Malin Ekesryd Nordström, nyligen disputerad vid Pedagogiska institutionen vid Umeå universitet, arbetade tidigare som specialpedagog. Hon märkte då att det fanns barn som plötsligt slutade intressera sig för skolarbetet, vilket ledde till att hon kom i kontakt med begreppet särskild begåvning.
– En av frågorna jag ställde mig var, att om dessa barn finns, varför möter vi då inte deras behov inom svensk utbildning? säger Malin Ekesryd Nordström.
Nuförtiden talar forskare i allmänhet om ”särskild begåvning” istället för ”särbegåvning”, men begreppen betyder detsamma, se faktaruta nedan.
Detta är särskilt begåvade barn
På 1990-talet i Sverige kom begreppet ”särbegåvning” som tillskrivs psykologen Roland S Persson. Hans definition lyder:
”Någon som förvånar vid upprepade tillfällen med sin osedvanliga förmåga på ett eller flera områden, både i och utanför skolan.”
Särskilt begåvade barn trivs inte alltid i skolans miljö. Skälet kan vara att de inte får lära sig tillräckligt mycket och inte i ett tillräckligt snabbt tempo. De blir därför lätt uttråkade, kan få problem att koncentrera sig och kan tappa lusten att lära sig. De kan också känna sig utanför socialt.
Att vara särskilt begåvad är inte samma som att vara ”högpresterande”.
Särskild begåvning är inte heller en psykiatrisk diagnos. Däremot kan någon ha exempelvis autism och/eller adhd och särskild begåvning. Det händer att särskild begåvning misstas för adhd då ett särskilt begåvat barn lätt tappar koncentrationen i skolan när undervisningen känns tråkig. Men när skolmiljön anpassas och blir stimulerande på en lämplig nivå kan koncentrationsproblemen försvinna för de särskilt begåvade eleverna.
Malin Ekesryd Nordström har i sin avhandling fokuserat på förskolan och den första tiden i grundskolan. En slutsats är att det finns många uppfattningar om vad särskild begåvning är och ska hanteras. Det kan exempelvis handla om skilda idéer om hur undervisning för dessa barn bör bedrivas – inom särskilda undervisningsgrupper eller inom den ordinarie undervisningen.
Beskrivs som problem och svårigheter
En annan slutsats är att förskolepersonal och rektorer i hög grad beskriver särskild begåvning utifrån upplevda svårigheter och problem, till skillnad från att se särskild begåvning som en tillgång.
– Istället för att beskriva vilken eventuell ynnest det kan vara att ha hunnit långt i sin kunskapsinhämtning tidigt, eller att kunna läsa redan som tre- eller fyraåring, beskriver förskolepersonalen och rektorer barnens svårigheter att finna sig till rätta bland kompisar, säger Malin Ekesryd Nordström och fortsätter:
– De här barnen kan ha svårigheter att få andra barn att förstå vad de menar om de använder ett för åldern avancerat språk. Barnen kan också blir frustrerade när andra inte förstår deras avancerade legobyggen och så vidare.
Förskolan funkar, men sedan…
En annan slutsats i avhandlingen är att förskolan i regel är en välfungerande miljö för särskilt begåvade barn. Det tros bland annat bero på att lärmiljöerna i förskolan är flexibla och att det finns barn i olika åldrar.
Däremot händer det, enligt Malin Ekesryd Nordströms intervjuer med pedagoger och föräldrar, att det brister i kommunikationen vid övergången från förskola till grundskola. Sådana brister kan leda till att barnens lärande och utveckling tappar fart och att de blir understimulerade och tidigt börjar vantrivas i skolan.
Även barn som har hunnit mycket långt i sin utveckling kan behöva anpassningar och särskilt stöd i förskola och skola. Malin Ekesryd Nordström menar att lärare måste ges tid att reflektera kring vad ”behov av stöd” kan innebära.
Hög stress en stor bov
Att det ofta fokuseras på problem vid särskild begåvning kan delvis bero på att formell utbildning om just detta ofta saknas. Det hänger sannolikt också ihop med en pressad arbetssituation på förskolor och skolor, säger Malin Ekesryd Nordström.
– Hög arbetsbelastning och stora barngrupper bidrar till ökad stress, vilket kan göra att personalen ibland ser fler negativa aspekter. Genom att i det förebyggande arbetet planera för att det kommer att finnas barn som har kommit längre än andra – och behöver utmaningar – tror jag att särskilt begåvade kan bli mer accepterade och inte ses som ett ”problem”. Alla barn, oavsett var de befinner sig, har rätt till ledning och stimulans i utbildningen, säger Malin Ekesryd Nordström.
Mer om särskilt begåvade barn
Det svenska skolväsendet har behållit en viss acceptans och någorlunda förståelse för konstnärliga, musikaliska och idrottsliga förmågor genom åren, skriver Roland S Persson, professor i pedagogisk psykologi. För dessa elevkategorier finns ofta lämplig träning och stimulans att få i eller utanför skolan. Det är i huvudsak de mer akademiska färdigheterna som under hela efterkrigstiden i Sverige har kommit att ses med viss oförståelse och inte sällan med en viss misstänksamhet i jämförelse med resten av Europa och Nordamerika. De barn som har varit extremt begåvade åt det akademiska, eller intellektuella, hållet har till skillnad från idrotts- eller musiktalanger ofta fått mindre smickrande beteckningar, som ”plugghäst”.
Bild: Thought Catalog, Unsplash.
Generellt sett har det fram till ganska nyligen varken funnits pedagogiskt stöd till eller god förståelse för särskilt begåvade elever i skolan, skriver Roland S Persson vidare. Svensk forskning har visat att en övervägande majoritet av dessa elever därför har mått mycket dåligt i skolan.
När forskare har frågat särskilt begåvade elever om deras upplevelser av skolan och vad de skulle ha önskat vara annorlunda, är svaret nästan alltid att de skulle ha velat uppleva en större social acceptans.
Det händer att särskilt begåvade elever känner sig så udda att de försöker att dölja sin begåvning. De kan exempelvis låtsas som om de inte förstår saker, medvetet skriva dåligt på prov och undvika situationer där deras förmågor gör att de sticker ut från mängden. Får dessa barn inte lämpligt stöd riskerar detta i längden att hämma barnens utveckling, socialt och kunskapsmässigt.
Malin Ekesryd Nordström, Pedagogiska institutionen, Umeå universitet malin.ekesryd@umu.se
Människor över 50 år med ett långvarigt beroende av alkohol eller droger är en växande grupp i samhället.
Forskare vid Lunds universitet har nu gjort den första kartläggningen någonsin av boenden för äldre med beroendeproblematik. Undersökningen har mynnat ut i en rapport som visar att det finns en frustration kring hur gruppen ska få rätt stöd.
De passar varken in inom vanlig äldreomsorg, hemtjänst eller beroendevården, utan bollas istället runt mellan tillfälliga lösningar. Många bor flera år på härbärgen, där de kastas ut varje morgon och får sova i en ny säng varje natt.
– Många kommuner efterfrågar stabila lösningar, säger Tove Harnett, forskare i socialt arbete vid Lunds universitet.
Anpassade boendeformer
I flera svenska kommuner har dock särskilda omsorgsboenden och stödboenden för denna grupp äldre vuxit fram. Forskarna har undersökt 23 sådana boendeformer. Gemensamt för dessa boenden är att inga krav ställs på att ge upp missbruket.
Reglerna varierar dock. På vissa ställen tillåts boende dricka eller använda droger på sina rum, på andra är det förbjudet. Däremot får hyresgästerna vistas på boendena även i onyktert tillstånd. Stödet som ges handlar framför allt om mat och omsorg. De erbjuds ingen behandling mot sitt beroende.
– Samhällets stöd för denna grupp missbrukande 50-plussare skiftar från behandling till skadereducering. Å ena sidan kan man se boendena som respekt för människors självbestämmande och att man ger folk som levt ett hårt liv en viss värdighet på äldre dagar. Å andra sidan kan man se det som ålderism, att man ger upp ambitionen att förändra efter en viss ålder, säger Tove Harnett.
Särskilda boenden bästa lösningen
Forskarna lutar ändå åt att särskilda boenden för äldre med beroendeproblematik är rätt väg att gå, något som även de flesta av hyresgäster som intervjuats i studien verkar vara eniga om. Forskarna ser dock en del problem.
– Man ska inte sticka under stol med att boendena är utmanande miljöer, som varken ska idylliseras eller målas ut som förskräckliga platser. Vi har sett att det behövs mer uppföljning av verksamheten som pågår där, annars riskerar den allmänna miljön att bli tillåtande och gränslös på ett sätt som gör att människor far illa, säger Tove Harnett.
I de rekommendationer forskarna ger i sin rapport framgår också att personalen behöver utbildningsinsatser i hur de arbetar med den här gruppen. Det behövs även program för uppföljningar både av hyresgästerna och av själva boendet. I många fall saknas en individuell planering, vilket försvårar för personer som vill komma vidare efter en tid på boendet.
Boendet innebär också en balansgång mellan respekt för hyresgästernas självbestämmande och risken att en plats där snarare ökar än minskar skadorna.
Så gjordes studien:
En enkätundersökning med frågor om omsorgsinsatser kring gruppen äldre missbrukare skickades ut till landets 290 kommuner. Med ”äldre” menas här personer som är över 50 år.
Av svaren som inkom identifierades 23 särskilda boenden. Sammanlagt gjordes 90 intervjuer med hyresgäster, personal, handläggare och chefer.
Två olika boenden för äldre missbrukare har studerats:
Omsorgsboendemodellen: Personal finns på plats dygnet runt och de boende får ett socialt och medicinskt omhändertagande. Hyresgästerna betalar hyra och matavgift för omvårdsinsatser.
Stödboendemodellen: Boenden med utgångspunkt att de boende ska klara sig själv med visst stöd och tillsyn. Personal arbetar dagtid och kan hjälpa till med allt från matinköp till kontakt med myndigheter och läkarbesök.
Supernovor, stjärnor som exploderar, har länge varit kända för sina plötsliga ljusuppvisningar på natthimlen. Ljusets styrka kan sedan avta inom några veckor.
I september förra året identifierade astronomer ett objekt med namnet AT2022tsd. Det visade sig vara något utöver det vanliga för en supernova.
– Detta objekt var från början ljusare och falnade snabbare än typiska supernovor. Det inte bara strålade i optiskt ljus utan var synligt även i radiovågor och röntgenstrålar, säger forskaren Anna Ho vid Cornell-universitet i USA.
Upptäckten gjordes med hjälp av avancerade teleskop vid Zwicky Transient Facility, ZTF, i Kalifornien.
Flimrande ljus
100 dagar efter upptäckten märkte forskarna att det avlägsna objektet, 4,4 miljarder ljusår bort, gav ifrån sig korta ljusglimtar. Under månader följde en serie av flimrande ljus. Varje utbrott varade bara några minuter och höll på i högst några timmar.
– Vi använde bland annat det nordiska teleskopet NOT på La Palma för att studera fenomenet. Det här är ett unikt fenomen som aldrig tidigare observerats, delvis kanske för att det inte aktivt har letats efter, säger astronomen Jesper Sollerman vid Stockholms universitet.
Forskarna argumenterar för att fenomenet kan kopplas till ett kompakt objekt, förmodligen ett litet svart hål, som sporadiskt matas med gas.
När astronomerna nu vet vad de ska leta efter uppstår möjligheter att upptäcka fler liknande objekt.
Jesper Sollerman, forskare vid institutionen för astronomi, Stockholms universitet, jesper@astro.su.se
Det nya instrumentet, som utvecklats av forskare vid Uppsala universitet, bygger på analyser av över 300 proteiner som finns i blodet.
Proverna kommer från drygt 10 000 patienter, som deltagit i internationella studier av nya behandlingar vid kranskärlssjukdom och förmaksflimmer.
Genom undersökningarna har forskarna identifierat 21 cirkulerande proteiner som kan användas som så kallade biomarkörer. De speglar olika funktionsrubbningar som påverkar utvecklingen av hjärt-kärlsjukdom, men också nyttan och riskerna vid olika behandlingar.
Informationen från det så kallade CVD-21-instrumentet har även utvärderats med hjälp av blodprover från över 4200 patienter med kronisk kranskärlssjukdom.
Nio nya biomarkörer
Det nya instrumentet mäter halter av proteinerna ner till mycket låga koncentrationer. Bara en liten mängd blodplasma krävs för att kunna göra analysen.
Utöver tidigare kända riskmarkörer för hjärt-kärlsjukdom har forskarna identifierat nio nya biomarkörer som kan bidra till att förutse komplikationer som hjärtinfarkt, hjärtdöd och sjukhusinläggning för hjärtsvikt.
– Vårt biomarkörbaserade redskap ger på samma gång information om många proteiner med känd eller okänd funktion och har utvecklats för forskning och framtida tillämpning inom vård av hjärt-kärlsjukdom, säger forskaren Agneta Siegbahn vid Uppsala universitet och fortsätter:
– Vår studie visar att koncentrationer av biomarkörer kan visa olika signaturer för hjärtkomplikationer. Utvecklingen av CVD-21 är ett första steg där man samtidigt kvantifierar många hjärt-kärlprocesser i en enda droppe blod.
Kan underlätta skräddarsydda behandlingar
Instrumentet skulle i framtiden kunna spela en viktig roll som beslutsstöd vid hjärt-kärlsjukdom och även en rad andra sjukdomar, menar forskarna.
Utifrån utvalda biomarkörer skulle till exempel patienter med hjärt-kärlsjukdom kunna delas in i mer specifika undergrupper. Därmed kan bättre förutsättningar finnas för mer skräddarsydda behandlingar.
Instrumentet mäter halten proteiner med hjälp av en molekylärbiologisk teknik, så kallad Proximity Extension Assay (PEA), som utvecklats av forskare i Uppsala.
Agneta Siegbahn, professor i klinisk koagulationsvetenskap vid institutionen för medicinska vetenskaper, Uppsala universitet och SciLifeLab. agneta.siegbahn@medsci.uu.se
Kajsa Hult, doktorand i måltidskunskap vid Restaurang- och hotellhögskolan vid Örebro universitet, har i sitt avhandlingsarbete undersökt 100 platsannonser från restauranger. Syftet har varit att se hur restaurangarbetare porträtteras av företagen.
En form av underkastelse
Hon konstaterar att restauranger annonserar efter självständiga personer som är ”lagspelare”. De ska vara hängivna gastronomi och serviceinriktade. Inställningen till service är viktigare än erfarenhet.
– Man ska sälja sitt eget jag till servicen. Det är en form av underkastelse, att vara den andra till lags och följer tanken att gästen alltid har rätt, säger Kajsa Hult.
Hon menar att det är en traditionell idé om vad servicearbete är och att det bidrar till att restaurangjobb ses som lågstatusarbete.
– Jag vill slå hål på myten om servicearbetet. Personalen vill få utlopp för kreativitet och dela med sig av kunskap snarare än att alltid underkasta sig gästen. Att alltid le blir blasé och en yta, säger Kajsa Hult.
Personal slutar på stjärnkrogarna
I forskningen har Kajsa Hult även intervjuat serveringspersonal som arbetar på det som beskrivs som samtida restaurangverksamheter med fokus på småskalighet och avslappnad stämning – hipsterkrogar, som en del säger. Där står hantverk och kvalitativa produkter i fokus.
– Flera har tidigare jobbat på stjärnkrogar men slutat eftersom de har tröttnat på att göra ett manusarbete som är förbestämt hela tiden. Att inte få vara sig själv utan säga samma saker hela tiden, säger Kajsa Hult.
Vill ha genuin kontakt med gäster
Personalen, säger hon, vill få möjlighet väcka intresse och engagemang kring produkterna på menyn. De vill att det ska finnas ett genuint socialt utbyte mellan gäst och personal och att de får vara sig själva.
– Det betyder inte att gästen inte får en service de är nöjda med – men servicen bygger på en ömsesidig förståelse.
Många restauranger strävar till och med efter att vara det som kallas nollstjärniga, säger Kajsa Hult. Då skapas andra föreställningar av vilken service som förväntas.
Ett ideal som kan förändras
Sedan restaurangarbetaryrket blev kvinnodominerat har bilden av arbetet skildrats som ett känsloarbete snarare än utifrån kompetens, hantverk och erfarenhet, fortsätter Kajsa Hult.
– Det är ett ideal som jag hoppas kommer förändras. Den typen av samtida restauranger som jag studerar kan vara med och bidra till detta förändringsarbete för branschen som helhet.
– I stället för att efterfråga särskilda egenskaper eller att alltid vara underordnad gästen eftersöks personer som vill påverka, utveckla och äga servicearbetet. Dessa restauranger tenderar att kommunicera tjänster genom andra kanaler som sociala medier vilket då också riktar sig mot ett särskilt klientel.
Kajsa Hult, doktorand i måltidskunskap vid Örebro universitet kajsa.hult@oru.se
Sjukdomen multipel skleros, MS, orsakar skador i centrala nervsystemet. Det är fortfarande okänt varför sjukdomen uppstår, men ett stort antal riskfaktorer har identifierats. De senaste åren har herpesviruset Epstein Barr-virus, EBV, lyfts fram som den främsta riskfaktorn.
– Över 90 procent av befolkningen är bärare av EBV, och vi vet fortfarande inte varför vissa av de infekterade utvecklar MS, säger Viktor Grut som är doktorand Umeå universitet.
Forskare vid Umeå universitet har tidigare även visat att personer som har antikroppar mot humant herpesvirus 6A, HHV-6A, har en högre risk att utveckla sjukdomen.
Annat herpesvirus kan ha betydelse
I en ny studie har forskargruppen arbetat vidare med kopplingen mellan detta virus och MS.
I blodprover från personer som senare insjuknade i MS kunde forskarna se att antikroppar mot 6A-viruset var kopplat till högre nivåer av hjärnskademarkören NFL.*
– Vi såg också stigande nivåer av HHV-6A-antikroppar innan stigande nivåer av NFL. Dessa två samband stärker hypotesen att HHV-6A har betydelse för MS, säger Viktor Grut och fortsätter:
– En hypotes är att infektionen med HHV-6A utgör en ”second hit”, det vill säga en faktor som reaktiverar EBV-infektionen och förstärker den skadliga process som orsakar MS.
*NFL är en förkortning för Neurofilament light protein, ett ämne som kopplas till skador i hjärnceller. Koncentrationen av NFL kan mätas i blodprov.
Blodprover från biobanker
För att undersöka vilka faktorer som är avgörande för utvecklingen av MS har forskargruppen använt blodprover från biobankerna vid de svenska universitetssjukhusen. Genom att koppla samman data från MS-registret med biobanksregistren har de identifierat blodprover från individer som senare i livet utvecklat sjukdomen.
Vid ett skalltrauma uppstår skador på hjärnvävnaden och hjärnans funktioner kan påverkas. Det kan också uppstå en så kallad neuroinflammatorisk reaktion, som i sin tur bidrar till en långsiktig skada.
Men varför denna reaktion startar har inte varit känt. Nu tyder ny forskning på att den kan ha att göra med aktivering av vilande retrovirus i hjärnan.
Alla människor bär på rester från våra förfäders retrovirusinfektioner i vårt dna, arvsmassan. De här resterna kallas för endogena retrovirus och ärvs vidare generation efter generation, som en slags souvenir från förr.
Nu visar forskare att vid en svår skallskada aktiveras dessa vilande retrovirus, vilket tolkas av immunförsvaret som ett pågående virusangrepp. Resultatet blir en inflammation.
Hjärnvävnad analyserades
I en studie har forskare vid Lunds universitet studerat svårt skadad hjärnvävnad från tolv patienter, som opererats efter att ha drabbats av en skallskada.
Med hjälp av en teknik som gör det möjligt att analysera genuttryck i enskilda celler kunde forskarna se att interferonsvaret – eller immunförsvarets ”första linje” – hade satts igång. De såg också ett samband med aktivering av retrovirus i celler som är viktiga för hjärnans vita substans.
– Retrovirus orsakar ingen infektion och kan inte spridas, men hypotesen är att när de aktiveras vid en hjärnskada tolkar immunsvaret signalerna det som att cellen fått en virusinfektion. Hos samtliga patienter såg vi markörer från ett aktivt immunsvar och att det hade ett samband med förekomsten av retrovirusen, säger Johan Jakobsson som är professor i neurovetenskap vid Lunds universitet.
Öppnar för bättre behandling
Forskarna hoppas att resultatet från studien ska föra forskningen om hjärnskador framåt.
– Det har lagts miljardbelopp under många decennier på forskning kring traumatiska hjärnskador, men det finns fortfarande inget läkemedel som kan hjälpa patienterna. Det här är ett nytt spår som måste undersökas, eftersom redan befintliga läkemedel mot retrovirusinfektioner eller mot immunsvaret kan vara effektiva, säger Niklas Marklund som är professor i neurokirurgi vid Lunds universitet.
Forskare vid Stockholms universitet har gått igenom en kvarts miljon svenska domar för att undersöka kopplingen mellan spelproblem och kriminalitet. Brotten som studerats har skett under en femårsperiod.
I nära 300 fall kunde brotten uppenbart kopplas till ett spelberoende.
– Brottsligheten är inte så stor jämfört med övrig kriminalitet, men den leder ofta till förfärliga konsekvenser med stora skadeverkningar för gärningspersonen själv, närstående och brottsoffren, säger Per Binde, docent i socialantropologi och spelforskare vid Stockholms universitet
De vanligaste brotten till följd av överdrivet spelande var bedrägerier, förskingring och stölder (se faktaruta).
Vanligaste brotten
Varje år blir minst 400 privatpersoner, företag och organisationer utsatta för speldriven kriminalitet. Ideella organisationer förlorade särskilt mycket pengar.
I forskarnas genomgång av spelrelaterade domar förekom skattebrott, bidragsbrott och i sällsynta fall misshandel, och ett mord. Men de vanligaste brotten är:
Bedrägerier (hälften av fallen)
Förskingring (17 procent)
Stölder (15 procent)
Män var förövare i 76 procent av domarna under femårsperioden. 24 procent var kvinnor.
Casino och spelautomater på nätet
I forskarnas material märks även en ny riskgrupp. Bland personerna som begår spelrelaterade brott i Sverige ses fler kvinnor, jämfört med brottslighet i allmänhet.
– Det är kvinnor som fastnat i nätcasino eller spelautomater på internet. Medelåldern är 46 år, och de som förskingrar eller stjäl på arbetsplatsen bor ofta på mindre orter och har inte begått brott tidigare. De förlorar mycket pengar, och så ”lånar” de från där de arbetar och spelar för att vinna tillbaka pengarna. Det rullar på och kan bli stora belopp, upp emot en halv miljon kronor, innan det upptäcks, säger Per Binde.
Han menar att både spelbolag och socialtjänst behöver vara vaksamma på den nya riskgruppen.
– Spelbolagen, som är skyldiga att ha koll på dem som spelar riskfyllt, bör ta reda på om kunden har råd med spelandet, och i annat fall stänga av personen. Också socialtjänsten behöver se upp och vara vaksam, om de har att göra med en stressad medelålders kvinna som plötsligt har kommit i en ekonomisk kris.
Många fall anmäls inte
Även om de speldrivna brotten är relativt sällsynta, kan det vara toppen av ett isberg som visar sig i forskarnas statistik.
– Många fall, inte minst de som äger rum på arbetsplatser, blir inte anmälda, har otillräckliga bevis, eller upptäcks inte. Endast en tiondel av fallen anmäls, enligt tidigare forskning. I vår studie drog vi en snäv gräns för inkludering. Gränsfall där spelproblem delvis var orsaken till brottsligheten tog vi inte med, säger Per Binde.
Mer om spelberoende och konsekvenser
Ungefär 340 000 personer bedöms ha någon grad av spelproblem i Sverige. Det kan röra sig om att spela för mer än man tänkt sig, att bli stressad eller få ångest till följd av spelandet eller att få ekonomiska problem.
Spel om pengar definieras som spelande där man satsat pengar och där slumpen på något sätt är inblandad. Vanliga spelformer är lotter, bingo, spelmaskiner, kasinospel, sportspel, nummerspel och spel på travhästar.
Spelberoende likställs sedan den 1 januari 2018 med alkohol- och narkotikaberoende. Det innebär rätt till stöd och behandling. Personer som har behov av stöd kan vända sig till Stödlinjen som erbjuder anonym och kostnadsfri rådgivning till spelare och anhöriga. På Spelpaus.se kan man stänga av sig från allt spel.
Tove Jansson var expert på att rymma det enorma i något synbart litet, menar Björn Sundmark, professor i engelsk litteratur vid Malmö universitet.
– Man kan se det som ett sätt att tänka om litteratur och konst över huvud taget, att kunna se det mystiska i det lilla. Det är ett sätt att återförtrolla världen, att ladda det lilla och oansenliga med värde.
Det osynliga barnet är ett exempel
I en nyligen publicerad artikel beskriver Björn Sundmark hur miniatyrer av olika slag är typiska för Tove Janssons verk. Till exempel återkommer förstoringsglaset i Tove Janssons böcker, både i text och illustrationer. Genom förstoringsglaset kan det som ögat, eller fantasin, inte ser uppenbaras. Lite mögel blir plötsligt en skog.
I boken ”Det osynliga barnet” beskrivs en varelse som så liten och oansenlig att den inte har ett namn.
– Tove Jansson använde sig av många uttrycksformer men men jag tycker att miniatyren återkommer i alla. Det är fascinerande att få syn på det, det präglar även hennes vuxenlitteratur. För mig var det en nyckel in i hennes konstnärskap när jag fick syn på det, säger Björn Sundmark.
Tove Jansson 1956. Bild: Wikimedia Commons. *
Muminpappan får medelålderskris
Det är inte bara saker som är små. Muminfigurernas vardagliga handlingar kan exempelvis få stora konsekvenser. I Pappan och havet från 1965 är Muminpappan uttråkad och vill leva äventyrligare. Han tar därför ett jobb som fyrvaktare på en liten ö och flyttar dit med familjen. Ett tydligt exempel på en medelålderskris.
– Att de gör miniatyrer, till exempel att Muminmamman bygger en liten barkbåt, är återkommande. Tove Jansson både expanderar små grejer till något väldigt stort men det kan också vara tvärtom, något stort som beskrivs som väldigt litet. Det är något tryggt med det, säger Björn Sundmark.
I över 20 år har forskare Lund studerat kustflicksländan som är vanlig i Sverige. I en ny studie har de nu, tillsammans med internationella forskare, kartlagt en mystisk färgvariation hos honorna bland den större kustflicksländan, Ischnura elegans.
– Hos denna flicksländeart förekommer tre genetiskt bestämda färgformer hos honorna, varav en ger dem ett utseende som påminner om hannarnas. Dessa hanlika honor har en fördel eftersom de undviker parningstrakasserier, säger biologiprofessorn Erik Svensson vid Lunds universitet.
Genetiska skillnader har undersökts
Forskarna har jämfört dna från de tre färgformerna hos den större kustflicksländan med en tropisk släkting som har två färgvariationer, Ischnura senegalensis.
De kan nu slå fast att variationen hos honorna uppstod för åtminstone fem miljoner år sedan. Det har skett genom flera olika mutationer i flicksländans trettonde kromosom.
– Den stora färgvariationen hos insekter fascinerar en stor allmänhet, och väcker frågor om färgsignalers funktion och dess evolutionära konsekvenser för partnerval och konflikter mellan könen, säger Erik Svensson.
Kunskap om arternas egenskaper
När genen bakom färgvariationen nu är kartlagd kan forskarna gå vidare och identifiera gener även hos hannarna, men också hos larverna av den större kustflicksländan.
Forskarna vill också undersöka om färggenen påverkar andra egenskaper hos larverna och hannarna, till exempel överlevnad och olika beteenden.
– Vi har nu en bra kunskapsbas för att undersöka färgvariationen över längre evolutionära tidsskalor hos detta flicksländesläkte som finns spritt över Europa, Afrika, Asien, Australien, Nord- och Sydamerika. De nya resultaten hjälper oss både att förstå de evolutionära processerna som pågår inom en art och vad som händer under längre evolutionära makroevolutionära tidsskalor på tiotals miljoner år, säger Erik Svensson.
Genetiska mekanismer ger viktiga svar
Frågan om hur och varför genetisk variation uppstår och bibehålls över långa tidsperioder är av stor betydelse för evolutionsbiologi och populationsgenetik. I alla populationer med begränsad storlek förloras genetisk variation över tiden.
Därför är det viktigt att förstå både de mekanismer som ger upphov till ny genetisk variation och mekanismer som bidrar till att behålla variationen. Detta har betydelse både för naturvårdsbiologi och för arternas framtida förmåga att anpassa sig till snabbt förändrade livsmiljöer.
Förutom Lunds universitet medverkar Stockholms universitet, National University of Singapore, Université Paris Cité, University of Rennes i frankrike och Tohoku University, Kyoto University samt Chiba University i Japan.
Erik Svensson, professor vid biologiska institutionen, Lunds universitet, erik.svensson@biol.lu.se
Sofie Nilén, doktorand vid biologiska institutionen, Lunds universitet, sofie.nilén@biol.lu.se
Framsteg inom tumöravbildning innebär nya möjligheter att blicka in i cancercellernas mikroskopiska värld. En stor utmaning är dock att tolka de enorma mängder data som skapas.
Med hundratals molekyler, som mäts samtidigt i tiotusentals eller hundratusentals celler, har det blivit svårt för forskare att veta vad de ska fokusera på.
Artificiell intelligens, AI, kan vara till hjälp när forskare ska analysera stora datamängder. Men traditionell AI, som djupa neurala nätverk, utför ofta uppgifter utan att ge tydliga förklaringar som är begripliga för människor.
För att komma förbi begränsningarna har forskare vid Karolinska institutet och Scilife-lab sökt inspiration från andra områden. De identifierade etablerade analystekniker inom satellitavbildning och ekologi som använts under lång tid.
Tekniker kombineras
Nya AI-metoder utvecklas ständigt för att tolka data från satellitbilder, till exempel för att automatiskt identifiera städer, sjöar, skogar och öknar. Inom ekologin används avancerade tekniker för att avslöja hur arter av växter, djur och mikroorganismer lever tillsammans i samhällen inom ett visst geografiskt område.
– Vi insåg att tolkningen av tumörbilder liknar tolkningen av satellitbilder och att relationerna mellan celler i en vävnad liknar relationerna mellan arter i organismsamhällen, säger Jean Hausser som är forskare inom cell-och molekylärbiologi vid Karolinska institutet.
Han fortsätter:
– Genom att kombinera tekniker som används inom satellitavbildning och ekologi och anpassa dem för analyser av tumörvävnad har vi nu kunnat omvandla komplexa data till nya insikter om hur cancer fungerar.
Skräddarsy cancerbehandlingar
Nästa steg är att tillämpa den nya metoden i kliniska prövningar. Forskarna samarbetar med ett stort cancersjukhus i staden Lyon i Frankrike för att söka svar på varför enbart vissa patienter svarar på immunterapi mot cancer.
I ett annat samarbete med Mayo Clinic i USA undersöker de varför vissa bröstcancerpatienter klarar sig bra utan cellgiftsbehandling.
– Med vår nya metod kan vi avslöja viktiga detaljer i tumörvävnad som kan ha betydelse för om en cancerbehandling fungerar eller inte. Det långsiktiga målet är att kunna skräddarsy cancerbehandlingar utifrån individuella behov och undvika onödiga biverkningar, säger Jean Hausser.
Jean Hausser, senior forskare vid institutionen för cell- och molekylärbiologi, Karolinska institutet och Scilife-lab, jean.hausser@ki.se
Smärtupplevelser är komplexa och påverkas av fysiologiska, psykologiska och sociala faktorer. Till komplexiteten kan nu läggas nya forskningsresultat i en avhandling från Lunds universitet.
Mindre smärta hos män när kvinna frågade
I en första studie i avhandlingen ingick friska, frivilliga forskningspersoner som fick en kort laserpuls i hålfoten. Där framträdde en bild som överraskade forskarna: Det krävdes mer smärtstimulering innan män uppgav för en kvinnlig undersökare att ”det gör ont”.
Resultaten inspirerade till en uppföljande studie. Nu fick forskningspersonerna i handen en liten dosa, som när en knapp trycks in avger svag elektrisk ström. Deltagarna skulle släppa knappen när de kände smärta. Tester genomfördes två gånger, en gång med en kvinnlig undersökare och en gång med en manlig. Båda var neutralt klädda i sjukvårdskläder och höll sig till ett manus för att undvika annan interaktion som skulle kunna påverka situationen.
Syntes även hos kvinnor
Precis som i den första studien krävdes kraftigare stimulering för att framkalla samma skattade smärta med en kvinnlig undersökare än med en manlig. Intressant nog syntes det hos båda könen. Det vill säga, både män och kvinnor uppgav lägre smärta om det var en kvinna som frågade dem om smärtan.
I en tredje studie undersöktes 245 nyopererade människor vid Skånes universitetssjukhus i Malmö. En kvinnlig och en manlig undersökare frågade ut patienterna om deras smärta strax efter en operation. Det var ungefär en kvart mellan utfrågningarna med en jämn fördelning av vilken undersökare som började.
– Vi kunde delvis bekräfta våra tidigare resultat även här. Män, men inte kvinnor, hade mindre ont när de frågades ut av en kvinna, säger Anna Sellgren Engskov, författare till avhandlingen och specialistläkare i anestesiologi och intensivvård.
Skillnaderna var ganska små och har sannolikt ingen betydelse på gruppnivå, fortsätter Anna Sellgren Engskov.
– Men för den enskilda patienten kan det spela roll, speciellt med tanke på att skillnaderna i smärta var som störst när det gjorde så pass ont att patienterna började be om smärtlindring.
Empati hos kvinnor kan spela in
Det finns internationell forskning om kvinnors högre empatiska förmåga i smärtsammanhang. Förmågan kan kopplas till tyst kommunikation, med fler leenden och mer direkt ögonkontakt. Det skulle kunna vara en sak som förklarar skillnaderna, enligt Anna Sellgren Engskov.
Menar du faktiskt empatiskt beteende hos kvinnor i studierna eller att människor förväntar sig högre empati hos kvinnor?
– Mitt resonemang går ut på att kvinnor rent faktiskt har en högre empatisk utstrålning som kan komma till uttryck speciellt i en lugn miljö och främja den icke-verbala kommunikationen i form av fler leenden och mer direkt ögonkontakt med positiv effekt på smärtupplevelsen som följd.
Men det skulle också kunna handla om sociala förväntningar baserade på uppfattningar av kön, säger Anna Sellgren Engskov.
– Man kan spekulera kring om det är så att män generellt inte vill visa sig svaga inför en kvinnlig undersökare. I en av studierna var det bara män som uppgav mindre smärta i relation till kvinnliga utfrågare. Å andra sidan försökte vi skala bort sådant som kunde framhäva traditionella könsroller genom att undersökarna var klädda i könsneutrala sjukhuskläder och läste upp instruktioner från ett manuskript.
Anna Sellgren Engskov, doktorand i forskargruppen för Anestesiologi och intensivvård, Institutionen för kliniska vetenskaper i Malmö, Lunds universitet anna.sellgren_engskov@med.lu.se
Om smärta och avhandlingen
Nociceptiv smärta, som det handlar om i avhandlingen, är den vanligaste typen av smärta och uppstår vid en vävnadsskada i huden. Skadan, som inte behöver vara synlig för ögat, aktiverar hudens smärtreceptorer och skickar smärtsignaler till ryggmärgen, som är en del av det centrala nervsystemet. Signalerna når olika delar av hjärnan och därmed blir man medveten om smärtan, man tolkar smärtan och kopplar den till sådant som oro, ångest och stress. Genom att det autonoma nervsystemet samtidigt kopplas in visar sig smärtan även som exempelvis ökad puls, högre blodtryck och snabbare andning.
De nociceptiva smärtsignalerna orsakar två typer av smärta: En snabb, välavgränsad och skarp varningssmärta som går via A-deltafibrer (Aδ), och en långsammare, diffus och dunkande/molande via C-fibrer. Aδ-smärta föregår alltid C-smärta, men C-smärta kan upplevas även utan föregående Aδ-smärta.
I avhandlingen undersöktes bland annat hur forskningspersonerna via laserpulsar/elektrisk stimulering upplevde A-deltasmärta respektive C-smärta. Den upplevda smärttröskeln skattades på en visuell analog skala, VAS, med en så kallad VAS-sticka. Forskarna fann att en kort laserpuls kan utlösa C-smärta utan föregående Aδ-smärta, eftersom C-smärta uppkommer vid svagare uppvärmning av huden än Aδ-smärta. C-smärta kan alltså uppträda ensamt.
Dessutom undersöktes möjligheten till en mer nyanserad bild av patienternas smärta. Undersökarna bad patienterna att på ett helt fritt sätt, med egna ord, beskriva sin smärta. Vissa ord, som stickande, huggande eller skärande, beskriver den snabba Aδ-smärtan, medan ord som molande eller brännande istället beskriver den långsammare C-smärtan. De som beskrev Aδ-smärta visade sig uppleva starkare smärta än de som satte ord på C-smärta, vilket öppnar upp för möjligheten att använda smärtbeskrivningar för att snabbt få en uppfattning om hur ont patienter har.
Källa: Lunds universitet
Mikromotorer har dykt upp som ett lovande verktyg för miljösanering eftersom de kan navigera självständigt och utföra specifika uppgifter i mikroskala.
En mikromotor består av ett rör som byggs upp av kisel och mangandioxid. Genom kemiska reaktioner utsöndras bubblor i ena änden av röret. Bubblorna blir en motor som sätter röret i rörelse.
Forskare i Spanien har konstruerat en mikromotor som täckts med den kemiska föreningen lackas. Det gör att ämnet urea* i förorenat vatten omvandlas till ammoniak när det kommer i kontakt med motorn.
– Det är en intressant upptäckt. I dag har vattenreningsanläggningar svårt att ta bryta ner all urea, vilket leder till övergödning när vattnet släpps ut. Framför allt i storstadsområden är detta ett allvarligt problem, säger forskaren Rebeca Ferrer på Institute of Chemical Research of Catalonia i Spanien.
*Urea är ett urinämne, en kvävehaltig kemisk förening som finns naturligt i urinen hos alla däggdjur.
Mikromotorn i studien är bestruken med den kemiska föreningen lackas på utsidan. Det gör att motorn kan omvandla urea till ammoniak i vatten. Bild: ICIQ
Ammoniak kan omvandlas till vätgas
Det finns ytterligare vinster med att omvandla urea till ammoniak, menar forskarna. Om det går att utvinna ammoniaken ur vattnet har man även en källa till grön energi eftersom ammoniak kan omvandlas till vätgas.
Men mycket utvecklingsarbete återstår innan mikromotorerna kan fara omkring på reningsuppdrag. Deras bubblor är ett problem för forskarna.
– Vi behöver optimera designen för att rören ska rena vattnet på ett så effektivt sätt som möjligt och då måste vi se hur de rör sig och hur länge de fungerar, men det är svårt att se i mikroskopet eftersom bubblorna skymmer sikten, säger Rebeca Ferrer.
AI ska trimma motorn
Forskare vid Göteborgs universitet har utvecklat en AI-metod för att kunna trimma och följa mikromotorernas rörelser i mikroskop. Genom maskininlärning kan flera motorer övervakas samtidigt i vätskan.
– Om vi inte kan följa mikromotorn kan vi inte heller utveckla den. Vår AI-metod fungerar bra i laboratoriemiljö, och det är där utvecklingen sker just nu, säger fysikforskaren Harshith Bachimanchi vid Göteborgs universitet.
Forskarna har svårt att bedöma hur lång tid det kommer att ta innan städernas vattenreningsverk också blir energiproducenter. AI-metoden behöver även utvecklas för att fungera i storskaliga försök.
– Målet är att trimma motorn till perfektion, säger Harshith Bachimanchi.
Katherine Villa, forskare på Institute of Chemical Research of Catalonia, ICIQ, kvilla@iciq.es
När människor beviljas asyl i Sverige kan familjemedlemmar ansöka hos de svenska migrationsmyndigheterna om att också få komma till Sverige.
När dna-test används i sådana fall, vilket har blivit mycket vanligt för personer från vissa länder, beviljas bara familjeåterförening när det finns genetiska föräldra-barnrelationer. För att par ska få återförenas krävs att de har ett barn som båda är genetiska föräldrar till.
Familj definieras mycket snävt
Det här skiljer sig från hur svensk lag annars ser på familjerelationer, enligt en ny avhandling.
– I svensk lagstiftning anses generellt adopterade barn, barn som tillkommit genom donerade könsceller, bonusbarn med mera, också tillhöra familjen, säger avhandlingens författare Disa Helander, Umeå centrum för genusstudier vid Umeå universitet.
– Inom migrationskontroll, och särskilt när dna-test används, blir ”familj” i praktiken något mycket smalare.
Det innebär, i sin tur, att familjeåterföreningar kan bli svåra att få till stånd.
– På grund av krig och andra orsaker är det många familjer som också består av barn som inte är genetiska barn till föräldrarna, utan där deras genetiska föräldrar dött och barnen istället blivit del av exempelvis släktingars familjer. De här familjerna utesluts från familjeåterförening när dna-test används, säger Disa Helander.
Ökad misstro
Avhandlingen visar också att dna-testning i dessa sammanhang kan ses som en ökad misstro mot migranter.
– Innan dna-test började användas accepterade myndigheterna i större utsträckning migranters berättelser om sig själva och sina relationer, och de dokument som åberopades, men de senaste 15 åren har detta ansetts alltmer otillräckligt och nu kräver myndigheterna i högre grad bevis som anses mer tillförlitliga, säger Disa Helander.
Tekniken osynliggör politiken
Medan kunskap i form av migranters berättelser systematiskt misstros och anses bristfälliga får dna-test en närmast oemotsäglig status, enligt avhandlingen. Att dna-test används blir också ett sätt att slippa ta ansvar för ibland svåra politiska beslut och bedömningar genom att man kan hänvisa till tekniken, menar Disa Helander
– Hur dna-test används inom migrationskontroll i Sverige är inte något som varit föremål för varken ingående forskning eller politisk debatt. Men min studie visar att användningen av dna-test ställer en rad stora frågor på spel: vad familj är, vilka konsekvenser migrationskontroll har och hur migrationskontroll konstrueras som legitim och naturlig, hur olika former av kunskap värderas i relation till varandra, samt hur kunskap, makt och politik relaterar till varandra, säger Disa Helander.
I framtiden väntas Östersjöns kustområden få ett både varmare och mer ostadigt klimat. Det bådar illa för bakterier som lever i bottensedimenten och fyller en viktig funktion för att behålla stabilitet i ekosystemet.
När medeltemperaturen stiger tappar nämligen bakterierna förmågan att anpassa sig till plötsliga temperaturförändringar, som till exempel värmeböljor, visar en studie vid Linnéuniversitetet.
– De här bakteriesamhällena utgör grunden i ekosystemet och reglerar flödet av näring, energi och växthusgaser. Om deras artsammansättning och funktion rubbas får det effekter hela vägen upp i näringskedjan, säger biologiforskaren Anders Forsman vid Linnéuniversitetet.
Simulerade framtida väderfenomen
En vik utanför Oskarshamn ger en inblick i hur Östersjöns kustområden kommer att påverkas av klimatförändringar. Här har kylvatten från det närliggande kärnkraftverket höjt medeltemperaturen med i genomsnitt fem grader i 50 års tid.
– Mycket av forskningen om effekter av klimatförändringar i akvatiska miljöer har bedrivits i laboratoriemiljö med enskilda eller ett fåtal arter som studeras på detaljnivå. Den långvariga uppvärmningen i den här viken gör att vi kan studera ett helt ekosystem i ett realistiskt framtidsscenario, berättar forskaren Mark Dopson vid Linnéuniversitetet.
I studien har forskarna undersökt hur mikroorganismerna som lever i den långtidsuppvärmda vikens bottensediment reagerar på simulerade värmeböljor i laboratoriemiljö.
I nio dagar utsattes proverna för temperaturer mellan 6 och 35 grader medan aktiviteten i bakteriesamhällena studerades i detalj. Mönstren jämfördes med prover från en närliggande opåverkad vik som också ingick i experimentet.
Bottenprover har tagits upp ur viken och undersökts i ett laboratorium. Bild: Anders Forsman
Bakterierna har svårt att anpassa sig
Resultaten visar att sammansättningen, artrikedomen och produktiviteten i bakteriesamhällen från den uppvärmda viken inte svarar på temperatur på samma sätt som i den intilliggande viken, där medeltemperaturen är mer normal.
En anledning är att bakterierna har haft svårt att anpassa sig till förändrade temperaturer.
– Trots att det har gått 50 år sedan temperaturen höjdes i viken har bakteriesamhällena som vi studerar inte lyckats anpassa sig fullt ut till det varmare klimatet. De är under konstant stress, vilket gör dem sämre på att hantera plötsliga temperaturskillnader, förklarar Anders Forsman.
Ytterligare en upptäckt var att bakterierna i den uppvärmda viken inte återgick och reagerade som normalt när de utsattes för lägre temperaturer som representerar dagens klimat. Det här kan tyda på att de kan ha passerat en tipping point*.
* Begreppet tipping point används för att beskriva klimatförändringarnas effekter. Vid en tipping point, eller kritisk brytpunkt, har utvecklingen passerar en tröskel och kan inte vända tillbaka.
Svårt för liv att anpassa sig
Enligt forskarna visar den förändrade aktiviteten hos mikroorganismerna den utmaning stigande medeltemperaturer innebär för livet på jorden.
– För bakterierna i viken varar en generation bara några timmar eller dagar. Trots det har de inte lyckats anpassa sig evolutionärt till det varmare klimatet på 50 år. För många växter och djur, inklusive oss människor, går det årtionden mellan varje generation. Det väcker frågan om anpassningarna kan hålla jämn takt med den allt varmare värld som vi håller på att skapa, säger Mark Dopson.
Anders Forsman, professor vid institutionen för biologi och miljö, Linnéuniversitetet, anders.forsman@lnu.se
Mark Dopson, professor vid institutionen för biologi och miljö, Linnéuniversitetet, mark.dopson@lnu.se
Järn- och stålframställning i norr har mycket långa anor. Det kan forskare vid Luleå tekniska universitet visa efter att ha undersökt metallrester, så kallat slagg, från vad som visat sig vara 2 000 år gammal avancerad och utbredd järn- och stålframställning.
Upptäckten har gjorts genom analyser av gamla fornminnen som hittats på ett 40-tal olika platser i norra Finland, Sverige och Norge.
Metallfynden kan dateras
Fynden har återfunnits i samlingar som finns bevarade efter de arkeologiska inventeringar som gjordes i samband med vattenkraftsutbyggnaderna 1940-1980. Slaggen har legat orörd i många decennier och har inte tidigare analyserats vetenskapligt.
– Det är alltså först nu som de här metallfynden har kol 14-daterats, en säker metod som ju gör det möjligt att datera fornlämningar. Fynden har även analyserats arkeometallurgiskt, en disciplin som studerar metallhantverkets lämningar och spår, säger Kristina Söderholm som är professor i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet.
När hennes forskargrupp publicerade sina första resultat i den ansedda tidskriften Antiquity under 2021 uppmärksammades det internationellt. Forskarna hade då bland annat hittat 2 000 år gamla järnframställningsugnar, så kallade blästugnar, som användes för att framställa smidbart stål.
Omfattande produktion
Ugnarna var belägna vid två olika platser i nuvarande Norrbotten. Vid en av platserna återfanns även en samtida smidesplats. Forskarna hittade stora mängder slagg, men även en yxa och knivar som var tillverkade i stål med flera lager av järn med olika kvaliteter. De hör till de äldsta exemplen på så kallade temperaturbehandlade stålföremål som har hittats i Europa.
Den kemiska analysen av slagg och föremål visade att de rörde sig om järnmalm från sjöar och myrar i regionen. Mängden slagg visade att det inte handlade om någon småskalig verksamhet. Det var snarare en omfattande produktion på upp till 80 kilo järn från respektive ugn.
Men forskargruppen anade att den här avancerade järn- och stålproduktionen var mer geografiskt utbredd, och inledde därför ett intensivt arbete med att försöka kartlägga detta.
Nu kan forskarna påvisa att produktionen fanns på över 40 olika platser fördelade som ett band längs norra Sverige, Finland och Norge.
Slagg från järnframställning med tydligt kolavtryck. Den här biten slagg är cirka sju centimeter bred. Bild: Staffan Nygren/Norrbottens museum
Lika skickliga som romarna
Förekomsten av så tidig stålproduktion långt bort från det förmodade centret för järn och stålframställning i det forntida Europa, Romarriket, har tidigare varit okänt. Att det var jakt och fångstgrupper som hade de här kunskaperna, och inte en jordbrukande befolkning, går också tvärs emot den gängse historiska uppfattningen.
Forskargruppens arbete visar att de nordliga jakt- och fångstgrupperna hade omfattande och lika avancerade smideskunskaper som romarna. Dessutom var de sannolikt mer stationära i området än vad historiker och arkeologer tidigare trott.
– Det här förstår vi genom att vi har intresserat oss för hela produktionsprocessen, från råvaruinsamling till produktion i den forntida jakt- och fångstmiljön, och även analyserat processen utifrån det arktiska landskapet och klimatet, säger arkeologen Carina Bennerhag som skrivit en avhandling i teknikhistoria vid Luleå tekniska universitet.
Forskarna vill veta mer
Forskarna menar att de troligen bara hittat en bråkdel av platserna där forntida jakt- och fångstgrupper ägnade sig åt avancerad järn- och stålframställning i nordligaste Europa.
Trots att fornminnesinventeringen hittills varit mycket sporadisk i norra Sverige i jämförelse med södra Sverige, har nämligen förhållandevis mycket metallfynd ändå återfunnits i de nordliga samlingarna.
Nu kommer forskargruppen arbeta vidare med att bättre försöka förstå drivkrafter till att så många forntida jakt- och fångstsamhällen, över ett så stort geografiskt område och ungefär samtidigt, hade möjligheten eller valde att ägna sig åt järn- och stålframställning.
Enligt forskarna är resultaten en viktig milstolpe i en satsning som sedan 2016 genomförts vid Luleå tekniska universitet, där forskare i teknikhistoria, arkeologi och arkeometallurgi har samarbetat. De har även delvis samarbetat med Norrbottens museum.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
