– Det har inte uppmärksammats tidigare hur vanligt det är att man använder sjögräs, marina blomväxter, som en miljö att fiska i runt om i världen. Det spelar ingen roll om det är ett rikt land eller ett fattigt land, om det finns sjögräs använder människor dessa områden för fiske, säger forskaren Lina Mtwana Nordlund vid Stockholms universitet.
Kommit i skymundan Åtgärder för förvaltning av havsområden har hittills främst riktats mot till exempel korallrev och fiske generellt men sjögräsängar har kommit i skymundan, speciellt på global nivå. Att veta hur sjögräsängar används är viktigt för att vi ska kunna fiska på ett så hållbart sätt som möjligt, så att vi även i framtiden kan fiska i sjögräs. Om man inte vet varför man fiskar i sjögräs, vilka redskap som används och vad man fångar, hur ska man då kunna förvalta resursen på bästa sätt?
Lina Mtwana Nordlund har under lång tid forskat om kvinnor som fiskar. Speciellt i fattiga länder är sjögräsfisket jätteviktig för kvinnor och barn, både för att kunna få proteinrik mat och som inkomstkälla. Det här fisket dammsuger sjögräset på allt som kan ätas eller säljas, till exempel musslor och krabbor. Ändå är detta nästan aldrig medräknat i fiskefångster eller inkluderat i fiskeförvaltning, säger Lina Mtwana Nordlund.
Minst i Sverige Forskarna har tittat närmare på 36 områden i världen såsom södra Australien, USA, Östafrikas kust och även den svenska västkusten. Av alla de undersökta områdena är Sverige det land med mest begränsat sjögräsfiske. Tidigare var ålfiske vanligt i sjögräsängar, det vi i Sverige kallar ålgräsängar. Sedan 2007 råder dock ett generellt förbud att fiska ål i Sverige, även om det fortfarande finns fiskare med specialtillstånd.
– Fritids- och sportfiskare fiskar i närliggande, något djupare områden omkring ålgräsängar men ibland även i ålgräset. Det man ofta är ute efter är havsöring, torsk, gråsej, bleka, vitling och makrill. Det begränsade fisket i ålgräsängar i Sverige beror till viss del på att fritids- och sportfisket är reglerat genom bland annat regler kring minimimått för fångst, regler för redskap och maskstorlekar samt fiskestopp vid fredningstider, säger medförfattaren och forskaren Martin Gullström vid Stockholms universitet.
– Sjögräsängars utbredning minskar i hela världen och vi behöver agera nu för att stoppa detta. Det faktum att sjögräsängar är viktiga för fisket är ännu ett skäl för att vi måste uppmärksamma värdet av sjögräs, säger Lina Mtwana Nordlund.
Lotte Wellton, doktorand på Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan, har besökt mindre restauranger på Öland och i några av de större städerna i Sverige. Genom att vara på plats i köken och matsalarna har hon studerat hur kockar, serveringspersonal och andra i branschen jobbar. Hon har också intervjuat ägare och chefer och pratat med deras personal om hur de upplever sin arbetssituation och vad som gör jobbet meningsfullt.
– Jag har tittat på vilka vanor och rutiner man har, vilka redskap som används, hur mycket tid personalen lägger ner på olika moment och hur lokalerna ser ut. Dessutom har jag tidigare jobbat på alla platser i en restaurang plus att jag har haft en egen cateringfirma och ett bageri, berättar Lotte Wellton.
Idealen i restaurangbranschen I sin avhandling, som läggs fram den 15 december, tar hon upp de ideal som råder i branschen. Dit hör vikten av att kunna hantverket – att vara yrkesskicklig. Annat som rankas högt är att ge en så god service som möjligt och att klara utmaningar som plötsligt dyker upp.
– Det här är ideal som givetvis finns även i andra branscher, men de är väldigt utmärkande för just restaurangnäringen. Här finns också en stark hierarki, säger hon.
Nyanställd personal lär sig yrket av dem med mer erfarenhet, i ett mästare-lärlingsförhållande. Sättet att överföra kunskap bidrar tillsammans med hantverksidealet till det hierarkiska ledarskap som fortfarande finns i krogvärlden, menar Lotte Wellton.
– På det sättet är det en ganska omodern bransch, även om den på andra sätt kännetecknas av kreativitet.
Tänker inte långsiktigt En sak som förvånade Lotte Wellton var inställningen till arbetstiden. Personalen jobbar tills allt är klart, oavsett hur många timmar det tar.
– Man hushållar aldrig med sin tid. Det gällde framför allt säsongsföretagarna på Öland, där man inriktar sig på sommarturisterna, säger Lotte Wellton.
Arbetet på krogar och restauranger präglas på ett vis av rutiner och planering – när det gäller den dagliga verksamheten vet alla vad som ska göras. Däremot är personal och restaurangägare sämre på att tänka långsiktigt.
– Branschen skulle vinna mycket på att utvärdera verksamheten och att planera på längre sikt. Det handlar ju om pengar och ekonomi och då måste man ha kunskap på det området.
Lite utbildning Lotte Wellton vill inte gå så långt som att säga att det saknas kunskaper om ekonomi. Men hon konstaterar att utbildningsgraden är låg.
– Det kan ha att göra med att det inom branschen generellt finns en liten förståelse för högre utbildning.
Lotte Wellton tror att hennes forskning kan bidra till att skapa mer attraktiva arbetsplatser.
– Eftersom servicesektorn växer enormt är det viktigt att locka och behålla kunnig personal.
Men mycket av det hon har gjort handlar om att skapa begrepp för att förklara restaurangarbetet och professionalismen i branschen. Här finns mycket att gå vidare på, exempelvis behövs det mer forskning om ledarskapet och de fysiska förhållandena i restaurangnäringen.
#Metoo
Lotte Wellton tycker även det skulle vara intressant att forska om sexuella trakasserier och ofredanden mot personal i krogmiljöer – något som hamnat i fokus under Metoo-kampanjen.
– Alla vet att det förekommer en sexistisk jargong och ett beteende som riktas mot kvinnor, yngre personer och de som finns längre ned på skalan. Fast det är inget jag tittat närmare på och heller inget som jag har sett på de restauranger jag besökte. Men det skulle vara intressant att studera om detta beteende kan hänga ihop med mästare-lärlingsförhållandet, det hierarkiska systemet och den extrema tidsanvändningen.
Kontakt:
Lotte Wellton, doktorand på Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan, lotte.wellton@oru.se, 073-679 68 79
Insekter kan produceras med förhållandevis lite och i flera fall lågvärdiga resurser och FN har därför lyft fram det som ett framtida livsmedel med stor potential. Hittills har det dock inte funnits några studier som i verkligheten försökt skatta potentialen i syrsor som livsmedel för människor.
Människor och grisar är lika inombords Grisar har ett fodersmältningssystem som i stort liknar människans matsmältningssystem och därför kan man anta att effekter som kan observeras på grisar kan vara relevanta även för människa.
I en svensk-kambodjansk studie har forskare från Sveriges lantbruksuniversitet därför studerat hur unga grisar växer på en diet bestående av majsmjöl, riskli och antingen syrsmjöl eller fiskmjöl.
Man har också studerat vad som händer om man skalar syrsorna. Det är nämligen troligt att det i den europeiska lagstiftningen, den dag insekter godkänns som livsmedel, kommer att stå att syrsor skall skalas före konsumtion. Det betyder att ben och vingar skall tas bort.
Orsaken till detta är att det finns enstaka rapporter om att stor konsumtion av gräshoppor orsakat förstoppning. Det antas bero på att det finns delar på gräshopporna (t ex benen) som är mycket svårsmälta. Därför studerade man också hur grisarna växte om dieten innehöll mjöl baserat på hela syrsor eller mjöl där benen inte fanns med.
Skala inte syrsorna
Studien visade att grisarna växte mycket bra på dieterna som innehöll syrsmjöl. De smälte dessa dieter bättre än dieten med fiskmjöl och de visade också tecken på att kunna använda mer av det smälta proteinet för att växa. Mjölet utan ben fungerade inte bättre än det med ben och en slutsats är därför att man inte skall skala bort benen från syrsorna för då ”kastar man bort” bra näring.
Studien drar slutsatsen att syrsor kan vara ett bra fodermedel till grisar och troligtvis därför också ett bra livsmedel för människa.
Studien är utförd av Phalla Miech, doktorand vid SLU samt SLU-professorerna Anna Jansson, Åsa Berggren och Jan Erik Lindberg. Projektet är finansierat av SIDA.
– Man har länge trott att svampsamhällen är tåliga och gör samma saker även om artsammansättningen förändras, eftersom det finns så många svamparter, säger SLU-forskaren Kerstin Varenius.
– Förmodligen är det inte så, utan olika konstellationer av svampar gör olika saker,
Mykorrhizasvampar är en grupp i den biologiska mångfalden som måste återetablera sig efter en kalavverkning, eftersom de lever i symbios med träd och är beroende av levande trädrötter som kan förse dem med energi.
Dropptaggsvamp är en art som missgynnas av avverkningar och framförallt finns i äldre skogar. Foto: Michael Krikorev
Kerstin Varenius har undersökt hur samhällen av mykorrhizasvampar som har vuxit upp på tidigare hyggen utvecklas, i unga och upp till 60 år gamla tallskogar. Och jämfört med svamplivet i naturskogar.
Vanliga arter kommer tillbaka
Det visade sig att svampsamhällets artsammansättning i brukad skog skilde sig från den i naturskog, under flera decennier efter avverkning, även om de vanligaste arterna av mykorrhizasvampar verkar komma tillbaka.
Av de 20 arter som var vanligast i undersökta naturskogar, var 13 lika vanliga i tallskogar som varit kalhyggen 50 år tidigare. Bland dessa finns till exempel sandsopp och pepparriska. När det gäller mer sällsynta eller rödlistade svamparter gick det inte att dra några statistiskt säkra slutsatser för enskilda arter, eftersom underlaget var för litet.
Sandsopp är en populär matsvamp., som liksom rödskivig kanelspindling och pepparriska är mykorrhizasvampar som återetableras efter avverkning och med tiden blir lika vanliga som i gamla skogar. Foto: Michael Krikorev
– Det är intressant både att artsammansättningen förändras och att vanliga arter kommer tillbaka med tiden, säger Kerstin Varenius. Framför allt för att vi inte vet så mycket om olika arters funktioner. Antingen är de vanligaste arterna viktigast för flertalet funktioner eller så leder förändringar i samhället till förändrade nivåer av de ekosystemtjänster som svamparna bidrar med.
Pepparriska Foto: Michael Krikorev
Att lämna kvar träd har begränsad effekt
Kerstin Varenius och hennes kollegor har också undersökt om träd som lämnas kvar på ett hygge förbättrar svamparnas möjligheter att leva kvar i marken, tills en ny generation av träd finns på plats. Så kallade hänsynsträd, som lämnas kvar permanent, verkar kunna fungera som ”livbåtar” för vissa arter, som alltså kan leva kvar inom ett avgränsat område runt träden.
Däremot verkar inte fröträd som får stå kvar i tio år efter en avverkning kunna kompensera för de mer övergripande förändringar som en avverkning orsakar i mykorrhiza-samhället. Detta tyder på att de miljöförändringar som en avverkning orsakar har större betydelse än trädkontinuitet för mykorrhiza-samhällens artsammansättning.
– För den som vill förvalta mykorrhizasamhällen liknande dem i naturskogar på sin brukade skogsmark är vår rekommendation därför att hellre spara intakta skogspartier än utspridda träd, säger Kerstin Varenius.
Svampars liv i kalhuggen skog
Kunskapen om svampars roll i markprocesser och deras betydelse för skogens ekosystemtjänster har länge varit bristfällig, eftersom många arter är svåra att identifiera och sällan bildar synliga fruktkroppar.
Kerstin Varenius har undersökt hur samhällen av mykorrhizasvampar som har vuxit upp på tidigare hyggen utvecklas, i unga och upp till 60 år gamla tallskogar. Och jämfört med svamplivet i naturskogar.
Hon har även utvärderat effekten av att lämna kvar träd vid avverkning, och undersökt vad marksvampsamhällens sammansättning (hur vanliga arter är i förhållande till varandra) betyder för trädens tillväxt.
I arbetet har hon utnyttjat modern DNA-teknik, som ger helt nya möjligheter att identifiera svampar i marken. Dessutom har hon beskrivit de ekosystemtjänster som svampar bidrar med i skogen.
Annorlunda svampsamhällen i snabbväxande skog
Att mykorrhizasvampar hjälper träden att ta upp näringsämnen från marken är välkänt, men vad svampsamhällenas artsammansättning betyder för skogens tillväxt är dåligt utforskat. I ett delprojekt som ingick i den svenska Riksskogstaxeringen och Markinventeringen har Kerstin Varenius analyserat hur svampsamhällen i markprover som samlats in i 131 barrskogsdominerade bestånd i norra Sverige varierar med trädens tillväxt och andra faktorer, såsom klimat och beståndsålder.
– Det vi kan se är att bestånd som växer snabbt har delvis annorlunda svampsamhällen i marken än de som växer långsammare, säger Kerstin Varenius. Vi kan däremot inte säga något om orsak och verkan, det viull säga om det är svamparna som gör att träden växer bättre eller om det är trädens tillväxt som gynnar vissa svamparter, eller om det går lite åt båda hållen.
Svamparnas ekosystemtjänster
Svampar ger oss mat och fina naturupplevelser men de bidrar även med många andra nyttigheter i skogen, såsom omsättning av energi och näring i marken. Kerstin Varenius har sammanfattat vad svampar ger oss människor för olika ekosystemtjänster och bedömt hur dessa påverkas på lång sikt av olika sätt att bruka skogen.
– Med bättre kunskap kan vi anpassa hur vi brukar skogen och bättre ta tillvara svamparnas tjänster, Kerstin Varenius.
Kontakt: Kerstin Varenius, Institutionen för skoglig mykologi och växtpatologi, Sveriges lantbruksuniversitet, kerstin.varenius@slu.se, 070-5554326.
Miralem Helmefalk vid Linnéuniversitetet forskar i marknadsföring och har specialiserat sig på sinnesmarknadsföring. Han har undersökt hur överensstämmelse mellan till exempel lukt, syn och hörsel kan påverka känslor och köpbeteenden inom detaljhandeln.
Fältexperiment Med hjälp av bland annat fältexperiment har han studerat hur de olika sinnena kan påverkas genom olika kombinationer av stimuli, till exempel genom att kombinera färgat ljus med olika dofter.
– Jag har studerat hur man kan kombinera bakgrundsljud, musik, synintryck och olika dofter på ett sätt som upplevs tilltalande och som leder till att kunden spenderar mer tid i butiken och slutligen är mer benägna att köpa. Det finns såklart etiska aspekter på detta. Till exempel får dofter inte vara för svaga. Doften ska vara svag, men man ska känna den om man koncentrerar sig. Säljaren vill skapa en behaglig upplevelse av en miljö, men såklart måste man alltid moraliskt och etiskt stå bakom sina produkter.
Bäst när fler sinnen stimuleras Miralem Helmefalk har tagit reda på vilka kombinationer av stimuli som är mest effektiva och han har funnit att kombinationer som är multisensoriska fungerar överlägset bäst, både när det gäller kundernas känslor för produkterna och tid tillbringad i butiken, men även när det gäller köpbeteende. Denna typ av multisensoriska experiment inom sinnesmarknadsföring är nyskapande. Tidigare har mest enskilda sinnen studerats, till exempel hur enbart ljussättning i en butik påverkar kundens upplevelse.
– Intresset för sinnesmarknadsföring har ökat de senaste åren, speciellt hur man kan arbeta med dofter i butiker. Det är ett skifte inom handeln i och med den ökade näthandeln. De fysiska butikerna måste anpassa sig och erbjuda något mer än enbart försäljning. De måste skapa miljöer och upplevelser, ett mervärde som man inte kan få via en internetbutik.
Forskare har undersökt tusentals fossiler och fann att risken för utrotning minskade med artens ålder. De arter som undersökts är alla rovdjur. Det framgår av en studie som nyligen publicerats av en internationell forskargrupp med forskare från bland annat Göteborgs universitet.
För en art som överlevt en miljon år var till exempel sannolikheten att dö ut femtio procent mindre än för en art som just bildats.
Två miljoner en genomsnittlig ålder
Den genomsnittliga livslängden för arter som lever som rovdjur är runt två miljoner år. Men under de senaste 40 miljoner åren har de flesta arter dött ut mycket tidigare, även om det finns arter som överlevt i mer än 10 miljoner år.
– Att veta hur artens ålder påverkar utrotningsrisken kan ge oss viktiga insikter i den tidiga evolutionära historien och hjälpa oss att förutse artens framtid. Men det är inte klart i vilken utsträckning de historiska mönstren för utrotning kan överföras till dagens utrotningsrisk, eftersom de arter som finns idag starkt påverkas av mänskliga aktiviteter, säger Daniele Silvestro, forskare vid institutionen för biologi och miljövetenskaper, Göteborgs universitet.
Undersökt tusentals fossiler
Resultaten som presenteras i studien baseras på nya matematiska modeller och analyser av mer än 7000 fossiler av rovlevande däggdjur.
Bakom studien står forskare från Göteborgs universitet tillsammans med forskare från schweiziska federala tekniska institutet i Zürich (ETH) och forskare från University of Sao Paulo i Brasilien.
– Frågan om artens ålder ökar eller minskar deras utrotningsrisk har diskuterats i årtionden. Om man tittar på ett enskilt djur kan man förvänta sig att en gammal katt har större chanser att dö än en kattunge. Men när man tittar på en art som helhet gäller motsatsen, säger Oskar Hagen från schweiziska federala tekniska institutet i Zürich och huvudförfattare till artikeln.
Acklimatisering innebär att både djur och växter kan justera sin fysiologi när det blir varmt eller kallt. På så vis kan enskilda organ samverka effektivt och olika processer i kroppen fungera så bra som möjligt även i kyla och hetta.
Den gängse uppfattningen har länge varit att djur och växter som lever i närheten av någon av polerna är bäst på att acklimatisera sig. Antagandet har utgått från att de borde ha mest att tjäna på acklimatisering på grund av mycket stora temperaturskillnader mellan sommar och vinter i dessa områden.
Bäst acklimatisering i mellanklimat Nu utmanas den bilden av nya forskningsresultat som visar på motsatsen. Acklimatisering är mest fördelaktigt på mellanliggande, så kallade intermediära breddgrader. I Europa motsvaras detta av områden mellan södra Spanien och norra Tyskland.
– Säsongsvisa temperaturförändringar är ganska stora på intermediära breddgrader, men de sker relativt långsamt. I den typen av klimatzoner lönar sig acklimatisering bäst, för det tar ofta ganska lång tid att acklimatisera sig, säger Viktor Nilsson-Örtman biolog vid naturvetenskapliga fakulteten, Lunds universitet.
Forskningsresultaten kan komma att förändra synen på vilka arter som sannolikt påverkas mest av klimatförändringar.
– Höglatitudsarter kan ha en mindre flexibel fysiologi än vi tidigare har trott och därför vara mer utsatta för klimatförändringar, säger han.
Studerat flicksländor
Tillsammans med en kollega i Uppsala har Viktor Nilsson-Örtman studerat två arter av flicksländor. En som lever i norra Sverige, en i Mellaneuropa. Individer från båda arterna har levt i laboratoriemiljöer som motsvarar säsongsklimatet i norra Sverige och i mellersta Europa. Det innebär snabbt sjunkande temperatur i norra Sverige på hösten och snabbt stigande temperatur på våren. De mellaneuropeiska temperaturskiftningarna går långsammare.
Resultaten visar att den mellaneuropeiska arten alltid är bäst på att acklimatisera sig oavsett klimattyp. Men den tjänar mest på att kunna acklimatisera sig i ett mellaneuropeiskt klimat med långsamma förändringar.
– Vår studie visar att acklimatisering fungerar bäst på intermediära breddgrader. Nu behövs studier av fler arter spridda över jorden för att se om arter verkligen blir sämre på att acklimatisera sig närmare polerna.
Enligt Viktor Nilsson-Örtman har de flesta tidigare studier gjorts under kort tid och under förhållanden med mycket snabba temperaturförändringar som sällan motsvarar verkliga skiftningar i naturen.
– Vi har gjort studien under lång tid och realistiska ekologiska förhållanden, så den ger en unik inblick i hur acklimatisering går till i praktiken, säger han.
Forskningsresultaten har nyligen publicerats online i en artikel i The American Naturalist.
Typiskt för arbetet med att förebygga gängbildning i Sverige är en stark tilltro till att myndigheters samverkan är lösningen på problemet. Den svenska samverkansmodellen kan fungera proaktivt men fokuserar för lite på arbetsmetod och innehåll. Det visar forskning från Göteborgs universitet.
Doktorand Russell Turner och docent Torbjörn Forkby har i olika studier undersökt myndigheters satsningar för att stötta ungdomar i riskzonen. I en ny bok om internationell gängforskning bidrar de nu med en analys av den svenska samverkansmodellen och lyfter både styrkor och svagheter.
Fokus på myndigheters samarbete
– Utmärkande för den svenska modellen är att fokus ligger på myndigheternas samarbete redan innan problem och insatser hunnit definieras, säger Russell Turner.
Forskarna menar att en svaghet med modellen är att samverkan i sig ses som lösningen på problemet. Istället behöver mer krut läggas på att analysera och förstå bakomliggande orsaker, utveckla nya metoder och systematiskt följa upp användningen av dessa.
– Idag saknas en ordentlig kartläggning av hur arbetet med unga i riskzonen fungerar. Därför blir det svårt för myndigheterna att nå fram till någon kunskap om hur brottsutvecklingen ser ut eller på vilket sätt det förebyggande arbetet behöver utvecklas, säger Torbjörn Forkby.
Svensk modell saknar analys
Ett annat problem med den svenska samverkansmodellen är att det många gånger är oklart vilken myndighet som ansvarar för vad i arbetet.
– Det är svårt att nå fram till ett systematiskt arbete bara genom att samverka. Någon behöver ha mandat att leda och ett uppdrag att ifrågasätta tidigare arbetssätt och detta saknas idag, säger Torbjörn Forkby.
En styrka med samverkansmodellen är täta och strukturerade möten myndigheterna emellan, där unga i riskzon kan identifieras på ett tidigt stadium.
– Det ger myndigheterna möjlighet att agera snabbt lokalt när något förändras kring en ungdom. Arbetet kan också bli mer proaktivt, säger Russell Turner.
Gängproblematik i många länder
Forskarna har också gjort jämförelser med modeller från andra länder, som till exempel USA och England. Där finns en hög tilltro till att den tredje samhällssektorn, som kyrkor och volontärorganisationer, ska bidra med lösningar på problemet. Länderna kännetecknas också av en idé om samverkan men har en tydligare styrning av arbetet.
Att både USA och England har kommit längre än Sverige vad gäller metodutveckling och analys skulle kunna förklaras av att gängproblematik funnits i länderna under en längre tid och att de därför varit tvungna att nå fram till ett mer metodiskt arbetssätt.
– Deras arbete kan fungera som en inspiration för oss men för att utveckla nya metoder i Sverige krävs också mer samarbete mellan forskning och praktik, säger Torbjörn Forkby.
Forskningsresultaten finns publicerade i boken ”Gang transitions and transformations in an international context” (Maxson & Esbensen red. Springer).
De senaste årens forskningsframsteg inom kvantteknologi har placerat världen på tröskeln till en ny teknikrevolution – den andra kvantrevolutionen. Forskare har lärt sig att kontrollera enskilda kvantsystem som individuella atomer, elektroner och ljuspartiklar vilket öppnar dörren för helt nya möjligheter. I sikte finns extremt snabba kvantdatorer, avlyssningssäker kommunikation och hyperkänsliga mätmetoder.
Under ledning av Chalmers inleds nu en stor offensiv svensk satsning – Wallenberg Centre for Quantum Technology – för att bidra till, och realisera, den andra kvantrevolutionen. Runt 50 forskare ska rekryteras inom ramen för det tioåriga forskningsprogrammet som startar vid årsskiftet. Satsningen är möjlig genom en jubileumsdonation på 600 miljoner kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse.
Baserad på supraledande kretsar
Programmets fokusprojekt är att bygga en kvantdator baserad på supraledande kretsar. Kvantdatorns minsta byggsten – kvantbiten – bygger på helt andra principer än dagens datorer, vilket gör att det går att hantera enorma mängder information med relativt få kvantbitar.
– Vårt mål är en fungerande kvantdator med åtminstone hundra kvantbitar. En sådan har långt större beräkningskraft än dagens bästa superdatorer och kan exempelvis utnyttjas för att lösa optimeringsproblem, avancerad maskininlärning, och tunga beräkningar av molekylers egenskaper, säger Per Delsing, professor i kvantkomponentfysik vid Chalmers och programdirektör för satsningen.
Utöver fokusprojektet innefattar forskningsprogrammet en nationell excellenssatsning som ska utforska och bygga kompetens inom kvantteknologins fyra delområden: kvantdatorer, kvantsimulatorer, kvantkommunikation och kvantsensorer.
Stort intresse för kvantteknologi
Intresset för kvantteknologi är stort världen över. Det investeras kraftigt i USA, Kanada, Japan och Kina. EU startar ett vetenskapligt flaggskepp på området 2019. Företag som Google och IBM satsar också på kvantdatorer, och har liksom Chalmers valt att basera dem på supraledande kretsar. Beslutsfattare och företagsledare börjar inse att kvantteknologin har potential att kraftigt förändra vårt samhälle, bland annat genom förbättrad artificiell intelligens, säker kryptering och effektivare design av läkemedel och material.
– Om Sverige ska fortsätta att vara en toppnation måste vi ligga långt framme inom dessa områden. Genom att satsa på långsiktig kompetensuppbyggnad och att attrahera de bästa unga forskarna kan vi på sikt sätta Sverige på kvantteknologikartan. Det finns ingen genväg och genom grundforskningssatsningar säkras den infrastruktur som behövs för att andra aktörer och företag över tid kan ta vid och utveckla applikationer och nya teknologier, säger Peter Wallenberg Jr.
Chalmers forskare har arbetat med supraledande kvantbitar i nästan 20 år och levererat många bidrag till kunskapsbygget inom fältet, med publiceringar i bland annat Nature och Science. De var bland de första i världen att skapa en supraledande kvantbit, och har utforskat helt ny fysik genom omfattande experiment på enskilda kvantbitar.
En miljard kronor
Kvantdatorn på Chalmers blir möjlig genom en jubileumsdonation på 600 miljoner kronor från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Utöver donationen från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse tillkommer ytterligare medel från industrin, Chalmers och andra universitet, vilket ger en total budget på närmare en miljard kronor.
Den andra kvantrevolutionen
Under 1900-talet ägde den första kvantrevolutionen rum. Den gav oss uppfinningar som lasern och transistorn – uppfinningar som ligger till grund för hela den informationsteknologi som formar dagens samhälle.
Efter många år av grundforskning kring häpnadsväckande kvantfenomen som superposition, sammanflätning och klämda tillstånd har forskarna lärt sig att kontrollera enskilda kvantsystem som individuella atomer, elektroner och ljuspartiklar. Att kunna kontrollera 20 kvantbitar innebär idag världsrekord, men utvecklingen går oerhört fort. Tillämpningar som extremt snabba kvantdatorer, avlyssningssäker kommunikation och hyperkänsliga mätmetoder finns nu inom räckhåll.
Nästa milstolpe: skapa en kvanffördel Därför investeras stort i kvantteknologi i hela världen. EU sjösätter en tioårig satsning på en miljard euro år 2019. Minst lika stora program finns i Nordamerika, Asien och Australien. It-företag som Google, IBM, Intel och Microsoft gör också betydande satsningar. Säker och snabb kommunikation är en stark drivkraft för teknologin. Redan idag finns kommersiella system som kan överföra kvantkrypteringsnycklar genom en obruten optisk fiber över avstånd på 100 kilometer, dock med ganska låg hastighet.
Ett nära förestående milstolpe, som forskare krigar om att nå, är att demonstrera en så kallad kvantfördel (på engelska quantum supremacy), vilket innebär att lösa ett problem som är utom räckhåll även för den mest kraftfulla klassiska datorn. För det krävs minst 50 kvantbitar. Det lär ske med hjälp av en kvantsimulator, en enklare form av kvantdator. Användbara tillämpningar av kvantsimulering förväntas inom fem år. Att realisera en fungerande programmerbar kvantdator kommer att ta betydligt längre tid
Större mätförmåga
Människans kunskap om världen och våra tekniska framsteg begränsas av vad vi kan mäta, och hur noggrant. Forskare håller också på att lära sig att använda enskilda partiklar, till exempel fotoner och elektroner, som sensorer i mätningar av krafter, gravitation, elektriska fält etc. Med kvantteknologi pressas mätförmågan långt bortom vad som tidigare varit möjligt.
– En av forskningens – och samhällets – stora utmaningar är att förstå varför vi ibland väljer att dela med oss av våra resurser. För vissa tycks det vara, rent bokstavligt, en hjärtefråga, säger Jonas Olofsson, docent vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet, och en av medförfattarna till studien. Den har genomförts av psykologer vid Anglia Ruskin University i England och Stockholms universitet och publiceras i den vetenskapliga tidskriften Nature Scientific Reports.
Deltog i spel Forskningen genomfördes med hjälp av deltagare i Sverige och England som fick vara med i ett datorbaserat ”diktatorspel” där de fritt fick dela upp små summor pengar mellan sig själva och andra deltagare som de aldrig hade träffat. Deltagarna i spelet kunde utan konsekvenser ta hela summan, men gav ofta bort en del av pengarna. Deras val påverkade hur mycket ersättning de sedan fick för sitt deltagande i studien, om de gav bort mer, blev ersättningen mindre.
I England gav deltagarna bort 36 procent av 78 brittiska pund. I Sverige gav spelarna bort 39 procent av 570 svenska kronor.
– Spelet liknar verkliga situationer; vi uppmanas ofta att donera mindre summor pengar till personer och föreningar, trots att vi inte känner personerna som gagnas av våra bidrag, säger Jonas Olofsson.
Lyssna på sin rytm Parallellt med spelet fick deltagarna sin puls uppmätt, samtidigt som de fick lyssna på en rytm som antingen gick i takt eller otakt med deras egna hjärtslag.
– Att kunna avgöra vilka rytmer som går i takt med de egna hjärtslagen visar på en förmåga att känna igen kroppens inre tillstånd. Det är en förmåga som varierar kraftigt mellan människor och psykologer har länge debatterat hur våra känsloupplevelser förhåller sig till kroppens fysiologiska förändringar: Är det kroppen som styr medvetandet eller styr medvetandet kroppen? Kan feedback från kroppen påverka hur vi beter oss mot andra människor, säger Jonas Olofsson.
I studien fann forskarna att deltagarnas donationer var högre hos dem som också var bättre på att känna igen sin egen puls – de som var 10 procent bättre än genomsnittet gav bort cirka 55 kronor mer till andra deltagare.
Kroppsliga signaler – Trots att vi människor får tydliga fördelar av att agera egennyttigt, så delar vi ofta med oss till okända människor. Vår forskning pekar på att generösa handlingar kan påverkas av kroppsliga signaler som registreras av hjärnan, säger Dr. Richard Piech, som har lett projektet vid Anglia Ruskin University i England.
Jonas Olofsson tror att forskningens resultat kan leda till ännu bättre metoder för att förstärka våra positiva, sociala beteenden. Men det är lättare sagt än gjort; i ett av studiens experiment gav forskarna sina deltagare en ”snabbkurs” där de tränades att bli bättre på att känna igen sin egen puls. Men trots att prestationen förbättrades så ledde inte det till ökad generositet.
– Det tyder på att sambandet mellan generositet och kroppsliga signaler är komplicerat, och det behöver utforskas ytterligare. Kanske har generösa personer under hela livet lärt sig att lyssna på sina egna signaler och införliva dem i vardagliga beteenden. Det är nog inget man gör i en handvändning, säger Jonas Olofsson.
Svenska väderprognoser har hittills inte sträckt sig längre än tio dagar. Men Nitzan Cohen, meteorolog på SVT, har länge velat försöka sig på en längre prognos. Inspirationen kom från flera amerikanska aktörer som i flera år har gjort långtidsprognoser.
– Jag tyckte att det verkade spännande, säger Nitzan Cohen. Jag tror att det finns ett intresse och om jag gör det här bra kan jag få med mig tittarna och förklara vad som är osäkert och hur jag tänker. Det är viktigt att förklara varför jag har gjort på ett visst sätt, annars kan man ju slänga ur sig vilken prognos som helst.
Uppmärksammad prognos
Långtidsprognosen presenterades den 3 november 2017 i SVT och väckte stort intresse. Expressen kallade den unik medan Aftonbladet beskrev den som en ”superprognos”. I en artikel på SVT:s hemsida förklarade han att även om prognosen baseras delvis på vetenskapliga rapporter så är metoden inte vetenskapligt testad.
Prognosen, som sträckte sig från december till februari, blev uppmärksammad också i forskarvärlden. Meteorologiska institutionen vid Stockholms universitet publicerade ett par dagar senare en artikel om långtidsprognoser där de beskrev forskningsområdet som hett men nyttan för allmänheten som låg.
Nitzan Cohens metod utgår ifrån att storskaliga vädermönster och fenomen över hela atmosfären har en tendens att vid flera tillfällen ge en liknande påverkan på vädret. I det här fallet finns en hel del faktorer som stämmer överens med vintern 2012-2013. Med hjälp av hur det såg ut då har han gjort antagandet att det väderfenomen som kallas jetströmmen kommer att dela sig. Resultatet blir något mildare väder i norr och något kallare i söder.
Det här var en mycket kortfattad beskrivning av något som Nitzan Cohen själv inte vill kalla en prognos och som väl hamnar ganska nära en ren gissning. En mer precis prognos måste ta hänsyn till enorma mängder information om mer eller mindre kaotiska fenomen.
SVT-meteorologens långtidsprognos
I Skandinavien ser perioden december-februari ut att som helhet bli lite kallare än brukligt i söder medan norra Skandinavien får lite mildare väder som helhet, enligt SVT-meteorologen Nitzan Cohen.
Klimatologiskt sett är norra Skandinavien kallare än södra. ”Lite mildare” i norr syftar till att mildluftsattacker västerifrån kan bli fler än vanligt, medan dessa blir något färre i söder och att kylan österifrån lättare når in med ostliga vindar. Den här vädersituationen uppstår ofta när högtryck når in österifrån, vilket är det vädermönster meteorologen bedömer kommer dominera över Skandinavien den här vintern.
Låg förutsägbarhet
SMHI:s forskningsenhet har diskuterat hur de ska förhålla sig till SVT:s prognos. Heiner Körnich, enhetschef, berättar att SMHI inte utfärdar några långtidsprognoser till allmänheten. Skälet är den låga förutsägbarheten speciellt för Europa på grund av jordsystemets kaotiskt beteende.
– I Europa är det särskilt svårt att få tillförlitliga säsongsprognoser, bland annat för att det är en så kaotisk utveckling som till stor del beror på den nordatlantiska oscillationen, NAO, som bestämmer mycket av Europas vinterväder.
Nordatlantiska oscillationen beskriver tryckskillnader mellan Island och Azorerna och kan avgöra om vintern blir mild eller sträng. Svängningarna i NAO liknar en slumpmässig process med ett visst minne. Förutsägbarheten av NAO för kommande vinter är låg, vilket gör tillförlitlighet för säsongsprognoser över Europa låg.
Superdatorn Bifrost gör prognoser
För att beräkna det framtida vädret används superdatorer – ett antal kraftfulla datorer sammankopplade i ett snabbt nätverk. SMHI:s datorer finns hos Nationellt superdatorcentrum vid Linköpings universitet. Det system som används för observationer kallas Bi, medan det som används för prognoser har döpts till Frost. För att ge ”Bifrost” extra kraft samarbetar SMHI numera med Norge och Finland.
– I våra prognosmodeller finns det osäkerheter som också bidrar till osäkerhet i prognosen. Till exempel finns det processer som vi inte löser upp i detalj och där måste vi göra antaganden, säger Heiner Körnich. Sedan är det viktigast att få den bäst möjliga uppskattningen av atmosfärens nuvarande tillstånd för att starta prognosen. Här är särskilt vindar svåra att mäta.
Kaos efter ett par veckor även med perfekt modell
Men även om hela atmosfären kunde observeras, in i minsta detalj, och modellen vore perfekt, så tar kaos över inom ett par veckor. Även en störning så liten att Heiner Körnich kallar den infinitesimal (ett oändligt litet tal) kan få det framtida vädret att dra iväg långt ifrån den prognos som de så kallade superdatorerna* tog fram. Det är det här som kallas fjärilseffekten: teorin att en fjärils vingslag kan orsaka storm på en annan plats i världen. Begreppet myntades av matematikern och meteorologen Edward Lorenz.
Förmågan att ställa prognoser har historiskt sett förbättrats med en dag per tio år. Dagens 4-dygnsprognos är alltså lika bra som en 3-dygnsprognos var för tio år sedan. Idag tar SMHI fram prognoser för som längst tre dygn. I samarbete med ECMWF, en europeisk samarbetsorganisation, görs även tiodygnsprognoser. Men ECMWF räknar med att redan år 2025 kunna ta fram så långa prognoser som fyra veckor på lokal nivå och upp till ett år för större, globala mönster.
I mars får vi veta hur träffsäker Nitzan Cohens prognos var. Det är osäkert huruvida han fortsätter med sina långtidsprognoser.
– Jag tror att det här är framtiden men det kanske är lite för tidigt för så här långa prognoser.
Text: Johan Frisk, på uppdrag av forskning.se
Vetenskap och humanitet har varit psykiatrins ledord ända sedan den uppstod i slutet av 1700-talet. Men frågan om vad som är en vetenskaplig och human psykiatrisk vård har fått mycket olika svar genom historien. Varje ny epok har tagit kraftigt avstånd från de tidigare – med hänvisning till att de varit just ovetenskapliga och inhumana.
Kropp och själ I en ny idéhistorisk avhandling undersöker Patrik Möller, doktorand vid Göteborgs universitet, den period i den svenska psykiatrins historia som tog sin början vid sekelskiftet 1900. Vid denna tid framträdde en psykiatri som, med stora anspråk på vetenskaplighet och humanitet, ville behandla hela människan, det vill säga både kropp och själ. Borta var det sena 1800-talets ”hjärnmytologi”, nu var det mänskliga själslivet i fokus.
Enligt den svenska psykiatrins centralgestalt vid denna tid, Bror Gadelius (1862-1938), var själslivets sjukdomar en ”hemligheternas värld” och för att få inblick i detta gåtfulla rike måste man gå andra vägar än de naturvetenskapliga. Framför allt var det psykologins och filosofins vägar som utforskades, men perspektivet påkallade också behovet av den inkännande förståelse för det djupt mänskliga som humanistisk kunskap kan ge.
Första läroboken i Norden – Bror Gadelius skrev den första läroboken i psykiatri i Norden och man kan säga att den ”själsläkekonst” som han gav uttryck för där är ett första försök att utforma en integrerad psykiatri i Sverige, säger Patrik Möller.
– Med integrerad menar jag en psykiatri som å ena sidan bygger på ett erkännande av disciplinens komplexitet och, å den andra, strävar efter att överbrygga denna komplexitet. Gadelius skämdes inte för att psykiatrin är en särpräglad medicinsk specialitet, han gjorde snarare särprägeln till disciplinens adelsmärke.
I avhandlingen undersöks den förändrade bilden av psykiatrin som en specialiseringsstrategi.
– Disciplinen hade behov av en egen, särpräglad identitet i de många strider som utkämpades kring psykiatrin i det tidiga 1900-talet, både när det gällde att befästa gränserna mot angränsande medicinska specialiteter och för att försöka vinna allmänhetens förtroende.
Välvillig maktfullkomlighet Avhandlingen behandlar också hur den psykiatriska vården i det tidiga 1900-talet balanserade makt och humanitet i relationen till patienterna. Periodens uttalade humanisering kännetecknades av att våld och tvångsmedel förbjöds och ersattes av utökad övervakning.
En viktig fråga är hur human denna humanisering framstod för patienterna. Detta undersöks utifrån några av de uppmärksammade ”inspärrningshistorierna” i samtiden och genom analys av journalmaterial, fallberättelser och i några fall patienters egna skildringar.
– Den bild som framträder präglas av vad jag kallar en välvillig maktfullkomlighet. Makten är förstås ofrånkomlig och nödvändig när man försöker hjälpa människor som i många fall inte vet sitt eget bästa. Men även om psykiatrerna i de flesta fall hade goda intentioner, präglas också psykiaterrollen av starka auktoritära och paternalistiska drag, säger Patrik Möller.
– Den värmda klorhexidinspriten uppfattades av de vakna patienterna som mer behaglig samtidigt som den lika effektivt avdödar hudens bakterier. Många patienter uttryckte att det kändes obehagligt kallt med huddesinfektionen som var rumstempererad, säger Camilla Wistrand,operationssjuksköterska på kärl-thoraxkliniken vid Universitetsjukhuset Örebro och doktorand vid Institutionen för medicinska vetenskaper på Örebro universitet.
I avhandlingens två första studier ingick 220 pacemakerpatienter som var vakna när huddesinfektionen påfördes. Slumpmässigt fick patienterna antingen den konventionella metoden vilket innebar en rumstempererad klorhexidinsprit eller den som var uppvärmd till 36 grader. Hon ville både undersöka om metoden var patientsäker och om patienterna uppfattade det värmda huddesinfektionsmedlet som behagligare.
– Vi ställer in klorhexidinspriten i värmeskåp kvällen före operation. Vi har skåpen lättillgängliga så det är lätt att hälla upp och det hinner inte svalna. Enligt företaget som tillverkar produkten kan den värmas upp till 40 grader utan att den förändras, säger Camilla Wistrand.
Användandet av dubbla sterila handskar
I den tredje delstudien undersökte Camilla Wistrand om den fukt som uppstår på händerna då operationssjuksköterskor använder dubbla sterila handskarna innehöll bakterier. Tolv operationssjuksköterskor ingick i studien.
– Resultatet visade att fem av de tolv operationssjuksköterskorna hade bakterietillväxt vid de sterila handskarnas slut och att fyra av fem hade samma sorts bakterie där som i handen, säger Camilla Wistrand.
Operationssjuksköterskan följer riktlinjer i hög grad
Svenska operationssjuksköterskor förebygger förekomsten av bakterier på olika sätt vid operationer. Syftet är att patienten inte ska få infektion efter ingreppet. Camilla Wistrand har i sin avhandling både testat och beskrivit olika åtgärder. Avsikten var att förbättra upplevelsen för patienten vid operation. Representanter från andra sjukhus över hela landet har redan hört av sig och vill veta mera om hennes forskningsresultat. I sin sista delstudie skickades en enkätstudie ut till operationssjuksköterskor i Sverige.
– Jag ville beskriva vilka åtgärder operationssjuksköterskan gör dagligen för att reducera bakterieväxt. Enkäten fokuserade på tre områden såsom hudförberedelser, operationsmaterial och värmebevarande åtgärder för patienten, säger Camilla Wistrand.
Det är när riktlinjerna saknas som åtgärderna blir mer varierande. Resultatet presenterades utifrån Sveriges nationella riktlinjer gällande de tre områdena.
Nu ska forskarna genom att studera maskinerna hela tiden, mäta de ut- och indata som finns runt omkring dem, skapa en virtuell modell av maskinen, som man sedan kan studera och jämföra online med den riktiga maskinen. Detta för att ta fram modeller för smart underhåll.
– De grundvärden vi får hjälper oss upptäcka om den riktiga maskinen inte uppför sig som den borde göra, innan någon annan upptäcker det, säger Niclas Björsell, docent i elektronik vid Högskolan i Gävle.
Det handlar om hållbarhet All information samlas sedan i en bank som kommer att innehålla information om hur maskinen uppför sig när den t ex börjar gå sönder.
– Vi får ett beslutsstöd, ett verktyg, som säger oss att det nu troligen är dags att byta en viss komponent, fortsätter Niclas Björsell.
Det handlar om ekonomisk hållbarhet- att man inte behöver göra underhåll när det inte behövs och uppmärksammas på att göra underhåll innan något går sönder.
– På detta sätt kastar vi inte bort något, vi kan behålla maskinen längre och behöver inte utnyttja de resurser som skulle krävas för en ny maskin.
Som att digitalisera en gammal Amazon
Alla företag samlar nu upp en stor mängd med mätdata, men ingen vet idag vad vi ska använda all denna data till.
– Men nu ska vi använda datan här, därför att det är viktigt för företagen vi har med oss.
Sagt av SSAB när de besökte Högskolan i Gävle: ”Den här nya tekniken går ju bra i nya produktioner. Alla goda exempel som finns gäller nybyggnationer, t ex en helt ny gruva i Garpenberg. Men hur digitaliserar man en gammal Amazon.?”
– Precis det gör vi nu, vi går in i en befintlig industrianläggning och så digitaliserar vi den. Det vi håller på med just nu, att maskinerna pratar med varandra, Industri 4.0, avslutar Niclas Björsell.
Kontakt:
Niclas Björsell, docent i elektronik och forskare vid Högskolan i Gävle, niclas.bjorsell@hig.se076-855 57 88
I forskningsprojektet som är finansierat av Vinnova, ska forskarna vid Högskolan i Gävle, under ledning av Niclas Björsell, tillsammans med SSAB i Borlänge och Svenska Fönster i Edsbyn, ta fram modeller för smart underhåll.
Det är Emma Lindeblad vid Linnéuniversitetet som har undersökt kopplingen mellan så kallad assisterande teknik (applikationer i surfplattor) och självbild samt psykisk hälsa hos elever med läs- och skrivsvårigheter.
Resultatet visar att elever med läs- och skrivsvårigheter rent generellt faktiskt mår bättre än forskarna trodde, och att tekniska hjälpmedel är effektiva pedagogiska redskap. Tidigare forskning har visat att dessa elever mått sämre än elever utan läs- och skrivsvårigheter.
Mår inte sämre än andra
– Barn- och ungdomar med läs- och skrivsvårigheter som deltagit i vår studie mår inte sämre eller uppvisar någon mer negativ uppfattning om sig själva än andra barn- och ungdomar i samma ålder, säger Emma Lindeblad.
– Vi har även kommit fram till att tekniska hjälpmedel kan verka positivt på läsförmågan och öka motivationen till skolarbete indirekt. Vi anser att pedagogers kunskapsnivå och förmåga till effektiv stöttning även på emotionell nivå, troligtvis har bidragit till denna utveckling.
Assisterande teknik (AT) används redan i skolan av exempelvis specialpedagoger, och studien visar nu alltså att det även kan vara en positiv upplevelse för eleverna att använda dessa hjälpmedel.
Emma Lindeblads avhandling ”Assistive technology as reading interventions for children with reading impairments with a one-year follow-up”, innehåller tre empiriska studier som alla har till syfte att öka förståelsen för kopplingarna mellan självbegrepp, läsförmåga, psykisk hälsa och assisterande teknik (AT). Man har också tittat på användningen av applikationer i surfplattor som hjälpmedel för att underlätta läsning och kompensation för lässvårigheter och dess inverkan på deltagarnas självbegrepp och psykiska hälsa samt på deras läsförmåga av intresse.
Pedagoger kan således fortsätta utöva sina goda strategier som stärker barn att stå emot negativa restriktioner som funktionsvariationer eventuellt kan medföra. AT i form av appar använder vi dagligen, exempelvis i form av Siri, kalender, påminnelser och så vidare. Att ta till sig text via att lyssna på den kan vara hjälpsamt för många fler än de som har lässvårigheter.
– Det vi kommit fram till i vår forskning kan också påverka andra instanser i samhället än skolan, till exempel vård och socialtjänst, säger Emma Lindeblad. Vetskapen om att dessa barn och ungdomar inte mår sämre än andra kan förhoppningsvis leda till att man sprider denna kunskap vidare bland professionella och till grupper som eventuellt upplever hinder i sin dagliga tillvaro.
Kontakt:
Emma Lindeblad, leg psykolog, doktorand i psykologi samt programansvarig för Psykologprogrammet, emma.lindeblad@lnu.se, 070-262 42 59
Recessiv limb-girdle muskeldystrofi (förkortas LGMD2) är ett samlingsnamn för en grupp olika progressiva muskelsjukdomar. Symtomen uppträder ofta tidigt i livet och för de unga vuxna som drabbas har sjukdomen omfattande konsekvenser, både fysiska, emotionella och sociala.
I en ny avhandling från Linnéuniversitetet har Anna Carin Aho undersökt hur sjukdomen upplevs genom de drabbades, och deras föräldrars ögon. Hon har också tittat också på hur man, trots den betydande stressfaktor som sjukdomen innebär, faktiskt kan uppleva hälsa och välbefinnande.
Tilltagande muskelsvaghet orsakad av LGMD2 kan bland annat leda till förlorad gångförmåga och svårigheter för personen att lyfta armarna och att utföra aktiviteter som till exempel att kamma håret eller att ta på sig en tröja. Allteftersom sjukdomen framskrider, behöver personen hjälpmedel, som till exempel rullstol, men även alltmer stöd från annan person för att kunna hantera sin vardag.
– Avhandlingens övergripande syfte var att bidra med kunskap om vad det innebär att leva med LGMD2 utifrån de drabbade unga vuxnas och deras föräldrars perspektiv, säger Anna Carin Aho.
Fokus på upplevd hälsa
Avhandlingen har sin grund i vårdvetenskap med fokus på person-centrerad vård och omvårdnad. Den utgår från den salutogena (hälsofrämjande) teorin som fokuserar på vilka faktorer som ger upphov till upplevd hälsa, till skillnad från det patogena förhållningssättet, där man fokuserar på vad som har skapat sjukdomen.
Centralt i den salutogena teorin är begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet, vilka tillsammans utgör grunden för en persons känsla av sammanhang (KASAM). Verktygen som kan användas omfattar alla de potentiella resurser som en person kan mobilisera och använda för att kunna hantera svårigheter. Avhandlingen baseras på intervjuer med 14 unga vuxna, 20-30 år, som diagnostiserats med muskelsjukdom av typen LGMD2 och 19 föräldrar. Deltagarna har också fått fylla i ett frågeformulär med tretton frågor där man använt sig av känsla av sammanhang (KASAM) som ett verktyg för att mäta individens upplevda hälsa.
– Resultaten visar att sjukdomen, allteftersom den framskrider, har en omfattande påverkan på de unga vuxna och deras föräldrars liv, säger Anna Carin Aho. Såväl fysiska, emotionella och sociala konsekvenser av sjukdomen beskrevs, men även att en stark känsla av sammanhang är möjlig trots omfattande fysisk funktionsnedsättning till följd av sjukdomen, både hos de drabbade unga vuxna och hos föräldrarna, vilket bör eftersträvas inom hälso- och sjukvård.
Stöd från samhället påverkar välbefinnandet
De unga vuxna upplevde dock att deras hälsa och välbefinnande inte bara påverkades av fysiska, emotionella och sociala konsekvenser av sjukdomen utan också av yttre faktorer som till exempel möjlighet till stöd från samhället och andra människors bemötande. De försökte tillsammans med föräldrarna att göra det bästa av situationen, men upplevde att de inte alltid blev lyssnade på och att de ofta fick kämpa för att få det stöd från samhället som de behövde för att kunna hantera sin vardag.
– För att kunna optimera hälsa och välbefinnande så är unga vuxna som lever med LGMD2 och deras föräldrar i behov av kontinuerligt stöd från ett tvärprofessionellt hälso- och sjukvårdsteam med kunskap om sjukdom och behandling, säger Anna Carin Aho. Samtidigt så är de unga vuxna och deras föräldrar experter på vad det innebär att leva med sjukdomen och deras kunskap måste tas tillvara på av hälso- och sjukvårdspersonal.
Vårdpersonalens dialog viktig
Avhandlingen belyser härmed betydelsen av att hälso- och sjukvårdspersonal inte bara initierar och för en dialog med de unga vuxna och deras föräldrar, utan även tar tillvara på deras kunskap om att leva med sjukdomen, samt är lyhörda för deras behov. Genom dialog kan svårigheter i vardagslivet och behov av stöd tydliggöras vilket i sin tur möjliggör tidiga insatser för att stödja personen att hantera sin situation samt optimera hälsa och välbefinnande.
– Lösningarna på flera av de svårigheter som kan uppstå till följd av sjukdomen finns utanför hälso- och sjukvårdens ramar, säger Anna Carin Aho. Det handlar till exempel om möjligheten till meningsfull sysselsättning och gemenskap. Där bör vårdpersonalen också vara en länk till myndigheter i samhället och till relevanta intresseorganisationer som kan bidra till att underlätta för de unga vuxna och deras föräldrar att hantera sjukdomen och dess konsekvenser.
