommentar) jämför med 33 procent i kontrollgruppen. Det kan låta som en liten skillnad, men då får man tänka på att enbart drygt hälften av dem som bjöds in till screening deltog och det är möjligt att vi hade sett en tydligare skillnad om fler personer hade dykt upp för screening. De som var med i screeningen fick betydligt färre negativa händelser, säger Johan Engdahl, adjungerad lektor vid institutionen för kliniska vetenskaper, Danderyds sjukhus, Karolinska Institutet.
Minst 2 300 fall av stroke eller död kan undvikas per år i Sverige om den studerade screeningen tillämpas nationellt, enligt forskarna.
Screeningen är kostnadseffektiv
Forskarna gjorde också en hälsoekonomisk analys som presenterats på den europeiska hjärtkongressen ESC och som visar att screening är kostnadseffektivt.
– Resultaten betyder att beslutsfattare nu kan gå vidare med att ta ställning till om man ska rekommendera screening för förmaksflimmer i Sverige och även internationellt. I fortsatta studier behöver vi undersöka hur det ser ut i andra sjukvårdssystem i andra länder och olika etniska befolkningsgrupper, och även om andra åldersgrupper kan ha nytta av screening, säger Emma Svennberg.
Emma Svennberg, forskare och specialistläkare, Institutionen för medicin, Huddinge, Karolinska Institutet, emma.svennberg@sll.se, Johan Engdahl, adjungerad lektor och överläkare, Institutionen för kliniska vetenskaper, Danderyds sjukhus, Karolinska Institutet, johan.engdahl@sll.se.
När en Airbus slår eld strax efter start fattar kapten Chesley Sullenberger ett blixtsnabbt beslut, att landa i Hudson River i New York, och räddar samtliga passagerare.
– Det handlar inte om tur, vissa piloter har en förmåga att tänka snabbt under extrem stress och vårt test visar vilka de är, säger Eduardo Rosa, neurokognitiv forskare vid Högskolan i Gävle.
När man inte kan följa följa fasta procedurer
Piloter är tränade att gå till väga på ett visst sätt och för nästan varje tänkbar situation finns det ett protokoll att följa för att lösa de problem som uppkommer. Men det finns situationer där det inte finns någon fast procedur, eller om det finns så kanske det inte finns tid att följa en hel procedur.
Ett känt fall handlar om landningen i Hudsonfloden i New York. I det fallet förlorades båda motorerna på en väldigt låg höjd och det fanns ingen tid för piloten att fatta ett beslut genom att följa de normala procedurerna.
– Jag hade ingen tid köra alla beräkningar för att se om jag skulle klara det, men jag visste av erfarenhet att det inte skulle gå, så jag valde den enda platta platsen runt New York, förklarade Chesley Sullenberger efteråt.
– För detta mycket sällsynta scenario, där förutsättningarna ändras under processens gång, finns det ingen träning. Piloten hade mindre än fyra minuter från det han förlorade motorerna tills han landade, säger Eduardo Rosa.
Test visar vilka piloter som har möjlighet att rädda dig
Det är omöjligt att täcka in alla tänkbara scenarion som skulle kunna inträffa i en flygsituation, men nu gör enkla och billiga simulatorer det möjligt för piloter att öva på ett sätt som inte är begränsat av flyguppgifterna som de är vana att utföra.
Efter att ha testat nära 500 mycket erfarna piloter, verksamma vid ett stort flygbolag, kan Eduardo Rosa nu visa vilka som förmår känna igen den information som behövs för att fatta ett beslut under en väldigt kort tid.
Forskarna fann att 30 procent av de aktiva piloterna troligtvis skulle kunna göra om det som kaptenen gjorde i New York. Vidare 35 procent som också kan, men som är så försiktiga att de förlorar tid, och sedan en mindre grupp där det inte alls är troligt att de skulle kunna hantera detta.
– Det handlar om mycket erfarna piloter, de flyger nu, och vissa av dem skulle inte kunna fungera i en sådan situation som i New York. Att fatta ett snabbt beslut om något de inte alls är tränade att göra.
Förmågan går att träna upp
Eduardo säger att det går att förbättra vissa delar av hur vi uppfattar och reagerar på information och att piloter alltid försöker förbättra dessa specifika delar i att flyga.
– Vi kan se i denna typ av simulering att det är möjligt att träna igenkännande delen av en beslutsprocess, så piloter kan se hur mycket de förmår känna igen och därmed kan respondera på.
Han poängterar att detta är en del av en verktygslåda, som inte ska ersätta utan tillföra något som nu inte finns där.
– Man kan säga att det blir en signal till flygbolagen att försöka förbättra detta hos piloten, eller att kanske inte använda den piloten, säger Eduardo Rosa.
Eduardo Rosa, forskare i psykologi vid Högskolan i Gävle, Eduardo.Rosa@hig.se
– Trots alla insatser och lagändringar ser man tydligt i forskningen att personer i LGBTI-gruppen sticker ut när det gäller fysisk och psykisk ohälsa, säger Anna Siverskog, universitetslektor i socialt arbete vid Hälsohögskolan, Jönköping University, som arbetat med rapporten ”Hälsa, välmående och livsvillkor bland unga LGBTI-personer”.
LGBTI och HBTQI
LGBTI är ett internationellt samlingsbegrepp som står för lesbisk, gay, bisexuell, transgender/transsexuell och intersex. På svenska brukar man säga HBTQI, där H och B står för homo- och bisexuell, vilket syftar på att man blir attraherad av människor av samma kön eller oavsett kön, T står för transsexuell, att ens könsidentitet inte stämmer med det juridiska kön man tilldelats vid födseln, Q står för queer – i betydelsen att bryta mot normer i fråga om sexuella preferenser, och I för intersex, ett begrepp som samlar ett antal olika tillstånd och diagnoser där ens medfödda kropp bryter mot normer kring kön.
Källa: Jönköping University och RFSL.
Anna Siverskog har tidigare gjort studier som rör äldre LGBTI-personer. Hon tycker att det har varit jätteintressant att forska på en yngre grupp.
– Det är en helt annan kontext som dessa ungdomar vuxit upp i, med tanke på lagändringar och insatser som gjorts de senaste decennierna, men ändå är det slående att det fortfarande är så tufft för den här gruppen. Forskningen visar på en tydlig minoritetsstress. Den kan bli extra påtaglig för den som är ung och väldigt utelämnad till skolmiljö och att bo hemma, att inte ha stöd hemifrån, med mera. Minoritetsstressen blir tydlig då unga LGBTI-personer genomgående rapporterar sämre hälsa, både fysiskt och psykiskt, jämfört med andra unga, säger Anna Siverskog.
Tjejer mår sämre än killar
Rapporten visar till exempel att minoritetsgrupperna som identifierar sig som tjejer och homo- eller bisexuella har sämre hälsa än homo- och bisexuella som identifierar sig som killar. Bisexuella personer mår generellt sämre än homosexuella personer, och transpersoners ohälsa sticker ut allra mest. Det finns också en överrepresentation i suicidförsök och suicidtankar hos LGBTI-gruppen.
– Studierna i rapporten visar också att det är annorlunda för individer som bor i en storstad kontra ett mindre samhälle eller en småstad. Det är också stor skillnad om man upplever att man har stöttande föräldrar, säger Anna Siverskog.
Den 16 augusti presenterades rapporten på World Pride i Köpenhamn där de nordiska ländernas jämställdhetsministrar eller motsvarande medverkade. De är alla oroade över utvecklingen i vissa europeiska länder, men också globalt, och att den här gruppen fortfarande mår sämre både psykiskt och fysiskt.
– Danmarks jämställdhetsminister berättade bland annat att de undersöker ny lagstiftning och att de i framtagandet av den kommer att basera mycket av sina beslut på den här rapporten, säger Anna Siverskog.
Anna Siverskog, universitetslektor i socialt arbete vid Hälsohögskolan, Jönköping University, anna.siverskog@ju.se
Mellan 1950-talet och 90-talet ökade resistensen hos de svenska björnarna, vilket sammanfaller med ökad användning av antibiotika i medicin och jordbruk.
– Vi tittade särskilt efter bakteriegener som ger resistens mot antibiotika. Mängden sådana gener följer användningen av antibiotika i Sverige med en ökning under 1900-talet och sedan en minskning under de senaste 20 åren. Vi kunde också se en större mångfald av resistensgener under den senaste tiden, förmodligen som ett resultat av att flera olika sorters antibiotika används av människan, säger Jaelle Brealey, postdoc vid NTNU in Norge och studiens förstaförfattare.
Antibiotikaresistens är ett globalt och allvarligt hot mot människors hälsa. Hundratusentals personer dör varje år på grund av infektioner med resistenta bakterier. Antibiotika och resistenta bakterier, till exempel från sjukhus, kan komma ut i omgivningen via vattenreningsverk och spridas långa sträckor med vatten och vind. Därefter kan de plockas upp av vilda djur, vilka i sin tur kan överföra resistenta bakterier till människor vid friluftsliv eller jakt.
Brunbjörnen lever ofta långt borta från människor men kan ibland närma sig samhällen och städer. Forskarna hade väntat sig att hitta mer gener för antibiotikaresistens hos björnar som levde i Sveriges mer tätbefolkade områden. Men till deras förvåning kunde de inte se något sådant samband.
Stor spridning av resistenta bakterier
– Vi hittade liknande nivåer av antibiotikaresistens hos björnar från avlägsna områden som hos björnar som levt nära människor. Det tyder på att spridningen av resistenta bakterier och antibiotika i miljön är väldigt omfattande, säger Katerina Guschanski, studiens seniora författare och verksam vid Uppsala Universitet och University of Edinburgh.
Sverige var ett av de första länderna som implementerade strikta kontrollåtgärder för antibiotikaanvändning. I mitten av 1980-talet förbjöds användandet i jordbruket och 1995 introducerades ett nationellt strategiskt program mot antibiotikaresistens i medicin. Dessa åtgärder verkar ha fått effekt. Munbakterier från björnar födda efter 1995 visar låg antibiotikaresistens, om än inte så låga som hos björnar som levde innan människan började massproducera antibiotika. Bara jämförandet av mikrobiotan över tid kunde avslöja dessa förändringar.
Björnskalle från Naturhistoriska museet. Forskare har använt prov från Naturhistoriska riksmuseets samlingar för att analysera förändringar i bakteriefloran som finns i munnen hos vilda djur och som bevaras som hårda förkalkningar på tänderna, tandsten. Bild: Katerina Guschanski
Att studera hur antibiotikaresistens har förändrats hos vilda djur sedan starten av massproduktion av antibiotika på 1940-talet har inte varit möjligt förrän på senare tid. Forskarna bakom studien har använt prov från museisamlingar för att analysera förändringar i bakteriefloran som finns i munnen hos vilda djur och som bevaras som hårda förkalkningar på tänderna, tandsten. Tandsten kan bevaras oförändrad i årtusenden, vilket gör det möjligt att studera historisk bakterieflora, mikrobiotan, från äldre material. I studien ingick ungefär 60 prover från björnar från tidsspannet 1842 – 2016.
Museisamlingar visar människans effekt på miljön
Studien är den första som använder historiska museisamlingar för att följa antibiotikans effekter under hela den tidsperiod som människan använt sig av det. Det är forskare från Uppsala universitet, NTNU (Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet) och Naturhistoriska riksmuseet som ligger bakom studien.
– Vår studie sätter återigen ljuset på värdet av historiska museisamlingar, som den på Naturhistoriska riksmuseet, som en unik resurs för att förstå effekterna av människors handlande på miljön, säger Daniela Kalthoff, kurator vid museet och medförfattare till studien.
Historiskt mikrobiota kan användas inte bara för att undersöka det förgångna men också för att följa förändringar i miljön till följd av nya strategier för minskning av föroreningar och utsläpp. Den aktuella studien utgör ett uppmuntrande exempel på hur statliga regleringar kan vara effektiva för att mildra stora hälsohot på nationell nivå. Studien lyfter också fram hur mänskligt handlande, både i positiv och negativ riktning, har en verklig effekt på miljön.
Metoden har utvecklats för djursjukhus men behov av smärtbedömning finns även i stallmiljö, vid ridning och på tävling. Stress eller andra omgivningsfaktorer kan i dessa miljöer påverka hästens ansiktsuttryck och det är viktigt att kunna skilja ansiktsuttryck som tyder på stress från de som tyder på smärta.
I ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och University of California videofilmades hästars ansiktsuttryck under transport och under kortvarig isolering, två möjliga stressmoment i vardaglig hantering av hästar. Samtliga ansiktsuttryck analyserades med hjälp av ett objektivt system (EquiFACS) där ansiktsuttryck kodas efter vilka ansiktsmuskler som aktiveras. Hästarnas hjärtfrekvens mättes med en trådlös pulsmätare.
Bekymmersrynka ovanför ögat
I studien framträdde ett antal ansiktsuttryck hos friska individer vid transporteringen och isoleringen. Bland annat vidgning av näsborrarna, uppspärrade ögon, framträdande ögonvita, ”bekymmersrynka” ovanför ögat samt ökad frekvens av munrörelser, blinkningar och öronrörelser. En del av dessa ansiktsrörelser finns med i bedömningsprotokollen för att detektera smärta hos hästar, vilket kan bero på att hästar ofta även visar tecken på stress när de får ont.
Den nya kunskapen kan öka precisionen hos nuvarande metoder för att detektera smärta hos häst och ge en grund för att ta fram nya smärtskalor som fungerar bättre även om hästen är stressad, till exempel på en klinik eller vid ridning. Resultaten från studien visar också att beteenden som tidigare tolkats som smärta hos ridna hästar kan bero på att hästen faktiskt var stressad.
Ansiktsuttryck hos stressade hästar – så gjorde forskarna
28 hästar utsattes för stress genom att de lastades i hästtransporter. Tio av hälstarna utsattes dessutom för social isolering. En pulsmätare registrerade hästarnas puls kontinuerligt, och hästarnas ansiktsuttryck spelades in under försöket. Frekvensen och varaktigheten för varje ansiktsuttryck bestämdes sedan med EquiFACS-systemet(Facial Action Coding System). Ett systemsom som bygger på dokumentation av hästens ansiktsmimik. Hjärtfrekvensen ökade under försöket, vilket bekräftade att interventionerna var stressande.
Följande ansiktsegenskaper observeras när hästarna stressades:
synlig ögonvita
vidgade näsborrar
uppspärrade ögon
höjning av inre ögonbryn
synlig tunga
ökning av öronrörelser
ökning av blinkfrekvens.
De flesta ansiktsuttryck som identifierades stämmer väl överens med redan kända observationer hos stressade hästar, till exempel vidgade näsborrar, flertalet rörelser i mulen, uppspärrade ögon, tunga som syns och öronrörelser.
Honor och hanar skiljer sig ofta på många sätt när det gäller morfologi, fysiologi och beteende. Dessa olikheter mellan könen kallas könsdimorfism. Men hur sådana olikheter utvecklas är en gåta eftersom honor och hanar delar samma genuppsättning. En evolutionär förändring hos det ena könet borde medföra en motsvarande förändring även hos det andra. På så sätt borde evolutionen av olikheter mellan könen stoppas.
Y-kromosomen ändrar dramatiskt kroppsstorleken hos hanar
Nu har en forskargrupp vid Uppsala universitet som studerat skalbaggar kunnat visa att trots att y-kromosomen innehåller väldigt få gener så kan den på ett dramatiskt sätt ändra kroppsstorleken hos hanar. På så sätt blir evolutionen av olikheter mellan könen möjlig. Den nya studien, som publiceras i tidskriften Nature Ecology & Evolution, visar att även små genetiska olikheter mellan könen kan möjliggöra evolutionen av könsdimorfism på bara ett par generationer.
– Våra experiment visar att y-kromosomen ensam kan förändra könsskillnaden i storlek med så mycket som 30 procent. Det är anmärkningsvärt för hos dessa skalbaggar, precis som hos människor, så innehåller y-kromosomen bara en handfull gener och utgör endast en väldigt liten del av genomet. Många har trott att y-kromosomen bara påverkar den viktigaste reproduktiva processen hos hanar, spermieproduktionen. Resultaten i vår studie tyder på att y-kromosomen kan ha en bredare roll än man trott tidigare, säger Philipp Kaufmann, doktorand vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala universitet.
Konstgjort selektionstryck visar utveckling av könsskillnader
Evolutionen av könsdimorfism beror inte bara på var i genomet den genetiska variationen finns, utan också på naturlig och sexuell selektion. Med hjälp av labb-evolution kunde forskargruppen visa att könsdimorfism i kroppsstorlek kunde utvecklas när det fanns ett selektionstryck på förbaggehannars storlek vid parning. Men när selektionstrycket bara låg på honor utvecklades inte dimorfism.
– Den mest dramatiska förändringen i könsdimorfism mellan hannar och honor, en ökning med 50 procent på bara tio generationer skedde när vi riktade selektionen till att bli antagonistiskt och därmed gynnade den motsatta kroppsstorleken hos de två könen. Det här visar att under rätt sorts selektion kan könsskillnader helt uppenbart utvecklas snabbt. Kanske lättare än vi tidigare trott, säger Elina Immonen, forskarassistent vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet, som lett studien.
Studerade effekten av y-kromosomen separat
– Att kombinera information om vilken genetisk information som är tillgänglig för selektion, med olika former av selektion, är ett kraftfullt sätt att pröva de avgörande faktorerna i evolutionen av olikheter mellan könen. Genom att isolera effekten av y-kromosomvariation från resten av genomet hos fröbaggen kunde vi direkt demonstrera hur stor denna effekt är. Det här hade vi inte förväntat oss när vi inledde arbetet och det har hjälpt oss förstå hur könsdimorfism har utvecklats hos den här arten. Framtida arbeten kommer att ge oss mer kunskap om hur y-kromosomen kan ha en så stor effekt på hanar och hur generell dess roll är i evolutionen av olikheter mellan könen när det kommer till andra arter och släkten, säger Elina Immonen.
Fröbaggar parades med olika selektionstryck
I studien karaktäriserade forskarna den genetiska arkitekturen för kroppsstorlek hos hanar och honor genom att skapa en stamtavla med fler än 8 000 skalbaggar. Arten som användes var fröbaggen Callosobruchus maculatus. Denna stamtavla, som omfattade många generationer, användes för att kvantifiera genetisk variation i kroppsstorlek kopplad till könskromosomer och autosomer (kromosomer som inte är könskromosomer). Genom artificiell selektion kunde forskarna testa hur olika former av selektion påverkar uppkomsten av olikheter mellan könen. Forskarna undersökte vad som hände när selektionen bara agerade på hanar, bara på honor respektive antagonistiskt, det vill säga åt motsatta håll, hos de olika könen. Efter tio generationers selektion jämfördes könsdimorfismen hos de olika selektionslinjerna och den ursprungliga populationen.
Experimenten visade tydligt att y-kromosomen spelar en viktig roll i att bestämma hanens respons på selektionen. För att ytterligare studera effekten av den y-kopplade variationen, separat från resten av genomet, utförde forskarna ännu ett experiment. De isolerade y-kromosomens effekt på könsdimorfism, vad gällde storlek hos skalbaggarna, genom att introducera olika y-kromosomer till en genetiskt identisk bakgrund. De skapade med andra ord skalbaggar som var varandras identiska tvillingar, förutom y-kromosomen.
Elina Immonen, forskarassistent vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet, elina.immonen@ebc.uu.se
Philipp Kaufmann, doktorand vid institutionen för ekologi och genetik, Uppsala universitet, philipp.kaufmann@ebc.uu.se
När kommunala skolor läggs ner på grund av minskade barnkullar eller konkurrens från fristående skolor, måste eleverna flyttas eller själva välja en annan skola. Det påverkar elevsammansättningen på de mottagande skolorna då elever från nedlagda skolor i genomsnitt har sämre studieförutsättningar.
Sämre studieresultat i genomsnitt
I genomsnitt försämras de mottagande skolornas resultat till följd av inflödet, men studieresultaten hos de elever som redan går på den mottagande skolan påverkas dock inte nämnvärt av att de får nya skolkamrater.
– Man skulle kunna tro att det går sämre för elever vars skolor plötsligt måste ta emot en stor grupp nya studerande, men det ser jag inte, säger Jonas Larsson Taghizadeh vid Uppsala universitet, som skrivit rapporten.
De här eleverna presterar ungefär som sina storasyskon som gått i samma skola då den hade en annan elevsammansättning.
– Inte ens när de nya eleverna kommer från relativt lågpresterande skolor ser jag några skillnader. I min tidigare forskning har jag sett att skolresultaten bland de elever som tvingas byta skola inte heller påverkas särskilt mycket av flytten, fortsätter han.
Skolnedläggningarna fortsatte förändra
Skolnedläggningarna påverkade elevsammansättningen i de mottagande skolorna även på längre sikt. Andelen elever med utländsk bakgrund ökade och det genomsnittliga studieresultatet sjönk successivt de följande åren.
– En möjlig tolkning är att framförallt svenskfödda föräldrar väljer bort skolor som har sämre resultat eller en viss elevkomposition, avslutar Jonas Larsson Taghizadeh.
Så gjordes studien
Rapportförfattaren analyserade elever på 477 kommunala högstadieskolor som tog emot elever vars skola lades ner någongång åren 2000–2012. Eleverna följdes fram till 2016. Elever som gick ut nian på en skola som tagit emot förflyttade elever jämfördes med sina äldre syskon som gick ut årskurs 9 på samma skola innan skolnedläggningarna ägde rum. Studieresultaten mäts som nationella prov och betyg i årskurs 9.
Passager med hög dödlighet för vandrande fisk är ett uppmärksammat miljöproblem. Turbiner i vattenkraftverken skadar fisk som söker sig ut mot havet. Även med tillgängliga vandringsvägar i form av fisktrappor kan fisken ha svårt att hitta rätt.
Nu har forskare vid Umeå universitet upptäckt att enkla och billiga bubbelbarriärer kan leda vandrande fisk bort från huvudfåran och mot en säkrare passage via en fiskväg. Den studie som som biologen Johan Leander gjort visar också att bubblorna fungerar lika bra oavsett om fisken är mer eller mindre benägen att ta risker.
– Eftersom arterna som jag studerat i denna avhandling, lax och öring, är vana vid turbulent vatten med inslag av bubblor var vi till en början skeptiska till huruvida bubblor kunde leda fisken, men vi kan styra uppemot 85 procent av vandrade lax med bubblor, säger han.
Laxar undviker bubblor
Med hjälp av akustiska sändare och ekolod kan Johan Leander visar att en homogen ”vägg” av bubblor har en stark frånstötande effekt och kan styra både juvenil och vuxen laxfisk åt sidan. Genom att köra experimenten i både dagsljus och i mörker visar resultaten att det är synen som är avgörande för att lax skall reagera på bubblor.
– Resultaten är intressanta och vi följer upp Johan Leanders studier med vidare tester i Vattenfalls försöksanläggning i Älvkarleby, säger Richard Holmgren, chef för Vattenfall Vattenkrafts avdelning för Miljö och Tillstånd som har varit Johan Leanders externa part i doktorandprojektet inom ramen för Företagsforskarskolan.
Exakt varför lax reagerar så starkt på bubblor är fortfarande oklart. I en av Johan Leanders delstudier undersökte han om passage genom bubblor var kopplat till laxens riskbenägenhet, men i resultatet fanns inget som tydde på att fisken upplever att bubblor är förknippat med risk.
– Varför lax undviker bubblor är fortfarande lite av ett mysterium, säger Johan Leander.
Bubbelbarriären klarar höga flöden
Jämfört med konventionella alternativ i form av fysiska avledare är bubbelbarriärer betydligt billigare både att installera och att underhålla. Förmågan att släppa igenom material som kommer drivande med vattnet gör bubbelbarriären mindre utsatt vid höga flöden då fysiska barriärer utsätts för stora påfrestningar och i värsta fall kan kollapsa.
En viktig slutsats är att bubbelbarriärer kan bli ett viktigt verktyg för fungerande fiskpassager i framtiden.
– I kommande omprövningar av vattenkraften kommer vi att använda all kunskap som kan få positiv effekt på biodiversitet men som också tar hänsyn till produktion, reglerförmåga och dammsäkerhet, säger Richard Holmgren.
Johan Leander, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, johan.leander@umu.se
Pandemirestriktionerna med uppmaningen att jobba hemma blev startskottet för Per Henningssons studie, som involverade både hustrun Teresa och sjuåriga dottern Alice i arbetet. Och, inte minst, familjens ett år gamla undulathona Poppen.
Byggde hinderbana hemma
I en korridor i hemmet byggde de hinder med olika stora öppningar – från 7 centimeters bredd till 75 centimeters. Med hjälp av höghastighetskameror filmades och beräknades undulatens flygbana i 3D när hon saktade in och tog sig igenom hindren.
– En undulats vingspann är cirka 30 centimeter, så det var riktigt imponerande att se Poppen klara av den minsta öppningen på 7 centimeter och att hennes flygningar inte påverkades alls förrän öppningen var smalare än vingspannet, säger Per Henningsson.
Fågeln anpassar hastigheten
Undersökningen visar att fågeln noga anpassar sin hastighet till öppningens storlek, vilket betyder att den kan bedöma vad som krävs för att ta sig igenom. När den ska ta sig igenom den minsta öppningen så nästan halveras hastigheten och fågeln tar höjd innan öppningen, något som sannolikt innebär att den förutser att den kommer att tappa höjd när den bromsar in och vingslagen blir färre vid själva genomflygningen.
Men anpassningarna för att kunna passera genom trånga öppningar kommer med ett pris. Dels tar det så klart längre tid att flyga mellan två platser om flyghastigheten sänks, dels går det åt extra mycket energi när fågeln tvingas flyga i en hastighet som är lägre än den optimala och vingslagen ökar i frekvens då den bromsar in. Likaså går det åt extra energi för att accelerera igen efter att ha passerat den smala passagen.
Lärdomar till nytta för drönare
Det är inte första gången det görs undersökningar för att se hur fåglar klarar av att flyga igenom olika öppningar, men det finns ingen studie där en fågel har utmanats lika mycket med lika små öppningar (7 centimeter). Dessutom är det väldigt få studier som tar upp kostnaderna för fågeln när den flyger i komplexa miljöer. Förutom den nya kunskapen kan resultaten, enligt Per Henningsson, bli till hjälp när framtidens drönare utvecklas, maskiner som ska klara av trånga utrymmen med många hinder och smala passager.
– Jag är själv lite stolt över att ha varit påhittig under en tid då jag inte kunde komma till labbet och istället då gjort forskning på det jag har haft i mitt eget hem. Med det sagt så skulle jag inte vilja säga att det skedde som ett resultat av en begränsning av att jobba hemma utan snarare raka motsatsen. Det var en möjlighet som dök upp när jag noterade hur skickligt undulaten flög genom smala öppningar här hemma, berättar Per Henningsson.
Undulaten var trygg och tam
Han påpekar att studien har vissa begränsningar eftersom den är utförd på en individ. Avsikten var aldrig att i detalj beskriva undulaters flygbeteende generellt utan snarare använda den tama undulaten Poppen som en modell för att förstå hur fåglar kan tänkas lösa problemet och vilka kostnader som kan uppstå.
– Det hade definitivt inte varit lättare eller bättre att utföra studien i labbet, utan jag är övertygad om att enda anledningen till att vi lyckades få fågeln att utföra dessa krävande flygningar är för att den är tam och bekväm i sin vanliga, välkända miljö hanterad av personer den känner väl. Därför var det avgörande att min fru och vår dotter också fanns hemma, utan dem hade undersökningen inte gått att utföra.
Om en patient har två genetiska anlag för A, B eller AB är risken dubbelt så hög att drabbas, jämfört med om ena anlaget är 0.
– Det är stor skillnad när det gäller risken för blodpropp, beroende på om man bär på ett eller två anlag för blodgrupperna, A, AB eller B. Kort sagt är det dubbelt så hög risk att få en blodpropp om man bär på två kopior av A eller B än bara en, säger Julia Höglund, doktorand vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, Uppsala universitet.
Blodgruppen påverkar sjukdomsrisk
Det finns fyra olika blodgrupper som en individ kan ha: A, B, AB och 0. Vilken man har är livsavgörande vid till exempel blodtransfusioner. På senare tid har det visat sig att blodgruppen spelar roll också för hur man infekteras av virus och bakterier och även för hur man drabbas av hjärt-kärlsjukdomar och cancer.
Studien som nu publiceras visar att redan de genetiska anlagen, som en individ får från två håll – ett från vardera föräldern – också påverkar sjukdomsrisken. Studien baseras på data från en halv miljon deltagare som ingår i populationsstudien UK Biobank.
Blodgrupp 0 har minst risk för blodproppar
Precis som tidigare forskning, visar den här studien att de som har blodgrupp 0 löper lägre risk för att få hjärt-kärlsjukdomar som exempelvis blodproppar, än de som har andra blodgrupper. Men genom att forskarna analyserade blodgrupperna genom genetik istället för vanlig blodanalys som görs med hjälp av antikroppstest, kunde de få fram vilka anlag som en person hade med sig från respektive förälder. Det kan spela stor roll för upptäckt av sjukdomar i och med att en person som har blodgrupp A, kan ha antingen två anlag för A, eller ett för A och ett för 0.
Så ärvs blodgrupper
Varje person har två arvsanlag. A och B är så kallade dominanta anlag, medan 0 är recessivt, alltså inte dominant.
Det innebär följande:
Du som har kombinationen A+A får blodgruppen A.
Du som har kombinationen B+B får blodgruppen B.
Du som har kombinationen A+0 får blodgruppen A.
Du som har kombinationen B+0 får blodgruppen B.
Du som har kombinationen A+B får blodgruppen AB, eftersom båda anlagen är dominanta.
Du som har kombinationen 0+0, får blodgruppen 0.
Ett barn kan få blodgrupp 0 även om inte föräldrarna har det. Till exempel kan en förälder med blodgrupp A – som har anlagen A+0 – och en förälder med blodgrupp B – som har anlagen B+0 – få ett barn som har anlagen 0+0. Då får det barnet blodgrupp 0 trots att ingen av barnets föräldrar har det.
Vilka anlag man har syns inte vid ett vanligt blodprov.
– Både A och B maskerar 0-genen. Däremot spelar vilka anlag man har alltså stor roll för risken att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar. Om det här var standardmetoden för patienter skulle det avsevärt förbättra möjligheterna att hitta patienterna med störst risk, säger Julia Höglund.
Ett annat resultat i studien är att forskarna kunde se att nivåerna för flertalet proteiner skiljde sig åt mellan personer med olika blodgrupper. Det tydligaste exemplet var proteiner som hjälper blodet att koagulera. Samma blodgrupper som ger ökad risk för blodpropp, gav också förhöjda nivåer av proteiner som är viktiga för blodets koagulering.
– Våra resultat visar om det skulle vara standard vid blodprov att ta reda på patientens blodgrupp och blodgruppens genetik, då skulle vi kunna upptäcka och påbörja behandlingar av sjukdomar i ett tidigt skede vilket kan förhindra eller fördröja att allvarliga komplikationer uppstår, säger Julia Höglund.
Julia Höglund, doktorand vid institutionen för immunologi, genetik och patologi, Uppsala universitet, julia.hoglund@igp.uu.se
– Det här är första gången i världen som en forskargrupp redovisar resultat från en studie där hjärtstartare har flugits ut av drönare vid riktiga larm om misstänkt hjärtstopp, säger ansvarig forskare Andreas Claesson, docent vid centrum för hjärtstoppsforskning på institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska Institutet.
När en person drabbas av hjärtstopp räknas varje minut. Bara en av 10 överlever nämligen ett hjärtstopp utanför sjukhuset. Med hjärt- och lungräddning samt en tidig strömstöt (defibrillering) från en hjärtstartare skulle istället så många som 70 procent kunna överleva. Men då behöver hjälpen komma fram snabbare. Medelvärdet innan ambulans var på plats vid ett hjärtstopp var 11 minuter (år 2019, Sverige).
Forskare vid Karolinska Institutet har samarbetat med SOS Alarm, Västra Götalandsregionen och drönaroperatören Everdrone AB i ett pilotprojekt. För att minska tiden till defibrillering vid hjärtstopp utanför sjukhus har de testat att flyga ut hjärtstartare med drönare som ett komplement till ambulans. Studien genomfördes sommaren 2020 i Göteborg och Kungälv. I studien beskrivs ett integrerat förlopp där larmoperatör, drönarpilot och flygledning snabbt samverkar för att göra utryckningen möjlig.
Drönarna kom fram snabbare än ambulans
Under studieperioden skickades drönarna ut vid 12 av totalt 53 larm om misstänkt hjärtstopp. Drönarna levererade framgångsrikt en hjärtstartare på platsen i 11 av fallen (92 procent). I sju fall (64 procent) anlände drönarna innan ambulansen kom, och sparade då i median 1 minut och 52 sekunder. Drönarna flög i median 3,1 kilometer och orsakade inga störningar eller skador på omgivningen. Ingen hjärtstartare användes dock på patienterna innan ambulansen anlände.
– Även om ingen av de drönarlevererade hjärtstartarna kom till användning denna gång, så visar vår studie att det är möjligt att transportera hjärtstartare med god precision och på ett säkert sätt vid skarpa fall. En förutsättning för att de i framtiden också ska komma till användning är att larmcentralens operatörer tar initiativ och instruerar personer på plats i att snabbt hämta och använda hjärtstartaren för att hjälpa personen som drabbats av hjärtstopp, säger studieförfattaren Sofia Schierbeck, doktorand vid centrum för hjärtstoppsforskning på institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska Institutet.
Teknologin behöver utvecklas för att öka användningen och minska responstiden ännu mer. Till exempel kunde drönarna inte användas när det var mörkt, regnande eller blåste hårt (åtta meter per sekund eller mer). Eftersom drönarsystemet var förinställt på att undvika rutter över tätbefolkade områden, innebar det att vissa platser för larm hamnade utom räckhåll.
– Sedan studien genomfördes har vi identifierat flera förbättringsområden. I april i år inledde vi en uppföljande studie med ett mer optimerat system. Vi vill pröva om vi kan använda drönarna i en större andel av fallen samt minska responstiden ytterligare och därigenom öka tidsbesparingen jämfört med ambulans. Varje minut utan behandling i det tidiga skedet minskar chansen till överlevnad med ca 10 procent och därför vi tror att denna nya leveransmetod har potential att rädda liv, säger Andreas Claesson.
Andreas Claesson, docent, Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska Institutet, Centrum för hjärtstoppsforskning, andreas.claesson@ki.se
Sofia Schierbeck, doktorand, Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska Institutet, Centrum för hjärtstoppsforskning, sofia.schierbeck@ki.se
Hundra patienter sökte vårdcentralen på grund av halsfluss. De fick alla samma penicillinkur. En grupp fick ett vänligt och personligt bemötande av en läkare som tog god tid på sig att undersöka och informera om sjukdomen, hur den skulle behandlas och vad som skulle komma att ske. Läkaren ringde också upp patienterna efter två dagar och frågade hur det gick. Den andra gruppen fick ett mindre artigt och korthugget bemötande. Några dagar senare hade de som fått ett bättre bemötande avsevärt mindre halsbesvär än de andra och de var sjukskrivna kortare tid.
Den här studien, vid Uppsala universitet 1989, illustrerar det som kallas placeboeffekter. Placebo är latin och betyder ”jag kommer att göra gott”.
– Vi sätter ofta vår tilltro till en medicin eller en kirurgisk manöver, men det är mycket omkring som påverkar hur väl en behandling faller ut, säger Karin Jensen, psykolog, neurovetare och forskare vid Karolinska Institutet.
Blev friska med sockerpiller
Placebo innebär positiva förväntanseffekter. Läkaren Henry Beecher publicerade 1955 upptäckten att 30–40 procent av de personer som i olika läkemedelsstudier fått overksam medicin – sockerpiller – tillfrisknade.
– Det beror förmodligen på att de får ”hela paketet” runtomkring och känner det som att de får behandling, säger Karin Jensen.
Motsatsen nocebo betyder ”jag kommer att skada” och används för att beskriva de negativa förväntanseffekter som kan uppstå.
– I en amerikansk studie från 1980-talet fick cancerpatienter antingen cellgifter eller sockerpiller. Alla informerades om biverkningar som håravfall och illamående. Det visade sig att även de som fick placebo fick dessa biverkningar, så vi kan alltså inducera även negativ förväntan, säger Niels Lynöe, som är allmänläkare och professor emeritus i medicinsk etik.
Mätbara effekter
Till en början uppfattades placeboeffekter som ”brus” som skymde sikten för vilken effekt en medicin gav, men efter sekelskiftet 2000 började man intressera sig för placebo som något positivt att dra nytta av.
Det första forskningsområdet var inom smärta. Avbildningar av hjärnan med PET- kamera, en studie gjord vid Karolinska institutet 2002, visade att oavsett om försökspersonerna fick äkta smärtstillande medicin eller koksaltlösning ökade aktiviteten i hjärnans centrum för smärtlindring, jämfört med när de inte fick någon spruta alls.
En annan studie, vid universitetet i Hamburg 2013, har visat att våra förväntningar på en värkmedicin avgör hur stor effekt den får. Magnetkameraundersökning visade att kroppens egna smärthämmande ämnen, endorfiner, kan sättas igång av de positiva förväntningarna.
Så avbildas hjärnan
PET, positronemissionstomografi, bygger på användning av radioaktiva ämnen, som möjliggör tredimensionella bilder av ämnesomsättningen i hjärnan och hur signalsubstanser rör sig i kroppen.
Funktionell magnetresonanstomografi, fMRI, visar med magnetkamera hur olika områden i hjärnan aktiveras genom att mäta förändringar i blodets syresättning.
Källa: Karin Jensen
– Smärta var ett tacksamt symtom att utgå ifrån, för smärtupplevelsen handlar inte enbart om objektiva smärtsignaler, utan hur vi uppfattar smärtan och situationen. Men det visade sig snart att många andra hälsotillstånd också formas av hur vi uppfattar en situation, säger Karin Jensen.
Ett exempel är Parkinsonpatienter som trodde att de fick Parkinsonhämmande medicin, L-dopa, men blev bättre trots att de fick placebo. Mätningar visade att kroppens eget dopamin frisattes.
– De allra flesta behandlingar som ges idag har en placebokomponent som påverkar behandlingens utfall. Men effekten är olika stor för olika diagnoser. Gränsen för möjlig placeboeffekt går vid att symtomet måste stå under hjärnans kontroll, såsom smärta, ångest och vissa allergier. Benbrott kan sannolikt inte påverkas av placebo, säger Karin Jensen.
Placebokirurgi sållar bort onödiga ingrepp
Även vid kirurgi ses placeboeffekter. När kirurgiska ingrepp granskas i studier, genom att hälften av patienterna ovetandes bara får ett snitt och så syr man igen utan att göra den verksamma manövern, har det visat sig att en del patienter förbättras trots att de inte fått det verkliga ingreppet. Det gäller till exempel titthålskirurgi på grund av artros i knä och axel. Även vid ryggsmärta på grund av kotfrakturer, som man brukat steloperera med cement, visade det sig att de patienter som fick koksalt i stället också blev bättre. Den behandlingen har därför omvärderats.
– Placebokirurgi kan användas för att sålla bort onödiga ingrepp som saknar vetenskaplig evidens. Då kan behandlingar som hjälper främst på grund av ospecifika effekter upphöra. För en viss grupp av patienter kan det innebära att en av få metoder som hjälper försvinner, säger Karin Jensen.
Placebo inte kopplat till intellektuell kapacitet
Placeboeffekter är inte beroende av intellektuell kapacitet, som man trott förut. Karin Jensen har i sina studier visat att det inte krävs komplexa mentala funktioner, såsom förmåga att förutse framtid och ta till sig information om behandlingen, för att kunna skapa förväntningar.
– I en meta-analys av läkemedelsstudier såg vi placebo-responser även hos dem med låg IQ. Det verkar finnas enkla inlärningseffekter som kan ske under hjärnbarksnivå, i den äldre, inre delen av hjärnan – ett slags betingningsinlärning som vi delar med djur. Tänk dig Pavlovs hundar, säger Karin Jensen.
Även social påverkan har betydelse, det vill säga andras förväntningar. Detta ses till exempel hos barn, som påverkas av föräldrars förväntningar på ett ingrepp eller en behandling.
Patient-läkarrelationen är helt avgörande
Den kanske viktigaste möjligheten till placeboeffekter är relationen mellan patient och vårdgivare. Niels Lynöe har i en enkätstudie undersökt hur läkarens bemötande påverkade patientens upplevelse av återgång i arbete. Enkäten besvarades anonymt av 6 000 slumpvis utvalda patienter som varit sjukskrivna minst sex månader.
Av dem som hade positiva erfarenheter, kände förtroende och upplevde sig respektfullt bemötta och att läkaren inte ifrågasatte deras besvär, uppfattade 60 procent att det underlättade återgången i arbete. Däremot uppfattade de som upplevt sig dåligt bemötta, inte lyssnade på, inte tagna på allvar och dessutom kände sig kränkta och i värsta fall kände skam, att det hämmade deras återgång i arbete.
– Bemötandet är helt avgörande. Om patienten inte bara upplever sig kränkt utan dessutom känner skam, kan det bli en patientsäkerhetsfråga: antingen slutar patienten att söka vård eller så blir hen en så kallad ”besvärlig” patient enligt sjukvården, för då försöker patienten upprätta sin heder igen, vilket kan leda till en duell med sjukvården, säger Niels Lynöe.
Så fungerar personcentrerat möte i vården
Patient-läkarmötet består av tre delar
Patientens del: Läkaren lyssnar på patientens berättelse, tar reda på hens förväntningar, oro, föreställningar om sitt tillstånd, bekräftar och sammanfattar på slutet, vilket illustrerar att man lyssnat och förstått
Läkarens del: Ställer följdfrågor om medicinska detaljer och undersöker patienten
Gemensam del: Vad ska vi göra? Läkaren sammanfattar igen för att se att hen förstått patienten rätt och kan avsluta med att fråga: vad går du hem och berättar för din sambo? Då upptäcker man eventuella missförstånd
Källa: Niels Lynöe
”Placeboeffekter borde utnyttjas mer i vården”
Placeboforskare har vid två internationella möten kommit fram till tre rekommendationer för hur placebo borde utnyttjas i vården.
Det är viktigt att forma informationen till patienten så att man maximerar placebo- och minskar noceboeffekter så mycket som möjligt.
– Om man informerar om vilka positiva effekter man kan förvänta sig, ökar det chansen att patienten upptäcker de positiva förändringarna. Och när man informerar om biverkningar spelar det roll hur informationen ges: man kan till exempel säga att ”25 procent får någon biverkning” eller ”75 procent får inga biverkningar alls”, vilket ger olika effekt, säger Karin Jensen.
Patient-läkarrelationen bör utnyttjas maximalt. Kvaliteten i relationen är avgörande för att placeboeffekter ska uppstå.
– I ett personcentrerat arbetssätt används det goda förhållningssättet systematiskt, säger Niels Lynöe.
Man har vidare börjat prova att ge placebo öppet, så att patienten vet om att det är ett overksamt piller hen får.
– Preliminära studier har visat effekt vid till exempel känslig tarm (IBS), kronisk smärta och adhd, säger Karin Jensen.
Text: Inna Sevelius på uppdrag av forskning.se
De nya forskningsresultat som presenteras i tidskriften Cell visar att noshörningarnas afrikanska och euroasiatiska släktlinjer delade sig för cirka 16 miljoner år sedan. Studien visar även att noshörningar historiskt sett har haft en låg grad av genetisk variation.
– Den främsta skiljelinjen i noshörningarnas familjeträd går mellan geografiska regioner, Afrika kontra Eurasien, och inte mellan noshörningarna som har ett respektive två horn, säger Love Dalén, professor i evolutionär genetik vid Centrum för paleogenetik som drivs gemensamt av Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet.
Låg genetisk mångfald
En annan viktig upptäckt är att alla noshörningar, även utdöda arter, har relativt låg genetisk variation. Till viss del innebär det att den låga genetiska diversiteten bland dagens noshörningar beror på deras biologiska historia
Alla de åtta studerade arterna uppvisar antingen en kontinuerlig långsam minskning i populationsstorlek de senaste två miljoner åren eller att populationerna varit små under längre tidsperioder. Det kan tyda på att noshörningar generellt är anpassade till låg nivå av genetisk mångfald. Dessa resultat stämmer överens med bristen på skadliga mutationer hos noshörningar som noterats de senaste decennierna.
– Det verkar som den låga nivån av genetisk mångfald hos noshörningar har historiska grunder och att den inte lett till en ökning av hälsoproblem kopplade till inavel och skadliga mutationer.
Utdöda noshörningar: I förgrunden sibirisk enhörning (Elasmotherium sibiricum), bakom den två exemplar av Mercks noshörning (Stephanorhinus kirchbergensis).
Noshörningarna minskar i antal
– Men samtidigt ser vi att noshörningar idag har mindre genetisk variation och högre grad av inavel jämfört med individer hos utdöda arter. Det tyder på att populationsminskningar som skett under senare tid, till exempel som en konsekvens av jakt och habitatförstöring, har påverkat genuppsättningen. Detta är oroväckande eftersom liten genetisk mångfald och hög grad av inavel ökar risken för utdöende, säger Johanna von Seth, doktorand vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet och verksam vid Centrum för paleogenetik.
Enligt forskaren Nicolas Dussex vid Centrum för paleogenetik kommer den nya studien att ha stor betydelse för bevarandet av noshörningar.
– Genom att ha ett referensgenom för dagens noshörningar kommer det att underlätta sekvensering och analyser av ett stort antal exemplar för varje art. Dessa data kommer i sin tur att göra det möjligt att bedöma hur den genetiska mångfalden har påverkats av livsmiljöförändringar som skett främst under de senaste 200 åren. Ökad förståelsen av effekterna av inavel kan även ge viktiga bidrag till arbetet med att föda upp och bevara noshörningsbestånd.
Bakom studien står forskare från bland annat Sverige, Kina och Danmark. Från svensk sida har även forskare vid SciLifeLab deltagit.
Love Dalén, professor i evolutionär genetik vid Centrum för paleogenetik, love.dalen@nrm.se
Johanna von Seth, doktorand vid Zoologiska institutionen, Stockholms universitet och verksam vid Centrum för paleogenetik. E-post johanna.vonseth@nrm.se
Med hjälp av en ny typ av grafen, kallad janusgrafen, har Chalmersforskare skapat ett elektrodmaterial som gör att natriumjonbatterier kan få så hög kapacitet att de kan matcha dagens litiumjonbatterier.
Grafen – ett genomskinligt och böjligt material
Grafen är ett material som består av ett enda lager kolatomer inordnade i ett hexagonalt mönster, liknande ett hönsnät. Grafen är tätt, mycket tunt, genomskinligt och böjligt.
Janusgrafen är uppkallat efter den forntida romerska guden Janus som hade två ansikten. Janus var förknippad med nystart och med att öppna dörrar och portar. I det här fallet hänger janusgrafen bra ihop med den romerska mytologin, eftersom materialet öppnar dörrar till hållbara natriumjonbatterier
Materialet har en unik konstgjord nanostruktur som består av staplade grafenark med molekyler emellan. Dessa molekyler fungerar som distansklossar mellan arken och skapar ett utrymme som låter natriumjonerna (i grönt) växelverka för att effektivt kunna lagra in energi. Bild: Marcus Folino och Yen Strandqvist, Chalmers tekniska högskola.
Distansklossar underlättar energilagringen
Trots att litiumjoner fungerar bra för energilagring är metallen litium dyr och riskerar att bli en bristråvara. Natrium, å andra sidan, är en av världens vanligaste och mest prisvärda metaller. Det gör natriumjonbatterier till ett intressant och hållbart alternativ för att minska behovet av bristråvaror. Den stora utmaningen är att lyckas höja batterikapaciteten.
Med dagens teknik kan natriumjonbatterier inte konkurrera med litiumjonceller. En begränsande faktor är att den ena batteripolen, anoden, utgörs av grafit, som är staplade lager av grafen. De elektriskt laddade partiklarna, jonerna, rör sig in och ut mellan grafenskikten och lagrar energi.
Natriumjoner är större än litiumjoner och beter sig även lite annorlunda. Det gör att de inte kan lagra energi på ett effektivt sätt i den grafitstruktur som finns i dagens litiumjonbatterier.
Där har Chalmersforskarna nu löst problemet med hjälp av den nya grafentypen. De har lagt till molekyler som fungerar som små distansklossar för att underlätta för jonerna.
– För att skapa ett bra interaktionsutrymme för natriumjonerna har vi lagt till en molekyl på ena sidan av varje grafenlager och därmed skapat ett nytt material av typen janusgrafen. När lagren staplas skapar molekylen ett avstånd mellan skikten, vilket resulterar i en betydligt högre kapacitet, säger forskaren Jinhua Sun vid institutionen för industri- och materialvetenskap vid Chalmers.
Tio gånger så hög energikapacitet
Som regel är kapaciteten för natriuminlagring i elektrodens grafit cirka 35 milliamperetimmar per gram (mAh g-1). Det är mindre än en tiondel av kapaciteten för litiumjoninlagring i grafit. När janusgrafen används istället för grafit blir den specifika kapaciteten istället 332 milliamperetimmar per gram – vilket närmar sig värdet för litium i grafit. Resultaten visade också på hög stabilitet vid upp- och urladdning.
– Det är riktigt spännande att se natriumjoninlagring med så hög kapacitet. Detta visar att det är möjligt att designa grafenskikt i en ordnad struktur som passar natriumjoner, vilket gör det jämförbart med grafit. Forskningen är fortfarande i ett tidigt skede, men resultaten är mycket lovande, säger professor Aleksandar Matic vid institutionen för fysik vid Chalmers.
– Vi är mycket glada över att presentera ett koncept med kostnadseffektiva och miljömässigt hållbara metaller, säger Vincenzo Palermo, affilierad professor vid institutionen för industri- och materialvetenskap vid Chalmers.
Jinhua Sun, forskare, institutionen för industri- och materialvetenskap, Chalmers tekniska högskola, jinhua@chalmers.se (engelsktalande).
Aleksandar Matic, professor, institutionen för fysik, Chalmers tekniska högskola, matic@chalmers.se (svensktalande).
Fotnot:
Forskarna är verksamma vid:
Institutionen för industri- och materialvetenskap,
institutionen för fysik och kompetenscentrum för katalys vid Chalmers tekniska högskola, Sverige,
Accurion GmbH,Tyskland,
Institute of Organic Synthesis and Photoreactivity (ISOF) vid National Research Council of Italy.
Forskningsprojektet har finansierats av EU:s innovationsprogram Horisont 2020 genom Grafenflaggskeppet, Chalmersstiftelsen och Vetenskapsrådet.
Beräkningarna utfördes vid C3SE (Göteborg, Sverige) genom ett SNIC-bidrag. Arbetet utfördes delvis vid Myfab Chalmers samt i Chalmers materialanalyslaboratorium.
