I avhandlingen Using social media reder Beata Jungselius ut vad det innebär att använda sociala medier med fokus på Instagram. I sina studier har hon intervjuat en grupp användare 2012 och sedan fem år senare, 2017, pratat med samma grupp människor för att förstå deras användning.
– En sådan här studie med fördjupade analyser av användarnas egna beskrivningar av sina beteenden över tid är väldigt ovanlig. Genom att återvända till samma intervjupersoner som befinner sig i olika stadier i livet med olika yrken och olika familjesituationer har jag fått tillgång till deras egna reflektioner om vad som påverkat deras beteende, säger hon.
Möjligheten att kontrollera sin egen tid
En av de faktorer som framträtt som central för hur människor använder sociala medier handlar om förändrade livsförhållanden och möjligheten att kontrollera sin tid.
– Några användare berättade att de nu använde Instagram mer, men samtidigt mindre aktivt i termer av hur de interagerar eller publicerar foton på grund av begränsad tid på nya jobb eller som nyblivna föräldrar, säger Beata Jungselius.
Även synen på sekretess och integritet har förändrats över tid.
– Jag såg en tydlig utveckling mot att konversationer och interaktioner numer sker i slutna forum som i privata direktmeddelanden, chattar eller särskilda grupper, istället för som tidigare, i de mer publika flödena där interaktionen var synlig för alla.
Dagens plattformar är ungefär likadana
Den tekniska utvecklingen av plattformarna påverkar också användningen. Möjligheterna att kommunicera och interagera var betydligt fler 2017 jämfört med 2012, då användarna på alla stora plattformar 2017 kunde jobba med text, foto, GIF-filer och stickers. Tidigare var plattformarna mer diversifierade och hade sina specialiteter, idag liknar de varandra till stor del, menar Beata Jungselius.
Användningen av sociala medier är samtidigt en del av ett större beteende där utövarna planerar sin användning för att sedan producera och posta innehåll, samtidigt som de interagerar med andra och deras innehåll.
– Plattformar blir sociala genom att människor interagerar med varandra på dem. Ju större vana av detta beteende användarna utvecklar, desto skickligare blir de på att växla mellan de olika aktiviteterna. Feedbacken som ges online efter att ha postat ett inlägg påverkar sedan planeringen av nästa inlägg, och så vidare.
Användandet pågår konstant
Eftersom vi idag är ständigt uppkopplade utvecklar sociala medier-användare en förmåga att vara mer eller mindre närvarande i ett online-sammanhang samtidigt som de umgås med någon mellan fyra ögon.
– Slutsatsen är att vi inte kan dela upp beteendet i att pågå antingen online eller offline. Användandet utspelar sig samtidigt hela tiden, människor orienterar sig kring plattformarna som en del i vardagen utan att nödvändigtvis logga in och uppdatera dem, och därför behöver vi också fundera över vad vi egentligen menar när vi pratar om att ”använda” sociala medier, säger hon.
– För en stor del av patienterna är det här mycket effektivt, konstaterar Nicklas Oscarsson, försteförfattare till artikeln, doktorand inom anestesiologi och intensivvård vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, samt överläkare på Angereds Närsjukhus.
Strålning ingår i många cancerbehandlingar mot organ som prostata, livmoderhals, äggstockar och tjocktarm, för att slå ut tumörceller. En oönskad bieffekt efter strålbehandling i nedre delen av buken är att skador kan uppstå i närliggande och frisk vävnad i exempelvis urinvägar, urinblåsa, vagina eller ändtarm.
Symptom som täta trängningar, blödningar och svåra smärttillstånd från underlivet ger både fysiska och socialt handikappande besvär. Dessa kan uppstå flera år efter given strålbehandling och ge kroniska, ofta tilltagande besvär. För dessa patienter finns ofta bara tillfällig symptomlindring eller stympande kirurgi att erbjuda.
Syrgas och högt tryck
Inför den aktuella studien screenades 223 patienter, varav 79 sedan följdes. De som inkluderades hade relativt svåra självskattade besvär och begränsningar i livsföringen till följd av blödningar, läckage och smärtor efter strålbehandling.
Patienterna behandlades på universitetssjukhus i fem nordiska städer: Bergen, Göteborg, Köpenhamn, Stockholm och Åbo. 38 av dem utgjorde kontrollgrupp och gavs standardbehandling, som normalt omfattar bland annat medicinering och sjukgymnastik, medan 41 patienter behandlades i tryckkammare under 90 minuter per dag, 30-40 gånger.
Tryckkammare för både planerade och akuta behandlingar. Foto: Anders Kjellberg
Patienterna försågs med tätslutande syrgasmask eller huva över huvudet, och fick sedan sitta i en tryckkammare, för en eller flera personer. Syrgasens tryck, 240 kilopascal, motsvarar det som råder 14 meter under vattenytan.
Bättre livskvalitet
I tryckkammargruppen upplevde två av tre att de blev bättre, i vissa fall riktigt bra. Övriga, inklusive kontrollgruppen, upplevde inga större förändringar. Fokus i studien är just självskattade symptom, och den allt viktigare frågan om canceröverlevares livskvalitet.
I bakgrunden finns samtidigt upptäckterna bakom årets Nobelpris i fysiologi eller medicin, om cellers förmåga att känna av och anpassa sig till syretillgång. Att tryckkammarbehandling kan ge ökad kärltillväxt är känt sedan tidigare, men de konkreta effekterna är föga beforskade.
Hos patienterna i studien var den generella hälsan kraftigt reducerad före behandlingen, ibland efter långa tider av besvär. Det blev alltså en klar förbättring om en patient inte längre behövde morfin mot smärta, eller kunde gå på toaletten en gång per natt istället för fem.
– Det är en enorm glädje att höra patienter berätta hur de kommer tillbaka som människor. Det gäller även dem som blir bättre men kanske inte helt bra, avslutar Nicklas Oscarsson.
I Sverige gick i fjol cirka 30 000 nyanlända elever ett så kallat språkintroduktionsprogram, som en förberedelse inför de nationella gymnasieutbildningarna .
– Eftersom ungdomar inte får söka in på nationella gymnasieprogram i Sverige, efter 19 års ålder, kan tidsaspekten för den här gruppen elever innebära att de inte hinner inhämta adekvat kunskap för åtta till tolv godkända betyg, vilket är behörighetskraven för att få gå i den svenska gymnasieskolan, säger Åsa Bjuhr, forskare inom svenska med didaktisk inriktning, vid Luleå tekniska universitet.
I sin avhandlingen har Åsa Bjuhr studerat elevers övergång från språkintroduktion till nationellt program vid gymnasiet i sex kommuner i norra Sverige. Språkintroduktionsprogrammet är i dag Sveriges fjärde största gymnasieprogram med drygt 35 000 elever. Bara en dryg tredjedel av eleverna på språkintroduktionsprogrammet tar sig i dag vidare till nationella program.
Elever i mindre kommuner gynnas
Förutom problematiken med den snäva tidsramen visar Åsa Bjuhrs forskning även att elever i mindre kommuner gynnas jämfört med elever i större kommuner. Det på grund av närmare band mellan språkintroduktionsprogrammet och gymnasieskolans nationella program, på mindre skolenheter.
– I mindre skolor har eleverna ofta samma lärare på både språkintroduktionen och i de ordinarie gymnasieprogrammen. Det har visat sig vara en trygghet som underlättar övergången. På mindre skolenheter är man också mer benägna att låta elever påbörja gymnasiestudier inom de ämnen de är behöriga i, innan de är klara med grundskolenivån i de övriga. Det är en möjlighet som verkar vara svårare att organisatoriskt genomföra i de större gymnasieskolenheterna, säger Åsa Bjuhr.
Snäva tidsramar dömer ut elever
Även om många nyanlända klarar behörighetskraven pekar Åsa Bjuhrs studie på att den korta tidsfristen inte bara ställer höga krav på eleverna utan också riskerar att skapa förutfattade meningar bland lärarna. En del lärare bedömer redan tidigt i processen elevernas möjlighet att nå eller inte nå kunskapskraven som krävs, utifrån tidigare erfarenheter av regelverket. Det kan leda till predestinering, det vill säga att eleverna bedöms redan innan de hunnit visa vad de kan. Hade regelverket varit utformat på ett annat sätt hade de kanske gjort andra bedömningar, menar Åsa Bjuhr.
När eleverna väl tagit sig in på de nationella programmen, infinner sig ofta en känsla av exkludering och problem med att tillgodogöra sig svenska språket. Något som hade kunnat underlättas om stödfunktionerna hade varit mer utbyggda inom gymnasieskolan.
– På gymnasiet finns inte studiehandledning på modersmålet eller modersmålsundervisning, något som till viss grad finns inom språkintroduktionen. Det saknas personal med den kompetensen inom gymnasieskolan, säger Åsa Bjuhr.
Åsa Bjuhr, forskare inom svenska med didaktisk inriktning, vid Luleå tekniska universitet asa.bjuhr@ltu.se
Tillgången till internet gör det mindre troligt att protester bryter ut inom diktaturer. Men när protesterna väl har startat kan internet vara ett viktigt verktyg för att hålla igång mobiliseringen i närområdet, men också att få den att sprida sig till andra delar av landet. Det visar forskning från bland annat Uppsala universitet som nu presenteras i en ny bok, The Internet and Political Protest in Autocracies.
Moderna proteströrelser, allt från den arabiska våren till Fridays for Future och de nuvarande protesterna i Hong Kong, går nästan inte att föreställa sig utan modern digital teknik. Dessa rörelser organiserar sig själva, mobiliserar stöd och sprider sina meddelanden digitalt. I världen av idag utgör digitala verktyg, allt från säkra meddelandeappar till direktanslutna forum och chattrum, en betydande del av en proteströrelses relativa framgång.
– Samtidigt kan autokratiska system som Kina ofta kraftigt begränsa användningen av internet. Det finns mycket som tyder på att det också är en framgångsrik strategi. Genom att undertrycka och kontrollera informationsspridningen samt identifiera grupper innehållande potentiellt “farliga” individer ger den definitivt resultat, säger Espen Geelmuyden Rød.
När samhällen moderniseras sprids internetteknik. I autokratiska regimer är spridningen av teknik till stor del kontrollerad av staten. Det ger autokratiska regimer många nya användbara verktyg, som resulterar i ökad övervakning och censurkapacitet.
Internet som ett medel för förtryck
I boken The Internet and Political Protest in Autocracies beskriver forskarna hur en större internetspridning minskade förekomsten av protester på lång sikt. Men när en politisk mobilisering väl har etablerat sig kan den spridas snabbt via direktanslutna kanaler som är svåra att begränsa. Så när protester blossar upp trots ökat förtryck, kan dessa protester förväntas få fart mycket snabbare och allmänt i starkt digitaliserade samhällen.
– Att införa och bygga ut digital teknik i autokratiska samhällen har när allt kommer omkring visat sig vara något av ett tveeggat svärd. Internet används uppenbarligen som ett medel för förtryck i många autokratier. Men det kan också bli ett medel för frigörelse under de rätta omständigheterna, säger Nils Weidmann.
Det kan inte råda något tvivel om att informationsteknikens uppgång har haft en djupgående inverkan på autokratiska regimer och sociala rörelser. Men i många fallstudier råder en relativ brist på jämförande analyser som undersöker det komplexa samspelet mellan autokratiska regimer, demonstranter och digital teknik. Den nya boken syftar till att ge ett komplicerat svar på en enkel fråga: Borde diktatorer älska eller hata internet?
– För att visa detta behövde vi göra en mer noggrann granskning än vad som gjorts i de flesta studier hittills. Så i stället för att utföra en analys på landnivå, gick vi djupare in och studerade hur internetuppkoppling påverkade förekomsten av protest, men även dess varaktighet, på stadsnivå. Vi ville också studera andra betydelsefulla aspekter: Hur snabbt och hur långt sprids protesterna mellan städer? Hur reagerar autokratiska regimer och hur påverkar dessa reaktioner ett eventuellt återupptagande av protesterna? Det var en omfattande uppgift, säger Nils Weidmann.
För att bedriva sin forskning samlade författarna således inte bara in nya uppgifter om politiska protester i autokratier utan utvecklade även en ny metod för att beräkna internetspridningen på stadsnivå. Deras databas ‘Mass Mobilization in Autocracies Database’ finns tillgänglig på nätet för forskarvärlden och har redan uppmärksammats med ett hedersomnämnande i samband med 2019 års utdelning av priset för bästa databas, Lijphart/Przeworski/Verba Dataset Award, från APSA:s sektion för jämförande politik (American Political Science Association’s Comparative Politics Section).
Espen Geelmuyden Rød, postdoktor vid institutionen för freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet, espen.g.roed@pcr.uu.se
Den ökade graden av demokratisering tar sig bland annat i uttryck i att chefens roll har förändrats och att förankringsarbetet med medarbetare inför exempelvis ett beslut har blivit viktigare. Vilket genererar fler möten.
Tidigare var arbetslivet mer hierarkiskt och chefen kunde i högre grad ensam fatta beslut och delegera arbetsuppgifter, enligt Malin Åkerström. Hon är professor i sociologi vid Lunds universitet och har skrivit boken ”Mötesboken – Tolkningar av arbetslivets sammanträden och rosévinsmingel” tillsammans med sociologen Vesa Leppänen och Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet.
– Demokratiseringen är både formell, genom att allt fler yrkesgrupper måste konsulteras inför ett beslut, och informell, med förväntade krav på medkonsensus och medbestämmande från olika grupper, säger Malin Åkerström.
Mer komplexa organisationer
Parallellt har det skett en ökad grad av komplexitet i arbetslivet. Den tar sig exempelvis i uttryck att allt fler organisationer ska samverka. I politiken krävs allt oftare samverkan med underordnade aktörer. Ibland har organisationer, såsom sjukvården, specialiserats i kliniker så att nya underorganisationer i teamform måste byggas upp för att undvika fördummande ”stuprörseffekter”.
Koordineringsproblem löser man i möten, men frågan om vem som slutligen beslutar är ofta otydligt i samverkansformer, varför det krävs förhandlingar – som också sker i möten.
I offentlig förvaltning har det blivit fler chefer. Därtill har antalet administratörer, ekonomer, personaltjänstemän, kommunikatörer och marknadsförare också blivit fler, i både privat och offentliga verksamhet. Sammantaget arbetar människorna inom dessa yrken ofta via möten.
Fler möten leder till ännu fler möten
Den ökade graden av möten leder till dominoeffekter i form av ännu fler möten, så kallade möteskedjor. Man går på morgonmöten, planeringsmöten, promenadmöten, för- och eftermöten, till exempel.
I takt med att möten blivit vanligare, har också kritiken ökat. Många upplever att de är bortkastad tid eller flyr till e-posten och sociala medier under tiden. Som ett svar på detta har det uppstått en mötesindustri som utlovar effektiva, meningsfulla och underhållande möten.
Något som är sig likt sedan tidigare är att möten fortfarande är en maktarena. Under själva mötet ges möjlighet att demonstrera kompetens och status inför de andra mötesdeltagarna.
Bara att bli kallad på möten är liktydigt att vara en efterfrågad och viktig person.
– Folk säger ofta bara ”jag ska på möte”. Men man säger inte ”jag ska gå och prata i telefon”.
Bok:
Mötesboken – Tolkningar av arbetslivets sammanträden och rosévinsmingel
Under konstruktionen av en rondell i Linköping 1953 påträffades en betydelsefull grav från stridsyxekulturen (även kallad båtyxekulturen). För 4 500 år sedan begravdes där en kvinna, en man och ett barn tillsammans med en hund och en rik uppsättning gravgåvor, inklusive en yxa av den typ som gett namn till denna arkeologiska kultur.
– Jag har varit nyfiken på den här graven, som vi idag kallar ”Bergsgraven” länge. Samarbetet mellan arkeologer och genetiker gör att vi nu förstår mer om dessa människor som individer, men också var deras förfäder kom ifrån, säger Helena Malmström, arkeogenetiker vid Uppsala universitet och en av studiens huvudförfattare.
I en ny tvärvetenskaplig studie har forskare kombinerat arkeologisk och genetisk information med isotopdata för att bättre förstå de demografiska processerna bakom stridsyxekulturen och dess intåg i Skandinavien.
Stridsyxekulturen liknar den snörkeramiska
Den skandinaviska stridsyxekulturen uppstår för ungefär 5 000 år sedan och har arkeologiskt många likheter mellan den europeiska snörkeramiska kulturen.
– Uppkomsten och utvecklingen av denna kultur har debatterats under lång tid, särskilt huruvida den var ett regionalt fenomen eller om den hängde samman med människors migrationsprocesser. Om den kom med invandrande människor – varifrån kom då de?, säger arkeologen Jan Storå vid Stockholms universitet, en av studiens seniora författare.
Genom att sekvensera genomet från förhistoriska individer som levde i dagens Sverige, Estland och Polen kunde forskargruppen visa att den skandinaviska stridsyxekulturen och den kontinentala snörkeramiska kulturen delar samma genetiska historia. Dessa personers förfäder hade inte varit i Skandinavien eller centrala Europa tidigare.
– Detta tyder på att introduktionen av den här nya kulturella manifestationen var associerad med människors förflyttning. Dessa människor har en historia som vi längst tillbaka kan spåra till den pontisk-kaspiska stäppen norr om Svarta havet. Återigen har vi med arkeogenetiska analyser kunnat avslöja nya och överraskande resultat rörande stenålderns demografiska processer, säger populationsgenetikern Torsten Günter, delad huvudförfattare till studien.
Folkvandring bakom kulturella förändringar
Samma forskargrupp har i tidigare studier kunnat visa att andra kulturella förändringar under stenåldern, så som introduktionen av jordbruk, kan kopplas till folkvandringar.
– Förhistoriska folkförflyttningar har spelat en avgörande roll för spridningen av innovationer. Men det förekommer också en del integration och återkopplingar till tidigare element. Till exempel ser vi att personer med genetiska kopplingar till stridsyxekulturen återanvände stenkammargravar för sina begravningar, säger Jan Storå.
Jämförelser mellan stridsyxeindivider och andra förhistoriska skandinaver gav fler värdefulla insikter.
– Det är intressant att herdarna från stridsyxekulturen skiljer sig från andra samtida grupper av jordbrukare och jägare-samlare i Skandinavien. Åtminstone tre genetiskt och kulturellt olika grupper levde sida vid sida under århundraden utan att blandas särskilt mycket, säger Mattias Jakobsson, populationsgenetiker vid Uppsala universitet.
Genetiskt överlapp
Det finns en del belägg för ett visst genetiskt överlapp mellan de invandrande herdarna och andra jordbrukande kulturer. Forskargruppen kunde dock inte avgöra om detta skedde före eller efter ankomsten till Skandinavien.
– Detta är fortfarande en öppen fråga för framtida studier att ta sig an. Mer data från fler individer och från fler geografiska regioner borde ge en tydligare bild, säger Helena Malmström.
Bergsgraven, såväl som en rekonstruktion av individerna i den, visas vanligtvis på Östergötlands museum i Linköping, men då museet för närvarande är stängt för ombyggnad och förnyelse är innehållet nedplockat i väntan på att en ny kulturhistorisk utställning tar form.
– I framtiden kommer Bergsgraven förstås att vara en central del i museets kulturhistoriska utställning, där vi vill integrera aktuell arkeologisk och historisk forskning, Det är inte ofta man får tillfälle att bygga en ny utställning, och självklart kommer vi där berätta om de nya analyser och tolkningar som gjorts på materialet, säger Per Nilsson, arkeolog vid Östergötlands museum.
Fotnot:
Studien är en del av Atlasprojektet, ett tvärvetenskapligt projekt där forskarna ska undersöka förhistoriska befolkningsmönster i Skandinavien och Eurasien genom genetiska data från förhistoriska individer. Projektet finansieras av Riksbankens Jubileumsfond och Vetenskapsrådet.
Traditionellt behandlas barn och tonåringar med läkemedel för att dämpa smärta och inflammation, men även med träning av rörlighet och styrka.
– Förhoppningen är att barn och tonåringar ska få antiinflammatorisk hjälp av kosten, som ett komplement till annan behandling eller som enda behandling av sin ledsjukdom. Det skulle kunna innebära ett mindre behov av långverkande antireumatisk läkemedelsbehandling och en möjlighet att kunna påverka sin sjukdom själv i vardagen, säger Lillemor Berntsson, barnreumatolog på Akademiska sjukhuset, som leder koststudien.
Även om reumatism är mer ovanlig i unga år så kan även barn och tonåringar drabbas. I Sverige insjuknar drygt 200 barn varje år i ledgångsreumatism (juvenil idiopatisk artrit (JIA), där de mest typiska symtomen är att en eller flera leder svullnar och blir varma.
Syftet med koststudien, som beräknas pågå fram till 2021, är att pröva om så kallad låginflammatorisk kost har effekt mot inflammation hos barn med konstaterad inflammatorisk ledsjukdom. Preliminära data inger hopp om att kosten kan ha en anti-inflammatorisk effekt.
– Fyra av de första 15 barnen/tonåringarna var aktuella för tillägg med så kallat biologiskt läkemedel när de gick med i studien, men detta behövdes inte efter en månads kostbehandling, säger Lillemor Berntsson.
Tarmen styr vårt immunförsvar
Tarmen utgör kroppens största immunologiska organ och reglerar till stor del hur vårt immunförsvar fungerar. Det finns vetenskapligt stöd för att processad halv- eller helfärdig mat innehåller komponenter som är ogynnsamma för immunsystemet. Detta beror bland annat på att födan värms upp under lång tid men också på olika tillsatser såsom konsistensgivare.
– Låginflammatorisk kost innebär att man äter livsmedel som i djurförsök haft en gynnsam inverkan på tarmens immunsystem. Kosten som används i studien är studerad i USA och har effekt mot inflammatorisk tarminflammation hos barn, men den gör inte att tarmslemhinnan läker fullt ut, förklarar Lillemor Berntsson.
Kosten består bland annat av kött, fisk, ägg, skaldjur, nötter, frukt och grönsaker, och är enligt Lillemor Berntsson en fullvärdig kost sett till näringsinnehåll. Den är också fri från gluten och socker samt innehåller en begränsad mängd mejeriprodukter. Lillemor Berntsson menar att gluten sannolikt inte är skadligt i sig, utan det handlar om att minska mängden av vissa kolhydrater. Det kanske viktigaste med kosten är att den är fri från ämnen som uppstår när man processar mat samt fri från konsistensgivare, resonerar hon.
För att medverka i studien ska man ha en konstaterad inflammatorisk ledsjukdom (juvenil idiopatisk artrit) men inte vara höginflammatoriskt sjuk. Målet är att deltagarna ska pröva kosten strikt i en månad, helst i tre månader. Under den tiden ändras inte den långverkande antireumatiska medicineringen.
– Att forska på kost är komplicerat, men vi behöver mycket mer forskning för att bli säkra på vad vi ska rekommendera föräldrar och barn och för att veta hur en optimal kost borde vara sammansatt om man har inflammatorisk ledsjukdom, avrundar Lillemor Berntsson.
Koststudie på låginflammatorisk kost till barn med ledgångsreumatism
Målgruppen är barn och tonåringar som fått diagnosen inflammatorisk ledsjukdom (JIA) i 1-16 årsåldern. Man ska inte vara höginflammatoriskt sjuk.
Målet är i första hand att man provar kosten strikt i en månad, helst i tre månader.
Enstaka leder kan vara inflammerade när kostbehandlingen startar, men om kostbehandlingen inte bedöms fungera väntar man inte längre än högst cirka tre veckor innan man behandlar en inflammerad led med en kortisonspruta.
Inför studien får familjen kontakt med en dietist som tillsammans med läkare följer dem under studien. Familjen får ett recepthäfte, olika tips och råd hur de kan gå tillväga, bland annat en lista över produkter som fungerar bra för kosten och en lista på födoämnen som man bör undvika.Föräldrarna behöver vara motiverade att sätta sig in i kosten och hjälpa barnet/tonåringen.
Innan man går in i studien träffar man barnläkare, fyller i formulär för hur man mår på olika sätt, lämnar blod- avförings- och urinprov.
Man får två veckor på sig att komma igång fullt ut med kosten. Barnen tar med sig mat till skolan och de får ett intyg från läkaren för att be om skolans stöd att hjälpa barnet kring matsituationen så att det går bra att äta med sina kompisar.
Efter två och fyra veckor med kosten träffar man läkare och man har möjlighet till kontinuerlig mailkontakt med dietist. Efter fyra veckor lämnar man en kostregistrering som dietisten bedömer och ger återkoppling till familjen.
I studien inkluderas inte:
Patienter med en särskild form av JIA, den systemiska formen
Patienter med högaktiv JIA enligt internationellt vedertagen skattning
Mycket är okänt om den levande naturen: Vi vet att artsamhällen världen över förändras på grund av till exempel klimatuppvärmningen, mer intensivt jordbruk och skogsavverkning. Men hur ser artsamhällena ut idag och vilka processer formar dem? Det har vi dålig koll på, eftersom hela 80 procent av alla arter ännu är okända – en hopplös utgångspunkt om vi ska förvalta naturresurserna hållbart, menar forskarna som nu börja arbetet med att kartlägga livet på jorden.
Massiv provtagning
Bilden är schematisk, och de exakta provtagningspunkterna inte slutgiltigt fastslagna
Projektet bygger på en massiv provtagning runtom i världen, i flera olika rumsliga skalor. På varje enskild lokal tas prover på luftburna sporer med ett slags sugapparat, på insekter med en tältliknande Malaisefälla, på däggdjur med kamerafällor, och på fåglar, och andra arter som har läten som kan registreras, genom automatisk ljudinspelning.
Genom automatiserad analys förvandlas dessa enorma data till uppgifter om vilka arter som förekommer var. Med nya statistiska metoder relateras de mönster som observeras till insikter om vilka processer som formar dem. Sammanlagt ska det samlas in prover från 450 platser i världen. Särskilt detaljerade blir studierna i Sverige och på Madagaskar, med 125 provtagningspunkter vardera.
Data som går att jämföra världen över
Tomas Roslin som är professor vid Institutionen för ekologi på Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), har erfarenhet av studier där forskare samlat in material över stora områden eller till och med hela världen. I projektet samarbetar han med två andra forskare. Otso Ovaskainen är professor i matematisk biologi vid Helsingfors universitet, som utvecklar metoder för att sammanföra ekologisk teori med data. Den tredje forskaren är David Dunson, professor vid Duke university i USA och världsledande expert på tillämpandet av bayesianska metoder för jättelika datamängder.
De flesta arterna är okända
Av världens arter uppskattas hela 80 procent ännu vara okända. Bilden visar det ungefärliga antalet kända (svarta) vs okända (vita) arter till lands för alger, svampar, växter, protister och djur, enligt Mora m.fl. 2011. PLoS Biol 9(8): e1001127.
– Tillsammans bildar vi nog ett slags drömteam för att skapa en ny inblick i artsamhällen världen över, och att tolka enorma data så att vi får nya insikter om vad som formar artsamhällen. Den kunskapen behövs för att förstå den biologiska mångfaldens sammansättning och utbredning idag, och hur den förändras i framtiden, säger Tomas Roslin.
Allt detta är möjligt på grund av de revolutionerande metoder för provtagning av DNA, ljud och bild som har skapats under de senaste åren, och som också ska vidareutvecklas i projektet. Idén är att använda sig av automatiserade metoder för att observera arter, och därmed få data som är jämförbara mellan olika platser i hela världen. Projektet utvecklar också metoder för att handskas med de okända arterna.
Bönsyrsan Choeradodis rhombicollis.
– Att säga att vi jobbade hårt för att få anslaget är en underdrift. Under flera veckor före intervjun hos Europeiska forskningsrådet hade vi kontakt via skype varje dag. För handlar det om hundratals miljoner, då bör ju urvalet vara stenhårt, säger Tomas Roslin.
Nu är Tomas Roslin och hans kollegor minst sagt glada.
– Äntligen har vi möjlighet att göra det vi mest brinner för. Att bidra till förståelse, förvaltning och bevarande av den biologiska mångfalden Det finns helt enkelt inga andra anslag stora nog att ta sig an en så här monumental uppgift.
Forskningsprojekt med inbyggd risk
SLU-professorn Tomas Roslin tillsammans med två andra forskare har fått ett bidrag på över 135 miljoner kronor från Europeiska forskningsrådets ERC Synergy Grants. Bidragsformen går till toppforskare inom olika områden, som tillsammans kan skapa något nytt. Idén är att två till fyra ledande forskare går samman över vetenskapsgränserna. Projekten förutsätts innehålla både ett klart element av risk och en möjlighet till stora genombrott.
– Tanken är att bryta sig ut ur gamla banor och ge sig på frågor som endast kan lösas genom gränsöverskridande samarbeten. Om det skvallrar ju också anslagens storlek. Forskarna ställs inför frågan: om du fick pengar till att göra något riktigt stort, vad är det då du verkligen vill göra? Den utmaningen är lika stor som viktig, säger Tomas Roslin, professor i ekologi vid SLU.
Kontakt:
Tomas Roslin, professor vid Institutionen för ekologi, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Uppsala. tomas.roslin@slu.se
Renskötsel innebär hög fysisk arbetsbelastning och är ett riskfyllt arbete under tuffa klimatiska förhållanden. Renskötarna utsätts även för psykosociala och ekonomiska påfrestningar i form av försämrad lönsamhet, ökade krav från omgivande samhälle och förändringar i betesområdenas miljöer. Till exempel förändrat skogsbruk, utbyggnad av vindkraft och utökning av gruvdrift är yttre faktorer som påverkar villkoren för dagens renskötare.
Trots att renskötarnas arbetsmiljö, hälsa, säkerhet och liv i allmänhet i stor utsträckning påverkas av arbetet har deras arbetsvillkor hittills inte studerats i någon större utsträckning.
Öka kunskapen om arbetsvillkoren i Sapmi
Syftet med SLU-projektet, Arbetsmiljö, hälsa och säkerhet bland renskötare i svenska Sapmí, var att öka kunskapen om renskötselns villkor och att tillsammans med renskötare utarbeta förslag till åtgärder och informationsmaterial för att förbättra arbetsförhållanden och minska risken för belastningsbesvär och skador.
Den tvärvetenskapliga studien har involverat ett flertal forskare från institutionen för arbetsvetenskap, ekonomi och miljöpsykologi på SLU Alnarp, med kompetens inom arbetsmiljö, hälsa och säkerhet, ergonomi och organisationslära.
I projektet fokuserade forskarna på fysisk belastning, olycksfallsförekomst och förebyggande åtgärder, samt arbetsorganisation. Fältstudier genomfördes i tre samebyar med videofilmning och individuella intervjuer om det fysiska arbetet, olycksfall, tillbud och arbetsorganisation vid kalvmärkning respektive renskiljning.
Besvärande vibrationer och buller
Enkätresultat visade att vibrationer, klimat, motorgaser, buller, damm och ljus var fysiska arbetsmiljöfaktorer som regelbundet upplevdes som besvärande. Svåra arbetsställningar, tunga lyft och repetitivt arbete rapporterades ofta som anledning till fysiska besvär. De tre mest fysiskt krävande arbetsmomenten var manuell hantering av renar, motorfordonskörning med fyrhjuling, motorcykel och snöskoter samt lyft av tunga bördor.
Belastningsbesvär rapporterades ofta i axlar, nedre rygg, nacke, händer/handleder och knän. Endast 10 procent av renskötarna var helt besvärsfria. Två tredje delar av renskötarna hade någon gång skadats i arbetet och detta i samband med motorfordon och renar. En tredjedel av renskötarna hade permanenta hälsoproblem orsakade av skadorna.
Ergonomiska fordon och skyddsutrustningar
De flesta renskötare har genom överlämnad kunskap och erfarenhet i generationer lärt sig hur de kan arbeta på ett hållbart, hälsosamt och säkert sätt. Forskarna konstaterar dock att ytterligare åtgärder är nödvändiga för att genomföra goda arbetstekniker, förebygga skador, utveckla ergonomiska motorfordon och lämplig personlig skyddsutrustning för att förbättra renskötarnas arbetsmiljö, hälsa och säkerhet.
Två av studierna bygger på samma ursprungsstudie, där 61 personer deltog. De hade diagnostiserats antingen med depression eller bipolär sjukdom och var sjukskrivna och arbetslösa.
Traditionell stegvis metod
De delades slumpvis upp i två olika grupper med olika slags insatser. Ungefär hälften genomgick den traditionella stegvisa metoden där individen först behandlas för sina symptom. Sedan bedöms och tränas arbetsförmågan i olika steg, och där olika former av bidragsarbete ofta ingår.
Den andra halvan av gruppen fick delta i en nyligen utvecklad metod, Individual Enabling and Support (IES), speciellt framtagen för personer med depression där motiverande, kognitiva och tidsanvändande strategier bland annat ingår för att passa målgruppen. Metoden innebär att en arbetsspecialist arbetar i en arbetsallians med deltagaren och utgår från vad individen vill i relation till målet reguljärt arbete.
Interventionen integrerar vård och behandling med att söka arbete. Personen behöver inte vara fri från symptom. Intressen, tidigare erfarenheter och viljan att arbeta står i centrum. Stödet är inte tidsbegränsat och fortsätter vid anställning och gäller även arbetsgivare.
Samstämmiga om lyckade erfarenheter
Under tolv månader fick deltagarna de två olika insatserna. Alla, även de i IES, hade erfarenhet av den stegvisa rehabiliteringen, men då innan studien påbörjades. Av de 61 professionella
deltagarna som totalt ingick i studien intervjuades 16 deltagare efter att ha fått insatserna under tolv månader, åtta ur respektive grupp.
– Deras erfarenheter var tydliga och samstämmiga. Flera faktorer visade sig avgörande för en lyckad återgång i arbete. Att känna hopp och makt under rehabiliteringen. De professionellas bemötande, att de var positiva och trodde att individen kunde återgå i riktigt arbete samt att man arbetade personcentrerat och integrerade hälso- och sjukvård med arbetsinriktade insatser.
Negativa upplevelser av stegvis behandling
Dessa kritiska faktorer fanns i IES-metoden, men saknades till stora delar i den stegvisa rehabiliteringen där deltagarna istället ofta beskrev den motsatta upplevelsen, berättar Susanne Porter.
De positiva upplevelserna av IES bekräftades när alla 61 deltagare inkluderades för att studera deras egenmakt och grad av depression. Resultatet var igen tydligt med en signifikant skillnad mellan grupperna. IES-deltagarna ökade sin egenmakt och de depressiva symptomen minskade från måttlig depression till mild efter den årslånga insatsen. Hos deltagarna i den traditionella stegvisa metoden sågs ingen sådan förbättring.
Deltagarnas negativa upplevelse av den stegvisa rehabiliteringen styrks efter intervjuer som genomförts med olika professionella som arbetar inom arbetsrehabilitering (22 professionella).
Rehab saknar kunskap om psykisk ohälsa
– De bekräftar det som individerna upplevde, att de själva kan saknar tillräckliga kunskaper om psykisk ohälsa och att brister finns i samarbetet mellan individ, de professionella och arbetsgivarna i den stegvisa rehabiliteringen. Man säger att man tror att individer med psykisk ohälsa kan arbeta, men då menar man nästan alltid arbete med bidrag. Detta kan sända motsatta signaler till individen själv och även till arbetsgivare, säger Susanne Porter.
Bristerna i den stegvisa rehabiliteringen visade sig även efter intervjuer med 24 arbetsgivare. Resultaten visar att arbetsgivare vill stötta sina arbetstagare men saknar kunskap om psykisk ohälsa och behöver stöd från andra professioner när arbetstagare har psykisk ohälsa, stöd de efterfrågar men som ofta saknas i den traditionella metoden.
Fokus på nedsättningar skadar tron på egen förmåga
– De olika delarna i avhandlingen bekräftar varandra vilket är en styrka. Även om fler studier behövs om IES är resultaten i min avhandling tydliga. Det som individerna upplever som kritiska faktorer för att återgå i arbete saknas till stora delar i den stegvisa rehabiliteringen där fokus istället är på nedsättningarna, begränsningarna och bidragsarbete.
– Att begära att personer med psykisk ohälsa ska tro på sin egen arbetsförmåga när de professionella sänder signaler att de inte gör det genom att fokusera på nedsättningar och använda bidragsarbete är att begära för mycket, här måste det till en förändring, fortsätter Susanne Porter, som ställer sig frågan varför återgång i arbete för människor med psykisk ohälsa ofta ser ut så här.
Varför används den stegvisa rehabiliteringen så flitigt, istället för metoder som IES, som uppvisar mycket bättre resultat?
– Det kanske är så att beslutsfattare själva saknar kunskap om psykisk ohälsa och därför inte vet vad som krävs för att främja återgång i arbete. Det här är ett område som behöver studeras vidare: vilka kunskaper har svenska yrkespolitiker om psykisk ohälsa, och hur ser de på denna grupps möjligheter att arbeta?
Redan nu gör Susanne Porter sitt bästa för att undersöka detta lokalt. Inom kort drar hon sina resultat inför Lunds psykiatrinämnd, och hon har själv både bjudit in ansvariga politiker och själv blivit inbjuden för att diskutera psykisk ohälsa. Hon har även skrivit debattartiklar i Dagens Medicin.
– Det är viktigt att forskare och beslutsfattare ökar sitt samarbete i dessa frågor så att forskning inom området kan fortgå och att forskningsresultaten når ut till människor, säger hon.
Kungl. Vetenskapsakademien har beslutat utdela Nobelpriset i kemi 2019 till amerikanerna John B. Goodenough och Stanley Whittingham, och japanen Akira Yoshino ”för utveckling av litiumjonbatterier”.
Litiumjonbatterier används i världens alla länder för att driva den bärbara elektronik som vi använder för att kommunicera, arbeta, forska, lyssna på musik och ta del av kunskap. Litiumjonbatterier har också möjliggjort elbilar med lång räckvidd och lagring av energi från förnybara energikällor, som sol- och vindkraft.
Oljekrisen var bakgrunden
Grunden till litiumjonbatteriet lades under oljekrisen på 1970-talet. Stanley Whittingham, Binghamton University, State University of New York, arbetade med att utveckla metoder som kunde leda till fossilfri energiteknik. Han började forska på supraledare och upptäckte då ett extremt energirikt material. Från detta skapade han en nydanande katod i ett litiumbatteri. Den bestod av titandisulfid som på molekylnivå formar hålrum som kan härbärgera – interkalera – litiumjoner.
Bild: Johan Jarnestad
Batteriets anod bestod delvis av metalliskt litium, som har en enormt stark drivkraft att lämna ifrån sig elektroner. Resultatet blev ett batteri som bokstavligen bar på stor potential, strax över två volt. Men metalliskt litium är reaktivt och batteriet blev för explosivt för att vara användbart.
John Goodenough, The University of Texas at Austin, förutsåg att katodmaterialet skulle få en ännu högre potential om det byggdes av en metalloxid i stället för en metallsulfid. Efter ett systematiskt sökande visade han 1980 att koboltoxid med interkalerade litiumjoner kan ge en spänning på hela fyra volt. Det var ett viktigt genombrott som banade vägen för mycket mera kraftfulla batterier.
Lätt och hållbart batteri
Med Goodenoughs katod som grund, skapade Akira Yoshino, Meijo University, Nagoya, Japan, det första kommersiellt gångbara litiumjonbatteriet 1985. Istället för reaktivt litium i anoden använde han petroleumkoks, ett kolmaterial som i likhet med katodens koboltoxid kan interkalera litiumjoner.
Resultatet blev ett lätt och hållbart batteri, som gick att ladda hundratals gånger innan det förlorade sin prestanda. Fördelen med litiumjonbatterier är att det inte bygger på kemiska reaktioner som bryter ner elektroderna, utan på att litiumjoner flödar fram och tillbaka mellan anod och katod.
Sedan de första litiumjonbatterierna kom ut på marknaden 1991 har de förändrat vår tillvaro. De har lagt grunden för ett trådlöst och fossilfritt samhälle, och är till största nytta för mänskligheten.
Prissumman på 9 miljoner svenska kronor, delas lika mellan pristagarna.
Pristagarna:
John B. Goodenough, född 1922 (97 år) i Jena, Tyskland. Fil.dr 1952 vid The University of Chicago, USA. Virginia H. Cockrell Chair in Engineering vid The University of Texas at Austin, USA.
Stanley Whittingham, född 1941 (77 år) i Storbritannien. Fil.dr 1968 vid Oxford University, Storbritannien. Distinguished Professor vid Binghamton University, State University of New York, USA.
Akira Yoshino, född 1948 (71 år) i Suita, Japan. Fil.dr 2005 vid Osaka University, Japan. Honorary Fellow, Asahi Kasei Corporation, Tokyo, Japan och professor vid Meijo University, Nagoya, Japan.
Under de senaste 10-20 åren har riskerna från rymdväder uppmärksammats med ökande intresse och på bred internationell nivå. Rymdväder omfattar vissa fysikaliska tillstånd och fenomen i jordens närmiljö, som i grund och botten skapas av solens aktivitet genom strålning, energirika partiklar, samt elektriska och magnetiska fält.
Precis som vanligt väder är rymdväder väldigt dynamiskt. Under extrema förhållanden kan rymdväder leda till störningar och avbrott i till exempel elektriska kraftnät, järnvägar, navigationssystem för satelliter, flygplan samt en mängd andra nya samhällsviktiga applikationer baserat på GNSS. Strålningen kan även innebära risker för både astronauter och satelliter.
Rymdväder är alltså starkt förknippat med potentiella negativa effekter i vårt moderna vardagsliv. De infrastrukturer och tjänster som vi är beroende av kan påverkas – och till och med avbrytas – genom solens och rymdens aktivitet.
Effekter av rymdväder. European Space Agency / Science Office, CC BY-SA 3.0 IGO
Rymdväder är ett område där vetenskaplig kunskap, samhällsaspekter samt ekonomiska intressen är tätt sammanlänkade. En rapport av Umeåprofessor Hermann Opgenoorth och en grupp internationella experter förklarar utmaningarna vi står inför och presenterar ett antal vägledande rekommendationer.
– Vi har arbetat med observationer, fysikaliska modeller och efterforskningar om solens, heliosfärens och den jordnära rymdens plasmaprocesser å den ena sidan, och formulering av användarbehov och grundprinciper för operativa infrastrukturnätverk å andra sidan, säger professor emeritus Hermann Opgenoorth, Umeå universitet och European Space Science Committee (ESSC). Han har varit ordförande i den specialistkommitté som jobbat med rapporten.
Beredskap inför stormigt rymdväder
Baserat på två års ingående analys av rymdväder och våra Europeiska förhållanden presenterar specialistkommittén, som består av elva internationella experter vid European Science Foundation (ESF)/European Space Science Committee (ESSC), ett antal rekommendationer för hur den Europeiska rymdstyrelsen ESA och EU (samt deras respektive medlemsländer) kan stärka sin kunskap om och beredskap för rymdvädret.
I rapporten föreslås att Europa bör anstränga sig för att finna en stabil och koordinerad väg att bemöta riskerna med rymdväder, men även delta i de globala insatser som pågår.
Expertgruppen identifierar sex grundläggande och nödvändiga insatser och aktiviteter, som behöver koordineras på europeisk nivå:
1
Att stödja vetenskaplig forskning för att förbättra vår förståelse av rymdväder. Man måste även stödja nästa generations rymdfarkoster och underhållet och utökning av åldrande markbaserade instrumentnätverk.
2
Att utveckla och sammanlänka avancerade datamodeller genom att använda sig av en ansats som beskrivs bäst som system-orienterad vetenskap, där man utnyttjar kopplade fysikaliska modeller i stället för empiri och statistik.
3
Att analysera risker på nationell, regional och europeisk nivå. Detta kräver ett nära samarbete mellan beslutsfattare, rymdväderforskare, service-organisationer samt även slutanvändare.
4
Att konsolidera kunskapen om Europeiska användarbehov genom reguljära och återkommande konsultationer, där man tar hänsyn till regionala skillnader i sårbarheten av både infrastruktur och samhällen.
5
Att stöda en kontinuerlig iteration och återkoppling mellan forskare och framtida kandidat-organisationer för rymdvädertjänster, så kallad övergång från forskning till operativ service.
6
Att definiera och implementera att operativt nätverk av framtida rymdväderobservationer som kan ge underlag till prognoser, vilka tillåter oss att skydda och upprätthålla samhällets kritiska infrastruktur.
Effekterna är ofta lokala och behöver anpassade regionala samt trans-regionala åtgärder och koordinerade insatser i Europa, men utan tvivel utgör rymdväder också ett globalt hot och måste därför även bemötas på ett globalt plan. Många enskilda länder och internationella organisationer som till exempel FN börjar utöka sin beredskap för potentiella negativa effekter av rymdväder.
Mot bakgrunden av att allt fler länder utvecklar mer och mer avancerad – och därmed även känsligare – infrastruktur, är det av yttersta vikt att redan nu försöka att bygga in förbättrat motståndskraft i de nya systemen.
– Detta kan anses vara ett viktigt steg mot ett hållbart och stabilt modernt samhälle, byggd på avancerad men delvis rymdväderresistent högteknologi, säger Hermann Opgenoorth.
Hermann Opgenoorth, Institutionen för fysik, Umeå universitet
Ordförande för Solar System Panel, European Space Sciences Committee, hermann.opgenoorth@umu.se
En ny studie från Göteborgs universitet visar att socialtjänsten i allt fler kommuner har varit tvungen utöka sitt arbete med boendeinsatser.
– Gruppen som har socialtjänsten som hyresvärd har ökat markant samtidigt som bostadslösheten spridit sig från storstäderna till mindre kommuner, säger Matti Wirehag, doktorand i socialt arbete vid Göteborgs universitet.
Med hjälp av data från Socialstyrelsen och Boverket har han undersökt hur arbetet med hemlöshet i Sveriges organiseras i samtliga kommuner. Av de 1,8 miljoner hyreskontrakt som finns på den svenska bostadsmarknaden hanteras cirka 1,5 procent idag av socialtjänsten.
– Man kan säga att det har skett en förskjutning från hyresvärdar till socialtjänsten kring uppdraget att lösa boenden för de som har svårast att ta sig över tröskeln till ett eget hyreskontrakt, säger Matti Wirehag.
Enligt Socialstyrelsen uppgår antalet bostadslösa personer i Sverige idag till 33 250. En fördubbling skedde mellan åren 2005 och 2011, från cirka 17 000 personer till 34 000. Samtidigt har socialtjänstens boendeinsatser kring hemlöshet ökat i nästan samma utsträckning, både i större och mindre kommuner.
Pressad bostadsmarknad och ökade krav på hyresgäster
Orsakerna bakom ökningen av antalet bostadslösa vet forskare inte tillräcklig mycket om i dagsläget. Men enligt Matti Wirehag är den pressade bostadsmarknaden i kombination med ökade krav på hyresgäster två av de faktorer som ofta lyfts fram som möjliga förklaringar.
– Resultatet av studien visar att boendeinsatser har blivit en växande del av många kommunala socialtjänsters verksamheter, säger Matti Wirehag.
Hur kommunerna väljer att strukturera sitt arbete eller vilka metoder som används varierar. Till största delen handlar det om hyreskontrakt där socialtjänsten hyr ut lägenheter i andrahand till människor som är utan bostad under en begränsad tid.
– Det är viktigt att komma ihåg att det är ett nålsöga att bli beviljad en boendeinsats och att det sker efter socialtjänstens individuella bedömning, säger Matti Wirehag.
Att socialtjänsten blivit en allt större hyresvärd innebär ett dilemma.
– Lägenhetskontrakten som socialtjänsten tecknar skulle kunna finnas tillgängliga på bostadsmarknaden i form av förstahandskontrakt. Samtidigt kvarstår ju det ökade trycket på socialtjänsten att erbjuda boendeinsatser.
Matti Wirehag, doktorand i socialt arbete, institutionen för socialt arbetet, Göteborgs universitet, matti.wirehag@socwork.gu.se
Förekomsten av förökningsstörningen M74 hos Östersjöns laxkullar har alltså sjunkit. Det visar den sammanställning av miljöövervakningsdata från sju svenska laxälvar som Sveriges lantbruksuniversitet gjort. I år var i genomsnitt sju procent av laxkullarna drabbade, jämfört med den höga dödligheten på 39 procent som observerades 2017.
M74 är en reproduktionsstörning som beror på brist av b-vitaminet tiamin, och som leder till att laxynglen inte utvecklas som de ska. I gulesäcksstadiet stannar de upp i sin utveckling och dör.
Omfattningen av M74 följs genom årliga kontroller av avelsfisk vid ett antal älvar som genomför kompensationsutsättningar av lax. Förekomsten av M74 varierar mellan olika älvar och mellan olika år. Lägst i år var Ljusnan där ingen yngeldödlighet i M74 rapporterats, och högst i Skellefteälven med 24 procent drabbade kullar.
Sjukdomen hade en topp under mitten av 1990-talet då upp till 90 procent av laxynglen dog, men därefter klingade problematiken av. Under 2016 och 2017 ökade dock åter M74 och i genomsnitt 31 procent av laxkullarna drabbades. Samtidigt kom det in allt fler rapporter om orkeslös, sårig och svampangripen lax från flera områden längs Östersjökusten.
– Vi vet inte om hälsoproblematiken hos laxen har en koppling till M74, men det är glädjande att situationen för M74 ser ljusare ut igen, säger Elin Dahlgren, miljöanalysspecialist vid institutionen för akvatiska resurser vid SLU (SLU Aqua).
Miljön i Östersjön påverkar laxens hälsa
SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt genomförde förra året en undersökning av laxhälsoproblematiken och resultaten visade att det inte bara rör sig om en tiaminbrist, utan en större problembild.
Vad det omfattande sjukdomsutbrottet hos lax i svenska älvar beror på utreds av flera aktörer. Under 2019 jobbar Elin Dahlgren tillsammans med forskare Douglas Jones och doktorand Philip Jacobsson vid SLU Aqua samt kollegor vid Stockholms universitet: Agnes Karlsson och Dennis Lindqvist vidare med att undersöka sambanden mellan laxhälsoproblematiken och laxarnas diet och uppehållsplats, samt exponering för algtoxiner. I ett annat projekt undersöks kopplingar mellan M74 hos lax i relation till diet och uppehållsplats i Östersjön.
– Det är viktigt att titta närmare på vad som orsakar tiaminbrist hos lax. Även om man sett att tiaminhalten kan kopplas till proportionen mellan skarpsill och strömming i laxens diet, så finns det mycket som talar för att det som drabbar laxen är del av en större miljöproblematik i Östersjön, säger Elin Dahlgren.
Nervceller i fåglarnas synorgan och hjärna identifierar och tolkar det optiska flödet. På så vis upplever de hur olika objekt under dem rör sig mot dem och kan avgöra avståndet till marken när de flyger på relativt låg höjd.
Forskarna beskriver det som en autopilot hos fåglarna som automatiskt justerar flyghöjden i förhållande till hastigheten.
– Det har funnits olika teorier men det är i och med den här studien som man för första gången bevisar att trutar använder synen för att avgöra avståndet till marken, säger Susanne Åkesson, professor vid Lunds universitet.
Autopiloten hjälper fågeln att spara energi
Forskarna har använt gps-data från silltrutar, Larus fuscus, som samlats in vid Stora Karlsö. Med hjälp av dessa data har de skapat en matematisk modell som beskriver autopiloten hos trutarna. Autopiloten registrerar det optiska flödet, det vill säga den hastighet med vilken havsvågorna rör sig över fågelns näthinna.
Fåglarnas mål är att hålla det optiska flödet konstant, vilket innebär att de flyger högre i medvind och lägre i motvind, något som sparar energi.
– Det är med hjälp av autopiloten som fågeln avgör höjden över vattenytan och kan landa smidigt, berättar Anders Hedenström, professor vid Lunds universitet, och en av de forskare som utvecklat den matematiska modellen för fåglarnas autopilot.
Undersökningen avser fåglar som flyger relativt lågt, som högst cirka 100 meter. Om fåglarna använder autopiloten på samma sätt även på högre höjder återstår att ta reda på.
Susanne Åkesson och Anders Hedenström står bakom studien tillsammans med kollegor i Frankrike, Storbritannien och Nederländerna.
Susanne Åkesson, professor zooekologi, biologiska institutionen, Lunds universitet, susanne.akesson@biol.lu.se
Anders Hedenström, professor teoretisk ekologi, Biologiska institutionen, Lunds universitet, anders.hedenstrom@biol.lu.se
Material där ström kan forsa fram utan något som helst elektriskt motstånd kallas supraledande. De uppträder än så länge främst vid riktigt låga temperaturer. Sådana spås kunna revolutionera vår vardag: Datorer som är miljontals gånger snabbare än dagens, förlustfria eltransporter, svävande tåg och energisnål utrustning.
Men forskningen lägger ständigt nya pusselbitar. År 1972 tilldelades Nobelpriset i fysik till forskare som visat att fenomenet med supraledare uppstår när två elektroner, med motsatt elektronspinn, kopplas samman, ett fenomen som benämns som Cooper-par. När elektronerna krokar arm på detta sätt, via en koppling till atomernas vibrationer, så kallade fononer, hindrar inte metallens atomer längre elektronernas framfart, utan den elektriska strömmen fortsätter totalt resistansfritt.
Nu har forskare från universiteten i Tokyo, Peking och Lund visat att fenomenet med Cooper-par kvarstår även när elektronerna ”injiceras” från supraledande aluminiumkontakter in i parallella halvledande nanotrådar, som är placerade vid sidan om varandra men utan direkt fysisk kontakt. Resultaten publiceras i tidskriften Science Advances.
Hopkopplingen kvarstår
Förklaringen till att effekten kvarstår, är att elektronerna är ihopkopplade via något som kallas kvantmekaniska sammanflätningar, eller på engelska ”quantum entanglement”. Denna sammanflätning finns kvar också över större avstånd, vilket på ett väldigt tydligt sett visas genom den aktuella studien.
De aktuella experimenten banar väg för nya koncept inom kvantinformationsteknik, enligt Lars Samuelson, professor i fasta tillståndets fysik vid LTH, Lunds universitet och medförfattare till artikeln:
– Detta är ett häftigt fysikfenomen med sammanflätande kvantmekaniska tillstånd som vi i denna studie kan bevisa fungerar i praktiken.
– Det intressanta är även att strömmarna till och med blir högre när elektronerna är separerade än då Cooper-paren går tillsammans genom var och en av nanotrådarna.
Det visar sig, och har teoretiskt förutspåtts, att när Cooper-par transporteras genom två ultratunna nanotrådar så blir det mer ”trångt” än om de, fortfarande sammankopplade, kan transporteras var och en genom sin egen nanotråd.
Av världens arter uppskattas hela 80 procent ännu vara okända. Bilden visar det ungefärliga antalet kända (svarta) vs okända (vita) arter till lands för alger, svampar, växter, protister och djur, enligt Mora m.fl. 2011. PLoS Biol 9(8): e1001127.
