Vatten som förorenats av kvicksilver och andra giftiga tungmetaller orsakar stora miljö- och hälsoproblem i världen.
– Idag finns det inte någon etablerad teknik som klarar av att rena stora mängder vatten från låga, men ändå mycket skadliga, koncentrationer av kvicksilver. Även industrin behöver bättre metoder för att ytterligare kunna minska mängden kvicksilver som släpps ut i naturen. Men det går att rena vatten så att det med god marginal klarar etablerade gränsvärden för säkert dricksvatten, säger Björn Wickman.
Bildar en legering med annan metall
Under de senaste två åren har han och Cristian Tunsu studerat en elektrokemisk process som gör att vatten kan renas från kvicksilver. Metoden bygger på att tungmetalljonerna försvinner från vattnet genom att dessa istället bildar en legering med en annan metall. Den nya tekniken har testats noga och resultaten från omfattande laboratorietester har nu publicerats.
– Resultaten har verkligen överträffat förväntningarna som vi hade när vi började testa tekniken, säger Björn Wickman.
Tungmetaller i vatten och vattendrag utgör ett enormt miljöproblem som påverkar hälsan för miljontals människor i världen. Ett stort problem är att kvicksilver sprids mycket lätt i naturen och dessutom ansamlas i näringskedjan. Idag finns det strikta regleringar när det gäller hanteringen av giftiga tungmetaller för att hindra deras spridning i naturen. Det finns ändå mängder av platser som redan blivit förorenade eller som påverkas av nedfallet av luftburet kvicksilver som kan komma från andra länder. Det finns områden i vår natur där mängden tungmetaller når giftiga koncentrationer. Fisken i majoriteten av de svenska sjöarna innehåller mer kvicksilver än gränsvärdet. Enligt WHO är kvicksilver ett av de skadligaste ämnena för människors hälsa. Bland annat påverkar det vårt nervsystem och hjärnans utveckling. Kvicksilver är speciellt farligt för barn och kan överföras från mor till foster under graviditeten.
Den nya uppfinningen kan beskrivas som en metallplatta – en elektrod – som binder specifika tungmetaller till sig. Elektroden består av ädelmetallen platina och med elektrokemins hjälp tar den upp det giftiga kvicksilvret så att en blandning av metallerna bildas. På så sätt renas alltså vattnet. Legeringen av de två metallerna är dessutom väldigt stark. Därför kan inte den giftiga tungmetallen lösa sig i vattnet på nytt.
– Legeringar av det här slaget har gjorts förut, men i helt andra syften. Det är första gången som tekniken med elektrokemisk legering används för att rena tungmetaller från vatten, säger Cristian Tunsu, forskare på institutionen för kemi och kemiteknik på Chalmers.
En atom binder fyra kvicksilveratomer
En fördel med den nya reningstekniken är att elektroden har mycket stor kapacitet. Varje platina-atom kan nämligen binda fyra kvicksilveratomer till sig. Dessutom fäster det giftiga ämnet inte bara på ytan, utan tränger även in i materialet och bildar tjocka lager. Det gör att elektroden kan användas under en längre tid. När metallen inte kan ta upp mer av det giftiga ämnet kan den på ett kontrollerat sätt tömmas. Det innebär att man både kan återanvända elektroden och att det giftiga ämnet kan tas om hand på ett säkert sätt. Dessutom är processen mycket energisnål.
– En annan sak som sticker ut med vår teknik är att den är väldigt selektiv. Trots att det finns många olika typer av ämnen i en vattenlösning är det bara kvicksilvret som fångas upp. Därför slösar vi inte kapacitet på att ta bort ofarliga ämnen ur vattnet, säger Björn Wickman.
Den nya vattenreningsmetoden är patentsökt.
– Just nu arbetar vi för att få fram en prototyp som ska testas utanför laboratoriet under verkliga förhållanden, säger Björn Wickman.
Så kan den nya metoden användas
Tekniken kan användas för att minska mängden avfall och öka reningsgraden av avfalls- och processvatten i kemisk industri, gruvindustri och metallproduktion. Den kan bidra till miljösanering av platser med förorenad mark och rena vattendrag och sjöar. Den kan även användas för rening av dricksvatten i hårt drabbade områden, eftersom den tack vare sin låga energiförbrukning kan drivas helt av solceller och därför kan utvecklas till en mobil och återanvändningsbar vattenreningsenhet.
Björn Wickman, forskare på institutionen för fysik, Chalmers, bjorn.wickman@chalmers.se
Cristian Tunsu, forskare på institutionen för kemi och kemiteknik, Chalmers, tunsu@chalmers.se
Det gjorde ont att ha sex första gången – och det har gjort ont sedan dess. Trots att Emma inte förstod hur hon skulle kunna prata bort sin smärta bestämde hon sig för att ge behandlingsstudien vid Örebro universitet en chans. Det blev en aha-upplevelse.
– Det var första gången jag fattade hur ont jag egentligen hade. Jag hade låtsats som ingenting. Jag var van att köra på helt enkelt, säger Emma.
Haft ont sedan första gången
Hon är 29 år och har haft problem i över tio år – sedan första samlaget.
– Många har ont första gången men för mig försvann det aldrig. Jag har varit säker på att det är något fysiskt fel på mig och att det inte går att lösa.
Emma, som egentligen heter något annat, är inte ensam. En av fem kvinnor får ont när de har sex. Underlivssmärta har ingen medicinsk förklaring och många har inte fått en diagnos. Smärtan är vanligast under samlag men kan även komma när kvinnor sätter in en tampong, har på sig tajta byxor eller cyklar.
Träffar tillsammans med partnern
Kvinnorna deltar i studien tillsammans med sin partner och paren får övningar och uppgifter som de ska göra tillsammans mellan träffarna med psykologerna.
– Vi arbetar med kognitiv beteendeterapi och målet är att förändra beteenden, tankar och känslor kring smärtan för att på sikt minska smärtan och öka funktionen. Vi börjar med att prata om problemet och skapa en förståelse, säger Linnéa Engman, doktorand i psykologi vid Örebro universitet som håller i studien om underlivssmärta tillsammans med Örebroforskaren Ida Flink.
Paren får diskutera sex och sexualitet på ett intimt och detaljerat sätt, som de flesta inte har gjort förut. De får prata om beteenden de har skapat för att hantera smärtan och vad de har för funktion.
– Jag tyckte att jag hade varit öppen med min sambo men insåg att det inte stämde. Peter har vetat att det gör ont men inte hur ont och hur ofta, säger Emma.
Inte ha sex när det gör ont
Nästa steg är att förändra beteendet. Det är här ett smärtförbud kommer in – att inte ha sex när det gör ont utan istället bredda sitt sexuella beteende.
– Vi har kunnat ha sex. Ibland går det bra och ibland gör det jätteont. I och med smärtförbudet så stannar vi alltid upp om jag får ont och hittar andra vägar.
– Smärtförbudet handlar om att bryta den onda cirkeln. Flera av kvinnorna vill inte göra sin partner besviken och fortsätter trots att det gör ont. Vi vill ta bort fokus från samlaget och uppmuntrar paren att börja ha sex på andra sätt. Dels för att sex inte ska vara förknippat med smärta och dels för att slemhinnan i underlivet blir irriterad om man fortsätter när den istället behöver vila, säger Linnéa Engman.
Att sluta ha sex när det gör ont är en del. Men behandlingen handlar också om att deltagarna ska utsätta sig för situationer de tycker är obehagliga.
– Smärtan gör att många par har slutat vara intima för att undvika förväntningar om sex. Vi vill att de börjar göra det de vill göra men har slutat med – kramas, duscha tillsammans eller sitta nära i tv-soffan, säger Linnéa.
– Vi har faktiskt alltid varit bra på det. Och det har varit bra för vår relation. Däremot har jag insett att kraven jag har ställt på mig själv att tillfredsställa Peter bara har funnits i mitt huvud, säger Emma.
Kände skam och dåligt samvete
Rädslan för att göra Peter besviken men också skam och dåligt samvete har gjort att Emma har bitit ihop. Nu inser hon att hennes idé om vad Peter vill ha inte stämmer och att han dessutom har tolkat hennes signaler på ett sätt som fått honom att undra om det är fel på honom.
– Han vill ju givetvis inte att det ska göra ont på mig. Jag känner mig tryggare nu och det gör att vi kan vända spiralen uppåt, säger Emma.
Det är inte bara med sin sambo som Emma har blivit tryggare och därmed öppnare. Hon har börjat prata med vänner i högre utsträckning och har upptäckt att det fanns fler i hennes bekantskapskrets med underlivssmärta.
– Jag visste att jag inte var ensam om problemet men inte att det var så många och att det är ett så utbrett problem. Och att det fanns flera kvinnor i min närhet. Det gör mig förvånad, chockad och lite ledsen faktiskt, säger Emma.
Har kommit en bit på vägen
Emma har en träff kvar och lämnar snart behandlingsstudien. Hon känner sig hoppfull.
– Jag har inte blivit av med min smärta och är inte vid mitt mål men jag har kommit en bra bit på vägen. Jag hade låga förhoppningar när jag gick in i behandlingen. Nu är jag positiv.
Hon rekommenderar andra kvinnor med underlivssmärta att prova. Behandlingsstudien har gett henne verktyg och hjälpmedel och människor att prata med.
– Vi har blivit goa med varandra, stöttat varandra – och vi har redan bokat in att vi ska ses efter studiens slut.
– Det kommer vara tufft men se det som en livslång investering i dig själv. Det är så jag känner.
Forskarnas mål är att först undersöka om behandlingen med kognitiv beteendeterapi är effektiv. Om den är det vill de att den ska bli tillgänglig för alla och att det tas fram riktlinjer.
– Många kvinnor som vi har träffat har sökt vård från olika instanser och inte blivit bemötta särskilt väl. De känner sig ensamma. De behandlingar de får idag beror på var i landet de bor och vem de råkar träffa i vårdsystemet, säger Linnéa Engman.
Om studien
Studien är ett samarbete mellan Örebro universitet och en forskargrupp i Nederländerna. Behandlingsstudien bygger på tidigare enkätstudie, fokusgrupper där kvinnor intervjuats och ett behandlingsprotokoll framtaget i Nederländerna som visat sig ha effekt men som inte testats på ett lika rigoröst sätt tidigare.
Kvinnorna träffas i en grupp med 6-8 deltagare för att de ska få andra personer att spegla sig i och känna att de inte är ensamma. Dessutom kan de hjälpa varandra – berätta om strategier de har för att lösa problem, ge varandra stöd och motivera varandra.
Varje grupp träffar två psykologer. Vid tre tillfällen är även kvinnornas partner med. Studien innehåller 10 gruppträffar och tre parträffar och sträcker sig över sex månader. Deltagarna följs sedan upp med en gruppträff efter tre månader och en parträff efter sex månader.
– Skador vid strålbehandling kan vara smärtsamma och allvarligt försämra patientens livskvalitet. Därför är det angeläget att hitta sätt att behandla eller ännu hellre förebygga skadorna, säger Mahsa Fallah, doktorand vid Institutionen för medicinsk biokemi och biofysik vid Umeå universitet.
Den vanligaste hudpåverkan vid strålbehandling mot cancer är hudrodnad, erytem, något som drabbar nio av tio som strålbehandlas. Rodnaden kan utvecklas till hudflagning, deskvamation. Andra platser där biverkningar av strålning förekommer är magtarmkanalen och benmärgen.
Idag behandlas sår efter strålning lokalt med förband, antibiotika, kortison, eller i svåra fall med hudtransplantation.
Så påverkar proteinet inflammationen
Mahsa Fallas forskning visar vilken betydelse plasmaproteinet plasminogen har för hur inflammation utvecklas och de skador som uppstår efter strålning. Vid försök har möss som saknar plasminogen i stort sett visat sig vara resistenta mot strålinducerade skador på huden. Även i möss som hade normal nivå av plasminogen kunde man starkt minska skadorna genom att behandla med ett befintligt läkemedel som innehåller ämnet tranexamsyra, och som inhiberar aktiveringen av plasminogen.
– Sammantaget talar studierna för att det är lämpligt att förebygga strålskador i huden genom att behandla med tranexamsyra. Det är värt att forska vidare på om samma strategi också skulle kunna användas för att skydda inre organ från strålskador, säger Mahsa Fallah.
Det var när chalmersforskaren Ludvig de Knoop hade placerat en minimal guldkon i ett elektronmikroskop som det hände. Han hade ställt in maximal förstoring och dragit på ett extremt kraftigt elektriskt fält. Tanken var att han skulle studera hur guldatomerna påverkades av spänningen.
Det var inte förrän i efterhand, när han studerade filmen från mikroskopet, som han såg att de översta lagren av guldatomer smälte, i rumstemperatur.
– Jag blev verkligen överraskad av upptäckten. Det här är ett extraordinärt fenomen som ger oss nya grundläggande kunskaper om guld, säger Ludvig de Knoop som arbetar på institutionen för fysik på Chalmers.
Exalterade guldatomer
Det som hänt var att guldatomerna hade blivit exalterade. När de påverkades av det elektriska fältet lämnade de plötsligt sin ordnade struktur och släppte nästan alla kopplingar till varandra. Dessutom visade de fortsatta experimenten att det gick att växla mellan ordnad och smält struktur.
Vad är elektronmikroskopi?
Elektronmikroskopi är ett samlingsnamn för olika typer av mikroskopi där man använder elektroner i stället för elektromagnetisk strålning för att få fram bilder av mycket små objekt. Med hjälp av denna teknik kan man komma förbi det synliga ljusets upplösningsgräns, vilket gör det möjligt att studera enskilda atomer.
Att guldatomer släpper loss på det sättet är inte bara spektakulärt, utan också banbrytande vetenskapligt. Resultaten har publicerats i tidskriften Physical Review Materials och tillsammans med teoretikern Mikael Juhani Kuisma har Ludvig de Knoop och de andra kollegorna brutit ny mark inom materialvetenskapen.
Tack vare teoretiska beräkningar har forskarna kunnat förstå hur guld verkligen kan smälta i rumstemperatur. Möjligen kan ytsmältningen ses som en så kallad lågdimensionell fasövergång. I så fall ligger upptäckten inom ramen för forskningsområdet topologi, där pionjärerna David Thouless, Duncan Haldane och Michael Kosterlitz fick ta emot Nobelpriset i fysik 2016. Forskarna, med Mikael Juhani Kuisma i spetsen, tittar nu vidare på den möjligheten.
Nya koncept för kontaktlösa komponenter
Hur som helst öppnar den kontrollerbara switchningen för olika praktiska tillämpningar i framtiden.
– Eftersom vi kan styra och byta egenskaper för de yttersta atomlagren öppnas dörrar för olika typer av applikationer. Till exempel kan tekniken användas i sensorer, katalysatorer och transistorer. Den erbjuder också möjligheter för nya koncept för kontaktlösa komponenter, säger Eva Olsson, professor på institutionen för fysik på Chalmers.
För den som vill smälta guld utan elektronmikroskop är det dock fortfarande guldsmeden som gäller.
Studien:
Electric-field-controlled reversible order-disorder switching of a metal tip surface, Physical Review Materials. Ludvig de Knoop, Mikael Juhani Kuisma, Joakim Löfgren, Kristof Lodewijks, Mattias Thuvander, Paul Erhart, Alexandre Dmitriev och Eva Olsson.
Mars ser ut som en torr och kall ökenplanet, men i landskapet kan man urskilja strandkanter, raviner och bäckfåror som har formats av flytande vatten. Men var är vattnet nu? Svenska forskare är med och söker svaret, och det spelar stor roll för frågan om liv på Mars och om människor ska kunna resa dit.
På nittiotalet utvecklade forskare på Institutet på rymdfysik, IRF ett instrument som kunde mäta hur mycket av en planets atmosfär som läcker ut i rymden. 2003 fick de chansen att skicka instrumentet till Mars ombord på den europeiska sonden Mars Express.
På den tiden misstänkte forskarna att vattnet på Mars hade blåsts bort av solvinden – den strida ström av laddade partiklar som solen sprider omkring sig. Jorden var skyddad av sitt starka magnetfält, men Mars hade inget sådant. Under årmiljarderna kan därför både planetens atmosfär och vatten ha försvunnit ut i rymden, resonerade man.
Ett av många tecken på att vatten har flutit på Mars. Det här är troligen spåren efter en gigantisk störtflod som har uppstått långt efter att de stora oceanerna på Mars försvann. Det tyder på att stora mängder vatten finns under ytan och kan bryta fram under tryck. Bild: ESA/Mars Express
– Vi hade med vårt instrument både på den ryska missionen Mars 96 och den japanska sonden Nozomi, men ingen av dem lyckades ta sig till Mars på grund av tekniska haverier på vägen dit. Sedan fick vi en chans till med Mars Express, säger Stas Barabash, som idag leder IRF.
Om det med Mars Express skulle bli tredje gången gillt hoppades forskarna bidra med ledtrådar för att lösa mysteriet med det försvunna vattnet på Mars.
Isformationer strax under ytan på Mars. I stup skapade av erosion har forskarna kunnat identifiera tjocka lager av is som börjar en meter under marken och sträcker sig upp till 100 meter ner. Bild: Nasa/Mars Reconnaissance Orbiter
Mars Express tog sig in i omloppsbana runt Mars och instrumentet ASPERA-3 började skicka signaler till jorden 2005. Det fungerade. Två år senare kunde det svenska forskarteamet publicera en artikel i tidskriften Science som visade att vattnet som har format marslandskapet i vart fall inte lämnat planeten med solvinden.
– Vi kunde visa att det inte har försvunnit ut i rymden genom växelverkan med solvinden. Det var ett oerhört viktigt resultat för den fortsatta utforskningen av Mars, säger Stas Barabash.
Men var är vattnet då?
Det kan ha försvunnit ut i rymden på andra sätt än med solvinden, något som IRF vill fortsätta undersöka. Det andra alternativet är att vattnet försvunnit åt andra hållet. Ner i planetens innandöme.
Vatten som gör Mars beboeligt
Om människor ska kunna vara på Mars, krävs vattenresurser. Behovet handlar inte bara om att kunna dricka och vattna odlingar. Genom att spjälka upp vattenmolekyler med hjälp av elektricitet kan människan få syre att andas och väte att driva raketer med, att kunna utvinna bränsle på plats är nödvändigt för att kunna resa tillbaka till jorden.
Men hur ska vi få tag i marsvattnet? Att rikta in sig på den marknära isen och smälta känns som det mest naturliga. Men det kan finnas flera sätt, visar svensk forskning. Planeten Mars är inte så torr som den ser ut att vara. Det pågår ett utbyte av vatten mellan marken och atmosfären och i dessa processer omvandlas avdunstat vatten till i en flytande saltlösning i sanden, visar en studie från 2015 av Javier Martín-Torres, professor i atmosfärskunskap vid Luleå Tekniska Universitet. Han arbetar idag med att utveckla instrumentet HABIT, som kommer att resa till marsytan ombord på det europeisk-ryska projektet ExoMars, vars huvudmål är att leta efter tecken på liv. Uppskjutning är planerad till mars 2020. I förlängningen handlar HABIT om att visa hur beboeligt Mars är, bland annat genom att svara på frågan om man skulle kunna fånga in vattnet i atmosfären.
– Vi hoppas att HABIT kan presentera obestridliga bevis för att det bildas flytande vatten på Mars. Och dessutom visa att vi kan producera flytande vatten på Mars inför kommande marsresor, säger han.
De senaste åren har det också kommit allt fler tecken på att vatten finns kvar på Mars. Mycket vatten. En hel del kan finnas oåtkomligt på enorma djup, men stora mängder är bundet som is på och strax under ytan.
– Vi kan idag se att det vatten som ligger bundet i polarkalotterna, i glaciärer och i ytnära markbunden is skulle motsvara en global ocean över 30 meter djup om man smälte det, säger Andreas Johnsson på Göteborgs universitet, som kartlägger spåren efter vatten på Mars.
Marsforskaren befinner sig i en guldålder för sin vetenskap. Nya sonder har gett forskarna högupplösta bilder av hela planeten, som gör det möjligt att se strukturer på en detaljnivå ner till 30 centimeter och sedan till exempel jämföra med flygbilder på jorden. På så sätt har man kunnat upptäcka att det på många platser ligger stora mängder is – som glaciärer och infrusna sjöar under ett lager av sediment.
Mars Express. Bild: NASA/JPL/Corby Waste [Public domain], via Wikimedia CommonsUnder sommaren 2018 kunde forskare med hjälp av radarmätningar från Mars Express, som fortfarande snurrar runt planeten, visa att det finns en stor sjö med flytande vatten djupt under isen på Mars sydpol.
I en annan aktuell studie menar forskarna på att berggrunden på Mars suger åt sig betydligt mer vatten än jordens och att vattnet som inte är fryst vid ytan kan ligga bundet flera mil ner i planetens mantel.
Andreas Johnsson vid Göteborgs universitet under en forskningsexpedition till Svalbard. Där undersöker man landformationer som liknar de man ser på Mars, för att förstå mer av vattnets roll på planeten. Bild: Privat
– Mars är en spännande planet som överraskar hela tiden. Nu tittar jag till exempel på en bergskedja med väldigt speciella moränlika strukturer som man inte har förstått någonting av.
– Men det finns ett område i norra Sverige med liknande strukturer och jag jobbar med att översätta det vi vet om det här området i Norrland och se hur det passar in på Mars. Mycket tyder på att smältvatten har varit inblandat i processen.
Och det finns mycket kvar att upptäcka.
– Det hade varit helt fantastiskt att få åka till Mars och jobba på plats, om det hade inkluderat en returbiljett så att man kan berätta historien sen, säger Andreas Johnsson.
Vatten på mars – genom tiderna
Vatten är förutsättningen för liv på jorden och därför är det kanske inte så konstigt att vattenfrågan har har varit en central del i utforskningen av Mars. När forskarna i slutet av 1800-talet hade utvecklat teleskop som var så kraftfulla att delar av ytan på Mars kunde urskiljas tyckte sig många se hav och floder.
Under 1900-talet blev allt fler skeptiska till stora mängder vatten på Mars, men det var först när den amerikanska sonden Mariner 4 skickades ut och swischade förbi Mars 1965 som det blev helt uppenbart. Kameran skickade tillbaka bilder på en kraterfylld, ärrad, torr och till synes död planet.
Om de tidigare studierna av Mars hade påverkats av förhoppningarna att planeten var lik jorden, slog nu pendeln åt andra hållet. Mars, menade många i slutet av 1900-talet, var en torr och död planet. De vita områdena på planetens poler var inte vattenis utan frusen koldioxid och om vatten hade funnits tidigare hade solvinden blåst ut det i rymden för länge sedan. Vatten tycks vara en röd tråd i den röda planetens hela utveckling och det är en historia som nu snabbt får allt fler ingredienser.
IS har förlorat nästan hela sitt fysiska territorium. På internet är de dock fortsatt framgångsrika på att sprida målgruppsanpassad och effektfull propaganda som attraherar mottagare över hela världen. Det är en av slutsatserna i FOI-rapporten Digital Jihad. Propaganda from the Islamic State.
Ett utspritt internationellt terrornätverk
– IS har gått ifrån att vara en proto-stat till ett utspritt internationellt terrornätverk som framför allt kommunicerar via digitala medier. Ensamma sympatisörer och små terrorceller kommer även i fortsättningen att uppmanas till våldshandlingar, likväl som att IS medieaktivister kommer att formulera hot liknande dem vi såg mot fotbolls-VM i somras, säger forskaren och medförfattaren Katie Cohen.
IS förmåga att anpassa sig till ett ständigt föränderligt digitalt landskap kommer sannolikt att hålla organisationen vid liv, då anhängare fortsatt kan kommunicera med varandra. De stora sociala medieplattformarna arbetar effektivt med att ta bort IS propaganda. Dock har IS varit framgångsrika på att kringgå och förekomma försök som ska få bort deras propaganda från digitala kanaler.
Kvinnornas roll i propagandan
– Syftet med rapporten är att ge en introduktion till IS digitala propaganda. Allt från hur propagandan sprids, vilka symboler som används, vilka budskap som förmedlas samt vilken roll kvinnor har i propagandan, säger Lisa Kaati, forskare vid FOI, Totalförsvarets forskningsinstitut, och projektledare för regeringsuppdraget Våldbejakande extremism.
Propagandan har flera syften. Den kan bidra till radikalisering, förödmjuka fiender till IS och inspirera anhängare att begå terrorattacker – något som har skett i ett flertal europeiska länder.
Rapporten är en delredovisning av regeringsuppdraget Våldbejakande extremism. Hela regeringsuppdraget och tidigare delredovisningar finns samlade på FOI:s webbsida. Nästa avrapportering kommer under januari 2019.
Kulturspannmål är ursprungliga sorter från det tidiga jordbrukets växter som inte har genomgått formell förädling, såsom speltvete, svedjeråg, eller ölandsvete. Dessa lyfts ofta fram som mer hållbara och hälsosamma än moderna sädesslag. Förädlingen av spannmål har gett oss moderna sorter som ger hög avkastning, sjukdomsresistens och lågväxande sädesslag som är enklare att skörda. Den har också tillgodosett brödindustrins krav på bakegenskaper och brödkvalitet – textur, volym och hållbarhet. Men hälsoaspekter, smak och andra kvalitetsaspekter, såsom miljöpåverkan, mångfald och traditioner, har varit mindre centrala.
Lära av historien
Förutom några mindre studier och empirisk kunskap, är den faktiska kunskapen om kultursorternas näringsinnehåll, hälsoaspekter och lämplighet för brödbakning fortfarande begränsad. Det här vill forskarna nu råda bot på i projektet Kulturspannmålens roll för ekologisk spannmålsproduktion och konsumtion – kan vi lära av historien?
– Det finns en del kunskap om de gamla sorterna, som också odlas lite här och var i småskalig verksamhet, men kunskapen om dessa sorter och deras egenskaper är fragmentarisk och därför behöver vi göra större noggranna studier om detta, säger projektledaren Karin Gerhardt, forskare vid Centrum för biologisk mångfald, SLU, tillika bagare med ett eget bageri.
Natur och miljö
Man vet redan att äldre kultursorter av spannmål kan odlas på mer varierade jordar på grund av större genetisk variation. Många har ett högt växtsätt (något som man förädlat bort i moderna sorter) vilket gör att de utvecklar kraftigare rotsystem som klarar långa perioder av torka bättre. Det kraftiga växtsättet gör också att det inte är lika lätt för ogräs att ta sig fram, vilket gör att äldre spannmålstyper lämpar sig för ekologisk odling utan bekämpningsmedel – något som främjar den biologiska mångfalden i landskapet.
I en ekologisk testodling under tre år ska kultursorter och moderna förädlade spannmålssorter av vete och råg jämföras. Man kommer också att genomföra sensoriska tester (smak, doft, tuggmotstånd etc.), och identifiera faktorer som gör bröd av kultursorter attraktiva. Att nå ut med kunskapen som kommer ur projektet är en viktig del av arbetet.
Kultur och tradition
Forskarna kommer att arbeta tillsammans med branschens aktörer, såsom mat- och växtforskare, bönder, mjölnare och bagare, i aktiviteter som kommer att vända sig till allmänheten – såsom en blogg, workshops och matfestivaler.
– Ett av målen med den svenska livsmedelsstrategin är att öka andelen producerad och konsumerad mat från ekologisk odling, och då är kulturspannmålen definitivt en väg att gå, säger Karin Gerhardt.
Kontakt:
Karin Gerhardt, Centrum för biologisk mångfald, SLU. Tel: 076-943 05 43, karin.gerhardt@slu.se.
När ben i vårt skelett bildas sker detta i flera steg där atomer och molekyler byggs samman till större enheter, vilka i sin tur sätts samman, och så vidare. I ett tidigt skede i processen kristalliseras kalciumfosfatmolekyler, vilket betyder att de fogas samman från en oregelbunden massa till en fast och regelbunden struktur. Hur detta går till har hittills inhyst ett mysterium som det enbart funnits teorier kring.
Skapa biomaterial för att förstå naturen
I ett forskningsprojekt som tittar på en imitation av hur våra ben bildas, har forskare kunnat följa kristalliseringsprocessen på atomnivå.
– Det vackra med det här projektet är att det visar att tillämpad forskning och grundvetenskaplig forskning går hand i hand. Vårt projekt handlar egentligen om att skapa biomaterial, men en väldigt viktig del i detta är hur vi kan använda det för att förstå naturen. Vi har härmat naturen och återskapat en artificiell kopia som vi sedan använt för att studera naturen, säger Martin Andersson, biträdande professor i materialkemi på Chalmers och som lett arbetet.
Skriver ut ben med 3D-skrivare
Forskarna har utvecklat en metod att skapa artificiellt ben genom så kallad additiv tillverkning, eller 3D-printing som det ofta kallas. Materialet är uppbyggt på precis samma sätt, och har samma egenskaper som riktigt ben.
Färdigutvecklat kommer det kunna användas för att skapa kroppsliknande implantat som skulle kunna ersätta metaller och plaster som idag används. Det var när teamet lyckades härma kroppens funktion att skapa benstruktur som de insåg att de skapat möjligheten att använda den konstgjorda funktionen för att studera fenomenet närmare än vad som är möjligt i levande vävnad.
Härmar riktigt ben
Forskarnas benliknande ämne härmar riktigt ben i sättet det byggs upp. Den minsta beståndsdelen av skelettet består av grupperade strängar av proteinet kollagen. För att bygga upp skelettet skickar kroppen sfäriska partiklar, så kallade vesiklar med kalciumfosfat inuti. Dessa vesiklar utsöndrar kalciumfosfatet som ansamlas i utrymmet mellan kollagensträngarna. Här påbörjas kalciumfosfatets förändring från att vara en ostrukturerad lös massa till att forma sig i ett spikrakt rutmönster med benets karaktäristiska egenskaper, som oerhörd motståndskraft mot stötar och böjningar.
Forskarna har följt detta förlopp med hjälp av elektronmikroskopi, och visar nu i sin artikel hur benet byggs upp på molekylär nivå. Trots att kristalliseringen sker i en biologisk miljö handlar det inte om någon biologisk process, utan istället om kalciumfosfatets grundläggande egenskaper. Molekylerna lägger sig till rätta på den plats där energiläget är som lägst. I det här fallet innebär det att det bildar en perfekt kristalliserad struktur.
– I elektronmikroskopet kunde vi steg för steg följa hur materialet byggde om sig självt till en mer ordnad struktur, för att hamna i ett totalt sett mindre energikrävande – och därmed mer stabilt – läge, säger Antiope Lotsari, forskare i Martin Anderssons grupp, som genomförde elektronmikroskopexperimenten.
Förbättra behandlingen av benskörhet
Chalmersforskarna är de första som visar vad som verkligen händer när benet kristalliseras. Kunskapen kan komma att förändra hur flera vanliga skelettrelaterade sjukdomar behandlas.
– Våra resultat kan få betydelse för bland annat behandling av benskörhet, vilket är väldigt vanligt framför allt bland äldre kvinnor. Benskörhet handlar om att det blir en obalans i samspelet mellan hur ben bryts ned och återbildas, något som sker naturligt i kroppen, säger Martin Andersson.
Dagens mediciner mot benskörhet, som motverkar denna obalans, skulle kunna förbättras med denna nya kunskap. Förhoppningen är att man med större precision kommer kunna utvärdera för- och nackdelar med dagens mediciner, men även lägga till stimulerande eller hindrande ämnen för att se hur de påverkar hur benet byggs upp.
Inom många djurarter uppvisar individer olika personligheter. Exempelvis är en del individer konsekvent mer djärva än andra.
– Men inom biologin förstår vi fortfarande inte fullt ut vad som ligger bakom att människor eller djur uppvisar olika personligheter. Hos människor tenderar personer med olika nivåer av signalämnen i hjärnan, som serotonin eller dopamin, att bete sig olika. Men vi vet inte om variation i dessa signalämnen kan förklara skillnader i personlighet hos andra arter, och om signalämnen orsakar de observerade skillnaderna, eller om både skillnaderna i beteende och nivåer av signalämnen beror på någon annan underliggande faktor, säger Robin Abbey-Lee, postdoktor vid Institutionen för fysik, kemi och biologi, IFM, en av forskarna som har lett studien.
Gav syrsorna läkemedel för människor
Forskarna ville därför aktivt förändra nivåerna av signalämnena serotonin och dopamin för att undersöka detta, och använde syrsor för studien. De gjorde det genom att ge syrsorna läkemedel som påverkar serotonin- respektive dopaminsystemen och som används för att behandla människor vid depression respektive Parkinsons sjukdom. Eftersom serotonin- och dopaminsystemen hos olika djur liknar varandra förväntade sig forskarna att läkemedlen också skulle påverka syrsor.
– I den här studien ville vi ta oss an en viktig kunskapslucka genom att experimentellt ändra nivåerna av de här signalämnena och se om det kunde resultera i en beteendeförändring hos syrsorna, säger Hanne Løvlie, biträdande professor vid IFM, som har lett studien.
Mätte sedan syrsornas beteenden
Forskarna mätte tre olika beteenden hos syrsorna.
– Vi mätte hur aktiva syrsorna var i en välbekant miljö. Det motsvarar hur mycket en människa rör sig runt i sitt eget hem. Vi undersökte också syrsornas utforskande beteende i en ny miljö, vilket liknar hur en människa kan bete sig på ett besök i en ny stad. Till sist studerade vi hur syrsorna betedde sig i en kampsituation för att mäta individernas aggressivitet, säger Robin Abbey-Lee.
Forskarna fann att förändrade serotoninnivåer gjorde syrsorna mindre aktiva och mindre aggressiva. Ändrade dopaminnivåer var däremot inte kopplat till beteendeförändringar hos syrsorna.
– Detta tyder på att serotonin har en tydligare underliggande roll i dessa beteenden, säger Hanne Løvlie.
Fynden ökar vår förståelse för varför djur har personlighet. De lyfter dessutom frågan om hur läkemedel som läcker ut i naturen via vårt avloppsvatten påverkar djurlivet.
– Vi har utvecklat en ny läkemedelsmolekyl som dämpar inflammation. Den verkar mot ett protein som vi tror är en generell mekanism för hur inflammation sätts igång i kroppens celler, säger professor Thomas Helleday, institutionen för Onkologi-Patologi, Karolinska Institutet som lett studien tillsammans med Dr Torkild Visnes och Dr Armando Cázares-Körner.
Utvecklade ny molekyl
Upptäckten kommer från mångårig forskning i Thomas Helledays forskargrupp kring kroppens sätt att reparera DNA. Bland målen har funnits att bekämpa cancer genom att rikta in sig på skador i cancercellernas DNA. Flera genombrott har redan redovisats, som bland annat lett till en ny behandling mot ärftlig bröst- och äggstockscancer med så kallade PARP-hämmare. Dessa finns tillgängliga sedan ett flertal år.
Det var när forskarna utvecklade en molekyl för att hämma det enzym som reparerar syreskador i DNA, som de fann att den förvånande nog också dämpade inflammation. Det visade sig att enzymet OGG1, förutom att reparera DNA, även har till uppgift att trigga inflammationer.
Dämpade inflammation hos möss
Hämmaren hindrar frisläppandet av inflammatoriska proteiner, som TNF-alfa. I försök på möss med akut lungsjukdom lyckades forskarna dämpa mössens inflammation.
– Detta är en upptäckt som skulle kunna leda till en ny behandling av ett mycket allvarligt tillstånd. Nu går vi vidare för att utveckla våra OGG1-hämmare och undersöka om detta kan leda till nya behandlingar av fler inflammatoriska sjukdomar, i syfte att bota eller lindra sjukdomar som sepsis, KOL och allvarlig astma, säger professor Thomas Helleday.
Upptäckten gjordes i samarbete med professor Istvan Boldogh från University of Texas Medical Branch, USA.
Den reparationsväg där OGG1 verkar upptäcktes av Tomas Lindahl vid Karolinska Institutet under 1970-talet och ledde till att han tilldelades Nobelpriset i kemi 2015.
Forskningsstudien har gjorts i samarbete mellan bland andra Karolinska Institutet, University of Texas Medical Branch, Uppsala universitet och Stockholms universitet.
Artikel:
”Small-molecule inhibitor of OGG1 suppresses pro-inflammatory gene expression and inflammation”. Torkild Visnes, Armando Cázares-Körner, Wenjing Hao, Olov Wallner, Geoffrey Masuyer, Olga Loseva, Oliver Mortusewicz, Elisée Wiita, Antonio Sarno, Aleksandr Manoilov, Juan Astorga-Wells, Ann-Sofie Jemth, Lang Pan, Kumar Sanjiv, Stella Karsten, Camilla Gokturk, Maurice Grube, Evert J. Homan, Bishoy M.F. Hanna, Cynthia B. J. Paulin, Therese Pham, Azita Rasti, Ulrika Warpman Berglund, Catharina von Nicolai, Carlos Benitez-Buelga, Tobias Koolmeister, Dag Ivanic, Petar Iliev, Martin Scobie, Hans E. Krokan, Pawel Baranczewski, Per Artursson, Mikael Altun, Annika Jenmalm Jensen, Christina Kalderén, Xueqing Ba, Roman A. Zubarev, Pål Stenmark, Istvan Boldogh och Thomas Helleday. Science, online 15 november 2018.
Kontakt:
Thomas Helleday, professor, Institutionen för Onkologi-Patologi, Karolinska Institutet, thomas.helleday@ki.se
− Fram tills nu har tonåringar med så kallat riskbeteende dragits över en kam. Det har utifrån tidigare forskning varit lätt att få intrycket att det finns en stark koppling mellan att berusa sig eller använda droger, att sedan trappa upp användandet och till sist utveckla ett kriminellt beteende, säger Russell Turner, doktorand i socialt arbete och en forskarna bakom studien.
Forskarna har följt 2 300 tonåringar på individnivå i fyra olika kommuner i Sverige, från årskurs 6 till årskurs 2 på gymnasiet. Syftet med studien var att undersöka om berusningsdrickande eller droganvändning i tonåren leder till typiska tonårsbrott som till exempel stöld, rån eller skadegörelse.
Studie på individnivå
Tidigare studier i Sverige och internationellt har undersökt kopplingen mellan alkohol- och drogvanor och kriminalitet bland tonåringar på en gruppnivå. Det som utmärker denna studie är att den gjorts på individnivå och under en lång tidsperiod.
Resultatet visar att det finns betydligt större variationer bland tonåringarna än vad tidigare studier på gruppnivå kommit fram till. Sannolikheten att ungdomar under årskurs 7–9 utvecklar ett upptrappat beteende när det gäller att dricka sig berusade och använda droger visade sig vara låg.
− Risken för att under högstadieåren sedan gå över till ett kriminellt beteende i form av till exempel stöld eller skadegörelse var i den här studien obefintlig, säger Russell Turner.
Brott leder ofta till droger
Ett helt annat samband som studien visade överraskade honom. De tonåringar som redan i årskurs 7 begått brott löpte inte bara en hög risk att fortsätta vara kriminella, utan också att utveckla ett alkohol- och drogbruk senare i tonåren.
− Barn som så tidigt i livet uppvisar ett kriminellt beteende är en grupp som samhället bör oroa sig över mer och satsa resurser på. De politiska och samhälleliga diskussionerna som finns idag fokuserar till stor del på straffpolitik, istället för på tidiga förebyggande insatser. Det kan vara något att se över, säger Russell Turner.
Han påpekar att berusningsdrickande och bruk av illegala droger bland tonåringar i Sverige är lågt jämfört med många andra europeiska länder. Bland eleverna i årskurs 7 som deltog i studien uppgav 3 procent att de någon gång druckit sig berusade och 1 procent att de testat droger. I årskurs 9 hade siffran stigit till 20 procent när det gällde berusningsdrickande och 3,5 procent när det handlade om användningen av droger och då i första hand cannabis.
Studien:
Studien Assessing reciprocal association between drunkenness, drug use, and delinquency during adolescence: separating within- and between-person effects är publicerad, Drugs and alcohol dependence. DOI: 10.1016/j.drugalcdep.2018.06.035.
Studien är en del av LoRDIA-projektet (Longitudinal Research on Development In Adolescence) som syftar till att under en längre tid studera ungdomars psykosociala utveckling till vuxna.
Ett nytt europeiskt innovationsprojekt med forskare från Karlstads universitet ska skapa en ny plattform för att analysera data på ett integritetsvänligt sätt. Syftet är att höja företagens säkerhet och värna om individers integritet vid molntjänstanvändning för dataanalys.
Plattformen kallas PAPAYA (Platform for Privacy preserving data Analytics) saknar direkt tillgång till den data som ska analyseras. Resultatet ska bli en ny typ av molntjänst som erbjuder en helt säker analys av känsliga data som person- och patientuppgifter.
Efterfrågan på säkra tjänster för analys är stor, särskilt efter införandet av den nya dataskyddslagen (GDPR) som ställer höga krav på integritetsskydd.
Många vinster med avidentifiering
– Genom att lägga till brus till datan eller använda kryptografiska system som gör att plattformen inte får direkt tillgång till uppgifterna så blir datan omöjlig att tolka för någon annan än uppgiftsägarna, säger Simone Fischer-Hübner, projektledare och professor i datavetenskap vid Karlstads universitet. Snart kommer till exempel sjukhus att kunna analysera patientuppgifter i molntjänsten, något som nu är problematiskt på grund av patientdatalagen och dataskyddsförordningen
Förutom att plattformen säkrar analysen av känsliga uppgifter finns även stora värden av att kunna se de grova dragen i stora mängder data utan att för den delen kunna spåra individer. Information som skulle vara intressant för exempelvis turismnäring eller stads- och trafikplanering.
– Det kan till exempel handla om hur människor rör sig mellan städer, säger Simone Fischer-Hübner. Var stannar folk för att äta och övernatta när de tar bilen från Luleå till Stockholm? Telefonoperatörer kan idag se hur individer rör sig i detalj eftersom tekniken funkar så. Men lagen är strikt så de får inte göra vad de vill med informationen. Förhoppningen är att starka inbyggda skydd vid analys ska göra det möjligt för telefonoperatörerna att analysera rörelser generellt, för att exempelvis kartlägga trender i rörelsemönster i samhället. Information som de sedan skulle kunna sälja.
Förklara hur uppgifterna analyseras säkert och integritetsvänligt
Forskarna vid Karlstads universitet är involverade i att ta fram krav kring dataskyddsförordningen och kring användbarhet. De ska även utveckla verktyg för att förklara hur de registrerade personernas uppgifter analyseras på ett säkert och integritetsvänligt sätt.
Fotnot:
I projektet, som ska pågå i tre år, deltar förutom representanter från Karlstads universitet även forskare från det franska forskningscentret Eurecom, och representanter från Atos, IBM, Orange Labs och MediaClinics. Budgeten för projektet är 2,9 miljoner Euro.
Kontakt:
Tobias Pulls, lektor i datavetenskap vid Karlstads universitet, 070-601 53 18
När en patient är så sjuk att hjärt-lungräddning skulle göra mer skada än nytta fattas ibland ett så kallat ”Ej HLR-beslut”. Ibland kommer besluten väldigt sent, kanske inte förrän hjärt-lungräddning redan påbörjats. Ibland är de otydliga, ibland motsägelsefulla. Att ge HLR till en patient i slutskedet av sin cancer kan också upplevas som motsatsen till god omvårdnad och det kan orsaka moralisk stress hos vårdpersonalen.
I en ny doktorsavhandling från Uppsala universitet har Mona Pettersson undersökt de kliniska och etiska perspektiven på Ej HLR-beslut inom cancervården.
Läkaren fattar ofta besluten sent
Ur läkarens perspektiv så finns det ofta hopp för patientens överlevnad långt in i sjukdomsförloppet och de väljer ibland att inte informera patienten när beslutet väl fattats. Ofta med patientens bästa i åtanke. De vill låta dem behålla hoppet så länge som möjligt. Läkare fattar ofta besluten sent. Ibland inte förrän samma dag som patienten avlider. Om beslutet tas när hjärtstilleståndet är nära kan det i sig vara ett hinder för att informera patienten.
Sjuksköterskor har nära och daglig kontakt med sina patienter. Om patienten, och kanske också anhöriga, är informerade om beslutet kan sjuksköterskan ge extra stöd och svara på frågor från patienten och familjen. Sjuksköterskor önskar ibland att läkare fattar Ej HLR-besluten tidigare så att de ges möjlighet att stötta patient och/eller anhöriga.
Informationen ska individanpassas
Patienten har rätt till information och delaktighet i sin behandling enligt Patientlagen. Men både Patientlagen och Socialstyrelsens föreskrifter säger att informationen ska anpassas till individen. Läkare och sjuksköterskor har ett ansvar att hantera beslut och information med patientens bästa i åtanke – till exempel att inte informera om det kan göra mer skada än nytta. Det säger riktlinjer från Svenska läkaresällskapet, Svensk sjuksköterskeförening och HLR-rådet.
Svårigheten ligger i att bedöma om informationen gör mer nytta än skada för patienten och de anhöriga och här är sjuksköterskornas och läkarnas perspektiv olika.
På många hematologi- och onkologiavdelningar finns erfarenheter av problematiken kring Ej HLR-besluten. Majoriteten av de sjuksköterskor och läkare som deltagit i Mona Petterssons forskning tycker att det är viktigt att patienter eller anhöriga är informerade om, och delaktiga i, beslutsfattandet. Men det är inte så många som tror att det kan bli verklighet på deras arbetsplats.
Viktigt förstå varandras perspektiv
Avhandlingen visar att det är viktigt för sjuksköterskor och läkare att förstå varandras perspektiv. Att vårda sin etiska kompetens, och att kommunicera interprofessionellt, är viktigt för att undvika konflikter.
– Sjuksköterskor och läkare har ett gemensamt ansvar att kommunicera med varandra. För en gemensam förståelse behöver de få insyn i varandras perspektiv på Ej HLR-beslut, säger Mona Pettersson.
Hon hoppas att hennes forskning ska leda till gemensam förståelse mellan sjuksköterskor och läkare och till att patienter ska få samma information från alla parter och en säkrare vård i livets slut.
Kontakt:
Mona Pettersson, institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Centrum för forsknings- & bioetik, mona.pettersson@pubcare.uu.se
Avhandlingen:
COMPETENCE AND COMMUNICATION: Do Not Resuscitate Decisions in Cancer Care, Uppsala (Acta Universitatis Upsaliensis, 2018)
– Det finns en attityd att fetma är så förskräckligt svårt att man måste skicka barnen till specialistklinik, ibland många mil bort. Men kompetensen finns ofta på närmare håll och då ökar chanserna att behandlingen blir av, säger Staffan Mårild, docent i pediatrik vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och barnläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Han har lett en studie som visar att barn som behandlas för fetma inom primärvård eller öppenvård har relativt goda chanser att stävja viktproblem även på några års sikt.
Studien omfattar 64 barn, 8-13 år gamla, som fick vård för fetma inom primärvård eller öppenvård på sin hemort, efter remiss från skolhälsovården. Mottagningarna som deltog fanns i Alingsås, Göteborg, Skövde och Vänersborg.
Programmet som barn och vårdnadshavare genomgick omfattade ett års regelbunden rådgivning om kost, fysisk aktivitet och sömn. Det som nu redovisas är hur mycket barnen vägde när ytterligare tre år, utan behandling, passerat.
Tre av tio bytte viktkategori
I uppföljningen deltog 56 barn, av 64, vilket betraktas som en hög andel. Resultaten visar att ungefär tre av tio barn placerade sig i en lägre viktkategori än tidigare. De hade alltså gått från grav fetma till fetma, från fetma till övervikt, eller från fetma eller övervikt till normalvikt.
Studien saknar en egentlig kontrollgrupp. En sådan grupp kunde inte skapas eftersom barn med fetma då hade lämnats utan behandling i fyra år. Däremot jämförs resultaten med en grupp om 34 barn som var normalviktiga när studien inleddes. Efter fyra år hade fem av dessa barn övervikt.
– Det är inte så att viktresultaten i studien är jätteimponerande, men de ligger på ungefär samma nivåer som man uppnår på de stora forskningsklinikerna. En stor fördel här är att effekterna sitter i också efter fyra år, säger Staffan Mårild.
Enkelhet och närhet
Det årslånga programmet omfattade traditionell livsstilsbehandling. Vid tolv tillfällen träffade barn och vårdnadshavare sjuksköterska, dietist och i vissa fall sjukgymnast. Mellan träffarna ringde vårdpersonal för att fråga hur det gick.
Kostråden var ingående och omfattade även måltidsrutiner. Parallellt uppmuntrades till fysisk aktivitet; Att gå eller cykla till skolan, röra sig tillsammans med familjen och idrotta med jämnåriga i organiserad form. God sömn var också en viktig faktor.
Staffan Mårild betonar primärvårdens fördelar när barn med fetma ska behandlas. Enkelheten och närheten till bostaden gör att fler kan nås, och att risken för avbrutna behandlingar minskar.
– Jag tycket barnmottagningar och allmänläkarmottagningar i större utsträckning ska våga åta sig de här fallen, sedan kan man i ett andra steg skicka barnen vidare om det inte fungerar, säger han.
Artikel:
Four-year outcome of randomly assigned lifestyle treatments in primary care of children with obesity (Acta Paediatrica)
Kontakt:
Staffan Mårild, docent i pediatrik vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, och barnläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset, staffan.marild@pediat.gu.se
Nästan var tionde person över 18 år i världen har diabetes och antalet patienter förväntas öka under de kommande åren. Patienter med diabetes kan drabbas av sjukliga processer i ett flertal vävnader och organ såsom ögon, njurar, blodkärl och nerver.
En ny klass av läkemedel för behandling av typ 2-diabetes är SGLT2-hämmare (natrium-glukos-kotransportör 2). Användningen av läkemedlen har ökat kraftigt under de senaste åren, inte minst eftersom kliniska försök har visat att de kan sänka risken för hjärtkärlsjukdom. Samtidigt har osäkerhet uppstått kring vissa oönskade effekter.
Utgick från registerdata
I den aktuella studien, ett samarbetsprojekt mellan forskare på Karolinska Institutet, Statens Serum Institut i Danmark, NTNU i Norge och det svenska Nationella Diabetesregistret, användes flera nationellt heltäckande register med information om läkemedelsanvändning, sjukdomar och annan data från drygt 34 000 patienter i Sverige och Danmark 2013-2016. Syftet var att studera sambandet mellan användning av SGLT2-hämmare (dapagliflozin, canagliflozin och empagliflozin) och sju potentiella biverkningar som har kopplats till läkemedelsklassen.
Som jämförelsegrupp användes en patientgrupp som fick en annan läkemedelsklass för behandling av typ 2-diabetes (GLP1-receptor-agonister). Analyserna tog hänsyn till ett stort antal faktorer som kan tänkas påverka risken för de studerade utfallen.
SGLT2-hämmare kopplat till ökade risker
Resultatet visar att användning av SGLT2-hämmare var associerat med en tvåfaldigt ökad risk för benamputation i nivå med höft eller lägre samt så kallad diabetisk ketoacidos, som är ett allvarligt tillstånd. Det fanns dock inget statistiskt signifikant samband mellan användning av SGLT2-hämmare och övriga fem utfall: fraktur, akut njurskada, allvarlig urinvägsinfektion, djup ventrombos (blodpropp) eller akut inflammation i bukspottkörteln.
– Det ska understrykas att dessa läkemedel har visat skyddande effekter vad gäller hjärtkärlsjukdom. Patienter med typ 2-diabetes har en ökad risk för hjärtkärlsjukdom och den potentiella risken för biverkningar ska därför vägas mot detta faktum, säger Peter Ueda, postdoktoral forskare vid institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet och försteförfattare till studien.
Samband betyder inte orsak
Forskarna bakom studien framhåller också att eftersom detta var en observationsstudie, så är det inte säkert att sambanden som sågs i studien är orsakade av SGLT2-hämmare.
– Vi har samanalyserat nationella data från två länder. Studien illustrerar den stora styrka nordiska registerdata besitter när det kommer till att besvara viktiga kliniska frågor, särskilt inom läkemedelsområdet, säger sisteförfattare Björn Pasternak, senior forskare vid institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet, och affilierad vid Statens Serum Institut.
Utöver Peter Ueda och Björn Pasternak, leddes studien även av Henrik Svanström, senior statistiker vid institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet.
Fotnot:
Studien genomfördes med finansiering av Hjärt-Lungfonden, Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning, Cancerfonden, Nordic Cancer Union, Novo Nordisk Fonden, Vetenskapsrådet, det strategiska forskningsområdet i epidemiologi vid Karolinska Institutet och Lundbeck Foundation.
Publikation:
“Sodium-glucose cotransporter 2 inhibitors and risk of serious adverse events: nationwide register based cohort study”. Peter Ueda, Henrik Svanström, Mads Melbye, Björn Eliasson, Ann-Marie Svensson, Stefan Franzén, Soffia Gudbjörnsdottir, Kristian Hveem, Christian Jonasson och Björn Pasternak. (The BMJ, online 14 november 2018)
Kontakt:
Peter Ueda, postdoktor, Institutionen för medicin, Solna, Karolinska Institutet, peter.ueda@ki.se
I dag formar sociala medier många delar av mänskliga relationer. Snabba digitala meddelanden har ersatt det fysiska mötet eller telefonsamtalet. Frågan är om sociala medier-plattformar verkligen är utformade för att få oss att socialisera mer kvalitativt? I sin doktorsavhandling skriver Christoffel Kuenen att tjänster från företag som Facebook och LinkedIn främst är utformade för att bocka av olika uppgifter och inte för en digital gemenskap.
Kopplade till en uppgift Traditionellt har interaktionsdesigners designat för kommunikationen mellan människor och digitala objekt, ofta kopplat till någon slags uppgift. I vår tids sociala medier-landskap styr digitala objekt nu också relationerna mellan människor – inte bara mellan människor och saker. Christoffel Kuenen skriver i sin avhandling att detta kräver ett nytt sätt att närma sig design i förhållande till sociala digitala plattformar – ”design för att vara tillsammans”.
– När jag startade mitt forskningsprojekt insåg jag inte att det fanns en blind fläck när det kom till att designa för att vara tillsammans och socialisera i den digitala världen. Genom min forskning kom jag till insikten att interaktionsdesign som fält för närvarande är låst kring att lösa frågor kopplade till effektivitet och prestanda, eftersom man i allt väsentligt ser människor som resurser eller varor, säger Christoffel Kuenen, Designhögskolan vid Umeå universitet.
Viktigt undersöka hur tekniken formar möten mellan människor Vad Christoffel Kuenen föreslår är att vi utökar våra perspektiv och våra angreppssätt för att undersöka på vilket sätt tekniken formar hur vi människor möter varandra genom digitala ting. Detta kan exempelvis göras genom att titta på hur design närmar sig gruppinteraktion.
– Jag är intresserad av den sociala dynamiken hos större grupper av människor och hur traditionella former för att vara tillsammans kan översättas till den digitala världen.
Insikten att dagens sociala medier-plattformar främst är skapade med syftet att fullborda olika uppgifter, i stället för att främja sociala relationer, var det som satte forskningsprojektet på sin nuvarande banan.
–Till exempel när du lägger ut ett foto på Instagram eller planerar ett event på Facebook, så socialiserar du egentligen inte med den grupp du riktar dig till. I stället så utför du en uppgift, och kommunikationen blir bara en biprodukt. Dessutom så håller vi ständigt på och förfinar och förskönar vår närvaro på dessa plattformar vilket gör att den faktiska sociala interaktionen blir mindre organisk, sällan i ögonblicket.
Ställer andra krav på design
I sitt doktorandarbete ställer Christoffer Kuenen frågan: Vad krävs det för att design ska skapa produkter som lägger större vikt vid den sociala upplevelse det innebär att vara en del av en grupp?’ Han vill veta vad som krävs för att designers ska kunna börja utforma digitala motsvarigheter till de sociala situationer vi upplever i verkliga livet, som att gå ner längs gatan eller gå på en konsert. Ännu finns det inte någon digital motsvarighet till detta.
– Syftet med avhandlingen har inte varit att presentera en färdigutvecklad, revolutionerande social app för mobiltelefoner. Den är snarare att betrakta som en startpunkt för en ny typ av diskussion. Genom att identifiera en lucka i sättet interaktionsdesigners hittills designat för social samvaro i den digitala eran öppnas outforskade möjligheter.
I sina framtida forskningsprojekt kommer Christoffel Kuenen, som är anställd och ansvarig för mastersprogrammet i interaktionsdesign vid Designhögskolan, att fortsätta undersöka på vilket sätt digitala produkter och tjänster är närvarande i våra liv, vilken roll de spelar för hur vi relaterar till andra människor och vad det innebär när designers ska forma vår digitala, sociala framtid.
