– Vår misstanke om att de negativa trenderna berodde på att stenskvättorna inte längre lyckade pricka in bästa tiden för att häcka blev alltså inte bekräftad säger Debora Arlt, forskare på institutionen för ekologi.
Dramatisk minskning av födelsevikt
I materialet finns en del oroande trender. Till exempel har ungarnas vikt minskat med mer än 2 gram sedan mätningarna inleddes i början av 1990-talet, då medelvikten var 17,5 gram.
– Det är en dramatisk förändring. Ungens vikt har stor betydelse för dess chans att överleva. När den hoppar ut ur boet behöver den reserver. Om ungen är hungrig och sitter och skriker blir den uppäten på en gång, säger Tomas Pärt, professor på institutionen för ekologi.
Stenskvättebo. Foto: Debora Arlt
Debora Arlt, Tomas Pärt och deras kollegor på SLU har alltså följt stenskvättan i jordbrukslandskapet sydöst om Uppsala i 25 år. Även i internationella sammanhang är det här en ovanligt lång dataserie. De har också sett att stenskvättorna får ut färre ungar ur boet och att färre ungar överlever till vuxen ålder.
Färre ungar överlever
I mitten av 1990-talet fick de häckande paren ut i snitt 4,5 ungar från varje bo och av dessa var det i snitt en unge som överlevde och kom tillbaka för att själv häcka. Nu får de ut tre ungar och i snitt är det en unge i var femte bo som kommer tillbaka. Det varierar förstås mellan åren men den långsiktiga trenden är negativ.
Sen i början av nittiotalet har våren börjat allt tidigare – det skiljer nu på 11 dagar. Men stenskvättan har följt med i uppvärmningen och häckar nu cirka 7 dagar tidigare i genomsnitt.
När studien startade undrade forskarna om den anpassningen räckte. Insekternas utveckling styrs ju i stor grad av temperaturen. Misstanken fanns att stenskvättorna inte lyckades pricka in den tid då tillgången på insekter är som bäst – att de hade kommit i otakt med våren.
Stenskvätta (Oenanthe oenanthe)
För att studera detta analyserade forskarna enskilda år för att se om det fanns något samband mellan stenskvättornas förmåga att häcka i takt med våren och hur väl de lyckades med häckningen. Detta var möjligt tack vare att de hade tillgång till en så lång tidsserie.
Enligt analysen fanns inget samband mellan hur väl synkroniserade stenskvättorna var med våren och hur bra det gick med häckning och överlevnad det året. Misstankarna blev alltså inte bekräftade.
– Våra resultat visar hur viktigt det är att inte dra slutsatsen att två trender som följer varandra hör ihop – alltså tidigare vår och försämrad fortplantning och överlevnad i det här fallet, säger Debora Arlt, forskare på institutionen för ekologi.
Men vad kan det då bero på?Vad är det som har förändrats över tid och som kan påverka stenskvättorna?
Det verkar vara matbrist, att fåglarna inte hittar tillräckligt mycket insekter och andra småkryp som är orsaken till stenskvättornas nedgång. De låga vikterna på ungarna med mera pekar på att det hänger ihop med tillgången på mat, som till stor del består av insekter och andra kryp. Men även om stenskvättans problem inte verkar bero på att de inte är synkroniserade med våren kan varmare vårar ändå spela in. Det skulle kunna påverka till exempel tillgången på föda.
Insekter i jordbrukslandskapet har nyligen fått stor uppmärksamhet i samband med en tysk studie som visade på en stor minskning i biomassa. Hur de långsiktiga trenderna ser ut för insekter i Sverige är till stor del okänt även om det finns data för vissa insektsgrupper och miljöer.
– Miljön kan ha försämrats för både insekter och stenskvättor. Om vi visste vad det berodde på kanske vi också skulle kunna förklara varför många andra jordbruksfåglar minskar, säger Debora Arlt.
Arter kan anpassa sig till varmare klimat
På sätt och vis är den aktuella studien ändå positiv inför framtiden. Den visar att arter kan anpassa sig till ett varmare klimat och att problemen kan bero på mer lokala faktorer som till exempel påverkar fåglarnas tillgång till mat. Om vi lyckas identifiera dessa faktorer kan vi sätta in åtgärder. I det arbetet är lantbrukarna centrala.
– Det är lätt att skälla på lantbrukarna men jordbruket påverkar den biologiska mångfalden positivt också. Utan dem skulle det överhuvudtaget inte finnas förutsättningar för stenskvättorna och andra arter som är knutna till det öppna jordbrukslandskapet, säger Tomas Pärt.
– Det ligger ju i allas intresse att hitta sätt att långsiktigt bruka landskapet så att det gynnar både biologisk mångfald och produktion, säger Debora Arlt.
Kontakt:
Debora Arlt, forskare vid Institutionen för ekologi; Enheten för landskapsekologi, Sveriges lantbruksuniversitet, debora.arlt@slu.se, 018-67 22 29.
Tomas Pärt, professor, Institutionen för ekologi; Enheten för landskapsekologi
Sveriges lantbruksuniversitet, tomas.part@slu.se, 018-67 27 04.
Det är motivationen som gör att man kämpar vidare fast det tar emot och motivation slår ibland både IQ och talang när det gäller att nå resultat. Men hur skapas motivation och vad är det egentligen?
Det finns många definitioner av vad motivation är, säger Agneta Gulz, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, som forskar om motivation och lärande.
När Agneta Gulz pratar om motivation och lärande har det med emotionella drivkrafter att göra. Hon räknar upp en rad olika känslor som kan väcka motivationen, som nyfikenhet och frustration, men också känslan av sammanhang och meningsfullhet.
Inom populärpsykologin brukar grit beskrivas som konsten att inte ge upp.
Men motivation skapas även av negativa känslor, som att inte vilja ha ett straff.
– Man kan känna obehag för att om jag inte lär mig detta då kommer det att gå uselt på provet och jag kommer inte in på den utbildning jag vill läsa. Även det är ju en emotion som blir en drivkraft.
Yttre och inre motivation samt grit
Begreppet motivation är problematiskt eftersom alla har sin uppfattning av vad det betyder. För att det ska kunna användas i forskning behöver det specificeras, menar Torkel Klingberg, professor i kognitiv neurovetenskap vid Karolinska institutet. Han talar därför om yttre och inre motivation.
– Yttre motivation handlar om konkret belöning, som pengar, och inre motivation innebär att drivas av ett eget intresse i det man gör, trots att det saknas konkret belöning.
Torkel Klingberg har länge intresserat sig för barns drivkrafter och 2016 kom boken Hjärna, gener och jävlar anamma där han skriver om begreppet grit. Grit är en tredje sorts motivation, säger Torkel Klingberg.
Engelska ordet grit betyder beslutsamhet. Inom populärpsykologin brukar grit beskrivas som konsten att inte ge upp. Inom psykologin är grit ett icke-kognitivt drag baserat på individens passion för ett visst långsiktigt mål. Grit kan utvecklas och förstärkas, både av oss själva och genom stöd från föräldrar, lärare, chefer eller vänner. Grit handlar om att hitta sin passion i livet, ringa in sitt personliga skäl till att fortsätta framåt, aldrig sluta öva och att se varje misslyckande som ett tillfälle att lära.
Ursprungligen kommer grit från den amerikanska psykologen Angela Duckworths forskning. Hon beskriver grit som en blandning mellan uthållighet, att hålla fast vid långsiktiga mål och att vara självdisciplinerad och inte ge upp trots motgångar.
I flera tester har Angela Duckworths visat att grit är intressant i skolsammanhang. Till exempel kan det förutsäga om ungdomar fullföljer sin gymnasieutbildning och hur bra universitetsstudierna kommer att gå, berättar Torkel Klingberg. I hans egen forskning blev det en aha–upplevelse när han läste Angela Duckworths studier.
I flera år har Torkel Klingberg och hans kollegor strävat efter att kartlägga vad det är som gör att barnen förbättras olika mycket när de i forskarnas tester tränar sitt arbetsminne eller lär sig matematik. Inte förrän forskargruppen undersökte grit började de få svar.
– I de tidigare studierna har det framförallt varit inre motivation som vi försökt mäta genom att fråga: tycker du att det här är roligt? Ser du fram emot det här? Tror du att det här kommer att vara till nytta för dig? Men i den senaste studien hade vi förutom mått på inre motivation och IQ även mått på grit. Då såg vi att det var grit som förklarade elevernas förbättringar och inte de andra variablerna.
Kopplat till belöningssystemet
Torkel Klingberg och hans kollegor har tagit anatomiska bilder av barnens hjärnor där de kan se skillnader i elevernas belöningssystem som är associerade med graden av grit. Forskarna drar därför slutsatsen att grit, precis som motivation, är kopplat till belöningssystemet.
Alla lär vi oss olika fort men om man lär sig långsammare kan man kompensera för det genom att lägga ner mer tid. Och det är här grit kommer in i bilden. Det finns en mängd studier som säger att kämparanda hos barn kan utvecklas genom rätt uppmuntran.
– Om man ska dra någon slutsats som har med skolan att göra så är det att man borde tänka på att uppmuntra grit på olika sätt, säger Torkel Klingberg.
Till exempel kan det göras genom att eleverna känner att den egna kapaciteten kan påverkas. Den som märker att träningen ger resultat kommer också att vara mer benägen att anstränga sig. Och alla behöver möta utmaningar. Man lär sig genom att göra svåra saker, säger Torkel Klingberg.
Viktigt med ett mål i sikte
Inre motivation innebär att drivas av ett eget intresse i det man gör, trots att det saknas konkret belöning.
Fokus på det långsiktiga målet är också viktigt. Han tar elever som tränar för att förbättras inom en idrott som exempel. Där finns hela tiden ett mål i sikte och inställningen att vägen dit inte är enkel. Samma sak när barn ska lära sig spela ett musikinstrument. Då är det självklart att det krävs många timmar av träning innan man kan spela. Men det finns också en övertygelse om att en dag så kommer man att lyckas.
Elevers egen drivkraft är en nyckel till allt lärande, menar Agneta Gulz, och säger samtidigt att lärande inte uppstår automatiskt genom att det är kul och engagerande att genomföra en uppgift.
– Inställningen att lärande förutsätter att det som ska läras är intressant och engagerande är en uppfattning som ställer till det både forskningsmässigt och i praktiken, säger hon.
Hon tar forskningen om digitala läromedel som exempel, något som hon själv studerat de senaste tio åren. Ofta används pedagogiska spel för att eleverna tycker spelen är roliga. Men därmed är det inte säkert att de lär sig något. Istället för att lägga vikt vid att spelen i första hand ska vara kul borde elever tränas i att kämpa vidare fast de möter motstånd.
– Jag skulle önska att man la mer fokus på att arbeta med elevernas drivkrafter istället för att föresväva dem att det finns en enkel lösning. Det finns inget lärande som hela tiden kan vara roligt. Det ligger i utvecklingens och utbildningens natur att det också är arbetsamt och tråkigt, menar Agneta Gulz.
4 sätt att skapa motivation
Agneta Gulz forskargrupp har studerat drivkraften hos tusentals elever. Här är fyra fenomen som forskarna kommit fram till kan kan skapa motivation hos eleverna:
När elever ska lära ut till någon annan lägger de ner mer tid och omsorg än om de lär sig bara för sin egen skull.
När elever känner kontroll över uppgiften blir de modigare och blir mer benägna att söka utmaningar. För att känna kontroll över en uppgift behöver eleven kunna göra vissa val själv. Ibland kan det vara enkla saker, som att få välja vilken deluppgift man börjar med.
Uppgiften måste vara lagom svår. Den får inte kännas omöjlig, men heller inte för lätt. Vid en för enkel uppgift går motivationen också förlorad, för poängen med lärande är att man ska utvecklas.
Att få lösa en uppgift tillsammans med andra. Det här har anammats mycket i skolan, men tyvärr lite för naivt, menar Agneta Gulz. Det görs ofta grupparbete men många gånger fungerar det dåligt. En av anledningarna är att det inte uppstår någon samverkan. Men i en bra grupp, där alla bidrar och där allas bidrag tas emot, kan motivationen bli jättestark.
Text: Lotta Nylander på uppdrag av Forskning.se
– Jordgubbsplantor vars blommor får besök av många och olika typer av pollinerande insekter får jordgubbar som växer bättre än de som endast pollinerats av ett fåtal eller av liknande insekter. En rik biologisk mångfald, med många olika pollinerande insekter, kan därför gynna jordgubbsodling och odling av andra insektspollinerade grödor, säger Lina Herbertsson, doktorand vid Naturvetenskapliga fakulteten på Lunds universitet.
Tre av fyra odlade grödor vi äter är pollinerade av insekter som bin, fjärilar och blomflugor. Minskad förekomst av pollinerande insekter kan påverka både mängden och kvaliteten på de odlade grödorna. Jordgubbar är ett av många livsmedel som är beroende av pollinerande insekter. En nyligen publicerad studie från Lunds universitet visar att pollineringen har större betydelsen för jordgubbars tillväxt än vad forskarna tidigare trott. Välpollinerade jordgubbar växer snabbare och väger mer än jordgubbar som inte är lika välpollinerade.
Raps stör inte jordgubbar
I studien undersökte forskarna också om riklig förekomst av rapspollen störde pollineringen av jordgubbar. Raps är en gröda som producerar väldigt mycket pollen. Eftersom raps och jordgubbsplantor blommar samtidigt, och pollineras av ungefär samma insekter, kan rapspollen spridas till närliggande jordgubbsodlingar.
– Vi undersökte om inblandning av rapspollen påverkade jordgubbarnas storlek och mognadstid, men hittade inga bevis för det, berättar Lina Herbertsson.
Den aktuella studien är skriven av flera forskare vid Centrum för miljö och klimatforskning samt Biologiska institutionen, Lunds universitet. Studien är nyligen publicerad i Journal of Pollination Ecology.
Kontakt: Lina Herbertsson, doktorand, Centrum för miljö och klimatforskning, Lunds universitet, lina.herbertsson@cec.lu.se, 070-296 42 55
IBS är en mag-tarmsjukdom som drabbar 10-15 procent av befolkningen. Nu har Örebroforskaren Rebecca Wall fått 2,4 miljoner kronor av Vetenskapsrådet för att studera om smörsyra kan användas för att behandla sjukdomen.
Smörsyra är en fettsyra som produceras av ett fåtal bakteriearter i tjocktarmen, när dessa bryter ner olika sorters kostfibrer. En hög koncentration av smörsyra i tjocktarmen anses vara positivt eftersom mycket talar för att den är bra för hälsan.
Sikte på orsak i stället för symptom
Rebecca Wall kommer nu att studera hur smörsyran påverkar tarmen och om den kan användas för att ta fram behandlingsmetoder. Det handlar då om metoder som i stället för symtomen tar sikte på den underliggande orsaken till sjukdomen.
– Det senare är av stor betydelse eftersom det inte finns någon effektiv behandling av denna folksjukdom som drabbar 10-15 procent av svenskarna. Sjukdomen kännetecknas av återkommande smärta och obehag i buken, i kombination med diarré eller förstoppning, säger forskaren Rebecca Wall vid Örebro universitet.
IBS-patienter har en lägre andel av de bakteriearter som kan producera smörsyra i tarmen jämfört med friska personer. Detta kan vara en bidragande orsak till utvecklingen av denna sjukdom.
Stärker tarmens barriärfunktion
Smörsyra har anti-inflammatoriska effekter och tros även kunna stärka tarmens barriärfunktion, det vill säga minska dess genomsläpplighet. En ökad genomsläpplighet i tarmen kan leda till att giftiga substanser tar sig genom tarmslemhinnan och vidare ut i kroppen. Detta kan resultera i att tarmen blir irriterad och inflammerad. IBS är förknippad med en förhöjd genomsläpplighet.
Tidigare forskning har skett genom tester på cellnivå i provrör eller genom tester på djur. Rebecca Wall ska gå tillväga på ett annat sätt.
– Vi ska använda en experimentell modell där vi studerar små vävnadsbitar från tarmen samt blodprover från en och samma försöksperson, innan och efter det att vi exponerat tarmen för smörsyra. Vi kommer att studera detta hos både friska personer och hos IBS-patienter, säger hon.
Ungefär 80 procent av alla bröstcancrar är hormonkänsliga vilket innebär att de är beroende av kvinnliga könshormoner, framför allt östrogen, för att växa. Vid så kallad östrogenreceptor-positiv (ER-positiv) bröstcancer ges vanligen fem års hormonbehandling med aromatashämmare eller tamoxifen.
Det är den standard som etablerades av Svenska Bröstcancergruppen i mitten av nittiotalet baserad på en svensk studie. Sedan några år tillbaka har patienter med extra hög återfallsrisk erbjudits tio års hormonbehandling.
Återfall långt efter avslutad hormonterapi
Den aktuella studien har genomförts av forskare från den globala forskningsorganisationen Early Breast Cancer Trialists’ Collaborative Group, EBCTCG, som består av drygt 600 forskare över hela världen, bland annat från Karolinska Institutet och andra svenska institutioner.
Syftet var att undersöka hur stor återfallsrisken är hos kvinnor med ER-positiv bröstcancer upp till 20 år efter diagnos. Forskarna analyserade data från 88 tidigare genomförda randomiserade kliniska prövningar med närmare 63 000 patienter som alla fått hormonterapi i fem år och var fria från cancer när behandlingen avslutades.
– Återfallsrisken för dessa kvinnor visade sig vara betydligt mer ihållande än vad vi hade förväntat oss, även hos kvinnor med relativt god prognos från början. För ett stort antal kvinnor återkom cancern och spred sig till andra ställen i kroppen upp till 15 år efter avslutad behandling, det vill säga 20 år efter diagnos, säger Jonas Bergh, professor vid institutionen för onkologi-patologi på Karolinska Institutet, överläkare vid Radiumhemmet och vice ordförande för EBCTCG varifrån studien utgår.
Risk kopplad till tumörens storlek
Risken för återfall var direkt kopplad till den ursprungliga tumörens storlek och hur många lymfkörtlar som cancern spridit sig till. Högst risk för återfall med spridd cancer, cirka 40 procents risk över en 15-årsperiod, hade kvinnor med stora tumörer och fyra eller fler cancerdrabbade lymfkörtlar. För kvinnor med mycket små tumörer och friska lymfkörtlar var den 15-åriga risken runt tio procent.
Många får bröstcancer
Cirka 9 000 kvinnor får årligen en bröstcancerdiagnos i Sverige och globalt är bröstcancer den vanligaste cancerdiagnosen med 1.6–1.7 miljoner nyinsjuknade varje år. Var åttonde till var nionde kvinna i västvärlden och i Sverige riskerar att under sin livstid utveckla bröstcancer.
Tidigare studier har visat att fem års behandling med tamoxifen minskar antalet återfall med hälften under själva behandlingsperioden och med nästan en tredjedel under de nästföljande fem åren. Aromatashämmare, som endast ges till kvinnor efter menopaus, är ännu effektivare. Nyare studier pekar på att tio års hormonbehandling skulle minska risken ytterligare.
Hormonbehandlingarna ger sällan allvarliga biverkningar, men aromatashämmare kan öka risken för led- och muskelbesvär och benskörhet, medan tamoxifen ger en något ökad risk för blodpropp och i mycket sällsynta fall kan ge upphov till cancer i livmoderslemhinnan.
Klimakterieliknande besvär
Tamoxifen och aromatashämmare anses ibland kunna påverka kvinnornas livskvalitet genom att ge liknande besvär som vid inträdet i klimakteriet. Vissa av dessa besvär är svåra att påvisa i så kallade placebokontrollerade studier.
Våra resultat visar att hormonkänslig bröstcancer bör resultera i en diskussion där den behandlande läkaren och patienten tillsammans väger nyttan mot riskerna av att fortsätta den hormonella behandlingen, säger Jonas Bergh.
Forskningen finansierades av bland andra Cancer Research UK, the British Heart Foundation, och the Medical Research Council, UK. Inga kommersiella företag har sponsrat studien.
Efter 40 års studier av tulkörtsbestånden på Tullgarn och samspelet med de två insektsarter som lever av dess frön har SLU-forskaren Christer Solbreck upptäckt ett märkligt mönster. Fram till mitten av 1990-talet avgjorde årets väderlek hur stor fröproduktionen blev, men sedan förändrades systemet radikalt.
Idag ser vi kraftiga svängningar med toppar och dalar vartannat år, vilket troligen beror på ett ändrat klimat. Studien visar att klimatförändringen kan ha överraskande effekter, och att mönstren är omöjliga att se utan långa dataserier.
Tulkört växer på torra, steniga marker längs kusterna i sydöstra Sverige och dess frön är viktig föda för två insekter. I fröbaljorna lever larver av en borrfluga (Euphranta connexa), som ännu inte har något svenskt namn, medan riddarskinnbaggen, Gotlands landskapsinsekt, äter av fjolårsfröna. Varje år sedan 1977 har Christer Solbreck, i studieområdet vid Tullgarn, samlat in data om fröproduktion och insektspopulationernas storlek, och relaterat detta till väderdata.
Tullgarns naturvårdsområde
Tullgarn är ett naturvårdsområde som ligger fem kilometer från Trosa och delas mellan Södermanlands och Stockholms län. Naturvårdsområdet omfattar en yta på över 2 500 hektar med många olika naturtyper.
Området kännetecknas av en rik förekomst av lövträd, där speciellt de ädla lövträden utgör ett markant inslag. Inom området finns marker av botaniskt intresse som till exempel betesmarker, lövskogar, strandängar. Det finns också sjöar, kärr, mossar och en lång kuststräcka med småöar och skär. Områdets mångfald av biotoper och ostörda områden ger ett rikt och varierat fågelliv med sällsynta och sårbara arter.
Naturvårdsområdet ingår i det Europeiska nätverket (Natura 2000) av värdefulla naturområden.
– Det var ett kul system att följa. Jag var intresserad av hur mellanårsvariationer i väder och födoresurser påverkade populationerna av insekter, säger Christer Solbreck, professor emeritus vid institutionen för ekologi vid SLU.
I början fokuserade han på insekternas beroende av väder och tillgång på frön, för att sedan bli intresserad av vädrets effekter på fröproduktion och fröätarnas effekter på frönas överlevnad.
Tulkörten bredde ut sig
Under 1990-talet började tulkörten breda ut sig. Christer såg också att variationerna i fröproduktion blev större och att ett vartannatårs-mönster började framträda; om det var mycket frön ett år blev det lite frön året efter.
– Jag såg mönstret i naturen, men hade det verkligen hänt något med systemet eller var det bara slumpvariationer?
Han kopplade in Jonas Knape, biostatistiker på institutionen för ekologi. Analysen av data visar ett tydligt mönster, där fröproduktionen varierade på ett sätt under de första 20 åren och på ett annat sätt de följande 20 åren. Under de senaste 20 åren har också växtsäsongen blivit allt längre.
Nymf av riddarskinnbagge som äter av ett fjolårsfrö på marken. Foto: Christer Solbreck
En trolig förklaring är att växten under senare år med gynnsammare förhållanden lättare maximerar sin fröproduktion, och därmed dräneras på resurser som annars hade använts till fröproduktion påföljande år. Riddarskinnbaggen har inte påverkats så mycket av variationerna i mängden frön. Däremot har populationen av borrflugan, som har stor effekt på frönas överlevnad, minskat. Resultatet är att tulkörten under senare decennier producerar många fler överlevande frön.
Kräver långa tidsserier
– Det verkar troligt att det är en klimateffekt vi ser. En annan slutsats är att bara för att man har studerat hur ett system beter sig i 20 år är det inte säkert att det beter sig på samma sätt de följande 20 åren. För att kunna se sådana här mönster måste man ha långa tidsserier. Det är också viktigt att man är envis och öppen för oväntade händelser, säger Christer Solbreck, som publicerat sina resultat i Ecology.
Christer Solbrecks dataserie är ovanlig. Det är inte många som under så lång tid har följt en del av näringsväven så ingående och dessutom har undersökt vädrets inflytande. Och det är också i princip omöjligt att söka pengar för så långa studier.
Visserligen behöver inte driftskostnaderna vara så stora. Christer Solbreck säger att de största kostnaderna var en ståltrådsram på en kvarts kvadratmeter för att inventera tulkört och en spritpenna för att märka riddarskinnbaggarna. Men det har tagit mycket tid. Första tiden genomförde han studien som sidoprojekt till annan forskning inom SLU men de senaste nio åren har han arbetat med den som pensionär.
Nu avslutar Christer Solbreck studien. Han lämnar tulkörten, borrflugan och riddarskinnbaggen på Tullgarn åt sina öden. Artikeln i tidskriften Ecology får sätta punkt för fältarbetet.
Kontakt:
Christer Solbreck, professor emeritus, Institutionen för ekologi; Enheten för insektsekologi, SLU, christer.solbreck@slu.se, 018-67 23 39, 073-060 50 44
SLU har tillsammans med renskötare utvärderat olika metoder att skydda renkalvar mot björn. Varken kalvning i hägn eller områdesinriktad jakt på björn visade sig vara någon universalmetod som fungerar överallt. Insatserna kräver också stort engagemang från samebyn. Därför föreslår rapporten ett nytt flexibelt ersättningssystem där samebyarna får ersättning utifrån hur många björnar de har i sitt område och där de kan välja de åtgärder som passar lokalt.
Försöket har utförts tillsammans med Udtja sameby i Jokkmokks kommun och i Gällivare skogssameby. Forskningen planerades till stor del i hembygdsgården i Nattavaara, vid brasor, på skotrar och i kök.
– Vi forskare kan väldigt lite om renskötsel. Om inte samebyarna hade varit med från början hade försöket blivit mycket sämre. Dessutom har det täta samarbetet med samebyarna också gjort arbetet otroligt roligt, säger Jens Frank, på Viltskadecenter, SLU.
Två metoder studerades
SLU har gjort studien på uppdrag av regeringen som ville veta hur dessa metoder fungerar och vad de kostar. Studien bygger på ett tidigare projekt som visade att björnar, särskilt i vissa områden, kan ta relativt många renkalvar. Predationen skedde framförallt i maj och första veckan i juni.
En av metoderna går ut på att samla vajorna, renkorna, i hägn för att renskötarna ska kunna skydda dem och kalvarna. På ett sätt fungerade det bra eftersom det var ett effektivt skydd mot predation från björn. Det fanns heller inga tecken på att björnarna kompenserade det genom att ta fler kalvar senare under sommaren.
Däremot fanns andra problem. Första året var det många kalvar som dog på grund av infektioner i de två hägnen med flest vajor. Det var också en större andel kalvar som svalt ihjäl i dessa båda hägn. Troligtvis beror det på att stress och trängsel i hagarna skiljer vajorna från deras kalvar.
Dyrt med hägn
Metoden är också relativt dyr (cirka 1 200 kronor per vaja i ett hägn med max 100 vajor) och kräver stort engagemang från renskötarna.
– Åtgärden kan vara användbar i områden med små renhjordar och mycket björn. Däremot är det inte realistiskt som generell åtgärd i samebyarna, säger Jens Frank.
Potentialen för områdesriktad jakt som minskar björnstammen i kalvningsområdet är större enligt studien. Jakten behöver inte ske under kalvningsperioden. De björnar som är i kalvningsområdet under våren är också i stor utsträckning där under hösten då den vanliga björnjakten (licensjakten) sker. Det visar rörelsemönstret hos de sändarförsedda björnarna i studien. Men eftersom björnar rör sig inom stora områden är det viktigt att jakten inte bara sker i själva kalvningsområdet utan i ett utvidgat område.
Ta hänsyn till mängden björn
Med utgångspunkt i projektet föreslås ett nytt ersättningssystem. Det system som används i dag tar inte hänsyn till antal björnar utan bygger på hur stor samebyn är. Eftersom björnarna är ojämnt fördelade i landskapet kan en sameby med stor areal och få björnar gynnas medan en liten sameby med mycket björn missgynnas.
Rapportförfattarna föreslår därför ett flexibelt system som tar hänsyn till geografi, vägnät, tillgänglig personal, kunskapsnivå och rovdjursförekomst. De tycker inte att systemet i detalj ska styra vilka åtgärder som vidtas i specifika områden och situationer, utan att det beslutet lämnas till berörda samebyar. Dels eftersom det är samebyn som ska genomföra åtgärden och har bäst kunskap om förutsättningarna, dels för att ett system som i detalj reglerar vilka åtgärder som ska vidtas sannolikt leder fram till ett kostsamt kontrollsystem av åtagandet.
Hoppas att resultaten används
En av de renskötare som deltagit i försöket är Stig Persson, Gällivare skogssameby.
– Att björnen tar kalvar är ett stort problem för oss. Därför har det varit spännande att vara med i projektet och vi har lärt oss mycket. Till exempel var det intressant att se att björnarna tog kalvar under en så begränsad period. Nu hoppas jag att rapporten inte blir en skrivbordsprodukt utan att resultaten används, säger han.
Också Jens Frank understryker att den här studien är ett gediget underlag för beslut om hur björnpredation på renkalv ska hanteras.
– Forskare brukar ofta säga att det behövs mer forskning, men i det här fallet gör det inte det, säger Jens Frank.
Rapporten:
Jens Frank m.fl: Kalvning i hägn och områdesriktad jakt på björn som åtgärder för att minska björnars predation på ren. Redovisning av regeringsuppdrag L2012/2817. Rapport från Viltskadecenter 2017-7.
Projektet har genomförts i samverkan med Skandinaviska björnprojektet (SLU, Norsk institutt for naturforskning och Norges miljø- og biovitenskapelige universitet) och efter samråd med Sametinget, Naturvårdsverket, Länsstyrelsen i Norrbotten och Svenska Samernas Riksförbund.
Kontakt: Jens Frank, forskare, Institutionen för ekologi; Viltskadecenter, Sveriges lantbruksuniversitet, jens.frank@slu.se, 0581-69 73 23, 070-259 07 70
Foto: Jens Frank
Ikaria ligger i Egeiska havet, nära den mer kända turistön Samos. De mellan 8 000 och 9 000 ikarierna är dock närmast världskända för en sak – de lever länge. Medellivslängden är betydligt högre än i övriga Europa och världen.
– På ön finns det ovanligt många pigga 90- och 100-åringar som fortfarande jobbar, berättar Nikolaos Venizelos, grekiskfödd professor emeritus och docent i biomedicin vid Örebro universitet.
Han har nu tagit initiativet till ett planerat forskningsprojekt där han tillsammans med andra forskare från Örebro universitet vill söka svaret på den givna frågan: Hur lyckas ikarierna bli så gamla och samtidigt hålla sig friska även i hög ålder?
Idén fick Nikolaos Venizelos förra året, vid ett besök i Aten där han tog emot ett pris för sin forskning. Efter Aten åkte han på en kortare rekognosceringtripp till Ikaria.
– Syftet med besöket var att delta i vardagslivet och se om det fanns underlag och möjlighet för en vetenskaplig studie, säger han.
Många teorier men ingen vet säkert
Det han upplevde gjorde honom än mer intresserad och i oktober i år återvände han till ön, den här gången i sällskap med forskarkollegerna Magnus Grenegård, Allan Sirsjö, Alexander Persson och Mikael Ivarsson vid Örebro universitet. Resan till ön gjorde kvintetten efter att ha deltagit i en forskningskonferens i Aten, arrangerad av National Hellenic Research Foundation. Det är ett forskningsinstitut som Örebro universitet har ett mångårigt samarbete med.
Det finns många teorier om varför invånarna på ön blir så gamla och varför exempelvis hjärt- och kärlsjukdomar, cancer, demens och depressioner verkar vara sällsynta. Den stressfria miljön, kosten och den starka sammanhållningen har förts fram som förklaringar.
Men ingen vet riktigt säkert varför öborna lyckas hålla sig så friska och varför så många uppnår hög ålder.
Outforskat område
– Tidningar som New York Times och National Geographic har gjort reportage om Ikaria, men det finns enbart ett fåtal vetenskapliga artiklar om ön. Det betyder att det här området i princip är outforskat, säger Magnus Grenegård.
De få vetenskapliga artiklar som finns handlar nästan enbart om hjärt- och kärlsjukdomar. Inget nämns om exempelvis genetik, infektionssjukdomar, depression eller sjukdomar som Alzheimers.
– Sällan dyker det mest självklara upp i artiklarna, nämligen den genetiska komponenten som är övergripande för att styra livslängden, säger Magnus Grenegård.
Relevant att hålla äldre friska längre
Grunden till den tänkta studien är det faktum att Sverige, liksom övriga västvärlden, har en befolkning där andelen äldre ökar kraftigt. Den åldrande befolkningen innebär stora utmaningar för samhället, bland annat i form av högre vårdkostnader.
– Exempelvis typ 2-diabetes och neurodegenerativa sjukdomar som Alzheimers ökar oerhört mycket. Kostnaderna stiger och stiger och fortsätter den här tendensen kommer det att bli samhällsekonomiskt ohållbart, säger Magnus Grenegård.
– Det är oerhört värdefullt om vi kan hitta mekanismer som gör att vi kan hålla oss friska och arbeta trots hög ålder. Det kan vara till stor nytta både ekonomiskt, socialt och rent mänskligt. Det ligger dessutom i linje med universitetets satsning på Successful ageing, förklarar Nikolaos Venizelos.
– Dessutom handlar det om strikt vetenskap – det ger oss ny kunskap, tillägger Magnus Grenegård.
Först kartläggning
Han och Nikolaos Venizelos förklarar att forskningsprojektets första steg handlar om att ta fram objektiva hårddata.
– Hur många är egentligen över 90 år? Vad är medellivslängden? Vad är utfallet av de stora folksjukdomarna? Det är sådana frågor som måste besvaras vetenskapligt, förklarar duon.
I steg två skulle det kunna handla om att analysera exempelvis blod och avföring från öborna för att få mer detaljerad kunskap. Resultaten skulle sedan kunna jämföras med bland annat en kontrollgrupp bestående av ikarier som flyttat från ön.
Viktigt samarbete med öns vårdmottagning
Örebroforskarna besökte öns vårdmottagning där man träffade överläkaren Kalliopi Katté, som man nu vill inleda ett samarbete med. Hon var först lite tveksam till upplägget, vilket visade sig bero på att öborna har dåliga erfarenhet av journalister och andra grupper som kommit till Ikaria för att berätta om de pigga åldringarna.
– Men när de förstod att det inte fanns ett vinstintresse och att vi var seriösa vetenskapsmän vände det snabbt, förklarar Magnus Grenegård och Nikolaos Venizelos.
Kalliopi Kattés och den grekiska vårdens medverkan är helt nödvändig för att projektet ska bli verklighet. Att få tillgång till patientjournaler är till exempel avgörande.
Lika avgörande är förstås finansieringen av forskningsprojektet. Tillsammans med forskarkollegerna kommer Magnus Grenegård och Nikolaos Venizelos nu att ansöka om forskningsanslag. EU kan vara en av de tänkbara finansiärerna.
– Det här är ett stort projekt och vi är öppna för alla tänkbara finansiärer. Fund rasing skulle kunna vara ett alternativ, förklarar Nikolaos Venizelos.
Forskarskolan Successful ageingutgör en del av Örebro universitets strategiska satsningar. Här möts forskare över ämnesgränserna för att undersöka hur vi kan leva ett långt, hälsosamt och lyckligt liv.
Kontakt:
Nikolaos Venizelos, professor emeritus och docent i biomedicin vid Örebro universitet, nikolaos.venizelos@oru.se, 070-494 21 86
Hos varmblodstravare som åkt transport i tio mil innan ett simulerat lopp påverkades energiomsättningen i riktning mot mer fettförbränning jämfört med om de inte hade åkt transport innan loppet.
Det visar en studie gjord av bland andra doktoranden Malin Connysson och professor Anna Jansson vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Hästar transporteras ofta i samband med tävling men trots det finns inga tidigare studier av hur transporten påverkar hästar vid prestation.
Transporten gjorde att det fanns högre koncentration glukos i blodet vid målgång och efter tio minuters återhämtning. Hög blodglukosnivå under arbete är positivt för prestationen.
En tidigare studie har också visat att en vallfoderdiet skulle kunna underlätta för hästar att bibehålla sin vätskebalans i samband med ett längre ätuppehåll, till exempel vid transport och tävling, jämfört med en mer traditionell kraftfoderrik foderstat.
Bättre vätskebalans med hö
Därför fick hästarna prova två olika foderstater, en med bara hösilage, mineraler och vitaminer och en med hösilage, havre (50 procent av energiintaget), mineraler och vitaminer. Även i den här studien bibehöll hästarna sin vätskebalans bättre då de åt hösilage än då de åt havredieten och på hösilagedieten sågs också tecken på att fettförbränningen var mer aktiv.
Dieterna påverkade dock färre metaboliska parametrar än vad tio mil transport gjorde. Dock resulterade havredieten i högre kortisolnivåer när hästarna transporterades efter loppet än då de åt hösilagedieten. Kortisol är ett hormon som kan utsöndras vid stress.
Forskare vid Umeå universitet har utvärderat förebyggande föräldraprogram tänkta att påverka föräldraförmågan samt skolbaserade program för högstadieelever med mål att motverka psykisk ohälsa.
– Behovet av att arbeta förebyggande mot psykisk ohälsa bland ungdomar är stort. I Sverige rapporterar exempelvis var tredje flicka i tonåren att hon upplever sänkt humör minst en gång i veckan, säger Hans Löfgren, som är doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet.
Förebyggande program gynnar även föräldrar
Föräldraprogram, där både föräldrar och barn deltar, och där deltagarna träffas ett par timmar vid 5-10 tillfällen har i tidigare studier visat på förbättrad psykisk hälsa för barnen. Hans Löfgren har i en undersökning kunnat visa att även föräldrar som deltagit i ett förebyggande program upplever förbättrad psykiska hälsa, mindre stress och ökad tillfredsställelse med föräldrarollen. Undersökningen riktade sig till föräldrar som deltagit i Umeå kommuns satsning Familjepeppen. I satsningen ingick gruppverksamhetsbaserade kurser inriktade på att föräldrar ska känna sig mer kompetenta i sin föräldraroll.
För att mäta förändring av föräldrarnas hälsa genomfördes enkätundersökningar före, under och efter programmen. Svaren jämfördes med en kontrollgrupp av 702 föräldrar, som inte deltagit i en föräldrautbildning men som fick svara på enkätundersökningen.
Resultatet i föräldrastudien visade att:
stressymptomen för föräldrarna som deltog i föräldrakurser minskade tydligt (15 %) jämfört med en marginell minskning i kontrollgruppen
föräldrar som deltog i föräldrakurserna var också mer nöjda med föräldrarollen, och den sociala isoleringen minskade
jämfört med kontrollgruppen fanns det ingen märkbar förändring i relationer eller hur dugliga de kände sig som föräldrar.
– Studien har betydelse för kunskapen kring föräldrar som av eget intresse går en föräldrastödskurs. Föräldraprogram är en lämplig preventiv åtgärd för verksamheter som önskar förbättra förutsättningar för föräldrar, säger Hans Löfgren.
Depressionsförebyggande program för skolungdomar
I sin avhandling har Hans Löfgren också genomfört en studie på skolprogram inriktade på att motverka depression och sociala problem bland elever i skolan. 59 elever i årskurs 7 på en skola i Umeå kommun undersöktes före och efter att de deltagit i ett av två förebyggande program i skolmiljö.
Eleverna genomförde antingen programmet Livskunskap (Life-skills), vilket är en lokalanpassad version av SET, det program som används mest frekvent i Sverige. Den andra gruppen genomförde ett kanadensiskt depressionsförebyggande program (Choosing Healty Actions and Thoughts – CHAT), som med problematiserande filmer och kognitivt baserat undervisningsmaterial visar barnen lösningsfokuserade copingstrategier kring känslor och tankar, agerande och acceptans. Skillnaden mot tidigare skolprogram är att eleverna diskuterar skådespelarnas problem och får då behålla sin egen integritet.
Resultaten i skolstudien, efter en termins intervention, visade att:
CHAT fick bättre resultat genom sänkta depressionssymtom jämfört med Livskunskap
sociala problem minskade för båda grupperna, men minskade mer för CHAT-gruppen
ingen ytterligare förbättring ett år efter avslut, vilket kan tolkas som att behandlingseffekten endast bibehålls under interventionsperioden.
– Om skolor har behov av ett preventivt depressionsförebyggande program så är CHAT-programmet mer strukturerat och klart för att användas. Forskningsresultaten i denna avhandling kan vara till stöd för beslutsfattare och pedagoger som är intresserade av elevers psykiska hälsa. Min förhoppning är också att de här studierna ska leda till ett ökat intresse för tidigare studier som gjorts på ämnet och också inspirera till fortsatt forskning och programutveckling, säger Hans Löfgren.
Hans Löfgren har arbetat 38 år med psykisk ohälsa inom Västerbottens läns landsting och har undervisat på Institutionen för socialt arbete och Polishögskolan. Han är ledamot i styrelsen för akademikerförbundet för NUS och arbetar för närvarande på Vännäs hälsocentral. Hans Löfgren är 56 år och född i Umeå.
Kontakt:
Hans Löfgren, Institutionen för klinisk vetenskap, Umeå universitet, hans.lofgren@umu.se, 090-785 66 60
– Årets fångst är rekordlåg. Bara en tredjedel så många gösar fångades i år jämfört med de senaste åren, säger Martina Blass, forskningsassistent vid SLU Aqua som genomfört provfisket.
Redan i början av 2000-talet började antalet vuxna gösar minska kraftigt, och sedan 2006 har inte en enda könsmogen hona fångats i provfisket. Nu minskar även antalet unga gösar. En hårdare reglering av fisket skulle sannolikt gynna gösbeståndet och på sikt även fisket.
– Att gösarna inte är stora nog för att bli könsmogna och hinna föröka sig kan hota gösbeståndets långsiktiga utveckling. Nu ser vi också en stark nedgång även i mängden ung gös, vilket tyder på att beståndets status försämrats ytterligare, säger Örjan Östman, forskare vid SLU Aqua.
Säl och överfiske Minskningen beror troligen på en kombination av flera faktorer. En viktig orsak är sannolikt att fisketrycket i området varit högt under lång tid. Även den ökning av skarv och säl som skett de senaste årtiondena kan ha bidragit till nedgången i gösbeståndet.
I Mälaren har man infört regler om ökat minimimått och ökad maskstorlek i fiskenäten. Detta har gett gösarna en större chans hinna föröka sig innan de blir uppfiskade, och för bara några veckor sedan kom det glädjande nyheter om både mer och större gös i Mälaren.
Även i Roslagen har det införts vissa regleringar av gösfisket, bland annat en begränsad lekfredning som dock inte tycks ha stärkt beståndet.
– Det positiva resultatet i Mälaren visar att en starkare reglering av fisket även vid kusten sannolikt skulle kunna gynna gösbeståndet och därmed även fisket. Att helt undvika fiske på gös under våren före och under leken kan vara en åtgärd för att förbättra situationen för gös i området, säger Ulf Bergström, forskare vid SLU Aqua
Brist på lekfisk Stödutsättning av gösyngel har varit ett förslag för att stärka bestånden av gös längs kusten, men SLU Aquas forskare tror inte att detta får så stor effekt.
– Gös har specifika anpassningar till sin livsmiljö. Genetiska studier visar att gös från sötvatten utplanterad vid kusten inte bidrar till gösbestånden på kusten, troligen på grund av dålig anpassning till kustmiljön. Eftersom det finns gott om lämpliga miljöer för gösyngel i området, så är det bristen på lekfisk som utgör det stora problemet. Vi måste främst arbeta för att få tillbaka de stora och könsmogna gösarna längs kusten, säger Örjan Östman
Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) utför varje år provfisken för att undersöka fiskbestånden längs kusten, i hav, sjöar och vattendrag.
Provfisket med så kallade kustöversiktnät i Galtfjärden utanför Östhammar är riktat mot att övervaka gösbeståndet i norra Roslagen, och har pågått sedan 1995.
Gös (Sander lucioperca) är en rovfisk i familjen abborrfiskar.
Kan bli uppåt metern lång och bli över 20 år. Blir könsmogen runt 40 cm då den är 5-7 år gammal. Honan lägger hundratusentals ägg bland stenar och växter på botten som hanen sedan vaktar och syresätter.
Förekommer i mycket lokala populationer, och återvänder nästan alltid uteslutande till samma område som de själva föddes i för att leka.
Är en sötvattensfisk som föredrar varma, näringsrika vatten. Gösen har lyckats anpassa sig till det bräckta vattnet i Östersjön, men var länge ovanlig längs kusten. Med ökande övergödning på 1970-talet blev gösen vanligare i de inre varmare delarna av skärgården.
Fångas mest av fritidsfiskare, men är även viktig för det kustnära yrkesfisket eftersom den ger bra betalt.
Ett forskarlag som leds av astronomen Wouter Vlemmings vid Chalmers har använt teleskopet Alma (Atacama Large Millimetre/Submillimetre Array) i Chile för att göra de skarpaste observationerna hittills av en stjärna som började sitt liv med samma massa som solen. De nya bilderna visar för första gången detaljer på ytan av den röda jättestjärnan W Hydrae, som ligger 320 ljusår bort i stjärnbilden Vattenormen (Hydra på latin).
Stjärnan W Hydrae, som ligger 320 ljusår från jorden, har kommit ett par miljarder år längre i sitt liv än solen. Den lilla blåa ringen visar i samma skala storleken på jordens bana runt solen, sett snett ovanifrån. Bild: Alma (ESO/NAOJ/NRAO)/W. Vlemmings
– För oss är det viktigt att inte bara studera hur röda jättar ser ut, utan även hur de utvecklas och hur de bidrar till vår galax med grundämnena som behövs för att liv ska kunna uppstå. Med antennerna i Alma konfigurerade för att ge den bästa möjliga upplösningen kan vi göra de mest detaljerade observationerna hittills av dessa svala men spännande stjärnor, säger Wouter Vlemmings.
Bilder tagna med teleskopet Alma visar att stjärnan är en jätte, med en diameter dubbelt så stor som jordens bana runt solen, men även att stjärnans atmosfär påverkas av kraftfulla och oväntade chockvågor. Forskningsresultaten har publicerats i tidskriften Nature Astronomy.
Fluffigare med tiden Stjärnor som solen utvecklas under många miljarder år. När de börjar bli gamla blir de fluffigare, större, svalare och mer benägen att tappa materia i form av stjärnvindar. Stjärnor tillverkar viktiga grundämnen som kol och kväve, och när de når röd jätte-stadiet släpper de ut dessa atomer i rymden redo att återanvändas i nya generationer av stjärnor.
Att direkt avbilda även de största och närmsta stjärnorna är en utmaning för astronomer. I den här bilden jämförs Almas bild av W Hydrae med de bästa bilderna hittills av andra stjärnor: den röda jätten R Doradus samt de röda superjättarna Antares och Betelgeuse. Dessa bilder har skapats med hjälp av olika metoder och i ljus med olika våglängder. Jättestjärnor kan dessutom se mycket olika ut i olika våglängder. Här visas även vinkelstorlekarna (alltså hur stora himlakropparna ser ut från jorden) för stjärnorna i det närmaste stjärnsystemet, Alfa Centauri, samt dvärgplaneten Pluto (när den är som närmast jorden). Bild: ESO/K. Ohnaka (Antares); Alma (ESO/NAOJ/NRAO)/E. O’Gorman/P. Kervella (Betelgeuse); ESO (R Doradus); Alma (ESO/NAOJ/NRAO)/W. Vlemmings (W Hydrae)
Med Almas bilder ser vi nu ytan hos en röd jätte, med samma massa som solen, bättre än vad som tidigare varit möjligt. Tidigare har detaljer kunnat avbildas på mycket tyngre stjärnor, så kallade superjättar, såsom Betelgeuse och Antares.
Chockvågor Observationerna har också överraskat forskarna. I synnerhet är en ovanligt kompakt och ljusstark fläck på stjärnan ett tecken på att här finns oväntat het gas i ett lager ovanför dess yta: en kromosfär.
– Våra mätningar av den ljusa fläcken tyder på att det finns kraftfulla chockvågor i stjärnans atmosfär som skapar temperaturer som är högre än vad som förväntas enligt teoretiska modeller för AGB-stjärnor, säger Theo Khouri, som är astronom vid Chalmers och ingår i forskarlaget.
En alternativ förklaring är minst lika överraskande: att stjärnan höll på att genomgå ett gigantiskt utbrott när observationerna gjordes.
W Hydrae är en så kallad AGB-stjärna. Sådana stjärnor är svala, ljusstarka och kännetecknas av att kraftfulla stjärnvindar bär bort massa från stjärnan. Termen AGB kommer från engelskans asymptotic giant branch och syftar på stjärnornas läge i astronomernas Hertzsprung-Russell-diagram över olika stjärnors temperatur och ljusstyrka.
Berättar om vårt ursprung Nu satsar forskarlaget på nya studier, både med Alma och andra instrument, för att bättre förstå W Hydraes märkliga atmosfär. Att observera med Almas högsta möjliga upplösning är en utmaning för astronomer, men också givande på flera sätt. Det berättar Elvire De Beck, även hon astronom vid Chalmers som ingår i forskarlaget.
– Det manar till eftertanke när man tittar på vår bild av W Hydrae och ser stjärnans storlek jämfört med jordens bana. Vi föds av material som skapas i stjärnor som den här, så för oss är det spännande att anta utmaningen att förstå något som berättar både om våra ursprung och om vår framtid, säger hon.
Mer om forskningen
Forskningsresultaten presenteras i en artikel med titeln The shock-heated atmosphere of an asymptotic giant branch star resolved by ALMA, som publiceras i tidskriften Nature Astronomy.
Forskarlaget består av Wouter Vlemmings (Chalmers), Theo Khouri (Chalmers), Eamon O’Gorman (Dublin Institute for Advanced Studies, Irland), Elvire De Beck (Chalmers), Elizabeth Humphreys (Europeiska sydobservatoriet, ESO), Boy Lankhaar (Chalmers), Matthias Maercker (Chalmers), Hans Olofsson (Chalmers), Sofia Ramstedt (Uppsala universitet), Daniel Tafoya (Chalmers) och Aki Takigawa (Kyotouniversitetet, Japan.)
Mer om Alma and Onsala rymdobservatorium
Alma är en internationell anläggning för astronomi och är ett samarbete mellan ESO (Europeiska sydobservatoriet), i vilket Sverige är ett av 15 medlemsländer, National Science Foundation i USA och Nationella instituten för naturvetenskap (NINS) i Japan i samverkan med Chile. Alma stöds av ESO åt dess medlemsländer, av NSF i samarbete med Kanadas National Research Council (NRC) och Taiwans Nationella vetenskapsråd (NSC) samt av NINS i samarbete med Academia Sinica (AS) i Taiwan och Koreas Institut för astronomi och rymdforskning (KASI).
Chalmers och Onsala rymdobservatorium har varit med sedan starten och bland annat byggt mottagare till Alma. Vid Onsala rymdobservatorium finns Nordic Alma Regional Centre som tillhandahåller teknisk expertis om Alma och som hjälper nordiska astronomer att använda teleskopet.
Vår hjärna omges av en blodhjärnbarriär som skyddar den från skadliga ämnen som kan ta sig in via blodbanan. När barriären penetreras, till exempel vid biopsi eller vid hjärnkirurgi, kan läckage uppstå och orsaka allvarliga inflammationer. Forskare vid Neuronano Research Center (NRC) vid Lunds universitet har tidigare visat att gelatin påskyndar hjärnvävnadens läkning och minskar nervcellsskador vid elektrodimplantat, men först nu börjar man förstå hur detta går till.
Bilden visar en förstoring av de gelatinhöljda nålar som forskarna använt i experimentet. Nålen till höger visar hur gelatinet löses upp i vävnaden. Bild: Lucas Kumosa
Forskarna använde sig av sövda råttor för att undersöka hur hjärnan repareras efter skada. I den ena gruppen användes gelatinbeklädda nålar, i den andra gruppen nålar utan gelatin.
Färre inflammatoriska renhållningsceller Vid en skada i hjärnan tar sig mikrogliaceller, hjärnans renhållningsceller, till området. De städar upp, men kan även skada nervcellernas vävnad genom enzymer som de släpper ut. I studien såg forskarna en förändring i vilka renhållningsceller som tog sig till skadan.
– När vi använder gelatin ser vi endast ett mindre antal av de inflammatoriska mikrogliacellerna. Istället finns där en annan sorts celler som är antiinflammatoriska, vilket vi tror kan ha betydelse för att läkningen går snabbare, förklarar Lucas Kumosa.
Vänstra kolumnen visar läkningen av skadan orsakad av en rostfri nål. Bilderna i högerkolumnen visar hur det såg ut då forskarna använde en gelatinhöljd nål. Gelatin påskyndade läkningen och minskade läckaget av blodburna molekyler som kan passera från blodhjärnbarriären in till hjärnan och orsaka inflammation. Bildkälla: NRC
Hypotesen är att de enzymer som kan orsaka skada istället blir sysselsatta med gelatinet.
– Gelatin är ett protein och när det bryts ned frisätts aminosyror som vi tror kan främja återuppbyggnaden av blodkärlen och vävnaden, förklarar Jens Schouenborg, professor i neurofysiologi vid Lunds universitet.
Kirurgisk betydelse Idag pågår forskning på hur elektroder som implanteras i hjärnan ska kunna användas i behandling vid olika sjukdomar, som till exempel epilepsi eller Parkinson. En stor utmaning har varit att hitta sätt att minska skador i området invid sådana implantat.
– Även om forskningsområdet med hjärnelektroder är lovande, har det varit en utmaning att hitta lösningar som inte skadar hjärnvävnaden. Kunskapen om hur skador läks snabbare med gelatin kan därför få betydelse för utvecklingen också av kirurgiska behandlingar, säger Jens Schouenborg.
Forskningen är finansierad av Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse, Vetenskapsrådet, Lunds universitet och Stiftelsen Sven-Olof Jansons livsverk.
Äldre katter som har fått sämre humör kan i själva verket ha kronisk smärta orsakad av artros, visar en avhandling från SLU. Men katter är experter på att maskera symptom på sjukdom och därför kan det vara svårt för en veterinär att slå fast att katten lider av artros. Med hjälp av en tryckmätningsmatta som visar om katten belastar tassarna på ett avvikande sätt kan hältor som är svåra att se med blotta ögat avslöjas. Ett frågeformulär där kattägaren beskriver hur katten beter sig i hemmet förbättrar underlaget för diagnos och behandling.
Vanlig orsak till smärta Artros är en vanlig orsak till kronisk smärta och funktionsnedsättning hos katter, men symtomen är ofta diffusa och katterna är sällan synbart halta. De huvudsakliga symptomen består av gradvisa förändringar i kattens beteende och dagliga liv, vilket lätt kan förväxlas med normalt åldrande.
Knäled från katt med röntgenologiskt grav artrosutveckling. Foto: Sarah Stadig
En veterinär som ställer diagnosen artros utgår från information från kattägaren, samt klinisk undersökning och röntgen. Diagnostiken försvåras av att katter är experter på att dölja symptom på sjukdom, och av att de ofta blir stressade hos veterinären. Dessutom överensstämmer inte alltid resultaten från den kliniska undersökningen med resultaten från röntgenundersökningen.
– Det har alltså funnits ett stort behov av säkrare metoder för diagnos av artros hos katt och för utvärdering av effekten av smärtlindrande behandling, säger Sarah Stadig.
Säkrare diagnos med frågeformulär Det finns inga direkta metoder för mätning av kronisk smärta. Det som går att mäta är den funktionsnedsättning som artros leder till, och den kan i sin tur ge en uppfattning om nivån på kattens smärta. Sarah Stadig och hennes kollegor har dels använt sig av en tryckmätningsmatta som mäter hur katten belastar tassarna när den går, dels av olika frågeformulär som kattägaren får fylla i. Frågeformulären innehåller frågor om hur katten fungerar hemma och vad den kan och inte kan göra.
En tryckmätningsmatta är ett bra hjälpmedel för diagnos av artros. Mattan avslöjar om katten belastar tassarna på ett avvikande sätt när den går. Foto: Henrik Stadig
För att kunna visa hur katter med artros belastar tassarna, var Sarah Stadig först tvungen att ta fram ett referensmaterial över hur friska katter belastar tassarna när de går på en tryckmätningsmatta. Studien visade bland annat att katter lägger mer vikt på frambenen, precis som hundar. När forskarna sedan studerade katter med artros och tidigare korsbandsskada, kunde de visa att dessa katter gick på ett annorlunda sätt på mattan. Dessutom visade frågeformulären att katterna uppförde sig på ett annat sätt i hemmiljön.
– Frågeformulären är enkla och tillförlitliga, och har fördelen att de kan användas på alla kliniker, säger Sarah Stadig.
Smärta ger sämre humör Katter med artros reagerade också med ett kraftigare avvärjande beteende än friska katter när de blev undersökta. Dessa katter har sannolikt en ökad smärtkänslighet på grund av artrossjukdomen, vilket kan tolkas som att katter med artros har sämre humör. Kronisk smärta har visat sig ha ett samband med försämrat humör hos människor.
– Vi gjorde sedan en pilotstudie där katter med artros behandlades med anti-inflammatoriska och smärtlindrande läkemedel, och den behandlingen hade en mätbar effekt, säger Sarah Stadig. Effekten kunde fångas upp både med tryckmätningsmattan och frågeformulären, men också av veterinären som undersökte katten före och efter behandling.
Katalogen, The Earth Microbiome Project (http://earthmicrobiome.org/) visar hur bakterier, antingen i association med människor, andra djur, växter eller frilevande, förekommer överallt på jorden och hur miljön påverkar deras mångfald. Svenska forskare från institutionen för miljövetenskap vid Södertörns högskola är del av The Earth Microbiome Project, som initierades av forskare från University of California i San Diego, University of Chicago och Pacific North National Laboratory, i USA men inkluderar forskare världen över. Katalogen kommer vara till användning för tillämpningar inom forskning och en mer hållbar industri.
Studerat olika former av miljöpåverkan
För att förstå mönster och processer för hur mikroorganismerna fördelas, sprids och interagerar har forskare genom över hundra publicerade studier från 130 olika forskningsinstitutioner undersökt de mikrobiella samhällena i olika miljöer under olika miljöpåverkan – allt från människans hud till Antarktis havsbotten, permafrostjord och jordbruksjord, växters rötter, städers luft och oljeutsläpp.
Med hjälp av storskaliga DNA-analyser, har sekvensinformation och miljödata från över 27 000 prover katalogiserats i The Earth Microbiome Project. Över 90 procent av de hundratusentals olika bakteriesekvenserna (som kan jämföras med begreppet arter) fanns inte med i andra databaser över redan kända bakterier. Med hjälp av nya standardiserade provtagnings- och analysmetoder och öppen databas med mycket miljöinformation kan forskare ta del av varandras data och jämföra resultat på en helt ny skala.
Ser mönster – Det gör det möjligt att se mönster över olika miljöer globalt och tolka bredare ekologisk principer, berättar Sara Sjöling, docent i mikrobiell ekologi vid institutionen för miljövetenskap på Södertörns högskola, som är en av de deltagande forskarna i detta enorma samarbetsprojekt.
– Omfånget av samarbetet och tillvägagångssättet har varit unikt, samtidigt som vi studerat ekosystemfunktioner i Östersjön, Antarktis och Arktis har vi kunnat bidra till The Earth Microbiome Project, säger hon.
Katalogen är ett pågående och växande projekt och den kommer vara till användning för tillämpningar inom forskning och mer hållbar industri, till exempel inom klimatforskning, jordbruk, medicinsk industri eller för matförsörjning. Rent praktiskt kan till exempel ett jordprov för en rättstekniker visa varifrån det kommer genom att DNA matchas i databasen, eller hur en jordbrukare kan odla sin jord mer hållbart.
När man rör om i vattnet och tusentals encelliga organismer lyser då är det fråga om mareld.
– Mareldsorganismerna upptäcker sina fiender med hjälp av luktsinnet och skruvar upp ljuset när risken är stor att bli uppäten. Ljuset skyddar cellerna mot deras fiender, säger Jenny Lindström, vid institutionen för biologi och miljövetenskap och huvudförfattare till artikeln.
Försvarar sig mot angripare Trots att många marina organismer lyser så vet forskningen mycket lite om varför organismerna lyser och hur ljuset kontrolleras.
– Genom att tillsätta de unika ämnen som mareldsorganismerna reagerar på kan vi undersöka vilka mekanismer som är involverade på cellnivå och vilken effekt marelden får i havet, säger Erik Selander, forskare vid institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet.
Mikroalger och hoppkräftor, har trots sin ringa storlek, ett språk. De kommunicerar effektivt med ljus och ”dofter”. Studierna visar att mikroalger som dinoflagellater känner av kemiska substanser, copepodamider, som hoppkräftor avger.
Bland mikroalger är dinoflagellater de enda som använder ljusblixtar som försvar mot att bli uppätna. Det är ett fenomen som många känner som ”mareld”. Från dinoflagellaten skickas en blå ljusblixt ut som varar ca 0,1 sekund.
– Man tror att ljuset överraskar hoppkräftorna eller signalerar att dinoflagellaten är giftig. Alternativt fungerar ljuset som ett larm som lockar till sig större djur, till exempel fiskar, som gärna äter hoppkräftor, säger Jenny Lindström.
Slappnar av i odling
Flera äldre studier visar att dinoflagellater tappar mycket av sin ljusförmåga när de odlats länge, utan kontakt med andra organismer. Den nya studien visar att dinoflagellater i odling verkar ”slappna av” när det inte finns några hoppkräftor som hotar att äta dem.
– De lysande dinoflagellaterna (Lingulodinium och Alexandrium) luktar sig till om det finns mycket hoppkräftor i vattnet och om det är så ökar dinoflagellaterna sin ljusstyrka, säger Erik Selander.
I havet använder ca 70-80 procent av alla arter ljussignaler för olika syften, men detta är den första studie som visar att ljusförmågan fysiologiskt kan regleras som svar på omgivningen.
Lysande dinoflagellater med och utan copepodamider. Ljus från tusentals mareldsorganismer av släktet Lingulodinium. Mareldsorganismerna i den högra glasbehållaren känner doftämnen från hoppkräftor och lyser därför intensivare än de i den vänstra behållaren, som odlats länge utan kontakt med fiender. Bild: Göteborgs universitet
Påverkar balansen i havet
De mikroskopiska organismerna i havet är basen för havets näringskedja. Hur möten mellan mikroalger och deras fiender hoppkräftorna slutar, styr balansen i havets ekosystem.
Resultaten tyder på att ljus är ett viktigt, men kostsamt, försvar för dinoflagellater mot hoppkräftor.
– Om hoppkräftorna väljer bort lysande byte kan det få stora konsekvenser för balansen i ekosystemet i den öppna vattenmassan och till exempel bidra till algblomningar av lysande dinoflagellater. Ibland ofarliga, fascinerande och vackra, men ibland med negativa konsekvenser som syrebrist eller skaldjursförgiftning som följd, säger Jenny Lindström.
