Kunskapen om jordbruk och boskapsskötsel spreds till Europa under den neolitiska stenåldern omkring 9 000 år före vår tideräkning (fvt) och nådde nordvästra Europa och Skandinavien omkring 4 000 år fvt. Med början ungefär 4 500 fvt framträder megalitiska gravmonument längs den europeiska Atlantkusten. Tusen år senare kommer de även till Skandinavien. Dessa konstruktioner av stora stenblock har förbryllat forskarna och den sociala strukturen bakom grupperna som reste stenarna och deras ursprung har förblivit relativt okända.
Visade nära släktskap
Forskargruppen bakom den nya studien kartlade och analyserade arvsmassan hos kvarlevorna efter 24 individer från fem olika megalitgravar på Gotland, Irland och i Skottland. Med hjälp av kol-14-metoden daterades kvarlevorna till mellan 3 800 och 2 600 år fvt. Man utvann DNA från ben och tänder för kartläggning av arvsmassan. Forskarna jämförde sedan dessa data med den genetiska variationen hos stenåldergrupper och individer från andra delar av Europa. Det visade sig att individerna i megalitgravarna var nära besläktade med neolitiska jordbrukare i norra och västra Europa samt med vissa grupper på den Iberiska halvön. De var dock inte nära släkt med jordbrukargrupper i Centraleuropa.
Forskarna kunde se att män var överrepresenterade i megalitgravarna på de brittiska öarna.
– Vi såg en kontinuitet på fädernesidan över tid, med samma y-kromosom som återkom om och om igen. Kvinnliga släktingar var dock inte uteslutna från de megalitiska gravplatserna eftersom tre av de sex släktrelationer som identifierats i gravarna involverade kvinnor, säger Helena Malmström, forskare vid Uppsala universitet och en av studiens förstaförfattare.
Förälder-barn relation i olika gravar
Den genetiska informationen visade att det fanns nära släktskapsförhållanden mellan individerna som hade begravts i megaliterna. En sannolik förälder-barn relation upptäcktes mellan Listhogil-graven vid Carrowmore och Grav 1 vid Primrose Grange, vilka ligger ungefär två kilometer från varandra.
– Det här kom som en överraskning. Det verkar som att dessa neolitiska samhällen var tätt knutna till varandra genom släktrelationer, säger forskaren Federico Sanchez-Quinto vid Uppsala universitet, en av studiens försteförfattare.
På Gotland levde under stenåldern levde främst jägare-samlare, vilka tillhör en annan folkgrupp. Men det var inte dessa människor som begravts i Ansarve dösen.
Rötter i Anatolien
– Människorna som begravdes i Ansgarve-graven hade en annan demografisk historia jämfört med samtida jägare-samlare. Det visar att begravningstraditionen vid Ansarve dösen, som pågick över 700 år, upprätthölls av en annan stenåldersgrupp jordbrukare med rötter i Anatolien, säger Magdalena Fraser, forskare vid Uppsala universitet och en av studiens försteförfattare.
– Att vi hittar distinkta släktlinjer på fädernet bland människorna begravda i megaliterna, en överrepresentation av män i vissa gravar och tydliga släktskapsband tyder på att individerna är en del av ett ledande skikt i ett patrilinjärt samhälle snarare än att de representerar ett slumpvist urval från hela dåtidens samhälle säger Mattias Jakobsson, professor vid Uppsala universitet och studiens seniorförfattare.
Arkeogenetik ger mer information
– Vår studie visar att arkeogenetiken sträcker sig längre än kartläggning av storskaliga folkvandringar, den kan också kan ge oss information om stenålderssamhällen och särskilda fenomen vid den tiden, så som megalitgravarna, säger Federico Sanchez-Quinto.
– De mönster som vi observerat kan vara unika för gravarna vid Primrose, Carrowmore och Ansarve. Framtida studier av andra megaliter behövs för att avgöra om detta är ett allmänt mönster, säger Jan Storå professor i osteoarkeologi vid Stockholms universitet.
Forskningsresultaten publiceras i den vetenskapliga tidskriften PNAS.
Studien är en del av Atlasprojektet, ett tvärvetenskapligt projekt där forskarna ska undersöka förhistoriska befolkningsmönster i Skandinavien och Eurasien genom genetiska data från förhistoriska individer. Projektet finansieras av Riksbankens Jubileumsfond, Vetenskapsrådet och Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
År 2015 enades världens länder om det så kallade Parisavtalet. Avtalet innebär att länderna ska ta gemensamt ansvar för att minska sina utsläpp av växthusgaser, och samtidigt göra det möjligt för fattiga länder att bekämpa fattigdom och ställa om till ett fossilfritt samhälle. Hur framgångsrika länderna varit med att implementera olika klimatpolitiska åtgärder beror till viss del på hur stort stödet är bland medborgarna.
För att ta reda på om stödet för koldioxidskatt skiljer sig åt mellan länder har statsvetare jämfört länder som har liknande politisk kultur, men som är olika beroende av fossil industri. Analysen baseras på enkätsvar från 4 700 personer från Sverige, Norge, Australien och Nya Zeeland, som svarat på frågor om vad de tycker om beskattning av koldioxid.
Frågorna handlar om stöd för tre olika skatteförslag:
En koldioxidskatt på fossila bränslen som riktar sig mot konsumenter
En koldioxidskatt på fossila bränslen som används av industrin
En koldioxidskatt som särskilt riktar sig mot tillverkningen av fossila bränslen.
– Resultaten visar att stödet för koldioxidskatter som riktas mot industrin är starkare än för dem som riktas mot individers privata konsumtion. Störst stöd har beskattningen av fossilindustrin, men i Australien och Norge som är ekonomiskt beroende av fossil industri är stödet för denna typ av beskattning generellt lägre än i Sverige och Nya Zeeland, säger Niklas Harring, en av forskarna bakom studien.
Att studera hur stödet för olika klimatskatter skiljer sig åt mellan länder är viktigt för att förstå vilka typer av åtgärder som kan vara de mest lämpliga och de enklaste för ett land att införa.
– Att beskatta privatkonsumtion direkt är mindre populärt än att beskatta industrin även om det kan drabba konsumenterna i slutändan. Det handlar förmodligen delvis om vem medborgarna anser vara ansvarig. Vi vet också från tidigare studier att egenintresse och rättviseuppfattningar styr människors attityder till miljöpolitiska förslag, säger Niklas Harring.
Trots en ökande efterfrågan på sällsynta metaller är järn fortfarande den sammantaget viktigaste metallen för modern industri. Järnmalmer av så kallad kirunatyp, uppkallade efter gruvan i norra Sverige, representerar idag över 90 procent av Europas totala järnmalmsproduktion och utgör också en mycket viktig malmtyp i andra länder världen över.
Ursprunget och bildningssättet för järnmalm av kirunatyp varit mycket omdebatterat bland forskare under mer än 100 år och flera mycket kontrasterande bildningssätt har föreslagits. För att närma sig en lösning analyserade den Uppsalaledda forskargruppen systematiskt isotopsammansättningarna i de två grundämnen – järn och syre – som bygger upp det viktigaste malmmineralet, järnoxiden magnetit.
Järnmalm bildad i höga temperaturer i vulkanisk miljö
Genom att jämföra resultaten från malmer i Sverige, Chile och Iran med både existerande isotopdata och helt nya analyser av magnetit från en mängd olika magmatiska bergartsmiljöer världen över kan forskargruppen nu visa att över 80 procent av proven från malmer av kirunatyp måste vara bildade av magmatiska högtemperaturprocesser i en vulkanisk till grunt subvulkanisk miljö.
De nya forskningsresultaten har och kommer att få stor betydelse för tolkningen av dessa järnmalmer. De visar att världen sannolikt fått uppleva utbrott av järnmalmsvulkaner ett flertal gånger genom den geologiska historien.
Gruvorna i Kiruna och Malmberget är i dag de allra största och viktigaste i Europa. Stora reserver finns även i nu nedlagda gruvor som Grängesberg och Blötberget i Bergslagen. Förutom järn representerar dessa malmer också en möjlig framtida resurs för kritiska metaller som fosfor och sällsynta jordartsmetaller, av vilka flera spelar en nyckelroll i teknologierna för grön energiproduktion.
Valentin R. Troll, professor vid institutionen för geovetenskaper, Uppsala universitet, valentin.troll@geo.uu.se 018-4712570
Det visar en ny studie som forskare vid Uppsala universitet och SLU publicerat i den vetenskapliga tidskriften Diseases of Aquatic Organisms.
Batrachochytrium dendrobatidis (Bd) är en vattenlevande parasitsvamp som orsakar sjukdomen chytridiomykos hos groddjur. Denna sjukdom har under de senaste decennierna utrotat 90 grodarter och anses vara ett globalt hot mot groddjur. Under de senare åren har Bd även påträffats hos flera arter i Sverige, till exempel hos vanlig padda och åkergroda.
Paddor i lantliga miljöer drabbas oftare av parasitsvampen Batrachochytrium dendrobatidis än paddor i mer urbana miljöer. Det visar en ny studie som forskare vid Uppsala universitet publicerat i den vetenskapliga tidskriften Diseases of Aquatic Organisms. Forskarna visar också att paddor som delar damm med åkergrodor löper ökad risk att drabbas av svampinfektion. Bild: Simon Kärvemo
Studien som nu publiceras utfördes kring Stockholm och Uppsala, där det finns många dammar med paddor i både urbana och lantliga områden. Dammar med paddor i närheten av urbana miljöer hade lägst andel infekterade individer, vilket kan bero på att de förhållanden som finns i urbana miljöer försämrar förutsättningarna för svampen.
Svampinfekterade åkergrodor smittar
Andelen infekterade paddor är dock ganska liten i jämförelse med till exempel åkergroda. Tidigare studier har visat att paddor är mer känsliga för svampen än åkergrodan. Den nya studien visade att denna skillnad kan leda till att paddorna blir infekterade i högre grad om åkergrodan finns i samma damm. Åkergrodan verkar vara en smittkälla till paddorna, utan att påverkas lika mycket av svampen själva.
Forskarna kunde även visa att vuxna groddjur som bär på svampen hade sämre kroppskondition än de som inte har svampen. Detta tyder på att paddorna påverkas negativt av svampen genom nedsatta funktioner kopplade till energiupptag och/eller minskad förmåga att ta upp vatten.
Svampen är utbredd i Europa och Sverige och studien bidrar, tillsammans med tidigare forskning på område, till en ökad förståelse för hur urbana miljöer och andra grodarter kan påverka förekomst av svampen hos paddor. Studien är också den första som visat en negativ påverkan av svampen hos vuxna groddjur i Sverige.
Kontakt
Simon Kärvemo, forskare i ekologi, Tel: 018 67 24 00, Mobil: 070-6937628, E-post: simon.karvemo@slu.se
Jacob Höglund, professor i zoologisk bevarandebiologi, Tel: 018-471 2671, Mobil: 070-4250126, E-post: Jacob.Hoglund@ebc.uu.se
Event Horizon Telescope (EHT) länkar samman teleskop runt hela jorden för att skapa ett virtuellt teleskop lika stort som planeten. Med nätverket av teleskop har forskarna fått ett nytt sätt att studera de extrema objekt i universum som Einsteins allmänna relativitetsteori kunde förutspå, hundra år efter experimentet som först bekräftade teorin.
Svarta hål är extrema astronomiska objekt med enorma massor samlade i mycket små områden. De påverkar sin omgivning på fundamentala sätt genom att förvrida rumtiden och hetta upp omgivande material till extremt höga temperaturer.
– Om det svarta hålet är inbäddat i ett ljust område, som en skiva med lysande gas, förväntar vi oss att det svarta hålet ger upphov till en slags en skugga. Fenomenet förutsades av Einsteins allmänna relativitetsteori men har aldrig tidigare observerats, förklarade styrelseordföranden för EHT:s vetenskapliga råd, Heino Falke vid Radbouduniversitetet i Nederländerna. Denna skugga skapas när händelsehorisonten böjer och fångar in ljusstrålarna genom sin enorma gravitation. Det ger oss möjlighet att avslöja egenskaperna hos dessa fascinerande objekt och mäta deras massor, fortsätter Heino Falke.
Skuggan avslöjar svart hål
Skuggan av ett svart hål är det närmaste vi kan komma det svarta hålet självt, ett kolsvart objekt som inte ens ljuset kan lämna. Det svarta hålets gräns, händelsehorisonten, som också har gett EHT dess namn – är omkring 2,5 gånger mindre än sin skugga och mäter knappt 40 miljarder kilometer tvärs över. Detta kan låta stort, men motsvarar bara 40 mikrobågsekunder på himlen – längden av ett kreditkort sett på månens yta.
Även om radioteleskopen som bygger upp EHT inte är fysiskt sammankopplade kan man synkronisera den data de samlar in med hjälp av atomklockor, så kallade vätemasrar. Observationerna av det svarta hålet samlades in under 2017 vid våglängden 1,3 millimeter. Vardera av de ingående teleskopen samlade in en enorm mängd data, cirka 350 terabyte per dygn, som sparades på heliumfyllda hårddiskar. Diskarna flögs sedan till superdatorer – så kallade korrelatorer – vid Max Planckinstitutet för radioastronomi och MIT Haystack Observatory för att kombineras och sammanställas till en bild.
Analysen och kalibreringen av data från det internationella projektet avslöjade en ringformad struktur med ett mörkt centrum – det svarta hålets skugga. Denna struktur detekterades under många oberoende EHT-observationer.
– När vi var säkra på att vi hade fångat skuggan jämförde vi dess egenskaper med vårt stora arkiv av datormodeller som inkluderar fysiken bakom krökt rumtid, superhet materia och starka magnetfält. Många av detaljerna i bilden stämmer förvånansvärt väl med vår teoretiska förståelse. Detta gör att vi känner oss säkra på tolkningen av resultaten, inklusive uppskattningen av det svarta hålets massa, säger Paul T.P. Ho, EHT-ledamot och chef för East Asian Observatory.
Synkroniserade teleskop över hela jorden
Teleskopen som ingår i EHT är belägna vid ett flertal höghöjdsobservatorier på Hawaii och i Mexico, Arizona, Spanien, Chile och Antarktis.
Vid observationerna användes en teknik som kallas långbasinterferometri eller VLBI (Very Long Baseline Interferometry) för att synkronisera teleskopen och utnyttja jordens rotation för att skapa ett planetomfattande radioteleskop. Observationerna gjordes vid våglängden 1,3 mm vilket innebär att vinkelupplösningen är 20 mikrobågsekunder. Med denna upplösning skulle man kunna läsa en dagstidning i New York från ett kafé i Paris.
– Dessa resultat är otroligt spännande. Men de är bara början på vad jag tror kommer att bli ett fantastiskt äventyr när det gäller att avbilda svarta hål menar John Conway, professor i radioastronomi vid Chalmers och föreståndare för Onsala rymdobservatorium.
Nu planeras nästa steg – att gå till högre frekvenser, från 230 GHz till 360 GHz. Vid Chalmers, Onsala rymdobservatorium och dess grupp för avancerad mottagarutveckling GARD utvecklas mottagare och frekvensblandare för dessa frekvenser.
Med skolstrejk utanför riksdagen initierade svenska Greta Thunberg vad som kommit att bli en global klimatkampanj bland skolungdomar. Vilka är det som strejkar? Det har forskare i tio europeiska länder undersökt och resultaten presenteras nu i en ny rapport.
För att undersöka vilka som deltar i dessa protester och vad de anser i klimatfrågan genomförde forskare i tio europeiska länder en samordnad enkätutdelning till deltagare i klimatprotester den 15 mars. I Sverige genomfördes undersökningar i Stockholm och Malmö. Utanför Sverige genomfördes undersökningar i Tyskland, Belgien, Italien, Schweiz, Polen och Österrike.
– Våra resultat visar att elever i grundskola och gymnasium utgör den största gruppen av klimatstrejkarna, men samtidigt är det många vuxna som deltar i protesterna. Det är i huvudsak kvinnor som protesterar, berättar Magnus Wennerhag, professor i sociologi vid Södertörns högskola, en av forskarna bakom rapporten.
Många påverkas av Greta
Mer än var tredje skolelev som deltog i Global Strike for Future i Stockholm hade aldrig demonstrerat tidigare. Samtidigt hade en stor andel av eleverna verkat för en bättre miljö på andra sätt, exempelvis genom att förändra sin konsumtion och diet.
− En stor majoritet av klimatstrejkarna menade att Greta Thunberg påverkade deras beslut att delta i Global Strike for Future mycket eller ganska mycket. I jämförelse med klimatstrejkarna i andra länder var de svenska deltagarna mest påverkade av Greta, säger Mattias Wahlström, docent i sociologi, som också medverkat i undersökningen.
I rapporten finns även data för utbildningsnivå, organisationsmedlemskap, informationskanaler, partisympatier och klimatstrejkarnas syn på hur klimatförändringarna bör stoppas.
De preliminära resultaten från den enkätundersökning som genomfördes i Stockholm, jämförs med undersökningar i Malmö och andra europeiska länder.
Magnus Wennerhag, professor i sociologi, Södertörns högskola. E-post: magnus.wennerhag@sh.se, telefon: 08-608 48 45
Mattias Wahlström, docent i sociologi, Göteborgs universitet. E-post: mattias.wahlstrom@socav.gu.se, telefon: 031-786 48 30
Våld i skolan leder gärna till upprörda känslor och högljudda meningsutbyten om ”skolans kris”.
– Det går att urskilja ett perspektivskifte i debatten kring hur elevers oönskade handlingar ska bemötas. Anmälningsskyldigheten i socialtjänstlagen bygger på rätten till stöd, då en elev riskerar att utvecklas ogynnsamt på grund av sin livssituation. En polisanmälan handlar däremot om att det är elevens gärning och inte sociala situation som ska utredas och eventuellt leda till ett straff, säger Johannes Lunneblad, professor i barn- och ungdomsvetenskap vid Göteborgs universitet.
Konflikt mellan juridik och socialpedagogik
Forskning om våld i skolan har i Sverige och i övriga nordiska länder dominerats av studier om mobbning. Fokus har legat på orsaker och riskfaktorer hos dem som utsätts och de som utsätter andra för mobbning. Däremot saknas i stort forskning som har undersökt hur skolpersonal hanterar våld och konflikter mellan elever. I en aktuell studie i den vetenskapliga tidskriften Power and Education undersöks nu detta. Materialet i studien bygger på intervjuer med ett 50-tal skolanställda på nio högstadieskolor.
Det mest centrala dilemmat som identifierats hos personalen i studien är konflikten mellan en juridisk och en socialpedagogisk lösning på olika former av skolproblem.
Fysiskt våld anmäls oftare
– Det är framför allt fysiskt våld som polisanmäls. Situationer där våldet är subtilt och emotionellt beskrivs av skolpersonalen som svårare att upptäcka. Sådana situationer polisanmäls därför inte i samma utsträckning som de där det förekommer fysiskt våld, även om det i dessa situationer också kan finnas ett uppsåt att skada, säger professor Johannes Lunneblad, en av studiens författare.
En polisanmälan beskrivs vara en viktig markering, som visar att skolan står upp för de elever som utsätts. En annan anledning är att en anmälan sänder ut en tydlig signal till elever och föräldrar om att samma lagar gäller i, som utanför, skolan.
Polisanmälan ses som ett misslyckande
– Men en polisanmälan beskrivs också som en risk för att försämra personalens relation till elever och föräldrar. Skolpersonalen beskrev att en polisanmälan ses som ett misslyckande, där de riskerade att framstå som att de förlorat kontrollen. En sådan dubbelhet återspeglades även i personalens tal om kontakten med polisen som åtskild från det förebyggande arbetet mot kränkande behandling och trakasserier, säger Johannes Lunneblad.
I och med en polisanmälan flyttas fokus från vad som sker i relationen mellan eleverna till att bli en fråga om huruvida det som skett är ett brott. Detta upplevs som ett dilemma. Ibland är det svårt att avgöra vem som är offer och förövare, de positionerna är många gånger överlappande, menade de skolanställda i studien.
– I socialt utsatta områden kan vi emellertid se hur skolpersonalen närmar sig polisens perspektiv. Både skolanställda och polisen gör där en likartad analys av problemet, och föreslår också liknande strategier för hantering av våldet. Lärarna i segregerade områden tenderar också att använda ett mer juridiskt tillvägagångssätt för att bemöta skolvåld, särskilt jämfört med lärare som arbetar i mer välbärgade medelklassområden, säger Johannes Lunneblad.
Johannes Lunneblad, professor i barn- och ungdomsvetenskap, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, johannes.lunneblad@ped.gu.se
Thomas Johansson, professor i barn- och ungdomsvetenskap, institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande, Göteborgs universitet, e-post: thomas.johansson.2@gu.se
Det forskarna arbetat fram är en optisk nanosensor som är inkapslad i ett plastmaterial. Sensorn bygger på ett optiskt fenomen – plasmoner – som uppstår när nanopartiklar av metall blir belysta och fångar upp ljus av en viss våglängd. Sensorn ändrar helt enkelt färg när mängden vätgas i omgivningen förändras.
Plasten runt den lilla sensorn är inte bara ett skydd, utan en nyckelkomponent. Den ökar sensorns hastighet och underlättar för vätgasmolekyler att passera in i metallpartiklarna där den detekteras. Samtidigt fungerar plasten som en effektiv barriär mot omgivningen eftersom inga andra molekyler släpps igenom. Det gör att sensorn kan arbeta både supereffektivt och ostört. Detta betyder också att den klarar fordonsindustrins högt ställda framtida krav för tillämpning i vätgasbilar: att kunna detektera 0,1 procent väte i luft på mindre än en sekund.
Snabba och noggranna sensorer är avgörande i ett hållbart samhälle där vätgas är en energibärare. Vätgas produceras av vatten som spjälkas med hjälp av el från vindkraft eller solenergi. Sensorerna behövs både när vätgasen produceras och när den används, till exempel i bilar som drivs med en bränslecell. För att undvika att det bildas lättantändlig och explosiv knallgas när väte blandas med luft, behöver vätgassensorerna snabbt kunna upptäcka läckor. Bild: Yen Strandqvist, Chalmers
– Vi har inte bara tagit fram världens snabbaste vätgassensor, utan också en sensor som är stabil över tid och inte avaktiveras. Till skillnad från dagens vätgassensorer behöver den här inte kalibreras om lika ofta, eftersom den skyddas av plasten, säger Ferry Nugroho, forskare på institutionen på fysik på Chalmers.
Plasten gör sensorn snabbare
Under sin tid som doktorand insåg Ferry Nugroho och hans handledare Christoph Langhammer att de var något stort på spåren. De läste en vetenskaplig artikel om att ingen hade lyckats nå de framtida hastighetskrav som ställs på vätgassensorer för bilar. När de testade sin egen sensor insåg de att de bara var en sekund från målet – utan att ens ha försökt optimera den. Plasten gjorde jobbet bättre än de kunde ana. Ursprungligen var plasten främst tänkt som en barriär, men det visade sig att den även gör sensorn snabbare. Upptäckten ledde till en febril tid av både experimentellt och teoretiskt arbete på institutionen.
– I det läget fanns det inget stopp. Vi ville hitta den ultimata kombinationen av nanopartiklar och plast, förstå hur den fungerar och vad som gör den så snabb. Det hårda arbetet gav resultat. På bara några månader nådde vi rekordtiden samt den grundläggande teoretiska förståelsen för vad som orsakar den, säger Ferry Nugroho.
Världens snabbaste vätgassensor
Den chalmersutvecklade sensorn bygger på ett optiskt fenomen – plasmoner – som uppstår när nanopartiklar av metall blir belysta och fångar upp ljus av en viss våglängd.
Den optiska nanosensorn innehåller miljontals metallnanopartiklar av en palladium-guldlegering som ser till att vätgasen effektivt sugs upp som i en disktrasa. Denna effekt gör att sensorn ändrar färg när mängden vätgas i omgivningen förändras.
Plasten runt sensorn är inte bara ett skydd, utan ökar också sensorns hastighet genom att underlätta för vätgasmolekyler att tränga in i metallpartiklarna där de detekteras. Samtidigt fungerar plasten som en effektiv barriär mot omgivningen eftersom inga andra molekyler, som annars skulle avaktivera sensorn, släpps igenom
Sensorns effektivitet gör att den klarar fordonsindustrins högt ställda framtida krav för tillämpning i vätgasbilar: att kunna detektera 0,1 procent väte på mindre än en sekund.
Forskningen har finansierats av Stiftelsen för Strategisk Forskning inom ramen för projektet Plastic Plasmonics.
Resultaten har tagits fram i samarbete med Delfts tekniska universitet i Nederländerna, Danmarks tekniska universitet och Universitetet i Warszawa, Polen
Vätgas måste upptäckas mycket snabbt
Att detektera vätgas är utmanande på många sätt. Gasen är osynlig, luktfri, flyktig och extremt brandfarlig. Det krävs bara fyra procent väte i luften för det ska bildas knallgas som kan antändas vid minsta gnista. För att framtidens vätgasbilar och infrastrukturen kring dessa ska bli tillräckligt säker, måste man kunna detektera ytterst små mängder vätgas i luften. Sensorerna måste därför vara snabba så att läckor ska kunna åtgärdas innan det uppstår en brand.
– Det känns fantastiskt att kunna presentera en sensor som förhoppningsvis ska vara en del i vätgasbilens stora genombrott. Intresset som vi ser i bränslecellsbranschen är motiverande, säger Christoph Langhammer, biträdande professor på institutionen för fysik på Chalmers.
Även om siktet främst är inställt på att använda vätgas som energibärare, finns det också andra möjligheter som öppnas. Högeffektiva vätgassensorer efterfrågas inom elnätsbranschen och kemi- och kärnkraftsindustrin, men kan också bidra till att förbättra medicinsk diagnostik.
– Mängden vätgas i vår utandningsluft kan ge svar om till exempel inflammationer och födoämnesintoleranser. Vi hoppas att våra resultat ska kunna användas på bred front. Det här är så mycket mer än en vetenskaplig publikation, säger Christoph Langhammer.
På sikt är förhoppningen att sensorn ska kunna serietillverkas på ett effektivt sätt, till exempel med hjälp av 3D-printerteknik.
Vårt immunförsvar har flera viktiga försvarsspelare att koppla in när en infektion drabbar det centrala nervsystemet. När forskarna studerade vad som sker när en av dessa försvarsspelare, de vita blodkroppar som kallas neutrofiler, griper in vid bakteriell hjärnhinneinflammation, meningit, fann de en möjlig behandlingsstrategi som inte involverar antibiotika.
Vid en infektion tar sig neutrofilerna till det infekterade området för att fånga in och oskadliggöra bakterierna. Kampen är hård och i vanliga fall dör neutrofilerna själva, men om bakterierna är svåra att eliminera, tar neutrofilerna till andra knep.
– Det är som att de i ren frustration vänder ut och in på sig i ett desperat försök att fånga de bakterier som de inte lyckas få bukt med. På så vis fångar de in flera bakterier på en gång som i ett nät, eller NETs som det kallas. Det här fungerar väldigt bra på många ställen i kroppen där näten med de infångade bakterierna kan transporteras vidare i blodet och oskadliggöras i exempelvis levern eller mjälten. Men vid bakteriell hjärninflammation fastnar de här näten i ryggmärgsvätskan där det inte finns en effektiv reningsstation, säger Adam Linder, docent vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus.
Neutrofiler och NETs
Neutrofiler är en del av immunförsvaret som tar sig till ett infekterat område för att döda eller fånga in bakterier eller andra skadliga ämnen. De kan även bilda så kallade NETs (Neutrophil Extracellular Traps), ett slags nät där neutrofilerna vänder ut och in på sig själv och blottar sitt inre som bland annat består av neutrofilernas DNA och proteiner.
På bilden syns överst syns vita blodceller (neutrofiler) i ryggmärgsvätskan vid bakteriell meningit. Cellkärnans DNA färgas blått och proteinerna i neutrofilerna är rödfärgade. De områden som är både blått (DNA) och rött (proteiner) är så kallade NETs, som frisätts som en försvarsmekanism mot invasiva bakterier vid bakteriell meningit. Foto: Tirthankar Mohanty
Näten löstes upp och bakterierna försvann
Med hjälp av avancerad mikroskopi såg forskarna att ryggmärgsvätskan hos patienter med bakteriell hjärnhinneinflammation var grumlig och full med klumpar, som visade sig vara NETs. Men hos patienter med hjärnhinneinflammation som var orsakad av virus var ryggmärgsvätskan klar och saknade NETs. Att de infångade bakterierna fastnar i ryggmärgsvätskan försvårar immunförsvarets arbete att rensa bort bakterierna och gör dessutom att vanlig antibiotika inte kommer åt bakterierna, menar forskarna.
Skulle det gå att klippa sönder näten så att bakterierna inte längre är skyddade mot kroppens immunförsvar och därmed även exponera dem för antibiotika – och på så vis göra det lättare att bekämpa dem? Eftersom näten, NETs, till stor del består av DNA, undersökte forskarna vad som sker när man tillför läkemedel som används för att klippa sönder DNA, så kallade DNase.
– Vi gav läkemedlet DNase till råttor med bakteriell hjärnhinneinflammation orsakad av pneumokockbakterier, och kunde visa att näten löstes upp och bakterierna försvann. Det verkar som att när vi klipper sönder näten exponeras bakterierna för immunförsvaret som lättare kan bekämpa bakterierna på egen hand. Vi noterade att antalet bakterier då minskade drastiskt, även utan antibiotikabehandling, berättar Tirthankar Mohanty, en av forskarna bakom studien.
Utvecklingen av resistens hos bakterier går allt snabbare
Före antibiotika var dödligheten i bakteriell hjärnhinneinflammation cirka 80 procent. När antibiotika började användas sjönk dödligheten snabbt till runt 30 procent. På 1950-talet observerade professor Tillett vid Rockefeller i USA, klumpar i ryggmärgsvätskan hos patienter med bakteriell hjärnhinneinflammation (meningit). Tillett kom fram till att man kunde lösa upp dessa klumpar med hjälp av DNAse. Detta var effektivt tillsammans med antibiotika och minskade dödligheten i meningit från cirka 30 procent till ungefär 20 procent. Dock gav denna behandling allergiska biverkningar då DNAset var utvunnet från kreatur.
– På den tiden var alla så lyckliga över antibiotikan, den sänkte dödligheten i allvarliga infektioner som sepsis och meningit och man trodde att vi vunnit kriget mot bakterierna. Jag tror att vi behöver gå tillbaka och plocka upp en del av den forskningen som pågick precis kring antibiotikans genombrott. Vi kanske kan dra lärdomar från en del av de upptäckter som då spolades ned i avloppet, säger Adam Linder.
Nu vill forskarna gå vidare och sätta upp en större internationell klinisk studie och behandla patienter med bakteriell hjärnhinneinflammation med DNAse.
– Resistensutvecklingen hos bakterier går allt snabbare och vi behöver alternativ till antibiotika. Det läkemedel vi använt i studierna är redan testat i människa, de är inte dyra och har även prövats mot många olika bakterier och infektioner. I många delar av världen är bakteriell hjärnhinneinflammation en stor utmaning, i Indien är det till exempel en stor dödsorsak hos barn. Där skulle nyttan av en sådan här behandlingsstrategi vara betydande, säger Thirthankar Mohanty.
Adam Linder, forskare vid avdelningen för infektionsmedicin vid Lunds universitet och överläkare vid infektionskliniken, Skånes universitetssjukhus, 046‐171130, 0709‐280233, adam.linder@med.lu.se
Tirthankar Mohanty, postdoc, forskningsingenjör vid avdelningen för infektionsmedicin vid Lunds universitet, 046‐222 0720, tirthankar.mohanty@med.lu.se
I april 2017 körde en lastbil med full hastighet ner för Drottninggatan i Stockholm, fem personer dog och minst 15 skadades. Terrorattacken skakade Sverige och på Twitter öppnade tiotusentals människor, under hashtaggen #openstockholm, upp sina hem till de som behövde skydd.
I en ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nordicom Review har Minttu Tikka, forskare vid universitetet i Helsingfors, undersökt vanliga människors roll i de direkta efterdyningarna av terrorattacken.
Bidrog till ökad säkerhet
Studien visar att den kommunikativa roll som vanliga människor har i kriser och katastrofer har förändrats i takt med utvecklingen av ny digital teknik. Istället för att bara bevittna det som sker, kan medborgarna nu aktivt delta i krisarbetet genom att till exempel organisera sig på plattformar som Twitter.
– Vanliga människors krisrespons efter terrorattacken på Drottninggatan illustrerar medborgarnas aktiva roll i krissituationer. Genom att öppna upp sina hem på Twitter bidrog de till att öka säkerheten för allmänheten, och i förlängningen också till att öka hela samhällets motståndskraft, säger Minttu Tikka.
Rationalitet ett övergripande tema
Studien, som bland annat bygger på en innehållsanalys av Twitterflödet runt hashtaggen #openstockholm, visar också att majoriteten av de tweets som publicerades, 71 procent, fokuserar på rationella aspekter av händelsen: de erbjuder hjälp eller delar instruktioner och annan viktig information till allmänheten.
– Det verkar som att människors direkta krisrespons strävar efter att rationalisera händelsen, snarare än att till exempel uttrycka känslor. I fallet med terrorattacken på Drottninggatan bidrog detta till att organisera och styra upp, och på så sätt minskade till exempel ryktesspridningen i kaoset som följde, säger Minttu Tikka.
Enligt folktro lämnar björnen sitt idé på Tiburtiusdagen, 14 april. Och reser sig efter ett halvårs inaktivitet, genast redo för hårt fysiskt arbete. En så inaktiv människa hade aldrig överlevt. Långt innan det blev vår hade personen drabbats av åkommor som diabetes, njursvikt, hjärt- och kärlsjukdomar, benskörhet och muskelförtvining.
Björnar äter helst blåbär
Nu försöker forskarna lista ut hur björnen bär sig åt. Är det kanske bären som gör den till en metabolisk magiker? Kunskap om björnens gåtfulla ämnesomsättning skulle kunna bota sjukdom hos människor, menar många.
– Vi har haft flera tv-team och forskare här från alla möjliga discipliner, berättar Jonas Kindberg, projektledare för det Skandinaviska björnprojektet, som följt björnar i det vilda sen tidiga åttiotalet.
– Till och med den europeiska rymdflygstyrelsen, ESA, vill veta hur björnen gör!
Vissa saker vet man, till exempel att björnen inte sover på samma sätt som många andra idegående djur. När fladdermöss och igelkottar går i vinterdvala sänker de sin metabolism och kroppstemperaturen går ner till närmare 0 grader. Björnen däremot, med en normal kroppstemperatur på sommaren kring 37-38 grader, sänker bara sin kroppstemperatur med fem-sex grader under vintersömnen, trots att metabolismen går ner med 70 procent.
Biomemetik och björnens magiska metabolism
Att studera fysiska mekanismer som selekterats fram av evolutionen och försöka använda kunskapen för att förhindra och bota sjukdomar hos människor, kallas för biomimetik.
Det är ett forskningsfält där medicinska forskare samarbetar med till exempel veterinärer, zoologer och biologer och ett forskningsfält som växer. Brunbjörnen är ett exempel på ett vandrande bibliotek av biologisk information av relevans för mänsklig hälsa.
Björnhonan fördröjer befruktning tills hon är fet nog
En björnhona höjer dessutom tillfälligt sin kroppstemperatur till det normala igen i samband med att hennes befruktade ägg fäster i livmoderväggen. Björnen har nämligen också en speciell fortplantningscykel, med så kallad fördröjd befruktning.
Björnarna parar sig redan på försommaren, men det är först i idet som de befruktade äggen fäster i livmoderväggen och börjar utvecklas. Ett mänskligt embryo gör det på sjätte eller sjunde dagen efter befruktningen, men för björnarna sker implantationen i slutet av november eller i december – beroende på hur feta honorna är.
Två månader senare föds ungarna av en mamma som varit totalt inaktiv under dräktigheten. Ändå har hon inga problem med att varken föda fram eller ge di till sina små, där i idet.
Björnen hämtar energi och vätska från de fettlager som den lagt på sig under den vakna perioden. Men vid all energiförbränning i kroppen bildas kväverika avfallsprodukter. Fåglar gör sig av med kvävet i form av urinsyra, däggdjur i form av urea som följer med urinen ut ur kroppen. Men det enda som lämnar björnkroppen under vinterdvalan är koldioxid och vatten via utandningsluften.
Hur undgår björnen att förgiftas och dö av sitt kväveavfall?
Ännu så länge har forskarna inget entydigt svar. Men det finns teorier som går ut på att björnen på något sätt omvandlar kväveavfallet till aminosyror som kroppen behöver. Dessa nybildade aminosyror skulle också kunna vara förklaringen till att björnen endast förlorar en liten del av sin muskelmassa, ungefär tio procent. Exakt hur det går till vet man ännu inte, men man misstänker att björnens tarmbakterier på något sätt medverkar. Studier visar att björnens nivåer av aminosyror inte minskar under idegången, men att några av aminosyrorna förändras, vilket stödjer teorierna.
Ingen inflammation i björnens kropp
En annan bidragande faktor till att björnen bibehåller sina nivåer av aminosyror även under vintersömnen kan vara frånvaron av inflammation. Det verkar nämligen som om björnen har en förmåga att sätta sitt inflammationssvar ur spel när den går i ide. Genom studier vet man att inflammation hos människor kan bidra till låga nivåer av aminosyror.
Forskare från bland annat Örebro universitet och Karolinska institutet har studerat björnens njurar, och sett hur njurcellerna genomgår omfattande sjukliga förändringar under björnens vintersömn. I normala fall hade de sjuka cellerna framkallat inflammation och celldöd, men det sker inte. I stället verkar det som om njurarna på något hittills oförklarligt sätt självläker när björnen krupit ut ur sitt ide på vårkanten. Löser man gåtan med hur detta går till, skulle det sannolikt kunna hjälpa många svårt njursjuka människor.
Björnar vaknar med njursvikt
En människa skulle aldrig klara det björnen gör: att snabbt öka i vikt för att sedan lägga sig orörlig under ett halvår, utan att äta, dricka och kissa. Människor skulle antagligen dö av njursvikt, högt kalcium eller blodpropp, med muskelförsvagning, liggsår och en urkalkning av skelettet. Rent medicinskt vaknar också björnarna svårt njursjuka, men lufsar lätt ut i det fria och reparerar sig själva.
Ett annat organ som närstuderas är björnens hjärta. Under vintersömnen slår det 6-8 gånger i minuten, vilket ger ett mycket långsamt cirkulationsflöde. Skulle blodet cirkulera så långsamt i en människa, hade det gett upphov till bland annat blodpropp och andra hjärtsjukdomar. Men inte hos björnen. När forskarna studerar björnens hjärta under sommaren, slår det helt normalt och ultraljud visar att hjärtat är friskt och starkt. Igen. Om forskarna lyckas klura ut hur björnen bär sig åt, skulle kunskapen kunna hjälpa många sjuka människor.
En del av förklaringen tycks faktiskt vara det bär som är mest omsjunget i björnsammanhang: Blåbär.
Under våren och försommaren är björnen en typisk allätare som äter det mesta som kommer i dess väg.
– Björnar är opportunister, de äter det som är tillgängligt, säger Jonas Kindberg. Tidigt på säsongen blir det en hel del myror. De kan slå älg, men i princip bara under kalvningssäsongen. Och tar renkalvar om det finns.
Björnen får i sig mängder av antioxidanter
Det som bland annat gör det Skandinaviska Björnprojektet så intressant för forskare från hela världen, är att studierna görs på björnar i det vilda. Annars sker forskning ofta på björn i fångenskap, där de inte har möjlighet att fritt välja föda.
Studier av interaktionen mellan björn och varg har visat att björnen äter på hälften av de byten som vargen tagit. Men den absolut viktigaste födan är just blåbär och lingon. Så fort bären börjar mogna övergår björnen nästan helt till en vegetarisk bärdiet.
På hösten när björnen gör sin slutspurt, och det gäller att lägga på sig fettlager inför vintern, då äter den skandinaviska björnen – om den själv får välja – nästan bara bär från vaccinium-släktet, blåbär och lingon. Bären innehåller mycket resveratrol och c-vitamin, som skyddar cellerna mot oxidativ stress.
Energiintaget varierar under björnens vakna tid. På våren får den i sig ungefär tolv procent av det sammanlagda intaget, under sommaren 28 procent och på hösten stiger kaloriintaget betydligt: Då ska björnen få i sig mer än hälften, 60 procent, av all energi den behöver under ett år. Det innebär att björnen varje dag stoppar i sig 15 000-20 000 kalorier, vilket motsvarar 28-38 kilo bär om dagen. Med andra ord får björnen i sig mängder av antioxidanter tiden innan den går i ide.
Vegetariskt om björnen får välja
Björnen är en allätare, men äter mest bär och växter. Och allra helst blåbär och kråkbär. Men även lingon, tranbär och rönnbär är gott, tycker björnar. Örter, gräs och havre slinker också ner. På våren äter björnen också gärna myror, larver och myrägg. Ja, björnar äter faktiskt det mesta: honung, svampar, hasselnötter, kärrtistel och fisk om det finns, men kan även festa på matrester från till exempel soptunnor.
Björnar är ofta rätt dåliga på att jaga, och äter därför kött mest på våren då älgkalvar och renkalvar är lättare byten än vuxna bytesdjur. Björnen snor också ofta byten från till exempel en varg. Fynd av döda djur blir också ett bra mål mat.
Forskarna misstänker att det stora intaget av antioxidanter bidrar till att björnen klarar vintern utan att drabbas av hälsoproblem. Men det finns också björnar i andra delar av världen som går i ide utan någon större bärdiet på hösten.
Skulle människor kunna bli friskare genom att äta som björnar? Kanske.
I en studie som gjordes av forskare kopplade till björnprojektet gav man människor som drabbats av hjärtinfarkt blåbär som komplement till den vanliga dieten. Det visade sig att bärintaget påverkade blodfetterna på ett positivt sätt, jämfört med en kontrollgrupp som inte åt extra blåbär. Sedan tidigare finns även många andra studier som har påvisat positiva hälsoeffekter av antioxidanter.
Text: JeanetteThelander på uppdrag för forskning.se
Tiburtiusdagen firades 14 april
Dagen kallades förr, främst i Sydsverige, första sommardagen beroende på en gammal indelning av året i sommar- och vinterhalvår. På runstavar märktes Tiburtiusdagen ut med ett lövat träd.
Enligt gammal folktro vaknade björnen och gick ut just på Tiburtiusdagen. I den svenska almanackan har dagen varit en märkesdag för årstidernas växlingar och det sades förr att om Tiburtiusdagen var varm och vacker skulle sommaren bli kall och regnig.
Enligt traditionen uppvisas de nyfödda björnungarna på Skansen i Stockholm denna dag. I Hälsingland fanns talesättet ”På Tiburtius går lillsommaren in” och i Värmland ”Hur än vädret är på Tiburtius, så skall björnen gå ur idet, tjädern spela i talltoppen och gäddan gå på nätet”.
Källa: wikipedia
Gustav Nilsson vid institutionen för reglerteknik, LTH, har utvecklat en teori för hur man kan mäta och styra köerna med kameror i realtid. Det är billigare och mer funktionellt än dagens magnetdetektorer, som endast känner av plåten hos en bil som passerar och inte bilkön i sin helhet. Dessutom måste detektorerna grävas ner, vilket medför kostnader.
Trafikköer är ett växande problem. 2014 orsakade köandet förlorad tid och ökade bränslekostnader i USA motsvarande ungefär en procent av landets BNP. Köerna orsakade dessutom förhöjda koldioxidutsläpp med 25 miljoner ton. Det är mer än hälften av Sveriges totala utsläpp under samma år.
Flexibla trafikljus beroende på bilkön
Trafikljusen kan ställas in på tid redan idag, så att de bildar en grön zon genom stan vissa tider. Gustav Nilssons modell ger en mer flexibel lösning efter den aktuella trafiksituationen. Genom att föra in längden på bilkön som en parameter i ekvationen, och låta den avgöra hur länge grönljuset ska vara påslaget kortas bilköerna, visar hans beräkningar.
Små förbättringar av trafiksituationen ger stora ekonomiska och miljömässiga vinster. Det har han tagit fasta på i sin doktorsavhandling.
Smartaste vägen en paradox
Den kortaste eller smartaste vägen är inte alltid optimal för ett trafiknätverkes helhet. Detta är en klassisk paradox inom trafikplaneringen. Paradoxen löses exempelvis med vägtullar eller förslag på alternativa vägar av en central aktör som ser hela trafiksystemet.
– Min forskning löser inte paradoxen, men den visar att vi kan styra och skapa optimala förutsättningar för trafikflödet i en hel stad genom att mäta antalet bilar som köar och reglera varje trafikljus lokalt, säger Gustav Nilsson.
Simulerad stadstrafik
Hans styrlagar är inte testade på fältet utan i en simulerad verklighet i centrala Luxemburg. Där man kan se trafiken pila fram över datorskärmen, som små ettriga myror.
Gustav Nilsson monterar kameror i varje korsning i sin cybervärld och mäter kösituationen i realtid vid de 200 trafikljusen i trafiknätverket. Mätresultaten bestämmer direkt hur grönljuset ska fördelas utan fördröjning. Därmed blir trafikflödet optimalt.
Han har också studerat trafikanternas vägval om det plötsligt kommer fler bilar till en korsning på grund av en olycka någonstans i nätverket. Med den nya metoden att styra trafikljusen ställer de omedelbart om till den nya situationen.
Den svenska historien är brokig, mångfasetterad och skapad av människor med olika bakgrund. Enligt de nationella kulturmiljömålen ska en mångfald av kulturmiljöer vårdas för framtiden.
I två forskningsprojekt har Göteborgs universitet undersökt hur medarbetare på museer och länsstyrelser uppmärksammar och hanterar spåren i landskapet efter de fem nationella minoriteterna: romer, sverigefinnar, tornedalingar, samer och judar. Utgångspunkten är att den offentliga kulturarvssektorn har både kompetens och en viktig roll för att spegla de nationella minoriteternas långa historia i Sverige.
Resultaten av det andra projektet publiceras nu i en bok. En slutsats som dras är att mycket har gjorts för att minoriteternas platser ska bli en inarbetad del och ha en självklar roll att spela i berättelsen om landets historia. Projekten visar också att mycket arbete återstår för att nå det målet.
− Några slutsatser vi har dragit är att det finns en tydlig skillnad mellan minoritetsgrupperna i vilken utsträckning deras historiska platser har uppmärksammats och att kunskapen och engagemanget hos kulturarvssektorns medarbetare klart varierar mellan olika delar av landet, säger Ingrid Martins Holmberg, projektledare vid Institutionen för kulturvård.
Reducerade perspektiv
Frågan om minoriteternas närvaro reduceras lätt till en viss aspekt. Till exempel knyts samiskt kulturarv ofta till rennäringen och norra delen av landet, medan andra samiska uttryck inte uppmärksammas på samma sätt. I judiska sammanhang förknippas historien och kulturarvet nästan uteslutande med de religiösa uttrycken i form av synagogor eller begravningsplatser. Den sverigefinska historien har ofta koncentrerats till de så kallade skogsfinnarna, medan sverigefinnar som invandrat under senare tid inte har omfattats i samma utsträckning. Medan romska historiska platser, framförallt boplatserna, har fått ökad uppmärksamhet under de senaste decennierna, har tornedalingars historiska platser generellt en relativt undanskymd plats i kulturarvet.
De båda studierna ger en översiktlig bild av de nationella minoriteternas närvaro i kulturarvslandskapet. Resultaten visar dock att det behövs mer forskning och kunskapsuppbyggnad, både om de nationella minoriteternas platser och om hur kulturarvssektorn kan arbeta för en mer inkluderande historia.
Fotnot:
Projekten har finansierats av Riksantikvarieämbetets bidrag till forskning och utveckling. Rapporterna är utgivna på Makadam förlag.
I takt med att mjölkkobesättningarna blir större har fler gårdar möjlighet att tillverka eget kraftfoder baserat på lokala råvaror, i stället för att köpa färdiga kraftfoderblandningar. Den snabba förändringen i besättningsstorlek under de senaste åren har inneburit flertaliga och stora investeringar i system för konservering och lagring av råvaror till kraftfoder. Många lantbrukare är dock osäkra på vilka metoder som innebär större eller mindre risker. Det råder dessutom brist på rådgivare inom detta specialistområde.
Koncentrerat djurfoder
Kraftfoder är koncentrerat djurfoder till framför allt nötkreatur, hästar och får, för att komplettera grovfodret (hö, ensilage med mera). Det utgörs vanligen av spannmål, rapskaka, soja med mera, men även biprodukter från livsmedelsindustri såsom melass, drav, och vassle.
Kraftfoder köps färdigblandat från en foderfabrik, eller blandas på plats på gården. Källa: Wikipedia
Risk för skadliga mikroorganismer
Hur kan man undvika skadliga angrepp av mögel, svampar och bakterier i kraftfodermedel som man odlat själv? Eller i inköpta foderpartier? Ska man torka, syrabehandla eller lagra lufttätt med kyla? Hur påverkas riskerna för mikrobiologiska faror i fodret av konserverings- och lagringssystem? Och hur ska man förebygga, övervaka och eventuellt åtgärda?
Foderrester från ett parti åkerböna som hamnat vid sidan av silon och drabbats av kraftigt mögelangrepp. Bild: Torbjörn Lundborg
– Frågorna är många, och det är stora ekonomiska värden som står på spel, säger rapportens författare, Josefine Elving från Statens veterinärmedicinska anstalt. Och det handlar inte bara om möjliga foderförluster, utan även om arbetsmiljö och om djurens och ytterst om människors hälsa.
Praktiska råd om mikrobiologiska faror
– Ökad foderhygienisk kunskap och bättre planering av foderhanteringen i hela kedjan kan ge positiva effekter för såväl fodereffektivitet som miljö, hälsa och lönsamhet i produktionen, säger projektledaren Torsten Eriksson från SLU. Här bidrar vår rapport med aktuell kunskap. Även mindre åtgärder och måttliga investeringar kan ge stor utdelning för ekonomin på lantbruket.
Rapporten är praktiskt inriktad och ger handfasta råd om såväl förebyggande åtgärder som för agerande om skada inträffat. Experter från såväl forsknings- som rådgivningsorganisationer har utvärderat de foderhygieniska aspekterna på system för konservering, lagring och beredning av kraftfoder i mjölkkobesättningar.
Hip-hopen har gett, och ger fortfarande, röst åt svaga och utsatta grupper i det amerikanska samhället. Och många av dagens religiösa uttryck är populärkulturella. I ljuset av detta blir kombinationen hip-hop och islam genast mer förståelig och betydelsefull.
Anders Ackfeldt argumenterar i sin avhandling, Islamic Semiotic Resources in US Hip-Hop Culture, för att muslimer såväl som icke-muslimer har använt innehåll från islam genom hela den afroamerikanska musikens historia, alltså inte bara inom hip-hopen.
– Det finns forskare som menar att islam etablerades som ett tema inom den amerikanska musiken redan under den transatlantiska slavhandeln, säger han.
Malcolm X – ikon och symbol för svart motstånd
En av avhandlingens fallstudier utforskar och diskuterar olika sätt som amerikanska hip-hopmusiker har använt sig av den afroamerikanska muslimska människorättskämpen Malcolm X i sina låtar.
– Redan i ett tidigt skede samplades Malcolm X. Låten ”Malcolm X – No Sell Out” från 1983, inledde den nära relationen mellan islam och hip-hop, berättar Anders Ackfeldt.
Hip-hopmusikerna har i hög grad bidragit till processen att återskapa Malcolm X och hans arv som en symbol för afroamerikanskt motstånd mot rasism. Detta genom att erkänna honom som en sunnimuslimsk revolutionär med global klangbotten.
– Användandet av Malcolm X inom hip-hopen blir centralt för att förstå dagens muslimska kamp för medborgerliga rättigheter i ljud, text och bild. Den kampen pågår inom organisationer, initiativ och rörelser runt om i världen, där islam har blivit en väg till social, politisk och religiös befrielse.
Elfte september som tema inom hip-hopen
En annan fallstudie undersöker hur elfte september och ”kriget mot terrorn” har artikulerats av amerikanska hip-hopartister. Anders Ackfeldt visar att ”kriget mot terrorn” har blivit avgörande för utformningen och förståelsen av den samtida användningen av islamska teman.
– I min avhandling diskuterar jag hur islamsk tematik används i förhållande till patriotism, social utsatthet och upplevda orättvisor i det amerikanska samhället. Jag visar även att islamsk tematik används i relation till populära konspirationsteorier med global spridning, säger han.
I västra Sibirien finns stora områden med permafrost. Permafrostjordar lagrar stora mängder fryst kol, men ett varmare klimat medför att permafrosten sakta tinar. Då släpper jordarna ut det uråldriga kolet i sjöar och bildar samtidigt nya sjöar, så kallade termokarstsjöar, vilka blir en alltmer vanlig syn i landskapet i regioner med permafrost.
Permafrost definieras som ett tillstånd där temperaturen i marken inte når upp över noll grader under minst två år i rad. Ovanpå permafrosten finns ett aktivt lager som tinar om våren och sommaren och fryser igen under vintern.
Källa: Wikipedia
Det frigjorda kolet släpps ut som växthusgaser från vattenytan till atmosfären. Man har generellt antagit att den globala uppvärmningen ytterligare skulle påskynda dessa utsläpp på grund av ökad nedbrytning i sjöarna.
Mindre utsläpp där permafrosten tinar
En studie ledd av forskare vid Climate Impacts Research Centre (CIRC), Umeå universitet, visar emellertid att utsläppen av växthusgaser från sjöar är höga i de områden där den västsibiriska permafrosten är stabilast, men minskar i områden där permafrosten aktivt tinar. Forskare från Umeå universitet, SLU samt kollegor från Ryssland och Frankrike har också upptäckt att utsläppen av koldioxidutsläppen från sjöar i västra Sibirien överstiger den mängd kol som dessa regioner transporterar till den arktiska kusten.
Motverkande processer
– Uppvärmning och upptining utlöser alltså andra processer som kan motverka de hypotetiska negativa effekterna. I vilken utsträckning dessa motverkande processer kan balansera en negativ inverkan av upptinande permafrost är ett forskningsområde som vi behöver undersöka ytterligare, säger Svetlana Serikova, doktorand på Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap vid Umeå universitet.
Den nya kunskapen är viktig eftersom det ökar vår förståelse för hur de klimatkänsliga områdena i Arktis med permafrost svarar på ett varmare klimat.
Svetlana Serikova, Climate Impacts Research Centre (CIRC), Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, svetlana.serikova@umu.se
Jan Karlsson, professor, Climate Impacts Research Centre (CIRC), Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, jan.p.karlsson@umu.se
