Den aktuella stjärnan, Betelgeuse, syns i stjärnbilden Orion. Dock har den minskat kraftigt i ljusstyrka på kort tid. I februari i år var ljusstyrkan nere på ett minimum, men har sedan dess ökat igen. Denna ljusförändring hos stjärnan har kunnat iakttas med blotta ögat.
Supernovaexplosion eller gigantiskt moln av damm
Försvagningen i ljusstyrka i början av året blev särskilt spännande med tanke på att den röda superjätten snart förväntas dö i en supernovaexplosion, ett extremt ovanligt fenomen i Vintergatan. Massor av teleskop har därför riktats mot Betelgeuse världen över. Kunde den kraftiga nedgången i ljusstyrka vara ett förstadium till en supernovaexplosion? Den frågan upptog ett mycket stort intresse hos forskare i våras.
Men forskarvärlden drog sedan slutsatsen att det inte är en supernovaexplosion på gång just nu, och då fördes istället en annan teori fram, nämligen att ljusförsvagningen kunde bero på ett gigantiskt moln av damm som dolde ljuset i synriktningen mot Jorden. Ett antal vetenskapliga artiklar publicerades med denna slutsats. Men inte heller det visar sig nu vara förklaringen. Nu har nämligen en grupp astronomer kommit fram till att den aktuella försvagningen i ljusstyrka beror på något helt annat.
– Stjärnans yta har stora områden med glödande gas som har svalnat flera hundra grader. Dessa områden lyser mycket mindre, säger Nils Ryde, astronom vid Lunds universitet.
Mindre lyskraft där gasen är svalare
Nils Ryde och några amerikanska forskarkollegor har i en studie analyserat utvecklingen av ljusstyrkan hos Betelgeuse under en femårsperiod. De har studerat ljuset från stjärnan i olika våglängder och kan därav konstatera att Betelgeuse har gigantiska områden med svalare gas som kommit upp till ytan. Observationer av ljus i olika våglängder gör det möjligt att undersöka olika lager av stjärnan.
Tyngdkraften vid stjärnans yta är flera storleksordningar mindre än hos vår egen sol, vilket innebär att de yttre skikten lätt kan kastas ut och lämna stjärnan men också att utsträckta, turbulenta områden kan utvecklas.
– Dessa områden skulle kunna bli lika stora som avståndet mellan Jorden och Mars, säger Nils Ryde.
Sådana svalare områden har tidigare förutspåtts teoretiskt, baserat på datorsimuleringar av astronomen Bernd Freytag vid Uppsala universitet. Den aktuella forskningsstudien har nu alltså lyckats göra bekräftande observationer kring de kallare gasytorna. Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Astrophysical Journal. För egen del är Betelgeuse på väg tillbaka till den ljusstyrka som den hade i början av 2019.
Ljusförsvagningen inträffade under medeltiden
– Tyvärr måste vi alltså vänta lite längre för att uppleva en supernovaexplosion i närheten av oss. Vid en sådan händelse skulle Betelgeuse bli lika ljus som halvmånen i mer än ett år. Den skulle kasta skuggor på natten och vara synlig under dagen, säger Nils Ryde.
Efter supernovaexplosionen skulle stjärnan försvinna från himlen och då rita om Orions stjärnbild. Astronomerna räknar med att Betelgeuse kan explodera när som helst, i alla fall inom 100 000 år, vilket astronomiskt sett är en mycket kort period. Vi på Jorden befinner oss hur som helst på säkert avstånd när det väl inträffar. Betelgeuse ligger cirka 700 ljusår från oss.
– Det innebär för övrigt också att den kraftiga ljusförsvagning som vi såg tidigare i år egentligen inträffade under medeltiden, men är synlig för oss först nu, säger Nils Ryde.
Nils Ryde, universitetslektor, Institutionen för astronomi och teoretisk fysik vid Lunds universitet, nils.ryde@astro.lu.se
Hjärnan är vårt mest komplicerade organ och också det som är svårast att studera. Genom att utveckla flexibla elektroder tunnare än hårstrån, arbetar forskare vid Neuronano Research center vid Lunds universitet med att ta fram nya metoder som kan registrera signaler från hjärnans nervceller för att på så vis lära oss mer om hjärnan.
– Det finns en rad neurologiska sjukdomstillstånd, till exempel kronisk smärta, epilepsi och Parkinsons sjukdom, där vi bättre vill förstå mekanismer för att sedan kunna behandla på bästa sätt, säger professor Jens Schouenborg, som leder forskargruppens arbete.
Tanken är att dessa elektroder också ska kunna användas för att behandla hjärnans sjukdomar lokalt.
Skonsam transport av läkemedel
En utmaning har varit att både implantat och elektroder som förs in i hjärnvävnaden kan orsaka en lokal förlust av nervceller och inflammation som kan skada hjärnan. Nu har forskargruppen konstruerat nanopartiklar med läkemedel som kan föras in med hjälp av elektroderna in i hjärnan, där de levererar läkemedlet precis där det behövs.
Metoden har testats på möss och forskarna såg att läkemedlet minskar den oönskade aktiviteten hos de mikrogliaceller som ska fungera som hjärnans immunförsvar vid en skada i hjärnan, och att inga nervceller skadades av elektroderna.
– Den här metoden är en viktig pusselbit som ger oss en förbättrad kontroll över miljön och vävnaden runt omkring elektrodimplantat i hjärnan. Vi har använt läkemedlet Minocycline, som har nervcellsskyddande egenskaper och som även dämpar de aspekter av inflammation som vi vill dämpa, säger Johan Agorelius, doktorand vid Lunds universitet.
Väldigt mjuka elektroder
Det ligger ett gediget och tidskrävande forskningssamarbete bakom utvecklingen av de läkemedelsfrisättande nanopartiklarna. En utmaning har varit att utveckla nanopartiklar som frisätter läkemedlet under lång tid, men det har också tagit tid att få fram exakt vilken dos som ska användas i hjärnan.
– Nanopartiklarna sugs upp av gelatinet, som sedan torkar och kapslar in partiklarna. Gelatinet har den fördelen att det är hårt när det är torrt, men mjuknar när det förs in i hjärnvävnaden. Där löses det upp och nanopartiklarna frisätts lokalt innan de bryts ned efter en tid, förklarar Alexander Dontsios Holmkvist, doktorand vid Lunds universitet som utvecklat nanopartiklarna.
Elektroderna som forskargruppen i tidigare studier utvecklat är så mjuka att de inte ens klarar av ytspänning från vatten. För att kunna föra in dem i hjärnan bäddas de därför in i gelatin. Forskargruppen har tidigare även visat att när elektroderna bekläds med gelatin påskyndas hjärnvävnadens läkning.
Exakt frisättning av mediciner
Metoden att frisätta läkemedlet lokalt innebär att man slipper att påverka resten av kroppen.
– Med hjälp av nanopartiklarna får man en lokal frisättning av mediciner precis där man vill att de ska frisättas. Det rör sig om en mycket låg dos; en miljon gånger mindre dos än om den getts oralt. Det behövs ingen påfyllning eftersom den frisätts under så lång tid, säger Jens Schouenborg, som tror att metoden kan bli aktuell också för lokal läkemedelsleverens till andra mjukvävnader, som till exempel för att lokalt behandla cancer. Men innan dess krävs mer studier.
I över ett decennium har astronomer förundrats och gäckats av fenomenet som kallas radioblixtar. Dessa oerhört ljusstarka men extremt korta salvor av radiovågor – som varar bara millisekunder – når jorden ända från galaxer miljardtals ljusår bort.
I april 2020 upptäcktes radioblixtar för första gången från vår galax, Vintergatan, med radioteleskopen CHIME i Kanada och STARE2 i USA. Det oväntade utbrottet spårades till en tidigare känd källa bara 25 000 ljusår från jorden i stjärnbilden Räven. Forskare över hela världen reagerade snabbt med många olika teleskop för att följa upp upptäckten.
Källan bevakades av fyra europeiska teleskop
En forskargrupp som leds av Franz Kirsten vid Chalmers riktade fyra av Europas bästa radioteleskop mot källan, som har beteckningen SGR 1935+2154.
– Vi visste inte vad vi kunde vänta oss. Våra radioteleskop hade tidigare knappt kunnat se radioblixtar, och den här källan tycktes hålla på med något helt nytt. Vi hoppades att bli förvånade, säger Mark Snelders, teammedlem vid Anton Pannekoek-institutet för astronomi vid Amsterdams universitet.
Radioteleskopen, ett vardera i Nederländerna och Polen samt två vid Onsala rymdobservatorium i Sverige, bevakade källan varje natt under mer än fyra veckor efter upptäckten av den första blixt: totalt blev det 522 timmars observationer.
En illustration av de fyra europeiska teleskop som fångade millisekundsnabba signaler från en extrem, magnetiserad stjärna i vår galax. Längst bak ses Sveriges två största teleskop. Bild: Danielle Futselaar.
På kvällen den 24 maj fick laget överraskningen de hade letat efter. Klockan 23:19 lokal tid fångade Westerbork-teleskopet i Nederländerna, som då var det enda i tjänst, en dramatisk och oväntad signal: två korta signaler, var och en millisekund lång men med 1,4 sekunders mellanrum.
Kenzie Nimmo, astronom vid Anton Pannekoek-institutet för astronomi och ASTRON, också i Nederländerna, är medlem i teamet.
– Vi såg tydligt två blixtar, extremt nära i tid. Precis som med blixten från samma källa den 28 april påminde detta om radioblixtarna som vi hade sett från det avlägsna universum, fast inte lika starka. De två blixtarna som vi upptäckte den 24 maj var ännu ljussvagare, sa hon.
Länk mellan radioblixtar och magnetarer
Detta var ett nytt, starkt bevis för en länk mellan radioblixtar och magnetarer, tänkte forskarna. Liksom mer avlägsna radioblixtkällor verkade SGR 1935+2154 blixtra till med slumpmässiga mellanrum och med ett enormt spann i signalstyrka.
– De starkaste blixtarna från denna magnetar är minst tio miljoner gånger starkare än de svagaste. Vi frågade oss själva, kan detta gälla även för radioblixtar från utanför vår galax? Om det stämmer skapar universums magnetarer strålar av radiovågor som kontinuerligt korsar hela kosmos – och många av dessa kan vara inom räckhåll även för våra relativt små teleskop, säger teammedlem Jason Hessels vid Anton Pannekoek-institutet för astronomi och ASTRON.
Neutronstjärnor är de små, extremt täta resterna efter kortlivade, tunga stjärnor som exploderat som supernovor. I 50 år har astronomer studerat pulsarer, som är neutronstjärnor som med klockliknande regelbundenhet skickar ut pulser av radiovågor och annan strålning. Alla pulsarer antas ha starka magnetfält, men de mest extrema kallas magnetarer. Magnetarerna är de starkaste kända stjärnorna i universum, var och en med ett magnetfält hundratals biljoner gånger starkare än solens.t
Nu planerar forskarna att med radioteleskopen fortsätta bevaka SGR 1935+2154 och andra magnetarer i vår närhet i rymden, i hopp om att fastställa just hur dessa extrema stjärnor skapar sina korta men intensiva blixtar.
Forskare har lanserat många idéer för hur radioblixtar kan alstras. Franz Kirsten, astronomen vid Onsala rymdobservatorium, Chalmers, som ledde projektet, tror att den snabba utvecklingen mot nya insikter om fenomenet kommer att fortsätta.
– Fyrverkerierna från denna fantastiska närliggande magnetar har gett oss spännande ledtrådar om hur radioblixtarna kan skapas. De blixtarna som vi upptäckte den 24 maj tyder på att det skett en dramatisk störning i magnetosfären, helt nära stjärnans yta. Andra möjliga förklaringar, som chockvågor längre ut från magnetaren, verkar mindre troliga, men jag blir jätteglad om jag har fel. Oavsett svaren kan vi förvänta oss nya mätningar och nya överraskningar under de kommande månaderna och åren, sa han.
Observationerna utfördes med 25-metersteleskopet RT1 i Westerbork, Nederländerna, både 25-metersteleskopet och 20-metersteleskopet vid Onsala rymdobservatorium, och 32-metersteleskopet i Toruń, Polen.
– Våra resultat tyder på att ljusa hänglavar kommer att gynnas av ett framtida varmare och blötare klimat, säger Per-Anders Esseen, professor emeritus på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Forskarna fann att tillväxten hos ljusa hänglavar ökade starkt med mängd och varaktighet av regn, medan mörka lavar påverkades marginellt. Algerna i ljusfärgade lavar får mer ljus och har därför högre fotosyntes i regnigt och molnigt väder jämfört med alger i mörka lavar, där melaninpigment avskärmar ljuset. Resultaten visar att sambandet mellan tillväxt och nederbörd hos hänglavar beror på lavens färg, hur mycket vatten de kan lagra, deras storlek och mängden klorofyll.
Resultaten är viktiga för att förstå de faktorer som styr global, regional och lokal utbredning hos hänglavar.
– Kunskapen behövs för att kunna förutsäga hur framtida klimatförändringar kommer att påverka dessa ekologiskt viktiga skogsorganismer, säger Per-Anders Esseen.
Hänglavar livsviktiga för skogen
Lavar är komplexa symbiotiska organismer mellan svampar och/eller cyanobakterier, som passivt tar upp vatten. Hänglavar, med tunna hårlika grenar, är särskilt känsliga för miljöpåverkan som luftföroreningar, skogsbruk och klimatförändringar, men är samtidigt livsviktiga komponenter i världens skogsekosystem.
– Att förstå hur miljöfaktorer och arters funktionella egenskaper reglerar tillväxten är grundläggande för att kunna förutsäga hur lavar och andra organismer reagerar på klimatförändringar, säger Per-Anders Esseen.
Bild: Per-Anders Esseen
Lavar under luppen
Teamet bakom studien har forskat tillsammans om lavar i femton år. Nu transplanterade de hänglavar till nio granskogar i en storskalig klimatgradient, som sträcker sig från de torraste till de regnigaste områdena i Skandinavien. Syftet var att utreda det relativa bidraget från både klimatfaktorer och lavars funktionella egenskaper för tillväxten. Detta hos tre hängande lavar:
De ljusa hänglavarna garnlav (Alectoria sarmentosa)
Per-Anders Esseen, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet, per-anders.esseen@umu.se
Kristin Palmqvist, Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet kristin.palmqvist@umu.se
Delrapporten om medier i 18 olika länder har publicerats inom ramen för forskningsprojektet Media for Democracy 2020 som kontinuerligt jämför hur medierna i olika länder uppfyller demokratiska mål. Projektet leds av Universitetet i Salzburg, med svenska deltagare från forskningscentret Demicom vid Mittuniversitetet.
I studien ingår de europeiska länderna Belgien, Danmark, Finland, Grekland, Holland, Island, Italien, Portugal, Schweiz, Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike samt Australien, Chile, Hong Kong, Kanada och Sydkorea.
Skillnad mellan norra och södra Europa
I varje land har redaktörer och reportrar bland annat intervjuats om den undersökande journalistikens ställning. I södra Europa anges brist på resurser och avsaknad av en undersökande tradition som skäl till att verksamheten minskat. I norra Europa däremot har flera storstadsmedier tvärtom prioriterat grävande projekt och utvecklat verksamheten. I länder däremellan som Tyskland och Storbritannien håller man i stort sett ställningarna.
Några gemensamma övergripande drag i länderrapporterna är att privata lokala och regionala medier ibland kan ha svårt att satsa på grävprojekt. Public service-medier kan då fungera som en mer stabil kraft. I flera länder finns statliga fonder som stödjer undersökande journalistik.
Crowdfunding växer i omfattning
Internationella samarbeten, som vid Panama Papers, är viktiga för att ge resultat och för att stärka intresset och möjligheten för undersökande journalistik. Föreningar för grävande journalistik i norra Europa har haft en liknande roll. Läsarfinansiering via prenumerationer och crowdfunding växer i omfattning.
– Det är intressant att medieföreträdare i länder som Italien, Holland och Sverige pekar på läsarnas betydelse för att stärka den undersökande verksamheten. Här möts demokratiska och affärsmässiga motiv, säger medieforskaren Torbjörn von Krogh som är knuten till Mittuniversitetet.
Slemhosta och andningssvårigheter är viktiga symptom på de kroniska luftvägssjukdomarna KOL (kronisk obstruktiv lungsjukdom) och kronisk bronkit. Båda sjukdomarna orsakas vanligen av långvarig rökning. Enligt Hjärt-Lungfonden är KOL en av de ledande dödsorsakerna i Sverige, och bedöms av WHO, Världshälsoorganisationen, vara den tredje vanligaste dödsorsaken i världen år 2030.
Följer unga vuxna från födseln
I de aktuella studierna använde forskarna data från BAMSE-projektet (Barn, Allergi, Miljö, Stockholm, Epidemiologi). BAMSE har följt 4 089 deltagare med upprepade undersökningar från födseln mellan 1994-96 till att de fyllt 24 år.
– Vi fann till vår överraskning att kronisk bronkit och begränsat luftflöde förenligt med KOL-definitionen var relativt vanligt hos de unga deltagarna, 5,5 procent respektive 2,0 procent, säger Erik Melén, barnläkare och professor vid institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska institutet, och studiernas sisteförfattare.
– Vanligtvis diagnostiseras dessa sjukdomar hos patienter som är äldre än 50 år, säger medförfattare Anders Lindén, lungläkare och professor vid institutet för miljömedicin, Karolinska institutet.
Doktoranden Gang Wangs analyser visar att tidiga exponeringar för luftföroreningar och rökning är riskfaktorer för kronisk bronkit, medan amning identifierades som en skyddande faktor. Återkommande lunginflammation och astma i barndomen innebär också en förhöjd risk för kronisk luftvägssjukdom senare i livet.
Riskfaktorerna rök och avgaser kan undvikas
Luften i Stockholm är relativt ren jämfört med många andra städer, och att forskarna trots detta såg negativa hälsoeffekter innebär att man måste se än allvarligare på exponering för luftföroreningar i ett globalt perspektiv.
– Det är relativt lokala utsläpp från vägtrafik som ger upphov till luftföroreningarna vi analyserat i den aktuella studien. Vi ser också ett tydligt samband mellan rökning och kronisk bronkit, som bekräftar att även kort tids exponering för tobaksrök är skadligt för hälsan. Det är alltså fullt möjligt att förebygga risken att barn senare i livet drabbas av kronisk luftvägssjukdom, säger Erik Melén, och fortsätter:
– Våra studier bekräftar förekomsten av kronisk bronkit och begränsat luftflöde hos unga vuxna, och visar att god lunghälsa grundläggs tidigt i barndomen. Resultaten pekar på möjligheten att prevention i barndomen skulle kunna övervägas för att begränsa förekomsten av kronisk luftvägssjukdom senare i livet.
Arbetet har fått ekonomiskt stöd av European Research Council, Vetenskapsrådet, Hjärt-Lungfonden, Region Stockholm och China Scholarship Council.
Erik Melén, professor vid Institutionen för klinisk forskning och utbildning, Södersjukhuset, Karolinska institutet, erik.melen@ki.se
Cancerbehandling är ofta en utmanande balansgång mellan att få bort så många tumörceller som möjligt, och att inte samtidigt orsaka alltför svåra biverkningar.
Ett av kännetecknen för tumörceller är att de oftast förökar sig snabbt och okontrollerat. Läkemedel som används för att behandla cancer – cytostatika eller kemoterapi som det också kallas – är därför framtagna för att särskilt döda snabbväxande celler. Men behandlingen dödar även normala celler som delar sig snabbt. En av de mer känsliga vävnaderna är benmärgen, där olika sorters blodceller bildas i snabb takt. Runt var fjärde lungcancerpatient som får kombinationsbehandling med cytostatikatyperna gemcitabin och karboplatin får så stor påverkan på benmärgen att biverkningarna i dessa fall är livshotande. I många fall måste behandlingen avbrytas.
Individanpassa behandlingen
Man vet att genetiska faktorer spelar en roll för individens känslighet för dessa behandlingar. Troligtvis handlar det om komplicerade interaktioner mellan många gener. Forskarna bakom den aktuella studien arbetar därför med att undersöka om det finns genetiska signaturer som kan användas för att förutsäga vilka patienter som löper hög risk att få svåra biverkningar av behandlingen. Detta för att bättre kunna individanpassa behandlingen från början – de med låg risk för biverkningar kanske kan få högre doser som får större effekt på cancercellerna, och de med högst risk kan få en annan behandling.
Vad är biologiska nätverk?
Nätverkande gener
För att hitta relevanta gener använde forskarna bland annat gennätverksanalys. Metoden kan liknas vid hur du i sociala medier kan få vänförslag från den tekniska plattformen som grundas på att du och den andra personen har gemensamma kontakter och kanske därför känner varandra. På liknande sätt kartlägger forskare biologiska nätverk baserat på interaktioner mellan olika gener eller proteiner.
Studien är ett samarbete mellan forskare inom farmakogenetik och bioinformatik. De använde sig av helgenomsekvensering av dna från 96 patienter med icke-småcellig lungcancer som behandlats med gemcitabin/karboplatin. Sekvensering av hela genomet ger information om miljoner genetiska varianter som potentiellt kan vara intressanta. Forskarna ville se om de i denna stora mängd data kunde hitta funktionella grupper av gener som var associerade till graden av toxicitet som behandlingen hade på benmärgen för olika patienter.
Reducerade till 62 genetiska varianter
I ett första steg identifierade forskarna ett nätverk av gener som var tätt kopplade till varandra, totalt 215 gener. Nätverket är berikat på gener som i tidigare studier har associerats med dessa läkemedel. I nästa steg kunde forskarna reducera antalet genetiska varianter tillhörande gennätverket ner till de 62 genetiska varianter som ingår i den slutliga prediktionsmodellen. I studien visar forskarna att modellen kan användas för att gruppera patienterna i två grupper med hög eller låg sannolikhet för att få svåra biverkningar.
– Vi tycker att det är väldigt intressant att det rör sig om gener som har med cellförökning att göra, framför allt i benmärgsceller. Vi lyckas inte bara prediktera biverkningarna för patienterna, utan prediktionsmodellen verkar också vara biologiskt relevant, säger Henrik Gréen, professor vid Institutionen för biomedicinska och kliniska vetenskaper vid Linköpings universitet.
Prediktionsmodellen behöver utvärderas i fler studier innan den kan användas i sjukvården. Allt fler avancerade genetiska analysmetoder införs successivt i den svenska sjukvården, något som gör det möjligt att på sikt införa den här typen av metoder, som bygger på analys av många gener samtidigt.
– Vi vill verka för en standard inom translationell bioinformatik och visa att samma typ av metodik kan appliceras på flera olika medicinska frågeställningar. Även om patientmaterialet är litet kan vi visa att det här tillvägagångssättet kan användas för att förutsäga graden av biverkningar för patienter, säger Mika Gustafsson, universitetslektor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi (IFM) vid Linköpings universitet, som har lett studien tillsammans med Henrik Gréen.
Henrik Gréen, professor, henrik.green@liu.se
Mika Gustafsson, universitetslektor, mika.gustafsson@liu.se
Idag bor 55 procent av världens befolkning i städer. År 2050 beräknas den siffran ha stigit till 68 procent, enligt FN. Städerna producerar redan 70 procent av världens växthusgaser. Byggnader och byggande står för 40 procent av de energirelaterade utsläppen av koldioxid. Den snabba urbaniseringen ställer nya krav som behöver bemötas på ett ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart sätt.
Hitta innovativa sätt att bygga
– Om vi fortsätter som hittills har vi ingen chans att ens komma i närheten av klimatmålen. Nu behöver vi agera med nytt radikalt tänkande, vi måste göra det snabbt och öka takten i arbetet med att sänka städernas klimatpåverkan. Vi måste hitta innovativa sätt att bygga våra samhällen så att vi rör oss mot hållbarhetsmålen, och inte bort ifrån dem, säger Colin Fudge, gästprofessor i urban framtid och design, Chalmers.
Colin Fudge och hans kollega Holger Wallbaum ha upprättat ett ”Ramverk till en färdplan för den byggda miljön”. Initiativet syftar till att lägga en grund för regionala strategier som kan vägleda framtidens samhällsbyggande mot målen i FN:s Agenda 2030.
Ramverk till en färdplan för världens byggda miljö
I sitt upprättade ramverk etablerar Holger Wallbaum och Colin Fudge ett generellt angreppssätt som samhällsbyggande aktörer i varje enskild region i världen kan använda för att identifiera de åtgärder som är mest akuta och relevanta för att nå målen i FN:s Agenda 2030, baserat på lokala förutsättningar. De identifierar de nyckelfrågor som måste besvaras av alla samhällsbyggande aktörer, vilka hinder som måste övervinnas och vilka möjligheter som kommer att vara avgörande för sektorn under det närmaste decenniet.
Arbetet har genomförts i dialog med framstående forskare och samhällsbyggare jorden runt.
Läs mer om ramverket och ladda ner material här (på engelska):
Byggsektorn, fastighetsbranschen och stadsförvaltningar måste högprioritera samma mål – att drastiskt minska sin klimatpåverkan. Kraftfulla, statliga insatser är helt avgörande för möjligheterna att uppnå FN:s hållbarhetsmål. Och – allt måste ske mycket snabbt. Det är hörnstenarna i färdplanen som presenterades på världskonferensen Beyond 2020, om hållbara byggnadsmiljöer.
Världskonferensen Beyond 2020 hölls online
Ett tusental deltagare följde Beyond 2020 som arrangerades av Chalmers i samarbete med Johanneberg Science Park, Rise och Göteborgs stad. Till följd av Coronapandemin hölls den online. På konferensen diskuterades metoder för minskat klimatavtryck, lägre resursförbrukning, digital utveckling och innovativa transporter. Bland talarna fanns auktoriteter inom hållbart byggande, digitalisering och finansiering från hela världen.
Beyond 2020 har status som World Sustainable Built Environment Conference (WSBE). Arrangörer utses av iiSBE, en världsomspännande ideell organisation vars övergripande mål är att aktivt arbeta för initiativ som kan bidra till mer hållbara samhällsbyggen. Nästa WSBE hålls i Montreal 2023.
– Konferensen visade tydligt på en ökande medvetenhet om hållbarhetsfrågor hos allt fler samhällsbyggnadsaktörer. Men det räcker inte. För att nå hållbarhetsmålen krävs en gemensam förståelse hos alla aktörer för hur hållbarhetsmålen ska kunna uppnås och – inte minst – handling. Det är det vi nu vill bidra till, säger Holger Wallbaum, professor i hållbart byggande, Chalmers, och huvudansvarig för Beyond 2020.
Ordföranden i det svenska Rådet för hållbara städer, Helena Bjarnegård, välkomnar deras initiativ.
– Vi är medvetna om att vi måste leverera förändringar för att ta itu med klimatet, den biologiska mångfalden, resursbrist och segregation. Vi behöver utveckla hållbara livsmiljöer inte minst för människors hälsas skull. Ramverket till en färdplan för den byggda miljön ger ett skarpt men nödvändigt förslag på konkreta åtgärder för att uppnå FN:s hållbara utvecklingsmål inom en av de viktigaste sektorerna, säger riksarkitekten Helena Bjarnegård.
Föreslår 72 åtgärder i nordvästra Europa
I ramverket har Wallbaum och Fudge lagt till en detaljerad handlingsplan för nordvästra Europa som innehåller 72 konkreta förslag till åtgärder – som en inspiration för övriga världen. Förslagen handlar om allt från energieffektiviseringar och forskning kring nya byggmaterial, digitala verktyg och renoveringsmetoder till gratis kollektivtrafik, mer grönytor och fler cykelbanor. De involverar alla samhällsbyggnadsaktörer – som arkitekter, byggare, fastighetsbolag, materialproducenter och stadsplanerare.
Flera av de högt prioriterade åtgärderna ligger under direkt statligt ansvar:
Högre skatt på koldioxidutsläpp och utnyttjande av mark och naturresurser – lägre skatt på arbete.
Statligt stöd för energieffektiva fastighetsrenoveringar.
En plan för storskalig produktion av hållbara, prisvärda bostäder.
Ökat tempo i utfasningen av fossila bränslen till förmån för eldrift från förnybara källor.
– Här har politiker och myndigheter en nyckelroll, eftersom det är politiska beslut som beskattning, riktat stöd och nationella strategier som kan bana väg för de radikala förändringar vi föreslår. Men alla aktörer med inflytande över den byggda miljön måste bidra med förändringar. I andra delar av världen kan det vara näringslivet som spelar motsvarande huvudroll, säger Holger Wallbaum.
Åtgärder måste anpassas efter region
Wallbaum och Fudge är tydliga med att de föreslagna åtgärderna är specifikt avsedda för länderna i Nordvästeuropa och att deras arbete ska ses som en inbjudan till diskussion. Olika aktörer jorden runt är bäst skickade att föreslå vilka åtgärder som är mest akuta och relevanta i deras respektive regioner, utifrån regionala förutsättningar, menar de.
– Nyckelpersoner och institutioner i olika delar av världen har antagit utmaningen att upprätta noder för utvecklingen av regionala strategier. Från Chalmers sida har vi erbjudit oss att stötta med global samordning. Vårt förslag är att alla noder presenterar sina framsteg för utvärdering och vidareutveckling på en världskonferens vart tredje år, närmast i Montreal 2023, säger Colin Fudge.
Åtgärdsplan för samhällsbyggande i nordvästra Europa
Holger Wallbaum och Colin Fudge har konkretiserat 76 akuta hållbarhetsåtgärder i nordvästeuropa (Tyskland, Sverige, Danmark, Finland, Nederländerna, Storbritannien, Irland, Norge, Belgien, Schweiz). Ett axplock:
Upprätta renoveringsplaner med fokus på energieffektiviseringar för alla befintliga fastighetsbestånd senast 2023. Undvik att riva och bygga nytt när det är möjligt att renovera.
Halvera utsläppen från produktion av byggmaterial till 2025. Övergången till fler material med mindre klimatpåverkan måste accelerera.
Öka takten i utfasningen av fossila bränslen i transportsektorn till förmån för eldrift – med t ex förbud för nya bensin- och dieselbilar 2030.
Fördubbla tillgången på gång- och cykelbanor i städerna till 2030.
Erbjud gratis kommunal kollektivtrafik för alla skolbarn och för alla över 70 år.
För in klimatperspektivet som en obligatorisk del av arkitektbranschens etiska riktlinjer.
Öka andelen grönytor med 20 procent i alla städer senast 2030.
Koncentrera forskningen på utvecklingen av nya byggmaterial med lägre koldioxidavtryck, digitala verktyg för den byggda miljön och nya energieffektiva renoveringsmetoder.
Holger Wallbaum, professor i hållbart samhällsbyggande, Chalmers, och ledamot av Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien, holger.wallbaum@chalmers.se
Colin Fudge, professor, Royal Melbourne Institute of Technology, gästprofessor i urban future and design, Chalmers, Kung Carl XVI Gustav professor i miljövetenskap, colin.fudge@rmit.edu.au
Idag finns nya och betydligt mer långsiktiga data än tidigare av kontinuerlig glukosmätning för personer med typ 1-diabetes. Tekniken, som hela tiden bevakar blodsockernivån, ger gynnsamma effekter på flera års sikt. Så kallad CGM (continuous glucose monitoring), ersätter de klassiska bärbara blodsockermätarna, som kräver stick i fingret ett flertal gånger per dygn. Allt fler personer med typ 1-diabetes har tillgång till behandlingen.
Med CGM sker en kontinuerlig glukosmätning, via en tunn fibertråd under huden, som rapporterar om blodsockernivån till personen som bär den, via telefon eller en separat dosa. Ett larm kan ställas in som varnar vid för låga eller höga värden.
De tidigare kliniska prövningar som har gjorts av kontinuerlig glukosmätning har undersökt användningen under cirka sex månader. I den aktuella prövningen utvärderades patienter under betydligt längre tid – två och ett halvt år.
Flera positiva effekter påvisade
I studien ingick 108 vuxna patienter vid 13 olika sjukhus i Sverige. Alla patienter hade injektionsbehandling med insulin.
Diabetes innebär för högt blodsocker
Diabetes är inte en utan flera olika sjukdomar med olika orsaker. Den gemensamma nämnaren är att blodsockret är för högt.
Över 500 000 personer har diabetes i Sverige idag. Av dem har 85-90 procent typ 2-diabetes. Det är cirka 150 000 i Sverige som har sjukdomen utan att veta om det.
Vid typ 1-diabetes slutar kroppen att bilda insulin. Insulin kan bara ges i injektioner, så en person med typ 1-diabetes måste tillföra insulin från dag ett i sin sjukdom.
Vid typ 2-diabetes bildar kroppen fortfarande insulin men det kan finnas ett insulinmotstånd som gör att insulinmängden inte räcker till.
Båda typerna av diabetes leder – om de är obehandlade – till att blodet innehåller för höga nivåer glukos (hyperglykemi).
Källa: Diabetesförbundet
Resultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften Diabetes Care och visar att kontinuerlig glukosmonitorering, CGM, har ett flertal positiva effekter över lång tid för personer med typ 1-diabetes.
Den genomsnittliga blodsockernivån sjönk med ett så kallat HbA1c-värde om 4 mmol/mol under prövningstiden, vilket är en tydlig förbättring trots att patienterna hade mindre support från vårdpersonal under studietiden med CGM än vid kapillär testning, den äldre tekniken.
Tiden med mycket låga blodsockervärden, under 3,0 mmol/l, som ger kognitiv påverkan och ofta är obehagligt för patienten, minskade med cirka 70 procent. Svängningar i blodsockret minskade och patienterna trivdes bättre med behandlingen, och var mindre rädda för alltför låga blodsockervärden.
Tekniken gav alltså effekter som var både medicinskt skyddande för patienterna, men som också ökade deras psykiska välmående, och därmed möjligheterna till en långsiktigt väl fungerande behandling.
Behandlingen inte självklar överallt
Ansvarig för studien är Marcus Lind, professor i diabetologi på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, och överläkare i Uddevalla. Studien genomfördes vid den forskningsenhet inom NU-sjukvården som han leder.
– I dag får de flesta personer med typ 1-diabetes i Sverige behandlingen. Det är dock viktigt för beslutsfattare att ha mer långsiktiga data som underlag för vilka behandlingar som ska subventioneras och stödjas, säger Marcus Lind.
– Vi har haft perioder där behandlingen har ifrågasatts i vissa delar av landet, även om den har blivit alltmer etablerad efter hand. Robusta data är också viktigt i perioder där finansiering för olika hjälpmedel diskuteras allt mer, fortsätter han.
– Studien är också viktig ur ett internationellt perspektiv eftersom behandlingen inte är tillgänglig för de flesta personer med typ 1-diabetes i världen – och detta gäller även i västerländska länder. Det behövs långsiktiga data för att fler patienter ska kunna erhålla behandlingen. Den aktuella studien visar att när patienter får behandlingen, tillsammans med support på den nivå som rekommenderas i klinisk praktik under längre perioder, så förbättras många viktiga variabler för personer med typ 1-diabetes, och är därför viktig för patienter med typ 1-diabetes i hela världen, säger Marcus Lind.
Marcus Lind, professor i diabetologi på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, och överläkare i Uddevalla, marcus.lind@gu.se
Det visar forskning av ett internationellt team koordinerat av forskare vid Karolinska Institutet.
– Vi är glada att kunna rapportera en minskning i dödlighet på 71 procent för gruppen som fick baricitinib utöver ordinarie vård. Detta resultat är särskilt uppmuntrande eftersom studien inkluderade en stor kohort av äldre patienter, en grupp som ofta utesluts i andra försök, säger Volker Lauschke, forskarassistent vid institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet.
Studien inkluderade 83 patienter som var inlagda på sjukhus i Italien och Spanien med covid-19-lunginflammation och behandlades med baricitinib utöver ordinarie vård. För 17 procent av dessa patienter förvärrades förloppet tills de antingen dog eller behövde invasiv ventilatorbehandling. Detta kan jämföras med 35 procent i en matchad kontrollgrupp på ytterligare 83 patienter som fick enbart ordinarie behandling. Patienterna hade en genomsnittsålder på 81 år.
Minskning av inflammation
Läkemedlet tolererades generellt väl, med en minskning i inflammation redan från första behandlingsdagen. Ingen av patienterna drabbades av blödningsrubbningar eller blodpropp, vilket är två potentiella biverkningar av långvarig baricitinibanvändning.
Alla patienter behandlades med blodproppshämmande läkemedel. Några biverkningar, inklusive bakterieinfektioner och mag-tarm- och hjärt-kärlkomplikationer, noterades dock, även om dessa också observerades i kontrollgruppen så det är oklart vad, om något, kan hänföras till baricitinib.
I en tidigare studie har samma forskarlag rapporterat hur de använde artificiell intelligens (AI) för att identifiera baricitinib som en lovande kandidat för covid-19-behandling. Den studien visade hur läkemedlet hämmade inflammation och minskade den virala mängden av sars-cov-2.
Miniatyrlever i 3D
I den nuvarande studien utvecklade forskarna dessa fynd genom att visa hur interferoner, cytokiner som tillverkas av kroppens celler som svar på virusattacker, markant ökar uttrycket av ACE2-receptorer som används av coronaviruset för att ta sig in i cellerna. Trots att leverskada är vanligt vid allvarliga fall av covid-19 har det saknats kunskap om mekanismerna vid sars-cov-2-infektion i levern.
Genom att kombinera 3D miniorgan (organoider) av mänskliga leverceller, RNA-sekvensering och högupplöst mikroskopi kunde forskarna visa att baricitinib backade förändringar i ACE2-genuttryck som orsakats av interferoner och minskade virusets förmåga att sprida sig. Intressant nog hade interferoner inte samma effekt på ACE2-receptorn i lungorganoider, vilket tyder på att dessa signalproteiner påverkar lung- och leverorgan på olika sätt.
Cytokiner är en grupp proteiner och peptider vars funktion är att bära kemiska signaler. De fäster sig till specifika receptorer på målcellerna och tillverkas enbart när de behövs. De har många olika sorters målceller. Vissa cytokiner bidrar till immunsystemet, och en del andra stimulerar bildandet av röda och vita blodkroppar.
Verkar dubbelt
– Våra fynd förklarar hur baricitinib motverkar både cytokininflammation och viral spridning, samt ger stöd för ytterligare utvärdering i randomiserade kontrollerade studier, säger Ali Mirazimi, adjungerad professor vid institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska Institutet.
Forskarna noterar att en begränsning i den här studien är bristen på en placebogrupp, vilket ingår i de pågående randomiserade, kontrollerande studier som är sponsrade av läkemedelsföretag.
Den kliniska studien leddes av forskare vid Imperial College London, Storbritannien, Complejo Hospitalario Universitario de Albacete, Spanien, och University of Pisa, Italien. De mekanistiska studierna på 3D mänskliga vävnadsmodeller gjordes vid Karolinska Institutet.
Några av forskarna har redovisat intressekonflikter, inklusive föreläsningsarvoden och forskningsanslag från läkemedelsbolag som säljer baricitinib. Några av författarna har grundat företag som utvecklar teknologier som omnämns i den här studien. Ytterligare information om potentiella intressekonflikter finns i artikeln.
Baricitinib
Baricitinib är ett läkemedel för vuxna som tas en gång dagligen för behandling av måttlig till svår ledgångsreumatism.
Läkemedlet hämmar enzymet januskinas, som agerar som en ”på”- och ”av”-knapp i många cellfunktioner.
Det fungerar genom att störa de inflammatoriska processerna i immunsystemet samt genom att blockera virus från att komma in i cellerna. Det ses som en potentiell behandlingskandidat mot covid-19.
Vetenskaplig artikel:
JAK inhibition reduces SARS-CoV-2 liver infectivity and modulates inflammatory responses to reduce morbidity and mortality(Justin Stebbing, Ginés Sánchez Nievas, Marco Falcone, Sonia Youhanna, Peter Richardson, Silvia Ottaviani, Joanne X. Shen, Christian Sommerauer, Giusy Tiseo, Lorenzo Ghiadoni, Agostino Virdis, Fabio Monzani, Luis Romero Rizos, Francesco Forfori, Almudena Avendaño Céspedes, Salvatore De Marco, Laura Carrozzi, Fabio Lena, Pedro Manuel Sánchez-Jurado, Leonardo Gianluca Lacerenza, Nencioni Cesira, David Caldevilla Bernardo, Antonio Perrella, Laura Niccoli, Lourdes Sáez Méndez, Daniela Matarrese, Delia Goletti, Yee-Joo Tan, Vanessa Monteil, George Dranitsaris, Fabrizio Cantini, Alessio Farcomeni, Shuchismita Dutta, Stephen K. Burley, Haibo Zhang, Mauro Pistello, William Li, Marta Mas Romero, Fernando Andrés Pretel, Rafaela Sánchez Simón-Talero, Rafael García-Molina, Claudia Kutter, James H. Felce, Zehra F. Nizami, Andras G. Miklosi, Josef M. Penninger,Francesco Menichetti, Ali Mirazimi, Pedro Abizanda and Volker M. Lauschke) Science Advances
Kontakt:
Volker M. Lauschke, forskarassistent, Institutionen för fysiologi och farmakologi, Karolinska Institutet, volker.lauschke@ki.se
Ali Mirazimi, adjungerad professor, Institutionen för laboratoriemedicin, Karolinska Institutet, ali.mirazimi@ki.se
Avhandlingen bygger på analyser av hur solvinden, en ström av laddade partiklar från solen, påverkar Venus atmosfär och bidrar till att partiklar flyr från atmosfären till rymden. Moa Persson har analyserat data från Institutet för rymdfysiks, IRF:s, rymdinstrument ASPERA-4 som fanns ombord på den europeiska rymdorganisationen ESA:s rymdsond Venus Express.
Analysen visar att det bara är en liten del av Venus historiska vattenmängd som har flytt från Venus till rymdende senaste 4 miljarder åren.
– Venus yta kan idag jämföras med helvetet eftersom det är extremt torrt och har en temperatur på 460 grader men historiskt sett var ytan mer gästvänlig och hade antagligen en så stor vattenmängd att det skulle kunnat skapa ett vattendjup på upp till flera hundra meter. Vattnet måste ha försvunnit på något vis. Min avhandling visar att det bara är några få decimeter av det vattnet som har försvunnit ut till rymden, säger Moa Persson.
Studierna är baserade på mätningar av joner (laddade partiklar) runt Venus. I genomsnitt flödar det ut två vätejoner för varje syrejon från atmosfären, vilket tyder på en flykt av vatten. Variationen i solvinden och solstrålningen påverkar hur många joner som flyr.
Moa Perssons avhandling visar att mängden vätejoner som flyr från atmosfären varierar över solcykeln och minskar från solminimum till solmaximum. Minskningen beror på att en större del av vätejonerna returnerar till Venus. Flykten av syrejoner påverkas främst av variationer i solvinden.
– I min avhandling har jag beräknat hur mycket vatten som flytt från Venus genom att utgå från hur solvinden påverkar flykten av joner idag och hur solvinden förändrats över tid, säger Moa Persson.
Avhandlingens resultat kan jämföras med liknande studier av jonflykt vid Mars och jorden. Sådana jämförelser kan ge en mer omfattande bild av solvindens påverkan på atmosfärer. Jorden, med sitt starka magnetfält, har till exempel visats ha en större flykt av partiklar från atmosfären än både Venus och Mars.
– Jag hoppas att fler studier görs om Venus, Jorden och Mars atmosfärer och hur solvinden har påverkat deras evolution. Det är speciellt intressant nu när man hittat tecken på att det kanske kan finnas liv på Venus, säger Moa Persson.
Moa Persson, doktorand, Institutet för rymdfysik och Umeå universitet, moa.persson@irf.se
Först ser linjen ut som ett virrvarr. Den svänger än hit, än dit, till synes slumpartat. Sedan händer någonting. Ett nästintill spikrakt streck leder tillbaka till utgångspunkten.
Banan beskriver ett bi på utflykt efter nektar. När det har samlat på sig så mycket det vill ha, flyger det utan att tveka raka vägen hem, bokstavligt talat.
Vet alltid hur långt det är hem
– Inuti biets hjärna finns funktioner som hjälper till med detta. Biet vet, till skillnad från oss människor, i varje ögonblick exakt hur långt hemifrån det är, och i vilken riktning boet ligger, säger David Winge, post doc på NanoLund vid Lunds universitet.
I ett samarbete mellan fysiska institutionen och biologiska institutionen på Lunds universitet, samt School of Informatics i University of Edinburgh, har forskargruppen fokuserat på att beräkna hur man med hjälp av ljussignaler i ett nätverk av nanotrådar kan bygga en liknande funktion.
– Man kan säga att vi har använt biologernas resultat som ritning för att konstruera ett väldigt enkelt och energisnålt sätt att navigera på, genom att efterlikna insektshjärnans funktion för det området, säger David Winge.
– Det finns många tänkbara användningsområden för den här typen av teknik. Små drönare, robotdammsugare eller andra saker som behöver navigera utan att dra onödigt mycket energi.
Nanotrådar tar emot två olika signaler
Komponenterna, som i forskargruppens numeriska beräkningar utgörs av nanotrådar, ska kunna ta emot två olika signaler, jämföra dem och skicka ut en ny signal. Optiska signaler – ljus – är ett billigt, snabbt och energisnålt sätt att kommunicera. Nanotrådar kan i sin tur absorbera en stor mängd ljus i förhållande till sin storlek, och är därför väldigt tacksamma att arbeta med.
– Det här är en pilotstudie som vi i förlängningen hoppas få finansiering för att bygga i laboratoriet, säger David Winge.
– Vi skissar på komponenter som inte ännu har kunnat framställas i laboratoriet – i sin helhet. Tidshorisonten är minst tio år. Den stora utmaningen är att få ihop delarna, som nanokomponenterna består av, till fungerande enheter.
Gnagare är viktiga värdar för djurspridda sjukdomar, så kallade zoonoser. För att en sådan sjukdom ska bryta ut krävs i många fall nära kontakt mellan djur och människor, vilket kan inträffa när smågnagare kommer in i våra hus och uthus. I nuläget vet forskningen väldigt lite om vilka miljöförhållanden som driver smågnagare som sorkar och möss inomhus. Detta är något som Frauke Ecke, docent vid Sveriges lantbruksuniversitet, och hennes kollegor vill ändra på.
För att en sådan sjukdom ska bryta ut krävs i många fall nära kontakt mellan djur och människor, vilket kan inträffa när smågnagare kommer in i våra hus och uthus. I nuläget vet forskningen väldigt lite om vilka miljöförhållanden som driver smågnagare som sorkar och möss inomhus. Detta är något som Frauke Ecke, docent vid Sveriges lantbruksuniversitet, och hennes kollegor vill ändra på.
Varför söker sig möss in i hus?
– Vi har förhållandevis bra koll på smågnagarnas beståndsstorlek i naturliga miljöer, och framför allt skogsmiljöer, tack vare standardiserad övervakning. Däremot är kunskapen om när och varför viltlevande smågnagare söker sig till hus, stugor, garage, uthus och vedförråd mycket dålig, trots att det antagligen är där smittrisken är som störst.
Gnagarburna sjukdomar
I Sverige finns flera allvarliga gnagarburna sjukdomar, såsom sorkfeber, borrelios, fästingburen hjärnhinneinflammation (TBE) och harpest (tularemi). Sjukdomarna sprids antingen direkt från gnagare till människor (till exempel sorkfeber och harpest) och/eller indirekt med hjälp av vektorer såsom fästingar (till exempel borrelios och harpest). Antalet människor som drabbas varierar stort mellan olika regioner i Sverige och mellan år.
Under år 2007 drabbades i Sverige mer än 2000 människor av sorkfeber och nästan 90 procent av personerna insjuknade i de fyra nordligaste länen. I fjol (2019), som sammanföll med låga sorktätheter, rapporterades det endast 155 sorkfeberfall i hela landet. Skogssorkar som bär på sorkfeberviruset sprider det via urin, saliv och avföring. När människor kommer i kontakt med detta, eller andas in damm som förorenats av viruset, kan smittan spridas.
Med hjälp av appen ”Mus i hus” uppmuntras nu allmänheten att rapportera in observationer av smågnagare som hittas i inomhusmiljöer. I appen registreras observationsplats, datum, rådande väder och typ av gnagare som har hittats eller setts; även näbbmöss som inte tillhör gruppen gnagare kan rapporteras. Det finns också möjlighet att ladda upp bilder för att få hjälp med artbestämningen. Appen finns på svenska och engelska med hela världen som observationsplats.
Ekologin bakom gnagarburna sjukdomar
Frauke Eckes forskargrupp studerar ekologin bakom olika gnagarburna sjukdomar. Ett återkommande mönster i många sådana sjukdomar är kontakten mellan smågnagare och människor, som kan orsaka utbrott av exempelvis sorkfeber.
I år har forskarna sett att det är gott om smågnagare i mellersta och södra Sverige, medan det i norra Sverige är ont om sork. Redan nästa år kan det vara tvärtom. Dessa variationer i gnagarbestånden har betydelse för utbrott av gnagarburna sjukdomar.
– Med hjälp av allmänhetens egna observationer vill vi öka kunskapen om vilda gnagares ekologi, och ta reda på vilka som är de viktigaste faktorerna bakom utbrott av sjukdomar som sprids från gnagare till människor, säger Frauke Ecke.
Appen Mus i hus
När gnagare söker skydd i hus och uthus riskerar vi människor att smittas av sjukdomar som djuren bär på. För att få mer kunskap om gnagarnas inomhusvistelser och spridningsrisken för gnagarburna sjukdomar efterlyser nu forskare vid SLU allmänhetens hjälp med att rapportera in fynd i appen Mus i hus. Appen finns att ladda ner både till Android och iPhone. Mer info om appen hittar du på www.slu.se/musihus.
Kontakt:
Frauke Ecke, universitetslektor vid institutionen för vilt, fisk och miljö vid SLU, Umeå frauke.ecke@slu.se
I Patos-Marinza, Albanien, lever människor med ett av Europas största landbaserade oljefält som närmsta granne. Av motståndarna beskrivs oljebolagets Bankers Petroleum expansion i området som en invasion. Bolaget själv beskriver den som en investering i lokalsamhället. Protesterna har stundtals varit omfattande och våldsamma. Det har till och med förekommit hungerstrejker för att stoppa oljebolagens expansion
Bankers beskrivning är ett exempel på hur företag använder företagets samhällsansvar, också kallat corporate social responsibility, för att stärka sin position. I sin avhandling har Sara Persson undersökt oljebolaget Bankers Petroleum hegemoni, eller maktposition, i förhållande till deras arbete med hållbarhetsstandards och företagets samhällsansvar. Ett företag där hon en gång själv arbetade med frågor som rör social hållbarhet.
– Vi hade dialoggrupper, vi gjorde miljökonsekvensanalyser där lokalsamhället fick vara med. Alla de insatserna kan individuellt ses som positiva. Men tillsammans gör de att det är oljebolagets narrativ som blir gällande: att området är ett oljefält och inte en plats för jordbruk eller där människor bor. Ser man på detta ur ett diskursivt perspektiv så är det bolagets vision som vinner, för att de använder hållbarhet som en del i idén om det hållbara oljefältet, säger Sara Persson.
Samhällsansvar som maktmedel
Den övergripande frågan hon ställt sig är hur bolagets implementering av Världsbankens hållbarhetsstandards har påverkat relationen med lokalsamhället. Men en större fråga är också hur dessa standards och företags samhällsansvar används som ett maktmedel. Studien visar på tre hegemoniska processer, alltså tre typer av metoder som företaget använder för att stärka sina positioner: isolering, kooptering och avpolitisering.
– En första process, isolering, går ut på att isolera klagomål, att behandla dem var och en för sig. Bolaget kompenserar människor eller erbjuder olika lösningar enskilt. Detta gör att klagomålen aldrig blir en stor massa eller växer till en social kraft som går emot företaget. Det gör att de boende inte kan mobilisera, säger Sara Persson och fortsätter.
– En andra metod är kooptering, att inkludera motståndare genom att anställa människor som bor i området eller hyra mark av dem. Det blir en form av ekonomisk kompensation som möjliggörs av hållbarhetsarbetet men som gör motståndare till supportrar, säger hon.
Den tredje processen kallar hon avpolitisering. Den går ut på att företaget fokuserar diskussionerna med lokalsamhället på tekniska och praktiska frågor, som hur gasutsläpp mäts eller hur tekniken som företaget använder fungerar. Detta förhindrar diskussioner om mer fundamentala frågor som hur vinsten från oljeutvinningen distribueras eller om oljefältet bör fortsätta att växa.
Bygger på egna erfarenheter
Studien bygger på intervjuer med anställda på oljebolaget, lokalpolitiker och boende i området. Men en viktig del utgörs också av hennes egna minnen och erfarenheter, som en del av en så kallad autoetnografisk metodik. Därtill har hon också undersökt PR-material, nyhetsklipp om konflikten, inlägg i sociala medier och andra dokument.
Vid sin tid som anställd på Bankers Petroleum jobbade Sara Persson med social konsekvensanalys, sociala investerings- och kommunikationsprogram. 2015 lämnade hon oljebranschen.
– Jag trodde det gick att förändra inifrån, att det vi gjorde faktiskt hjälpte människor. Det är också en del av företagens hegemoni att det faktiskt fungerar och inte bara är PR. Jag ser min studie som en modell för hur man kritiskt kan granska hållbarhetsarbete inom olika industrier. Hjälpa till att svara på frågan om ett företags hållbarhetsarbete förändrar företagsmodellen så att den blir hållbar på riktigt. Eller om det bara är för att bevara företagets makt och struktur, säger hon.
Sara Persson, Institutionen för samhällsvetenskap vid Södertörns högskola.
SLU följer vegetationen på fasta punkter i olika delar av Hälleskogsbrännan, det 6 000 hektar stora område som skyddades som naturreservat efter branden. Här får växt- och djurliv utvecklas fritt.
– Vi gör studien på hyggen eftersom vi vill kunna följa utvecklingen under lång tid framöver. Det är svårare i den äldre, brända skogen eftersom träd som faller ner kommer att hindra framkomligheten där, berättar Lena Gustafsson, en av forskarna bakom studien.
Den vanligaste arten hittills har varit den storvuxna örten mjölkört (rallaros) som med sina rosaröda blommor gett karakteristisk färg åt området. Den fanns i nästan alla provytor både år 2016 och 2019. En annan högvuxen ört, bergkorsört (gula små blommor), var mycket vanlig år 2016 men minskade drastiskt och fanns bara i någon procent av provytorna år 2019.
En av de provytor där vegetationen undersöktes. Bild: Lena Gustafsson SLU
Både asp och björk ökade med 20 procent mellan 2016 och 2019 och var år 2019 de vanligaste arterna efter mjölkört. Även sälg, ett ganska ovanligt trädslag i traktens skogar, fanns i nästan tio procent av provytorna år 2019.
Slumpmässiga faktorer viktigast för den tidiga utvecklingen
Det är tydligt att de tidiga arterna har annorlunda egenskaper jämfört med de som ökat med tiden. Först kommer arter med lätta frön och snabb tillväxttakt men senare följer mer långsamväxande arter, som blåbär och lingon. Trots brandens drastiska påverkan på vegetationen så är de vanligaste arterna ungefär desamma som de på obrända hyggen i närheten, men skillnaden är stor i hur vanliga de är.
– Vi förväntade oss att vegetationen skulle skilja sig åt beroende på hur hårt det hade brunnit och även styras av markens kemiska egenskaper. Så var det också, men i förvånansvärt liten grad. Istället verkar slumpmässiga faktorer vara viktigast för den tidiga utvecklingen, säger Lena Gustafsson.
Vegetationen i de delområden som undersöktes blev sinsemellan mer olika ju längre tiden gick. De arter som kommer först verkar styra utvecklingen, i alla fall i det korta tidsperspektivet.
– Vegetationen är idag väldigt annorlunda jämfört med det svarta sottäcke som mötte besökaren direkt efter branden. Idag är intrycket ett grönt hav av uppväxande lövträd med uppstickande svarta trädstammar, säger Lena Gustafsson.
Lövträd kommer att bli alltmer dominanta och reservatet Hälleskogsbrännan kommer på sikt att bli det troligen största lövskogsområdet i landet nedanför fjällbjörkskogen.
I studien deltog forskare från SLU, Uppsala universitet, Stockholms universitet och Universidad de Granada i Spanien. Alla har tidigare varit knutna till SLU.
Lena Gustafsson, professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet, lena.gustafsson@slu.se
Kroniskt stressade djur drabbas av försvagat allmäntillstånd och immunförsvar vilket är dåligt ur ett djurskyddsperspektiv. För kommersiell djurhållning innebär det sämre kvalitet på animalieprodukter och att en större mängd kött får kasseras vilket i sin tur påverkar jordbrukarnas ekonomi och konsumenternas matkvalitet negativt. Trots det finns idag inga pålitliga sätt att mäta långvarig stress hos djur.
Forskare från Sverige och Brasilien har nu i studier på kycklingar sökt efter tecken på hur långvarig stress kan påverka generna, så kallade epigenetiska förändringar. Kort innebär det att en viss sorts molekyler kommer att fästa vid olika delar av dna-strängen, så kallad metylering, beroende på hur djuret levt. Det kan ge långvariga effekter i hur generna uttrycks. Gener kan till exempel aktiveras eller stängas av.
Epigenetiken handlar om hur DNA läses av och hur DNA uttrycks. Cellens tillstånd i detta hänseende – det vill säga dess epigenom – kan leda till att generna omprogrammeras och därför uttrycks annorlunda än vad DNA:t signalerar. Epigenomets signaler kan med andra ord överrösta det DNA som ärvts från föräldrarna. Epigenomet påverkas av den yttre miljön (diet, gifter, hormoner, miljöfaktorer med mera).
Källa: Wikipedia
Parallella experiment i Sverige och Brasilien
Studien gjordes på kycklingar av den populära värphönsrasen vit leghorn. De delas upp i två grupper där den ena gruppen fick växa upp i en normal kommersiell miljö tillsammans med andra kycklingar och med god tillgång till mat och vatten. I den andra gruppen utsattes fåglarna för faktorer som är kända för att framkalla framkalla stress. De hölls isolerade från varandra och hade begränsad tillgång till mat och vatten under perioder. Samma experiment utfördes i både Sverige och Brasilien.
– Vi tog blodprov från kycklingarna i kontrollgruppen och stressgruppen efter att behandlingen slutförts. Vi analyserade metyleringen av röda blodkroppar och jämförde metyleringsmönster mellan de två grupperna, säger Fábio Pértille vid University of São Paulo och studiens försteförfattare.
Diagnostiskt verktyg för att spåra skadlig stress
Vad de då såg var att de hos de stressade fåglarna hade metylgrupperna bundit till de röda blodkropparnas dna på ett helt annat sätt än hos kycklingarna i kontrollgruppen. Även om forskarna inte kunde se hur länge de här förändringarna kvarstod var de ändå en indikation på att kycklingarna utsatts för långvarig stress.
– Det är tidigt, men resultaten från den här studien är ett steg på vägen mot att kunna identifiera specifika epigenetiska markörer som kan vittna om den stress som kommersiellt uppfödda djur utsättas för i sin livsmiljö. Det skulle vara mycket användbart att ha ett diagnostiskt verktyg för att spåra återkommande stress i uppfödda djur och det kan leda till exempel till en förbättrad hälsa och skydd för uppfödda djur, förbättrad kvalitet på kött och mjölkprodukter samt minskad antibiotikaanvändning, säger Carlos Guerrero-Bosagna som forskar i miljötoxikologi vid Uppsala universitet.
