I sökandet efter ett mer hållbart samhälle som kan leva upp till FN:s klimatmål är genomskinligt trä intressant. Om byggindustrin har tillgång till ett material hållfast nog för att användas i huskonstruktioner och som samtidigt kan reglera husets värme kan energikonsumtionen minskas.
Det är precis det som forskare vid KTH:s forskningscentrum Wallenberg Wood Science Center (WWSC) utvecklat. Ett genomskinligt trämaterial som själv kan reglera in- och utsläpp av värme.
Lignin har tagits bort
Céline Montanari, forskarstuderande vid avdelningen fiber- och polymerteknologi på KTH och WWSC, är en av de ansvariga bakom den uppdaterade versionen av det transparenta träet. Hon berättar att träet numera har bättre isolerande egenskaper som kan förhindra värmeförluster under vintern. Det omvända gäller också. När temperaturen stiger utomhus kan träet istället se till att släppa ut värme.
När träet svalnar blir det grumligare, medan det bli mer genomskinligt när det absorberar värme. Bild: KTH
När forskarna tagit fram det nya materialet har de utgått från björk. Träets lignin har avlägsnats då detta är den komponent som absorberar mest ljus. När detta har gjorts finns porösa utrymmen som fylls med en polymer som matchar träets brytningsindex och därmed gör det genomskinligt.
Energilagrande material
Materialets värmereglerande egenskap kommer sedan från steg två när forskarna tillsatt ett energilagrande material till träet. För ändamålet använder KTH-forskarna en icke-giftig och biologiskt nedbrytbar polyetylenglykol (PEG) som kan variera mellan att vara fast och flytande och som kan lagra och ge i från sig stora mängder värme.
Problemet med PEG är att det läcker ut från porösa material vid fasövergång från fast till flytande form. KTH-forskarnas arbete visar dock att man med nanoteknik kan skräddarsy material och porositet i trä så att PEG stannar kvar även när det smälter.
Forskningsresultatet presenterades på American Chemical Societys konferens i Orlando i april 2019.
Upptäckten överraskar forskarna från Lunds universitet, Arizona State University och Köpenhamns universitet, som har studerat dykarskalbaggen (Graphoderus zonatus) i Sverige.
– Konflikter mellan könen är en faktor som brukar lyftas fram när evolutionen går snabbt och nya arter bildas. Vår studie visar att könskonflikter även kan leda till motsatsen, det vill säga att evolutionstakten bromsas, säger Erik Svensson, professor vid biologiska institutionen i Lund.
Utvecklar nya egenskaper som skydd mot skador
Evolutionsbiologisk forskning har tidigare visat att honor kan utveckla olika egenskaper för att undgå att bli skadade i samband med parningen. Exempelvis kan kroppsformer och andra egenskaper förändras. Sådana förändringar kan i sin tur leda till snabb evolution och nya arter.
Hos dykarskalbaggen använder hanen sig av sugkoppar på frambenen för att hålla sig fast på honan under parningen. Varje parningsförsök kan hålla på i flera timmar och leder ofta till att honan skadas.
Sugkopparna syns tydligt på hanens framben. Konflikter mellan honor och hanar har gjort att arten hamnat i ett evolutionärt limbo. Bild: Aslak Kappel Hansen
Vissa honor har därför utvecklat en skrovlig rygg som försvårar för hanarna att fästa sugkopparna på. Hanarnas evolutionära motdrag har varit att utveckla olika typer av sugkoppar. En typ som fungerar att fästa på de honor som har skrovlig rygg, en annan typ som fungerar att fästa på honor med slät rygg. Det har således utvecklats två olika typer av hanar för att de ska kunna para sig med båda hontyperna.
Evolutionärt limbo
Slutresultatet blir ett slags evolutionärt limbo. Hanarna försöker para sig maximalt och trakasserar därmed båda typerna av honor. På så vis upprätthåller de en stabil jämvikt mellan honor med slät respektive skrovlig rygg i populationerna.
– Vår studie visar att evolution genom könskonflikter är en mer komplicerad process än vad man tidigare har trott. Konflikter mellan könen kan alltså inte bara leda till att nya arter bildas, utan kan istället under vissa förhållanden snarare förhindra artbildningen och leda till stabila jämviktslägen, säger Erik Svensson.
Automatiserad produktion är en viktig del i det stora teknikskifte som industrin står inför.
– När man ersätter människors svetskunnande med svetsrobotar gäller det att skapa metoder som gör att roboten automatiskt kan mäta och anpassa svetsningen till variationer som finns i materialet. Min forskning handlar om att utveckla metoder som ger full kontroll över laserstrålens arbete i olika slags metaller, förklarar Morgan Nilsen som nyligen presenterade sin doktorsavhandling på Högskolan Väst.
Tillsammans med Luleå universitet och forskningsinstitutet Swerim har Morgan fokuserat på att hitta lösningar på två vanliga problem vid lasersvetsning. Ett av dem är hur man säkerställer att laserljuset alltid träffar på rätt plats i förhållande till svetsfogen (fogföljning), vilket krävs för att svetsen ska bli stark och hållbar. Morgan har undersökt tre olika metoder för att lösa det.
Många timmar i labbet
– Vid svetsning kan det i vissa fall vara svårt att se var skarven mellan två komponenter är, bland annat på grund av det starka ljus som uppstår vid svetsning. Efter flera experiment där en kamera använts för mätning medan svetsning pågår, har vi utvecklat en metod som gör det möjligt för roboten att både mäta och justera svetsfogen på ett effektivt sätt.
– Detta var den största utmaningen i hela forskningsprojektet. Vi ägnade väldigt många timmar i labbet med att testa oss fram till hur man bäst använder fototekniken för att säkerställa ett bra resultat.
– Vi utforskade även två andra metoder för att mäta hur laserljuset är placerat i förhållande till fogen. Där använde vi dels en fotodiod, dels en optisk givare som kallas spektrometer.
Ger högre och jämnare kvalitet
– Sammantaget har alla tre metoderna utvecklats till väl fungerande verktyg för att roboten ska förstå och ha full kontroll över svetsprocessen. Det gör att industriföretag kan lägga mindre tid på efterkontroller och efterjusteringar. Men framförallt ger det högre och jämnare kvalitet på lasersvetsningen.
Ett annat vanligt problem vid lasersvetsning är att gapet mellan delar som ska svetsas samman varierar. Om gapet blir för stort och inte fylls med tillräckligt mycket material kan det ge defekter i svetsfogen. Morgan har därför undersökt två metoder som gör att roboten kan mäta gapets storlek och tillföra rätt mängd tillsatstråd vid svetsningen för att skapa en stark svetsfog.
Alternativ till dyr fogpreparering
– Båda metoderna visar sig fungera utmärkt. Med den här tekniken kan industriföretag på ett relativt enkelt sätt höja automatiseringsgraden i sin produktion. Idag lägger man stora resurser på fogpreparering – det vill säga att man justerar de komponenter som ska svetsas samman i förväg för att eliminera ojämnheter vid svetsningen. Det kravet minskar med den här tekniken.
Intresset för Morgan Nilsens avhandling är stort bland industriföretag som GKN Aerospace, Siemens Industrial Turbomachinery, Brogren Industries, Northcone och många fler. När en workshop med alla samarbetspartner hölls hos Permanova Lasersystem i december var responsen mycket positiv.
Verklighetsbaserade demonstrationer
– Tillsammans med Permanova kunde vi visa upp forskningsresultaten på ett konkret sätt. Permanova hade implementerat de olika metoderna i ett produktionssystem för lasersvetsning. På så vis kunde vi göra verklighetsbaserade demonstrationer och visa att de är industriellt tillämpbara i flera branscher.
Morgan betonar att det krävs en hel del fortsatt arbete med att implementera metoderna så att de blir användbara inom industrin.
Applicerbart i många branscher
– Jag tror att detta är intressant för flera olika industribranscher att titta närmare på. Faktorer som ekonomi och arbetsmiljö kan avgöra hur angelägna investeringarna är.
Tanken är att ett nytt forskningsprojekt ska ta vid efter det som Morgan precis har avslutat. Högskolan Väst söker nu forskningsmedel till ett nytt projekt om mätning och styrning vid lasersvetsning tillsammans med Luleå Universitet och Swerim.
– Vi tre kompletterar varandra på ett bra sätt eftersom vi har olika spetskompetenser inom lasersvetsning och materialteknik.
Avhandling:
Monitoring and control of laser beam butt joint welding
I rapporten ”Det svenska skogsbrukets klimatpåverkan” har Skogforsk sammanfattat kunskapsläget inom området och tittat på den svenska skogens roll i klimatarbetet. En slutsats är att produktionen av virke ska vara så hög som möjligt, med hänsyn till andra värden, för att ge största möjliga klimatnytta.
– Att lämna skogen orörd skulle under en tid öka inlagringen av kol. Men i fullmogen skog sker ingen nettoinbindning av kol, eftersom nedbrytningen av död trädbiomassa balanserar den årliga tillväxten, säger Rolf Björheden, Skogforsk, som ansvarat för rapporten.
Tre års koldioxidutsläpp binds på ett år
Ett års tillväxt i Sveriges skogar binder mer än tre års utsläpp av koldioxid. Mängden virke i skogen har under de senaste hundra åren ökat i en omfattning som motsvarar två miljarder ton koldioxid. Det vill säga 40 års utsläpp från Sverige på nuvarande nivå. Skogsbrukets egna utsläpp av koldioxid ligger omkring en miljon ton per år.
Även skogsprodukterna ger stora klimateffekter. Varje år minskar utsläppen med 40 miljoner ton genom att de ersätter produkter gjorda av fossila material.
Skogsprodukternas klimatnytta skulle kunna höjas
– Om mer av biomassan i den avverkade skogen utnyttjades skulle skogsprodukternas klimatnytta kunna höjas till 60 miljoner ton per år. Det är mer än de årliga svenska utsläppen som ligger på 54 miljoner ton. Vid ett ökat uttag stiger alltså klimatnyttan ytterligare, så länge som tillväxten upprätthålls, säger Rolf Björheden.
I rapporten ”Det svenska skogsbrukets klimatpåverkan” ges en överblick av kolflödena nationellt och globalt. Skogstillväxt och avverkning ställs i relation till Sveriges totala utsläpp av koldioxid. Dessutom diskuteras hur klimatnyttan av skogsbruket och av skogsindustrins produkter kan höjas och vad skogsbruket kan göra för att minska sina egna utsläpp av växthusgaser.
Rapporten fokuserar enbart på skogens förmåga att binda koldioxid och har alltså inte tagit hänsyn till faktorer som till exempel biologisk mångfald eller sociala värden.
En ny studie, som nu publiceras i Science, lägger fram bevis för att forskare har hittat en liten himlakropp, en så kallad planetesimal, runt en vit dvärg drygt 400 ljusår från Jorden. Planetesimaler består av sten eller is, som asteroider eller kometer, och är allt från några kilometer till några tiotals mil i storlek. De kan antingen utgör byggstenar till kommande planetbildning eller vara rester av en tidigare planet som slitits sönder eller kolliderat.
– Detta är den andra kända planetesimalen som vi vet cirkulerar runt en vit dvärg, säger Alexander Mustill, astronomiforskare vid Lunds universitet och en av författarna till studien.
Fortsätter kretsa kring den vita dvärgen
Just det faktum att det nyupptäckta planetfragmentet kretsar kring en vit dvärg är intressant för forskarna eftersom det kan bidra till ökad kunskap om äldre solsystem. När bränslet i en stjärna tar slut omvandlas stjärnan till en vit dvärg, och vad händer då med planeter runt denna sol i de fall sådana finns? Enligt teoretiska beräkningar som astronomer tidigare har gjort skulle planeter i ett sådant solsystem mycket väl kunna fortsätta existera och kretsa vidare i sin omloppsbana runt den vita dvärgen, beroende på förutsättningarna.
I forskarvärlden är det därför värdefullt att rikta blickarna mot universums vita dvärgar för att leta konkreta spår efter den här typen av händelseförlopp, det vill säga för att ta reda på hur det går för de kretsande planeterna när deras stjärna omvandlas till en vit dvärg. Vår egen stjärna, solen, kommer för övrigt att gå just detta öde till mötes i framtiden, alltså bli en vit dvärg – lyckligtvis i en tämligen avlägsen framtid, om cirka sex miljarder år.
Väldigt hög densitet
Den nyupptäckta planetesimalen har enligt observationerna en omloppstid på bara två timmar, vilket innebär att den cirkulerar väldigt nära sin vita dvärg. Detta vittnar om att det lilla planetfragmentet måste ha en väldigt hög densitet, det vill säga att den består av mycket kompakt material. Annars skulle den inte kunna cirkulera så nära den vita dvärgen utan skulle istället slitas sönder av den slocknande stjärnans enorma gravitation.
– Troligtvis består den här planetesimalen främst av järn, säger Melvyn Davies, astronomiprofessor vid Lunds universitet och medförfattare till studien.
Fragment från större planet
Resultaten från den aktuella studien överraskar forskarna. Den extremt korta omloppstiden, den höga densiteten och det förmodade höga järninnehållet väcker många frågor.
Varför innehåller den observerade planetesimalen inte andra material, likt många av planeterna och asteroiderna i vårt eget solsystem? Varför påminner den i sin sammansättning om jordens järnkärna? Kan den vara ett fragment från en större planet som slitits isär av sin vita dvärg? Forskarna bedömer att så är fallet.
– På samma sätt som arkeologer kan lära sig om historien genom att gräva i marken kan vi astronomer lära oss om planeter runt döda stjärnor genom att studera planetesimaler som kretsar kring de vita dvärgarna, säger Alexander Mustill.
Den aktuella studien har gjorts i samarbete med ett stort antal forskare i flera länder. Observationsarbetet har utförts på Gran Telescopio Canarias på ön La Palma.
Alexander Mustill, forskare vid Institutionen för astronomi och teoretisk fysik, Lunds universitet, alexander.mustill@astro.lu.se
I den nu genomförda enkäten svarade varannan svensk, drygt 52 procent, att tillgången på friluftsliv är viktig när man väljer bostadsort. Det är en tydlig ökning jämfört med en liknande undersökning som gjordes år 2007 då knappt 40 procent av de tillfrågade svarade att tillgången till friluftsliv påverkade valet av bostadsort.
– Vi ser i enkätsvaren att i stort sett alla svenskar ägnar sig åt friluftsliv i någon form. Det är betydligt fler som är ute i naturen på helger och under längre ledigheter, jämfört med vardagar, säger Peter Fredman, professor vid turismforskningscentret ETOUR och Mindre stavgång och cykling på vägansvarig för studien.
Mer friluftsliv för den som tjänar mer
Kartläggningen av olika friluftsaktiviteter visar bland annat att:
– Aktiviteter som minskat sedan 2007 är promenader, stavgång, cykling på vägar, rullskridsko/inlines/rullskidor, fritidsfiske, solbad, jakt, trädgårdsarbete, picknick/grillning i naturen samt studier av växter, djur och fåglar.
– Aktiviteter som ökat sedan 2007 är jogging, terränglöpning, skateboard, bad utomhus i sjö/hav och pool/äventyrsbad, snorkling, dykning, paddling, geocaching, vattenskoter, bergsklättring, meditation och yoga i naturen.
I undersökningen framkommer också skillnader mellan olika inkomstgrupper. Forskarna har beräknat ett aktivitetsindex som omfattar 49 olika friluftsaktiviteter som kan utföras utomhus på fritiden. Aktivitetsindex ger en bild av hur personer deltar i dessa aktiviteter och undersökningen visar att aktivitetsindex ökar med inkomsten. Drygt 60 procent av de som har en årsinkomst över 800 000 har ett högt index (större än medianvärdet). Motsvarande siffra för de som tjänar under 400 000 per år är knappt 40 procent.
Kvinnor ute i naturen mer än män
– Undersökningen visar också att kvinnor är ute i naturen oftare än män. Detsamma gäller personer som har vuxit upp i Europa, inklusive Sverige, jämfört med de som själva, eller vars föräldrar, har växt upp utanför Europa, säger Peter Fredman.
Riksdagen har beslutat om tio mål för friluftslivet och åtta av Sveriges 16 miljömål innehåller preciseringar som berör friluftsliv.
– Dagens friluftsliv har nära kopplingar till en växande naturturism och syftet med undersökningen är att ge ett bra underlag för uppföljningar av friluftsmålen och friluftslivet i miljömålen, säger Peter Fredman.
Peter Fredman, professor i turismvetenskap vid ETOUR, Mittuniversitetet, peter.fredman@miun.se
I Katalonien, i nordöstra Spanien, arbetar vetenskapsmän och volontärbiologer tillsammans för att hitta nya bestånd av vildkatter som har förblivit oupptäckta i decennier.
Vildkatten (Felis silvestris), tagen med en av kamerfällorna som utlöses när den ser rörelse från ett djur. Foto Josep Puig.
Människan stöter sällan på vildkatter och kamerafällor är därför ett användbart redskap för att lära sig mer om arten. För att samla in data har volontärer, under ledning av forskaren Ferran Sayol från Göteborgs universitet och mastersstudenten Marc Vilella vid Universitat Autònoma i Barcelona, placerat ut kameror längs smala stigar i skogen, på platser där informationen hittills varit knapp och otillförlitlig.
Kamerorna aktiveras av djurens rörelser och på det sättet har kattexperterna kunnat identifiera två nya bestånd av den europeiska vildkatten, Felis silvestris som fångats på bild.
– Sedan 2013 har vi satt upp fällor i nya områden, utanför de platser där vi vet att vildkatter lever. Och det har gett oss spännande överraskningar. Den här informationen blir värdefull när forskarna ska uppdatera vildkattens utbredningsområde i Katalonien och gör det möjligt att bedöma bevarandestatusen mer korrekt, säger Ferran Sayol, som också är medlem av Göteborgs centrum för globala biodiversitetsstudier (GGBC).
Skogens spöken
Stora kattdjur, som lejon och tigrar, är några av de mest symboliska och välkända djuren, men majoriteten av världens 40 kattarter är små, skygga varelser. Den europeiska vildkatten (Felis silvestris) är ett exempel.
– Den lever i blandskogar i centrala och södra Europa, men eftersom vildkatterna är skygga nattdjur är det svårt för forskarna att observera dem. Det har gett dem smeknamnet ”skogens spöken”, säger Ferran Sayol, som är medarbetare vid Göteborgs universitet och medlem av Göteborgs centrum för globala biodiversitetsstudier (GGBC).
Kattunge av sorten Felis silvestris.
Vildkatten (Felis silvestris) förekommer i stora delar av Europa, västra Asien och Afrika, men är inte samma art som våra tamkatter (Felis catus), inte ens om tamkatten är förvildad. Den förekommer inte i Skandinavien och har inte heller funnits där under historisk tid. Den europeiska vildkatten behöver stora lugna skogar med några öppna ställen. Den föredrar lövskogar. Skogarna ska vara gamla och uppvuxna med några gamla träd. Bara i sådana skogar finns det håligheter i träd eller av rävar eller grävlingar övergivna lyor vilka katten behöver och kan använda för att uppfostra sina ungar. Naturskyddsmässigt är förekomsten av dessa katter ett säkert tecken på att skogen har hög biodiversitet.
Källa: wikipedia
– Med hjälp av volontärbiologerna kan vi studera många fler platser och öka antalet människor som är engagerade i projektet”, säger Marc Vilella.
De volontärer som deltar i projektet sätter vanligtvis upp kameror i närheten av sina hem eller i områden de känner till väl. De drivs av belöningen om att få vara med om spännande upptäckter och att få lära sig om vilka arter som ”fångats” på kameran.
Efter den inledande framgången har projektet fått ekonomiskt stöd från Barcelona zoo. I år kommer kamerafällor att sättas upp i ännu fler områden så att man kan fortsätta övervaka vildkattbestånden med hjälp av nya, engagerade volontärer.
Brasilien, Ungern, Indien, Polen och Turkiet är exempel på länder som just nu upplever demokratiska bakslag eller det forskarna kallar autokratisering – en rörelse i riktning mot diktatur.
– Fler demokratier än någonsin tidigare är på tillbakagång, och 60 av de 75 demokratier som någon gång genomgått autokratisering har blivit diktaturer, säger biträdande lektor Anna Lührmann, forskare vid V-Dem-institutet.
Diskret tillbakagång för demokratin
En sak som är unik för dagens demokratiska tillbakagång är att processerna går långsamt och sker diskret. Tidigare årtiondens militärkupper och hastiga införande av enpartistater har ersatts av utdragna politiska spel. I 33 av 47 episoder av autokratisering i länder där demokratin är under försämring sedan 1994, är det folkvalda politiker som bit för bit underminerar det demokratiska styret.
– De urholkar demokratin genom att gradvis ta över makten över media och civilsamhälle och genom att till exempel göra det svårare att genomföra fria och rättvisa val. Korruption kan vara ett medel som används men det är långt ifrån det enda. De använder också ofta hot om våld och falska juridiska processer, liksom lagstiftning mot vissa organisationer till exempel, säger professor Staffan I. Lindberg.
Autokratiseringen
Anna Lührmann har tillsammans med professor Staffan I. Lindberg genomfört den första studien av alla autokratiseringsperioder från 1900 fram till idag. Den baseras på data från Varieties of Democracy, V-Dem, världens största forskningsdatabas över demokrati och demokratisk utveckling.
Databasen innehåller 450 indikatorer på demokrati och presenterar ett 50-tal index på allt från yttrandefrihet och val, till juridiska systems oberoende och mediers och civilsamhällets frihet.
Enligt studien uppvisade 22 länder 2017 tendenser på att demokratin håller på att försämras. Vid en jämförelse innebär det att vi just nu upplever den tredje, stora perioden av autokratisering i modern tid.
Staffan I. Lindberg, föreståndare för V-Dem-institutet, sil@v-dem.net
I dag uppskattas antalet inlägg med hashtagen #selfie till över 349 miljoner på Instagram, vilket bara är ett av många sociala medier. Varje person kommer i genomsnitt att ta 25 000 selfies under sin livstid, enligt en uppskattning av företaget Samsung 2017. Samtidigt finns det många rapporter om hur människor upptagna med att ta selfies orsakar allvarliga skador på sig själva eller människor i sin omgivning.
Trots att selfies inom loppet av några år har uppstått som ett stort globalt kulturfenomen är forskningen begränsad. De studier som finns fokuserar ofta på psykologiska motiv bakom fenomenet, snarare än att sätta selfien i ett socialt sammanhang.
Två forskare vid Göteborgs universitet, Alexandra Weilenmann och Thomas Hillman, har därför undersökt vilken betydelse selfien har i kommunikation mellan människor.
Förstärker gemensamma känslor
– Vi såg att selfies fungerar som ett lekfullt utbyte av visuell information, samtidigt som det är ett sätt att uttrycka sig och kommunicera med andra. Foton som snabbt delas genom sociala medier, exempelvis Snapchat, frammanar en känsla av att vara tillsammans och förstärker gemensamma känslor och upplevelser över tid och rum. Man kan sitta på vitt skilda platser och ändå skapa en känsla av närhet genom att utbyta selfies, säger Alexandra Weilenmann, professor och en av författarna bakom studien.
För att förstå selfies på djupet var forskarna intresserade av att fånga naturligt förekommande selfie-fotograferande, och inte konstruera särskilda situationer eller bjuda in deltagare till arrangerade studier. I stället har de observerat användare av mobiltelefoner och kameror på olika platser främst i Sverige men även runt om i världen.
Selfien inte en isolerad händelse
– Vi följde och betraktade människor på platser som lämpar sig väl för fotografering och selfies, bland annat caféer, djurparker och andra turistattraktioner, säger Alexandra Weilenmann.
Forskarna menar att tidigare forskning har lyft selfien ur sitt sammanhang och reducerat företeelsen till ett online-fenomen. Selfies har setts som en enskild produkt, ofta förknippad med ungdomar, snarare än en aktivitet som är en del av ett större fotografiskt sammanhang för människor i alla åldrar.
– Vi såg att besökarna nyttjade olika sorters redskap, både digitalkameror, smartphones och selfiepinnar när de hamnade i bildmässiga situationer framför sevärdheter och utkiksplatser. Användarna tog därefter vanliga selfies och gruppfoton med mobilen, sedan kunde de byta redskap och ta andra sorters foton i olika konstellationer med varandra och saker i miljön. Selfie-fotograferande är med andra ord inbäddat tillsammans med andra fotografiska aktiviteter och den slutliga bilden som hamnar på sociala medier ska inte betraktas som en isolerad händelse, säger Alexandra Weilenmann.
Det huvudsakliga målet med screening för livmoderhalscancer är att upptäcka och behandla cellförändringar som annars riskerar att leda till cancer. I Sverige har screening för livmoderhalscancer pågått sedan 1960-talet.
Tidigare studier har visat att screening minskar risken för de vanligaste typerna av livmoderhalscancer, men kunskapen om kopplingen mellan screening och risken för mer ovanliga typer av cancerformen har varit begränsad. Detta samband har nu undersökts av forskare vid Karolinska Institutet.
Samtliga fall av livmoderhalscancer
Studien utgick från alla svenska fall av invasiv livmoderhalscancer under perioden 2002-2011, identifierade med hjälp av Cancerregistret. Av dessa drygt 4 200 fall identifierades 338 som inte tillhörde de vanligaste typerna av livmoderhalscancer (skivepitelcancer och adenocarcinom).
För varje fall valdes slumpvis 30 åldersmatchade kontroller från den svenska kvinnliga befolkningen. Därefter beräknades risken för så kallad adenoskvamös livmoderhalscancer och andra ovanliga typer av livmoderhalscancer, i relation till de som deltog i screeningen.
Resultaten visar att kvinnor som hade lämnat cellprov de två senaste gångerna de hade kallats till screening, hade mer än 75 procent minskad risk för adenoskvamös livmoderhalscancer och 65 procent minskad risk för andra ovanliga typer av livmoderhalscancer, jämfört med kvinnor som inte hade lämnat cellprov.
HPV-vaccination förebygger
– Det här visar att ovanliga typer av livmoderhalscancer effektivt kan förebyggas genom screening, säger Pär Sparén, professor vid institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska Institutet och studiens huvudförfattare.
Riskminskningen var större för kvinnor som hade lämnat två cellprov jämfört med kvinnor som bara hade lämnat ett prov de senaste två screeningperioderna.
Humant papillomvirus, HPV, av högrisktyp är den främsta orsaken till livmoderhalscancer. I studien identifierades högriskvirus i 70 procent av de ovanliga tumörerna där en sådan typbestämning kunde göras. Vanligaste typen var HPV 18, följt av HPV 16.
Enligt forskarna tyder detta på att de flesta fall av ovanlig livmoderhalscancer kan förebyggas genom HPV-vaccination.
Ingen skillnad i screeningeffekt
Studien såg ingen skillnad i effekt av screening för kvinnor med eller utan högrisk-HPV i tumören.
Forskarna konstaterar att det behövs fortsatta studier av förekomsten av dessa ovanliga cancerformer när screeningen av livmoderhalscancer nu ska göras genom HPV-test i stället för primär cytologisk analys av cellprover.
Pär Sparén, professor, Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik, Karolinska Institutet, par.sparen@ki.se
2015 hade hälften av alla aktiva busskontrakt, förutom en produktionsinriktad del, även en del med betalning per påstigande passagerare, ett så kallat passagerarincitament. En sådan stimulansåtgärd har under de senaste åren blivit allt mer populär i svensk kollektivtrafik – med det uttalade syftet att uppmuntra operatören att införa åtgärder som ökar kollektivresandet.
Få stora utvärderingar har skett hittills. Därför har forskare från VTI och K2, Kollektivcentrum, nu undersökt saken närmare genom att använda sig av de rikhaltiga data som finns att tillgå för passagerartrafiken i Skåne.
Stimulansåtgärderna ökar inte kollektivresandet
Deras rapport ”The impact on bus ridership of passenger incentive contracts in Swedish public transport”, visar att de senaste årens ökning av resande i Skåne beror på andra orsaker. Troligtvis innebär det även att många avtal med liknande stimulansåtgärder i övriga Sverige inte heller ökar kollektivresandet, enligt rapportens nationalekonomiska analys.
– Studien har fått ett högkvalitativt och omfattande datamaterial från Skånetrafiken från samtliga busslinjer. Det finns inget forskningsmaterial för avtal i kollektivtrafik hittills som kommer i närheten av detta, säger Roger Pyddoke, projektledare vid VTI och en av författarna till rapporten.
Stimulansåtgärden har inte lett till något ökat resande. Det är slutsatsen i den här rapporten liksom i tidigare forskning om busstrafik under de senaste 20 åren. Det går att fundera så här i efterhand, om det var rimligt att tro att det skulle ske, menar han.
Inte tillräcklig drivkraft
Rekommendationen var att 25 procent av den totala ersättningen för påstigande ska komma från stimulansåtgärden, men den drivkraften är inte nog, vilket även tidigare studier har antytt. För att fler ska åka kollektivt krävs bättre linjenät och turtäthet vilket också kostar mer.
– I ett parallellt projekt indikerar modellsimuleringar att det krävs betydligt större ersättning än så för att den ska ha avsedd effekt, säger Roger Pyddoke.
Istället kan myndigheterna överväga andra metoder som att införa prioriterade busskörfält och olika sätt att hämma biltrafiken. Ju större staden blir, desto fler väljer att åka kollektivt. När det redan finns många bilar blir det svårare hitta parkeringsplats, och det tar längre tid ta sig fram. Många vill helst slippa betala för parkering och stå i bilköer.
Forskare vid Mälardalens högskola (MDH) har tillsammans med NASA, SMHI och University of Maryland tagit fram en modell för hur man ska hantera torka inom jordbruk utifrån ett vatten-, mat- och energiperspektiv.
Trots Sveriges geografiska läge och överflöd av vattenresurser kan landet drabbas av torka. I augusti 2017 minskade Sveriges grundvattennivå kraftigt jämfört med ett normalt år, särskilt i de centrala och södra delarna av landet.
Under sommaren 2018 upplevde Sverige en ännu mer allvarlig torka som drabbade jordbrukssektorn, vattenförsörjningen och energisektorn hårt. På liknande sätt spår forskarna att kommande klimatförändringar kommer att ge ökade temperaturer och minskad nederbörd under odlingssäsongen.
Prognoser med hjälp av artificiell intelligens
Forskningen visar att mängden grödor inom jordbruket kan minska med upp till 50 procent under ett torrt år, vilket får stora konsekvenser för livsmedelsproduktionen i Sverige. För att minska risken för torka inom jordbruket behövs stora mängder vatten och energi; upp till 3500 m3/ha och 700 kWh/ha energi. Det motsvarar ungefär av halv simbassäng av olympiska mått och 400 mils körning med en elbil, per hektar odlad mark.
– Modellen vi tagit fram kan användas för att utvidga befintliga tjänster för övervakning av torka till mer omfattande tjänster nära realtid som tar hänsyn till aspekter som påverkar både mat, vatten och energi i stor skala, säger Pietro Campana, doktor i energiteknik vid MDH.
Både korta och långsiktiga prognoser kan tas fram med hjälp av algoritmer baserade på artificiell intelligens, som tränats på väderdata från SMHI. Prognoserna kan sedan användas för att i rätt tidpunkt och med rätt mängd bevattna områden som utsätts för torka, på ett sätt som minskar trycket på vatten- och energiåtgången. Det innebär att man under perioder av torka kan minska risken för negativ påverkan på livsmedelsproduktionen samtidigt som man på ett mer effektivt sätt använder jordens resurser.
Normalt sväljer vi 500-2 000 gånger per dag, ofta utan att ens tänka på det. För en person med sväljsvårigheter kan äta och dricka dock vara ett stort problem. En känsla av att föda fastnar i halsen eller hamnar i vrångstrupen, att hosta vid måltid eller ha svårt att hantera föda i munnen, kan vara tecken på sväljsvårigheter, dysfagi.
– Inom vård och boende för äldre är det viktigt att man uppmärksammar sväljsvårigheter och dålig munhälsa. Dessa problem utgör både en hälsorisk och ger en kraftig försämring av livskvaliteten. Lyckligtvis går det ofta att behandla, säger Patricia Hägglund, doktorand vid Umeå universitet.
Två av tre har svårt att svälja
I sin avhandling visar Patricia Hägglund att sväljsvårigheter förekom bland nästan två av tre, 64 procent, av 391 undersökta äldre i korttidsboenden. Sväljsvårigheter kan leda till allvarliga hälsoproblem och är en riskfaktor för tidig död på olika sätt.
Personer med sväljsvårigheter riskerar att få i sig för lite föda och därmed drabbas av undernäring. Mat som sväljs fel kan också hamna i lungorna och där orsaka lunginflammation. Den risken ökar ytterligare i kombination med dålig munhälsa, då fler bakterier från munhålan följer med mat, dryck och saliv ned i lungorna. Dessutom är det ett stort socialt handikapp att inte kunna delta i måltider av rädsla för att inte kunna svälja eller drabbas av pinsamma hostattacker när maten hamnar fel.
Träna svalget med en munskärm
I sin avhandling visar Patricia Hägglund att det för många går att påverka sväljfunktionen genom att träna muskulaturen i munnen och svalget. I en behandlingsstudie fick äldre i korttidsboende i fem regioner i Sverige, bland dem Umeå och Skellefteå i Västerbotten, träna sväljfunktionen med en så kallad munskärm. Resultatet var att de som använde munskärm fick en markant förbättrad sväljfunktion jämfört med en kontrollgrupp som fick normal vård.
Träningen innebär att man några gånger per dag sätter en munskärm innanför läpparna som man sedan under några sekunder drar framåt samtidigt som man håller emot med läpparna och aktiverar muskulaturen i munhåla och svalg.
– Resultaten med munskärmsträning är mycket lovande som behandlingsmetod för sväljsvårigheter. Vi kommer att göra ytterligare studier för att bekräfta våra resultat, säger Patricia Hägglund.
I avhandlingen rekommenderas att bedömning av sväljsvårigheter ska ingå i vårdprogram inom äldrevården, vilket det inte gör idag. Detta för att hitta personer som behöver hjälp med behandling.
Fotnot:
Studierna i avhandlingen är en del av det multidisciplinära, multicenter projektet SOFIA, Swallowing function, Oral health, and Food Intake in old Age.
Patricia Hägglund, Institutionen för odontologi/oral diagnostisk radiologi, Umeå universitet, patricia.hagglund@umu.se
Alla träd är beroende av samarbete med mykorrhizasvampar för att kunna ta upp vatten och näringsämnen, och Sveriges barrskogar är inget undantag. Därför är våra skogsmarkers mykorrhizasvampars välbefinnande en förutsättning för dessa markers framtida produktivitet. Men svamparna är i lika hög grad beroende av träden, och har kraftigt påverkats av det industriella skogsbrukets jämnåriga, monokulturella bestånd.
Kalhuggning räknas som den huvudsakliga orsaken att skogliga arter rödlistas, och mykorrhizasvampar hör till de hårdast drabbade. Av naturvårdsskäl sparas därför ofta en andel av träden vid avverkning, i Sverige vanligen 5-10 procent. Det har dock saknats forskning på i vilken mån avverkningens effekt på svampsamhället varierar med andelen sparade träd.
Ovanligare arter elimineras
I en studie från institutionerna för skoglig mykologi och växtpatologi samt mark och miljö vid SLU konstateras det att de lokalt vanligaste mykorrhizaarterna finns kvar i marken även när få träd sparas, men som en mindre andel av det totala svampsamhället. Av de mindre vanliga mykorrhizaarterna däremot utrotades fler lokalt desto färre träd som fick stå kvar efter avverkningen. Professor Anders Dahlberg har varit projektledare.
– Vi gjorde experiment i en tallskog norr om polcirkeln, där vi jämförde svampsamhället i marken i bestånd där 0, 30, 60 eller 100 procent av träden tagits bort, säger Anders. Detta gjordes under tre års tid.
Resultaten visar att om åtminstone 30 procent av träden sparades, fanns efter tre år mykorrhizasvamp i mer än 80 procent av alla jordprover som togs. Men om inga träd sparades, sjönk frekvensen till omkring 50 procent. Mängden mykorrhizasvampar minskade då med 95 procent, och deras artrikedom sjönk med 75 procent. De överlevande fanns förmodligen på små tallplantor. Dessutom medförde hårdare avverkning en ökad risk för att lokalt ovanliga arter försvinner helt och hållet.
Påverkan redan vid mindre ingrepp
Miljöorganisationen FSC (Forest Stewardship Council) i Sverige rekommenderar att 5 procent av träden sparas vid avverkning. Anders Dahlberg har extrapolerat sina resultat för att skatta effekten av en sådan praxis.
– Om vi sparar 5 procent av träden kommer vi förlora ungefär 75 procent av alla mykorrhizaarter i det lokala beståndet. Men även måttliga ingrepp, som 60 procent sparade träd, innebär en förlust av 30 procent av mykorrhizaarterna. Dessa förluster är svåra att ersätta. Det har beräknats att det tar i genomsnitt 90 år efter en avverkning innan mykorrhizasamhället är lika mångfaldigt som det var innan, men vissa arter förefaller ha svårt att återetablera sig över huvud taget.
De vanligast förekommande mykorrhizaarterna minskar i relativ förekomst men utrotas inte, enligt studien. Men även många av de mindre vanliga arterna som försvinner kan vara ekologiskt viktiga, och de kanske inte återetableras igen, säger Anders Dahlberg.
Skyddsåtgärder behövs i känslig skog
Studien visar sammantaget att träd som sparas vid avverkning har ett stort värde för mångfalden av mykorrhizaarter; de ger fler både fler och relativt mer förekommande svamparter i marken. Ovanliga svamparter kan dock försvinna helt från en plats och kan sedan vara omöjliga att återetablera.
– Detta visar att det är viktigt att skydda ovanligare mykorrhizaarter i ekologiskt känsliga eller viktiga skogar. Att mer frekvent spara träd vid avverkning kan vara en gångbar metod, avslutar Anders.
Hur farlig får en lekplats vara? Frågan kan tyckas rimlig, ingen vill ju att barn skadar sig. Men den som ska bygga en lekplats har också en annan fråga att ta ställning till: Hur tråkig får en lekplats vara?
”Bättre en bruten arm än en stukad vilja.” Så ska någon på myndigheten Barnmiljörådet ha uttryckt sig på 1980-talet.[1] Sedan dess har kraven på lekplatsers säkerhet skärpts väsentligt och de myndigheter som är inblandade i någon del av de regelverk som styr lekplatser utformning skulle snarare säga något i stil med: ”Bättre ett mjukt fallunderlag än ett skrapsår.”
Barnen vill ha utmaningar
Märit Jansson, docent i landskapsplanering vid SLU, har forskat om lekplatser sedan 2004. Hon har bland annat intervjuat barn och frågat hur de vill att en bra lekplats ska vara.
– De pratar om utmaningar, att kunna röra sig snabbt och klättra högt, och om att hitta platser att krypa in i och göra kojor, säger Märit Jansson. De pratar också om att kunna manipulera miljön och göra den till sin. Det finns mycket stöd i forskningen för vikten av att ha lösa delar som man kan göra något med.
Men de lagar och andra skrifter som styr över lekplatsers utformning har inte skrivits av barn.
– I lagstiftningen finns endast vaga krav på att skapa bra utemiljöer för barn, däremot hänvisar lagen till säkerhetskrav, säger Märit Jansson.
Myndigheten Barnmiljörådet försvann 1993.[2] Samtidigt pågick ett arbete inom EU att ta fram en gemensam standard för lekplatser, och 1999 publicerades den samling rekommendationer som skulle komma att tolkas på ett sätt som enligt många har utarmat de svenska lekplatserna.
– Säkerhetsstandarden är i sig inte dålig, problemet är att den skapar så mycket rädsla att man fastnar i att köpa in prefabricerade lekredskap och att den tolkas som att man måste såga bort grenar från klätterträd, säger Märit Jansson.
Tänka utanför lekplatsen
En väg bort från alla säkerhetsregler är att överge själva lekplatskonceptet och istället skapa intressanta platser för alla, där det också går att leka.
– Vi kanske måste tänka utanför den vanliga lekplatsen, säger Märit Jansson.
Lennart Pranter, bygg- och projektledare på S:t Hansgården i Lund, har byggt lekplatser i 20 år, ofta tillsammans med barn. Med hammare och såg i högsta hugg har barnen fått bygga allt från kojor till tvåvåningshus. Lennart Pranter har använt EU-standarden som vägledning sedan den kom i slutet på 1990-talet. Med betoning på vägledning.
– Det är först på senare år som den har börjat användas som en sorts lag, men det är egentligen bara en samling standarder som branschen har tagit fram, säger Lennart Pranter.
För stort fokus på säkerhet
Enligt Lennart Pranter har de som har inflytande över lekplatserna – bostadsbolaget, skolledning och föräldrar – för stort fokus på säkerhet.
– De här vuxna som ställer höga krav på säkerhet ställer till det rätt mycket. Det behövs någon på myndighetsnivå som säger stopp och belägg, vi behöver miljöer där barn får testa sina färdigheter och vi får acceptera att man skadar sig. Tar man sig tid och pratar med barnen om att kroppen kan läka sig själv så får de snarare ökat självförtroende.
Enligt Lennart Pranter är olyckor sällsynta. Någon sätter spaden i tån och får en reva, någon annan river sig på en spik. När de byggde huset fick en flicka en planka på axeln.
Lennart Pranter hjälper även andra kommuner som vill bygga utmanande platser för friluftsliv.
– Det är linbanor och balansgrejer och klättergrejer som barnen tycker är jätteroligt.
Fast han undviker helst att använda ordet lekplats.
– För att folk inte ska komma in i ett tänk att de lyder under samma regler som lekplatser, utan att det är ute i naturen där det finns stockar och stenar som man kan använda.
Erbjuda stimulerande utveckling
Ett sätt att göra en mer balanserad risk- och nyttobedömning är att med forskningen som grund argumentera för att barn behöver utmaningar. På Naturskolan i Lund finns ett utvecklingsteam som gör just det. Anders Wånge Kjellsson är chef på Naturskolan. Han berättar om en fråga som föräldrar ofta ställer till personalen på en skola eller förskola: ”Kan ni garantera säkerheten för mitt barn här?”
– Då krävs kunskap för att kunna säga att det kan vi inte, men vi kan erbjuda ditt barn en stimulerande utveckling. Säkerhet kan aldrig garanteras, men vi kan lägga stort fokus på de verkliga farorna i stället för en urskillningslös riskminimering, säger Anders Wånge Kjellsson.
Anders Wånge Kjellsson har arbetat med skol- och förskolegårdar i 20 år och menar att en överdriven rädsla för olyckor dök upp för cirka tio år sedan. Hos fastighetsägarna resulterar rädslan i en ovilja att godkänna något som de själva inte har byggt. Något som kan hindra skolpersonal som vill låta barnen vara med och bygga. Då kan Naturskolan agera ett slags medlare.
– Vi hade en skola som ville bygga lekredskap som var lite högre än svensk standard, något som fastighetsägaren inte ville tillåta. Efter en konstruktiv dialog la man lite extra stötdämpande material på marken.
Anders Wånge Kjellsson är ofta ute och pratar med föräldrar om risktagande. Han säger att när de har fått information om vad utmaningar betyder för barns utveckling blir reaktionen positiv.
– De säger att de inte har tänkt så och inser att rädslan inte är befogad samt att risktagandet har ett värde i sig. Eftersom världen är full av risker behöver barn lära sig att känna igen och hantera dem. Då kan de också utveckla sin egen förmåga att bedöma risker och på så sätt skydda sig själva.
Regler för lekplatser
Plan- och bygglagen Innehåller krav på friytor för lek- och utevistelse samt krav på att lekplatser och fasta anordningar på lekplatser ska underhållas så att risken för olycksfall begränsas.
Boverkets föreskrifter I Boverkets byggregler, BBR, finns regler om skydd mot olyckor vid fasta lekredskap på tomter. BBR gäller vid nybyggnad eller nyanläggning och vid ändring av lekplatser. I avsnitt 8:93 anges att fasta lekredskap ska anordnas så att risken för personskador begränsas. Underlaget till gungor, klätterställningar och liknande redskap ska vara stötdämpande och i övrigt så utformat att risken för personskador vid en olycka begränsas.
Produktsäkerhetslagen Produktsäkerhetslagen (PSL) kräver att varor och tjänster som tillhandahålls ska vara säkra och gäller även för varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet som t.ex. lekredskap på lekplatser. Lagen innefattar även alla befintliga lekredskap som tillhandahålls konsumenter, oavsett redskapens ålder. Konsumentverket är tillsynsmyndighet över PSL och utför kontroller av att produkter som tillhandahålls konsumenter också uppfyller gällande säkerhetskrav.
Europastandarder (EN) Krav på säkerhet och stötdämpande underlag för lekredskap finns i europastandarderna för lekredskap och stötdämpande underlag SS-EN 1176 och SS-EN 1177. De innehåller minimikrav för säkerhet och används vid bedömning av om en produkt är säker enligt kraven i PBL och PSL.
[2] SOU 2003:19 Barns rätt till säkra och utvecklande miljöer-framtida huvudman, sid 49.
Under slutet av 90-talet började allt fler unga skada sig själva. Nu blir det inte längre fler, men fenomenet tycks tyvärr finnas här för att stanna.
Varför väljer någon att göra sig själv illa? Enligt Jonas Bjärehed, psykolog, lektor i psykologi och en av bokförfattarna, är det ett sätt att reglera svåruthärdliga känslor. Det kan handla om ångest, nedstämdhet, tomhetskänslor, skam eller självhat.
De som behöver professionell behandling för att få bukt med beteendet uppvisar ofta förhöjd sårbarhet i kombination med en bristande social och kommunikativ förmåga. Att skära sig blir då ett sätt att kommunicera med omgivningen – som då äntligen tycks lyssna.
Många i omgivningen är villrådiga
– Det finns de som gör det några gånger och de som gör de ofta och för vilka detta blir ett verkligt problem. Det är den senare gruppen vi framför allt möter i vården, säger Jonas Bjärehed som skrev en avhandling om självskadebeteende 2005 och sedan växelvis fortsatt att verka som forskare och att som psykolog behandla patienter.
Som närstående och vårdpersonal kan man bli villrådig. Hur ska jag reagera? Den drabbade behöver någon som signalerar trygghet och lugn.
– Men det är lättare sagt än gjort, eftersom självskadebeteende triggar starka känslor hos omgivningen, som kanske inte alls beter sig lugnt och sansat.
En vanlig ”felreaktion”, enligt Jonas Bjärehed, är att bli överengagerad. Den drabbade betraktas, medvetet eller omedvetet, då som alltför ömtålig för att klara sig själv. Som exempelvis förälder vill man i all välmening vaddera personen från allt jobbigt. Men i realiteten förminskas personen.
– Konsekvensen blir att hen istället blir ännu mer ömtålig. Personer med självskadebeteende måste istället lära sig att hantera sitt beteende på egen hand, säger han.
Beröringsskräck, med följden att man backar, är en annan vanlig reaktion. En tredje variant är att bli dömande och kritisk och att i frustration och vanmakt utbrista ”Skärp dig!”.
Tålamodsprövande för vårdpersonalen
För vårdpersonal kan det vara otroligt tålamodskrävande att behandla patienter med självskadebeteende. Läkandet kan ta tid, men det går. Många blir friska. Det finns flera olika typer av behandlingskoncept anpassade efter patientens sjukdomsbild, allvarlighetsgrad och om behandlingen lämpligen görs i grupp eller individuellt.
– I behandlingssammanhang pratar vi om att det är en sorts dialektisk process, att det pendlar mellan att uppnå förändring och acceptera. Det gäller att gunga mellan dessa lägen.
Förhoppningen är att den nya boken ska underlätta för alla som möter personer med självskadebeteende, oavsett om det är privat eller på jobbet.
– Problemen finns på varenda vårdcentral och psykiatriska mottagning, men kunskapen är ännu ofta begränsad till vissa specialistfunktioner och koncentrerad till de större orterna. Här hoppas vi kunna bidra.
Bok:
”Självskadebeteende: Upptäcka, förstå och behandla” av Jonas Bjärehed och Johan Bjureberg
