Ända sedan Charles Darwin först beskrev en märklig grupp av finkar på Galápagos har evolutionsbiologer använt de här fåglarna för att studera hur nya arter uppkommer.
Under en till två miljoner år har en ursprungsart av dessa finkar utvecklats till 18 olika arter med olika näbbform.
Forskare från Princeton-universitet i USA ringmärkte och studerade nästa varenda individ på den lilla ön Daphne Major under perioden 1973 till 2012. Deras forskningsinsats har visat hur Darwinfinkarna på ön förändrades som ett svar på variation i klimatet och via konkurrens mellan arter.
Genetiska förändringar
I en ny stor studie har ett internationellt forskarlag, som letts från Uppsala universitet, genomfört dna-sekvensering av alla de fåglar som samlades in på Daphne Major. De har kunnat dokumentera genetiska skillnader som förklarar variation i kroppsstorlek och näbbens form.
– Det är fascinerande att resultaten, som avslöjar genetiska förändringar som skett under de senaste 30 åren, ger oss en inblick i hur olika arter av Darwinfinkarnas uppkommit. Dna-sekvensering av hela arvsmassan kombinerad med noggranna fältstudier är en kraftfull metod för att förstå hur naturlig selektion leder till evolutionära förändringar, förklarar forskaren Erik Enbody vid Uppsala Universitet.
Få genvarianter förklarar näbbarnas form
En av de mest intressanta upptäckterna forskarna gjorde är att relativt få genvarianter förklarar merparten av variationen i näbbarnas form, som är avgörande för vad finkarna äter.
– Resultaten står i skarp kontrast till vad vi känner till om människans kroppslängd där tusentals genvarianter bidrar, men där var och en av dessa endast förklarar en mycket liten del av variationen. Ett annat viktigt fynd är att vi kan visa på förekomsten av minst en så kallad supergen där flera gener tillsammans har en ovanligt stor betydelse för Darwinfinkarnas evolution, säger forskaren Leif Andersson vid Uppsala universitet.
Under de 30 år som täcks av studien har näbben hos mellanmarkfinken, Geospiza fortis, på Daphne Major blivit mindre. Genom att studera alla finkar på den lilla ön kan nu forskarna visa att det delvis beror på naturlig selektion under en period av extrem torka samt på grund av hybridisering med den mindre markfinken, Geospiza fuliginosa.
– Den här studien som omfattar fem till sex generationer av Darwinfinkar visar på betydelsen av långvariga studier för att förstå evolutionära förlopp, säger forskaren Peter Grant vid Princeton-universitet.
Anpassning till miljön
I och med att forskarna ringmärkte nästan varenda fågel på ön under sina fältstudier kunde de dokumentera hur länge varje individ levde, vilka de parade sig med och hur det gick för deras avkommor.
– Tack vare att vi samlade in en droppe blod från vingvenen från varje fågel så blev det möjligt att genomföra kartläggningen av hela arvsmassan när storskalig dna-sekvensering blev tekniskt möjlig, tillägger forskaren Rosemary Grant vid Princeton-universitetet.
Studien visar att de här arternas anpassning sig till sin miljö är en dynamisk process där genetiska förändringar dels beror på naturlig selektion, dels på genflöde mellan mycket närbesläktade arter av Darwinfinkar.
I takt med att de globala klimatförändringar pågår fungerar Darwinfinkarna på Galápagos öarna som modell för att studera olika arters förmåga, baserat på deras genetiska förutsättningar, att klara av anpassning till miljöförändringar.
Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid institutionen för medicinsk biokemi och mikrobiologi, Uppsala universitet, leif.andersson@imbim.uu.se
Vid cancer pågår ett samspel mellan tumörer och nerver. Man kan säga att tumören pratar med nervsystemet. Tanken med en ny studie vid Umeå universitet är att tolka det här ”samtalet” för att senare kunna hitta sätt att bryta det – och därmed sakta ned cancern eller minska risken att den sprids.
– Ännu är vi bara tidigt i forskningen, men detta öppnar för spännande möjligheter att bekämpa cancer i kroppen på ett helt nytt sätt, säger Sara Wilson som docent i neurobiologi vid Umeå universitet.
Tumörer får nerver att växa
Alla organ i kroppen har nerver, som fungerar som ett vägsystem som levererar information mellan organen, hjärnan och resten av kroppen.
Ett märkligt faktum är att många olika typer av tumörer har en ökad täthet av nerver inom och runt tumören, jämfört med friska organ. Det visar att cancern har fått nerver att växa och organiseras om.
I normala fall skapas kroppens nervkarta väldigt tidigt, redan när vi är embryon. Hos friska människor är nervernas förmåga att växa och organiseras om väldigt begränsad, men cancer tycks alltså kunna rubba detta. Frågan har varit varför.
Tidigare forskning har visat att tumörer med hög täthet av nerver växer snabbare, blir större och har lättare att spridas till andra delar av kroppen. De använder tumörnerverna som en väg att resa ut ur tumören. Denna process kallas peri-neural invasion, PNI.
Målet med forskarnas nya studie var att tolka det molekylära språk som används vid dessa interaktioner mellan tumörer och nerver.
Nervcellernas utskott fungerar som vägvisare
Forskarna upptäckte att det i tumörerna finns ett nätverk av gener centrerade kring de molekylära vägar som normalt används för att utveckla nerver. Dessa är samma gener och molekylära nätverk som redan i fosterstadiet hjälper nerven att växa och så småningom nå alla delar av kroppen.
Tidigare studier har visat att när nervsystemet bildas i embryot används nervcellernas utskott, de så kallade axonerna, i vissa nervceller av andra nervceller för att flytta till rätt plats i nervsystemet. Axonerna skapar en slags karta för att andra celler ska hitta sin väg.
Umeåforskarna har, tillsammans med forskare över hela världen, också tidigare visat hur placeringen och riktningen av axonerna från nervcellerna styrs av nätverk av vissa gener.
Cancer tycks återaktivera gener
Det nya fyndet är att de olika cancerformerna hade sina egna varianter av en uppsättning gener som normalt styr nervernas vägkarta. Det här kan vara nyckeln till hur nerverna luras att rita om sina vägar.
Cancern verkar återaktivera gener som hos friska människor är aktiva under embryostadiet där de styr nervsystemets utveckling, men som i cancer i stället verkar sända signaler som gynnar tumörens tillväxt och spridning.
– Tumörerna tycks överlista nervernas genetiska program för sina egna destruktiva ändamål. Fortsatt forskning kan förhoppningsvis ge svar på hur vi i vår tur ska kunna överlista tumörerna för att hindra dem att använda gener till att styra nervsystemet, säger Sara Wilson.
Sara Wilson, docent i neurobiologi vid Institutionen för integrativ medicinsk biologi vid Umeå universitet, sara.wilson@umu.se
Vissa skalbaggar med glänsande vingar, larver hos eldflugor och färgglada mantisräkor reflekterar ett särskilt sorts ljus som kallas för cirkulärt polariserande ljus. Det beror på mikroskopiska strukturer i deras skal som får det elektromagnetiska vågorna i ljuset att reflekteras på ett särskilt sätt.
Cirkulärt polariserande ljus har också många tekniska användningsområden som bland annat satellitkommunikation, avbildningsteknik och andra sensorteknologier.
Det beror på att cirkulärt polariserande ljus bär på en stor mängd information tack vare att det elektromagnetiska fältet runt ljusstrålen antingen kan ha en höger- eller vänstervriden spiral.
Material fångar upp ljusstrålar
För att upptäcka cirkulärt polariserande ljus behövs ett material som kan uppfatta åt vilket håll spiralen är vriden. Redan idag finns material som kan uppfatta cirkulärt polariserande ljus i nästan hela det synliga ljusspektrumet – förutom i den delen som ligger närmast infrarött.
I en studie har forskare vid Linköpings universitet utvecklat ett material, som normalt används till organiska solceller, för att fånga upp just de ljusstrålarna.
– Det har länge varit en utmaning att få till högkvalitativa sensorer som kan upptäcka cirkulärt polariserande ljus nära det infraröda spektrumet. Men tack vare en vidareutveckling av ett material vi normalt använder i solceller kan vi nu upptäcka cirkulärt polariserande ljus i hela det synliga ljusspektrumet, säger forskaren Feng Gao.
Upptäckten banar väg för tekniska lösningar där mörkerseende spelar en avgörande roll, till exempel i självkörande bilar. Tack vare materialets lätta vikt och enkla tillverkningsprocess kan de användas i små och billiga sensorer.
Ett material har utvecklats för att fånga upp cirkulärt polariserande rött ljus. På bilden ses forskaren Rui Zhang vid Linköpings universitet. Bild: Olov Planthaber
Försök på fler material
Materialets förmåga att känna av cirkulärt polariserande ljus beror på dess så kallade kiralitet, det vill säga hur mottagarmolekylerna interagerar med ljuset.
Kiralitet hos molekyler kan enklast förklaras som ett par händer. Höger- och vänsterhanden har samma uppbyggnad men är spegelvända och får därmed lite olika funktioner. Tack vare kiraliteten kan olika molekyler känna av om den elektromagnetiska strålningen är höger- eller vänstervriden.
– Nästa steg är att utöka försöken till flera olika material och undersöka hur molekylerna och ljuset interagerar med varandra i dem. På så sätt hoppas vi att effektiviteten kan öka, säger forskaren Li Wan vid Linköpings universitet.
Mer om solcellsmaterialet i studien
Solcellsmaterialet består av polymerer– långa kedjor med kolväten – och kan ha en klotrund molekylstruktur som kallas fulleren, eller så har de en annan struktur och då kallas materialet icke-fullerent. Materialet i den aktuella studien är icke-fullerent. Det har visat sig vara fördelaktigt för både solceller och andra användningsområden som ljussensorer.
Feng Gao, professor vid institutionen för fysik, kemi och biologi, Linköpings universitet, feng.gao@liu.se
Den 29 september infaller den Internationella matsvinnsdagen för att sätta fokus på insatser för att minska det globala matsvinnet. Enligt FN:s hållbarhetsmål behövs är en halvering av svinnet till år 2030.
– Rapporter visar att utvecklingen inte går tillräckligt fort, vilket också nyligen diskuterades under FN:s möte om de globala målen. Läget är i stort sett detsamma som när målen sattes, säger forskaren Helén Williams vid Centrum för tjänsteforskning på Karlstads universitet.
Helén Williams forskar om matsvinn och livsmedelsförpackningars roll vid matsvinn.
Vad är den största utmaningen?
– Det är att fler aktörer inom livsmedelsbranschen behöver en större systemsyn för att kunna säkerställa att egna lösningar inte orsakar problem för någon annan. Vår forskning visar att lönsamhet går före miljö vilket är en viktig faktor och förklaring till svinnet och här behöver vi rikta fokus och titta på den verkliga kostnaden för den mat som slängs, säger Helén Williams.
Matsvinnet är tätt kopplat till flera planetära kriser som klimat, ekosystem och föroreningar. Helen Williams ser ändå några positiva trender i samhället.
– Matsvinnet i våra svenska hushåll har minskat något de senaste åren vilket skulle kunna förklaras av både ökad kunskap hos konsumenter och höga matpriser. Vi ser också allt fler eldsjälar på restauranger och i våra storkök som verkligen använder alla resurser effektivt för att minska svinnet på tallrikarna.
Hur kan konsumenter och livsmedelsbutiker bidra till att minska svinnet?
– Livsmedelsbutiker kan hjälpa konsumenter att inte köpa mer än vad de behöver genom prissättning så konsumenter inte lockas köpa större förpackningar på grund av stor prisskillnad, säger Helén Williams.
I en av forskarnas studier uppgav konsumenterna att 30 procent av deras matsvinn berodde på förpackningar, bland annat att de är för stora.
– En annan var osäkerhet om produkten var säker att äta. Konsumenter behöver bli bättre på att planera sina inköp, köpa den mängd mat som de vet förbrukas samt bry sig mindre om bäst-före datum. Lukta och smaka på maten för att avgöra om den är ätbar.
Matens värde behöver bli tydligare
Forskare vid Centrum för tjänsteforskning arbetar med att utveckla ny kunskap kring matsvinn i olika forskningsprojekt, där många aktiviteter är i gång.
– Vår forskning om matsvinn och förpackningar har gett oss en position där vi nu tillsammans med regionala aktörer ska ta den en nivå till. Vi behöver öka det upplevda värdet av maten så att konsumenterna värdesätter maten mer och tar hand om det de köpt. Gäster på restauranger och storkök behöver också förstå värdet på det som serveras och av de råvaror, energi och mänsklig insats som är en förutsättning för måltiden, säger Helén Williams.
Den internationella matsvinnsdagen instiftades av FN 2019 för att uppmärksamma det globala matsvinnet.
Kontakt:
Helén Williams, docent i miljö- och energisystem vid Karlstad universitet, helen.williams@kau.se
Vikten av att skydda lantbrukets djur mot smittsamma sjukdomar är ett högaktuellt ämne i Sverige, där det pågår ett intensivt arbete för att få stopp på ett utbrott av afrikansk svinpest.
Men det finns också andra smittor som kan drabba grisar. Ett exempel är multiresistenta bakterier som kan stå emot flera antibiotikaläkemedel.
Bland dessa utmärker sig LA-MRSA, Livestock-Associated meticillinresistent Staphylococcus aureus, med sin förmåga att anpassa sig till djur.
I många länder har denna bakterie blivit vanlig i grisbesättningar, men Sverige är hittills förskonat.
Ett sätt att förhindra framtida smittspridning och skydda djurhållare i Sverige är att införa en nationell kontrollstrategi. Det menar forskaren Krista Tuominen som undersökt förutsättningarna för en sådan strategi i en avhandling.
– I Sverige screenas det inte rutinmässigt för LA-MRSA, och smittade grisar uppvisar oftast inte några symptom. Det innebär att det kan ta lång tid innan det upptäcks att LA-MRSA har fått fäste i en besättning, säger Krista Tuominen vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
Bakterien kan infektera både djur och människor
LA-MRSA-bakterier hittades ursprungligen hos grisar, men de kan även infektera människor. Störst är risken för människor som har nära kontakt med grisar, till exempel djurhållare, veterinärer, veterinärstudenter och deras familjer.
Grisar blir vanligtvis inte sjuka av dessa bakterier, och inte heller människor, om de är friska i övrigt.
Däremot kan bakterien utgöra ett hot inom sjukvården, då patienter som till exempel har nedsatt immunförsvar riskerar att få mycket allvarliga komplikationer till följd av LA-MRSA-infektion.
Modeller simulerar åtgärder
I sina studier har Krista Tuominen använt avancerade simuleringsmodeller för att analysera hur effektiva en rad olika insatser kan vara mot LA-MRSA i svenska grisbesättningar. Modellerna imiterar smittspridning under olika förhållanden. Det har dels handlat om förebyggande åtgärder som minskar risken för att få in smittan i en besättning, dels vad man kan göra för att bli av med smittan i en infekterad besättning.
– Vi har byggt en matematisk modell som så långt som möjligt imiterar en medelstor gård med integrerad grisproduktion, det vill säga en gård som har både egna suggor och slaktsvinsuppfödning, säger Krista Tuominen.
Resultatet visar att det är svårt att utrota bakterien när den väl har blivit utbredd i en grisbesättning.
– Man får räkna med minst 300 dagar innan smittan är helt borta vid integrerad grisuppfödning, och då krävs en rad kombinerade åtgärder.
Test och karantän
Förebyggande åtgärder är därför av största vikt för att förhindra smittspridning, menar Krista Tuominen. Tidig upptäckt och tillämpning av flera kontrollåtgärder, särskilt under sjukdomsspridningens tidiga skede, ökar möjligheten till utrotning.
Ett sätt att minska risken att få in en smitta är att testa alla nya gyltor, det vill säga unga suggor, som tas in utifrån och sätta dem i karantän. Andra exempel på förebyggande åtgärder är att byta kläder mellan besök eller arbete i olika stallbyggnader. Det är också viktigt att rengöra och desinficera stallarna noggrant.
Avhandlingen visar också att det är stor skillnad på hur länge bakterierna överlever på olika material. Bland annat överlever de längre på plast än på stål och betong.
Det kan vara svårt att motivera lantbrukare att vidta frivilliga kontrollåtgärder eftersom LA-MRSA vanligtvis inte orsakar produktionsförluster eller sjukdom hos grisarna. Enligt intervjuer som gjordes i avhandlingen uppgav dock uppfödare att de var villiga att genomföra åtgärder för sjukdomsbekämpning, bara de är bevisat effektiva.
Krista Tuominen, doktorand vid institutionen för biomedicin och veterinär folkhälsovetenskap, Sveriges lantbruksuniversitet, krista.tuominen@slu.se
Strålbehandling är ofta nödvändig för att bota eller bromsa en cancer. Även om dagens strålbehandlingar har hög precision påverkas ändå frisk vävnad i eller kring strålfältet.
En studie vid Göteborgs universitet pekar mot en tidigare okänd bieffekt av strålbehandling mot den nedre delen av buken.
Normalt skyddas tjocktarmens slemhinna från kontakt med bakterier i avföringen genom en tunn slemliknande barriär som kallas mukus.
Strålning påverkar slemlager
I studien har forskarna kunnat visa att strålbehandling mot bäckenområdet påverkar detta tunna slemlager så att bakterier kommer i kontakt med celler i tarmens yta. Detta skulle kunna vara en orsak till den låggradiga inflammation som forskarna också fann i tarmar som utsatts för strålbehandlingen flera år tidigare.
– Det kan vara svårt att upptäcka låggradig inflammation. Detta är första gången forskare med stor säkerhet kunnat visa att det pågår en sådan hos canceröverlevare, långt efter avslutad strålbehandling mot bäckenet. Vi såg tecken på låggradig inflammation så sent som tjugo år efter strålbehandling, säger forskaren Sravani Devarakonda på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
Vanliga tarmproblem
Bland dem som fått strålbehandling för cancer i till exempel livmoderhals, prostata eller ändtarm är det vanligt att uppleva symtom från tarmen många år efter avslutad behandling. Allvarlighetsgraden varierar. Det kan handla om trängningar – där det känns som om man behöver gå på toaletten fast så inte är fallet – till diarréer upp till 15 gånger eller mer per dag.
Studien baseras på prover från 28 personer, varav 24 canceröverlevare.
– Bland våra studiepersoner fanns både patienter som fått traditionell strålbehandling och de som fått den form av strålbehandling som är mer målfokuserad, så kallad IMRT. Vi ser en låggradig inflammation i båda dessa patientgrupper. Skadan på omgivande vävnad kan begränsas av IMRT, men det sker ändå långvariga inflammatoriska förändringar, säger forskaren Cecilia Bull på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet.
Mer forskning behövs
Nästa steg för forskarna är att ta reda på om denna låggradiga inflammation efter strålbehandling orsakar några av de tarmsymtom som ofta ses hos dessa canceröverlevare, och i så fall vilka symtom som beror på inflammationen.
Redan nu pågår forskning om hur tarmens motståndskraft mot strålbehandling kan stärkas, så att långvariga symtom som påverkar livskvaliteten kan lindras eller kanske helt förhindras.
I en omfattande studie testar forskarna att stärka den skyddande slembarriären genom att tillföra extra kostfiber till kosten innan strålbehandlingen påbörjas.
Så gjordes studien
28 personer ingick i studien. 24 var canceröverlevare. Fyra av studiepersonerna hade inte fått strålbehandling och fungerade som kontrollgrupp.
För den studieperson med kortast tid sedan strålbehandlingen hade det gått två år. Som längst hade 20 år gått sedan strålbehandlingen avslutades. Medianen var fem år mellan avslutad strålbehandling och tarmbiopsi.
Studien har genomförts i samarbete mellan kliniska och basvetenskapliga forskare vid Göteborgs universitet, Sahlgrenska universitetssjukhuset och Karolinska institutet.
Sravani Devarakonda, forskare på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, sravani.devarakonda@gu.se
Cecilia Bull, docent på Sahlgrenska akademin vid Göteborgs universitet, cecilia.bull@gu.se
Forskare har för första gången kunnat studera matvanorna hos ett av de vanligaste och mest välkända fossila ryggradslösa djuren. Det har de gjort genom att analysera en 465 miljoner år gammal trilobit med bevarat maginnehåll.
Under de 270 miljoner år som trilobiterna fanns på jorden utvecklades över 20 000 trilobitarter.
– Men trots att det hittats enorma mängder fossil har forskarna fram till nu bara kunnat göra kvalificerade gissningar om vad de åt. För att kunna se sådant behövs ett exemplar med bevarat maginnehåll, säger forskaren Per Ahlberg vid Uppsala universitet.
Nu har ett sådant fossil hittats av forskarna. De har studerat ett exemplar av trilobitarten Bohemolichas incola. Just den här individen levde i Tjeckien för cirka 465 miljoner år sedan, under mitten av den geologiska tidsperioden ordovicium.
Trilobiternas tid på jorden
Deras historia började under den geologiska tidsperioden kambrium för ungefär 520 miljoner år sedan och varade fram till för 252 miljoner år sedan. Då avslutades den geologiska tidsperioden perm med det största massutdöendet som hittills ägt rum på jorden.
När trilobiten undersöktes med hjälp av avancerad synkrotron-tomografi framträdde innanmätet i detalj och dess sista måltid kunde avslöjas. Maginnehållet bestod av skaldelar från andra marina varelser. Här sågs musselkräftor, musslor, tagghudingar och hyoliter, som var ryggradslösa djur som fanns under den här perioden.
Forskarna tolkar fyndet som att Bohemolichas incola var en okräsen asätare, som åt vad den råkade stöta på i form av döda eller levande djur som lätt föll isär – eller var tillräckligt små för att sväljas hela.
– Den verkar ha glufsat i sig stora mängder mat väldigt fort, möjligen som en förberedelse för att ömsa skal. Vissa leddjur gör liknande saker idag, säger Per Ahlberg.
Trilobiten Bohemolichas incola med färgat maginnehåll. Bild: Valéria Vaškaninová/Nature
Trilobiten dog i ett gyttjeskred
Skalresterna i maginnehållet har inte etsats av magsyra. Det tyder på att mag-tarmkanalens inre miljö inte var sur, som hos människor, utan hade mer eller mindre neutralt pH-värde. Det är också fallet hos nutida leddjur, som till exempel krabbor, så det kan vara ett urgammalt arv bland leddjuren.
För just den här trilobiten fick livet ett tvärt slut när den begravdes levande, upp- och nedvänd, i ett gyttjeskred. Efter döden blev den mat till andra asätare.
I fossilet finns nämligen gångar där andra djur grävt sig ned genom sedimentet för att förse sig av mjukvävnaderna inne i kroppen. Själva magen ratade de däremot. Enligt forskarna tyder detta på att förhållandena inuti trilobitens matsmältningssystem var skadliga och att enzymaktivitet kan ha pågått därinne.
Per Ahlberg, professor vid institutionen för organismbiologi vid Uppsala universitet, Per.Ahlberg@ebc.uu.se
− Även om vi har skyddande faktorer i samhället i form av socialförsäkring och fri sjukvård, så ser vi ändå en skillnad i mental hälsa beroende på inkomst- och utbildningsnivå, säger psykologiforskaren Ann-Sophie Lindqvist Bagge.
Tillsammans med forskarkollegor vid Göteborgs universitet och Karolinska institutet har hon undersökt flera aspekter av mental hälsa i Sverige, i relation till pandemin. Totalt deltog över 5 700 personer i två enkätundersökningar.
Den första mätningen gjordes före pandemin i januari 2019. Den andra mätningen ägde rum under pandemins andra våg i oktober–november 2020. Deltagarna svarade på frågor kring ångest, depression, stress och välmående, före och under pandemin.
Inkomst- och utbildningsnivå spelar roll
Över lag kunde forskarna se något högre nivåer av mental ohälsa under pandemin, jämfört med innan den bröt ut.
Den försämrade mentala hälsan i den svenska befolkningen under pandemin − med ökad depression, ångest och lägre självskattat välmående − blev ännu tydligare när forskarna tog hänsyn till svenska medborgares inkomst- och utbildningsnivå.
− Orsakerna till att inkomst- och utbildningsnivå spelar roll kan vi bara spekulera i. Men det är troligtvis så att de med bättre ekonomiska förutsättningar kan hantera en kris på ett annat sätt än de som har sämre materiella och arbetsmässiga förutsättningar, säger Ann-Sophie Lindqvist Bagge vid Göteborgs universitet.
Forskarna kunde även visa att manligt kön och högre ålder var skyddande faktorer mot mental ohälsa i befolkningen under pandemin.
Stressnivåer gick ner
Ett något förvånande resultat var att stressnivåerna för svenska medborgare sjönk något under pandemin.
− Anledningen till att stressnivåerna gick ner kan eventuellt förklaras med att pandemin för vissa grupper hade positiva effekter som att arbeta hemifrån, ett lugnare tempo, mer tid för vila, och en flexibilitet i relation till yrkeslivet, säger Ann-Sophie Lindqvist Bagge.
Ann-Sophie Lindqvist Bagge, docent i psykologi vid Göteborgs universitet, alb@gu.se
Ny forskning visar att drottning Thyra, en av de mest mytiska kvinnorna i Danmarks historia, har spelat en mycket viktigare roll i rikets allra tidigaste historia än man tidigare har känt till.
Det har framkommit efter att arkeologer undersökt runstenar på två platser i Danmark, bland annat i Jelling. I arbetet har forskarna använt 3D-skanning och analyserat huggspår. De har också undersökt runformer och språkdrag.
Metoden som använts för att undersöka huggspåren bygger på ett särskilt analysverktyg för att utvinna variabler ur en 3D-modell, statistiska metoder och experimentella studier.
– Metoden har länge använts på runstenar i Sverige, men att göra det på den stora Jellingstenen är speciellt eftersom den har så stor betydelse för den danska historieskrivningen. Det är ett hedersuppdrag, säger Laila Kitzler Åhfeldt som är runolog på Runverket vid Riksantikvarieämbetet.
Jellingstenen startade runstensboom
Jellingstenen är ovanligt tydlig i sin berättelse att kung Harald vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Den kallas ibland för Danmarks dopattest. Kung Harald, eller Harald Blåtand, var kung på 900-talet.
Jellingstenen anses också vara startskottet för runstensboomen i Sverige från sent 900-tal och genom hela 1000-talet. Det finns ett fåtal äldre runstenar, men det är förmodligen Jellingstenen som ligger bakom att det nu finns tusentals runstenar.
Det äldsta kända runfyndet i Sverige är från 200-talet efter vår tideräkning, och är en lansspets från Gotland. Sveriges nordligaste runsten finns på Frösön i Östersund. Runor finns inte bara på runstenar. De kan också finnas på smycken, redskap, amuletter, kyrkväggar och gravhällar.
Harald Blåtands mor en mäktig kvinna
3D-skanningen visade att de undersökta runstenarna var ristade av en och samma stenhuggare. Arkeologerna upptäckte att fyra stenar sannolikt var tillägnade en mäktig vikingadrottning.
Den ena gruppen i Jelling restes av Harald Blåtand, den kung som ska ha grundat Danmark, till minne av hans föräldrar Gorm och Thyra. De andra, Ravnunge-Tue-stenarna, nämner också en kvinna vid namn Thyra.
Det är därför sannolikt att den Thyra som nämns på stenarna är samma kvinna, alltså Harald Blåtands mor.
Avgörande roll för Danmarks historia
Det var ovanligt att samma individ nämndes på fler än en sten. Upptäckten visar därför drottning Thyras makt och hennes avgörande roll för Danmarks tillblivelse, menar forskarna.
– Den nya 3D-tekniken öppnar upp för möjligheter att se saker som inte kan urskiljas med blotta ögat och med hjälp av analysverktyg på så vi komma närmare enskilda personer i förhistorian, säger Henrik Zedig, arkeolog på Länsstyrelsen i Västra Götaland i ett pressmeddelande.
De nya forskningsrönen, som inom kort kommer att publiceras i tidskriften Antiquity, har kommit fram genom ett samarbete mellan runverksamheten på Riksantikvarieämbetet i Sverige, runforskare vid Nationalmuseet i Köpenhamn och hällristningsexpertis vid Länsstyrelsen Västra Götaland.
Plastavfall som hamnar i naturen är ett mycket stort problem idag. Det konstaterar forskare vid Lunds universitet.
– Oavsett om det slängs nonchalant i naturen, läcker från soptippar eller kommer från material som bildäck och syntetiska kläder hamnar stora mängder mikro- och nanoplast i våra jordar, säger biologiforskaren Micaela Mafla Endara.
Nanoplaster har visat sig vara giftiga för organismer, men det är inte helt klarlagt hur de påverkar jordens ekosystem.
För att studera nanopartiklar av polystyren, som används i plastmaterial, har forskare använt så kallade mikrofluidik-chips. Det gör det möjligt att observera interaktioner mellan enskilda celler och plasterna under mikroskop.
Svampar städar sin omgivning
Genom den mikrodesignade jordmodellen har forskarna undersökt hur pyttesmå partiklar av polystyren påverkar bakterier och svampar.
– Vid högsta koncentrationen av nanoplast fångade svamparna de flesta av de små plasterna som fanns i deras närhet, i en process som vi kallar ”dammsugareffekten”. Sammantaget fann vi att nanoplast kan ha en direkt negativ effekt på markmikroberna. Detta understryker behovet av ytterligare studier som kan förklara hur mikrobernas stressrespons kan påverka markfunktionerna, säger Micaela Mafla Endara.
Partiklarna av nanoplast fastnade på svampens grenar så att omgivningen nästan var fri från nanoplast. Svampen städade upp sin omgivning under höga koncentrationer och kunde sedan återfå sin växtkraft.
Ingen enkel lösning på problemet
Även om studiens resultat kunde bekräftas under många förhållanden påpekar forskarna att det kan vara artberoende.
– Detta fungerar som en påminnelse om att minska vårt plastavfall och föroreningen av jordar. Att hitta svampar som specifikt kan samla in nanoplast från jordlösningen kan hjälpa andra organismer att bättre tåla föroreningen och kanske locka till sig bakterier som kan bryta ner plast. Svampens ”dammsugareffekt” är inte en enkel lösning på problemet, men den kan ge lite hopp för framtiden, säger Edith Hammer som är biologiforskare vid Lunds universitet.
Superkondensatorer är en typ av energilagringsenhet, likt batterier, men som lagrar energi på ett helt annat sätt. De kan laddas i och ur på några sekunder, kräver mindre underhåll och har betydligt längre livslängd än batterier.
Superkondensatorer används redan idag i vissa industrier, men förutspås spela en allt viktigare roll i framtiden då behovet av energilagring förväntas öka.
För att kunna tillverka superkondensatorer krävs elektroder med hög ytarea, det vill säga stor yta i förhållande till volymen.
En avhandling vid Umeå universitet visar att sådana elektroder kan framställas med hjälp av vattenbaserade blandningar, så kallade dispersioner, av kolmaterial och vatten. Blandningen kan sedan sprejas på en yta för att framställa elektroder till superkondensatorer.
Skogsavfall som kottar och bark
Olika typer av kolmaterial kan användas i de vattenbaserade blandningarna. Här ingår även porösa kolmaterial som framställts från olika typer av skogsavfall, till exempel kottar och bark.
Metoden gör det möjligt att enkelt och miljövänligt finfördela kol i vatten.
– Den vattenbaserade dispersionen har flera fördelar jämfört med dispersioner baserade på organiska lösningsmedel, som oftast är giftiga och dåliga för miljön. Lösningsmedlen är särskilt problematiska i sammanhanget eftersom dispersionerna sprejas på heta ytor och då riskerar att sprida giftig ånga, säger forskaren Andreas Nordenström vid Umeå universitet.
Billigare elektroder till superkondensatorer
Forskarna kunde visa att samma metod som tidigare används för att framställa ”aktiverat grafen” – ett material framställt från reducerat grafenoxid – kan användas för att framställa porösa kolmaterial från förkolnade tallkottar, grankottar och tallbark.
Det porösa kolmaterialet är mycket likt ”aktiverat grafen” och är nästan lika bra som material till elektroder för superkondensatorer, enligt Andreas Nordenström.
– Vi visade att det relativt dyra ”aktiverat grafen” egentligen bara är en annan typ av aktiverat kol och kan ersättas med billiga, högkvalitativa elektroder som framställts från skogsavfall. Våra resultat kan potentiellt vara av stor vikt då efterfrågan på billiga, högkvalitativa elektroder är hög och förväntas öka i framtiden eftersom efterfrågan på energilagringsenheter som superkondensatorer förväntas öka.
Fler projekt kan dra nytta av blandningen
Den vattenbaserade blandningen kan även spela en viktig roll för framtida forskningsprojekt eftersom metoden kan användas för olika typer av kolmaterial som inte är vattenlösliga.
– Porösa kolmaterial är mycket svåra att förbereda i stabila dispersioner. Att blanda kol med vatten fungerar inte eftersom kolpartiklarna sjunker till botten inom några minuter. Genom att använda grafenoxid och kiseloxid som tillsatta komponenter löste vi problemet. Vi har hört från kollegor i industrin att vår dispersion var stabil på deras hyllor i över ett år, säger Andreas Nordenström.
Avhandling:
Egenskaper och tillämpningar av material baserade på grafenoxid, Umeå universitet.
Kontakt:
Andreas Nordenström, doktorand vid institutionen för fysik, Umeå universitet, andreas.nordenstrom@umu.se
Det är känt sedan tidigare att kränkningar och mobbning på arbetsplatsen kan leda till ökad risk för både emotionell stress, depression och hjärt- och kärlsjukdomar för den som blivit utsatt.
Nu har en ny stor studie, med över 200 000 deltagare, undersökt kopplingar mellan arbetsrelaterat våld eller hot om våld, samt mobbning och självmordsbeteende.
Resultaten visar att personer som varit utsatta för olika typer av våld på arbetsplatsen löper en 1,3 gånger högre risk för självmord eller självmordsförsök.
Men vad menas då med arbetsrelaterat våld? En av forskarna bakom studien förklarar:
– Det finns olika definitioner av våld, och några inkluderar enbart fysiskt våld. I vår forskning har vi utgått från International Labor Organizations definition, där våld kan handla både om fysiskt-, psykologiskt eller genusbaserat våld i arbetsrelaterade sammanhang, säger Linda Magnusson Hanson vid Stockholms universitets stressforskningsinstitut.
Mobbning, trakasserier och verbalt våld
Exempel på fysiskt våld är att bli slagen, biten, riven, puttad, spottad eller sparkad på, eller att bli hotad om fysiskt våld. Exempel på psykologiskt våld är aggressiva handlingar som mobbning, trakasserier och verbalt våld. Genusbaserat våld innebär våld och trakasserier riktat mot personer på grund av deras kön, till exempel sexuella trakasserier.
– Att utsättas för mobbning på arbetet kan alltså räknas som en form av arbetsrelaterat våld. Exempel på mobbning är kritik, isolering, ryktesspridning eller undanhållande av viktig information, säger Linda Magnusson Hanson.
Denna typ av handlingar behöver inte enbart ske på själva arbetsplatsen utan kan även förekomma vid till exempel tjänsteresor. Det kan röra sig om våld eller hot om våld från både chefer, kollegor eller andra personer man har kontakt med i arbetet som klienter, elever, patienter eller allmänhet.
Så gjordes studien
I studien användes data som samlats in över tid från tre olika enkätstudier i Finland, Sverige och Danmark.
Deltagarna rapporterade själva in sina erfarenheter av att utsättas för arbetsplatsvåld och mobbning vid studiens början. Därefter följdes deltagarna upp för självmordsförsök och dödsfall genom att koppla informationen till nationella hälsoregister.
Resultaten jämfördes sedan med tidigare forskning inom området för att få en bättre förståelse för sambandet mellan våld och mobbning på arbetsplatsen och självmordsrisk.
Högre risk för män
I studien fann forskarna att våld på arbetsplatsen var kopplat till en ökad risk för självmord, även när hänsyn tagits till bakomliggande faktorer som utbildning och familjesituation. Forskarna fann också att risken var högre för personer som upplevde våld ofta jämfört med dem som varit med om enstaka incidenter.
– Resultaten tyder på att exponering för arbetsrelaterat våld eller hot ökar risken för självmord eller självmordsförsök, speciellt självmord, och att män har en högre risk än kvinnor. Exponering för arbetsrelaterad mobbning verkar också öka risken för självmord eller självmordsförsök, men sambandet var inte lika tydligt, säger Linda Magnusson Hanson.
Förebyggande insatser är viktiga
Forskarna menar att studien ytterligare belyser vikten av effektiva förebyggande insatser för att säkerställa en trygg arbetsmiljö. Det handlar om att motverka och få bort kränkningar och våld på en arbetsplats för att medarbetarna ska må bra.
– Det är viktigt att inte tolerera den här typen av beteenden på en arbetsplats, för konsekvenserna kan bli mycket allvarliga, konstaterar Linda Magnusson Hanson.
Forskarna planerar nu att undersöka om personer som utsatts för arbetsrelaterat våld, hot om våld eller mobbning har en ökad risk för andra hälsoproblem. De vill också fördjupa sig i orsakerna bakom hur sådant våld kan leda till psykisk ohälsa och hjärt-kärlsjukdom.
– Vi kommer också att studera hur organisatoriska faktorer påverkar exponering för våld och trakasserier på arbetsplatsen för att bättre förstå hur man kan förebygga sådana situationer, säger Linda Magnusson Hanson.
Hjälp vid självmordstankar
Föreningen Mind har en samtalslinje för den som går i självmordstankar eller oroar sig för någon annan. Numret är 901 01.
På 1177 kan du hitta telefonnummer till fler stödlinjer, klicka här. Vissa går det även att mejla och chatta med.
Är det akut, ring 112. Genom dem kan du också få tag på jourhavande präst.
Linda Magnusson Hanson, docent vid Stressforskningsinstitutet, Stockholms universitet, linda.hanson@su.se
Havsförsurning är en följd av att haven tar upp en stor del av den koldioxid som släpps ut i atmosfären. När pH-värdet sjunker förändras förutsättningarna för de växter och djur som lever där.
Havet har redan blivit surare och i det värsta scenariot från FN:s klimatpanel IPCC bedöms pH-värdet sjunka ytterligare – från dagens 8,1 till cirka 7,7 i slutet av det här århundradet.
– Det kanske inte låter så mycket, men pH-skalan är logaritmisk så det är en rejäl skillnad. Redan i dag ser vi att kalkbildande arter, som skaldjur, har fått det svårare att klara sig, säger marinbiologen Alexandra Kinnby vid Göteborgs universitet.
Växer snabbare
Hon har i många år studerat blåstång för att se hur arten hanterar klimatförändringarna. Det visar sig att även om blåstången inte är kalkbildande har den påverkats av det allt surare havet.
Blåstången växer visserligen snabbare än förut, men växten blir bräckligare. I förlängningen kan det innebära att de viktiga livsmiljöer längs kusten som fälten av blåstång utgör, riskerar att slitas loss vid kraftiga stormar.
– När jag lät blåstången växa i vatten med ett pH-värde på 7,7 stimulerades fotosyntesen på grund av den högre halten koldioxid. Tillväxten ökade med 34 procent jämfört med i dagens hav. Det skulle kunna vara positivt. Blåstången skapar viktiga habitat för snäckor som äter algerna och för krabbor som i sin tur äter snäckorna. Den ökade fotosyntesen fångar upp mer koldioxid, vilket gör havet till en kolsänka, säger Alexandra Kinnby.
Men för blåstången har försurningen också en stor baksida.
– Blåstången använder sig av kalcium och magnesium i havet för uppbyggnaden av sina celler. Men vid ett lägre pH-värde kan inte blåstången binda in ämnena lika bra. Det gör att växtstrukturen blir mycket svagare. Vid tester behövdes bara hälften så mycket kraft för att dra sönder blåstången vid pH 7,7, jämfört med idag.
Blåstången blir mer porös
I studien har Alexandra Kinnby och forskarkollegor på Göteborgs universitet och KTH även sett stora skillnader i strukturen på blåstången i mikroskop.
Växten får stora håligheter och är mer poröst uppbyggd när den fått växa i surare havsvatten. De som växt i normalt havsvatten är mer kompakta och är därmed slitstarkare när blåstången utsätts för vågor och stormar längs kusterna.
Som en konsekvens av klimatförändringarna bedömer klimatforskarna att extrema väderhändelser, som till exempel kraftiga stormar, blir allt vanligare. Då riskerar mycket mer blåstång att lossna från bottnen och dö, vilket alltså hotar viktiga kustnära livsmiljöer.
– Försurningen i havet har aldrig gått så snabbt som det gör nu. Mig veterligt är vår studie den första som studerar försurningens påverkan på hållfastheten i en icke kalkbildande algart i havet. Jag ska forska vidare för att se om effekterna på blåstången även gäller för andra makroalger, säger Alexandra Kinnby.
Alexandra Kinnby, marinbiolog vid institutionen för marina vetenskaper, Göteborgs universitet, alexandra.kinnby@marine.gu.se
Contortatallen har planterats sedan 1960-talet, främst i norra Sverige, eftersom den förväntas växa fortare än den inhemska tallen.
Det har dock rapporterats att både växt- och djurliv kan påverkas negativt i områden med contortatall. Renskötare har även rapporterat att renarna inte hittar tillräckligt med föda i dessa bestånd och att de inte kan röra sig fritt.
I en studie har forskare vid Umeå universitet och Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, analyserat hur renarnas val av betesmark påverkas. De undersökte även om mängden lav skiljer sig i olika skogstyper och på vilka marktyper contortatallen växer.
– Med hjälp av GPS-data från renar insamlat av renskötare i Vilhelmina norra sameby analyserade vi hur renarna rörde sig i landskapet under tre olika vintrar, och undersökte vilka områden de föredrog att vistas i och vilka de helst undvek. Vi var intresserade av att undersöka om vi kunde hitta samma beteende som renskötare observerat, säger forskaren Tim Horstkotte vid Umeå universitet.
Renar undviker plats med höga tallar
Studien visar att trädens höjd var en viktig faktor för hur renarna undviker bestånd med contortatall jämfört med bestånd med inhemsk tall.
– Om contorta-träden var mer än tre meter höga visar våra analyser att renarna väljer bort dessa områden framför andra skogstyper, men där träden var lägre ändrade renarna inte sitt val av skogstyp – oberoende om det fanns contorta inom beståndet eller inte, säger Tim Horstkotte.
Forskarna såg också att mängden marklav var mindre i contortabestånden, trots att contortatallen ofta planteras på torra marker som egentligen är gynnsamma för marklavar.
– Detta kan tyda på att plantering av contorta påverkar lavförekomst negativt trots att förutsättningar i marken borde vara bra, säger Tim Horstkotte.
Contortatallen en utmaning av många
Forskarna pekar på att plantering av contortatall på marker som är lämpliga för marklavar bidrar till en minskning av lavbete för renarna. Det kan leda till att renarna förlorar viktiga betesområden.
Den här typen av studier är viktiga, menar forskaren Jörgen Sjögren vid SLU i Umeå.
– I dagsläget finns contortatall i Sverige på en yta som täcker drygt 600 000 hektar och för att ha så mycket av ett trädslag som inte har sitt ursprung på den här sidan Atlanten vet vi förvånansvärt lite om de ekologiska konsekvenserna. Den här studien bidrar väsentligt till kunskapsläget, säger han.
Tim Horstkotte, förste forskningsingenjör vid institutionen för Ekologi, miljö och geovetenskap, Umeå universitet, tim.horstkotte@umu.se
Jörgen Sjögren, universitetslektor, Institutionen för vilt, fisk och miljö, Sveriges lantbruksuniversitet, jorgen.sjogren@slu.se
Personer med adhd har svårigheter med uppmärksamhet – med eller utan samtidig överaktivitet och impulsivitet. Adhd blir ofta tydlig under barndomen, men de svårigheter som diagnosen medför kan kvarstå även i vuxen ålder.
Samtidigt får väldigt få vuxna idag diagnosen adhd, trots symptom. Det visar en avhandling från Örebro universitet.
– Ett betydande antal vuxna som är 50 år och äldre har milda adhd-symptom. Men många av dem har varken fått diagnos eller behandling, säger Maja Dobrosavljevic, som nyligen har disputerat i medicin vid Örebro universitet.
Resultaten bygger på en sammanställning av internationella registerdata och deltagarbaserade studier över fler än tjugo miljoner individer, inklusive 41 000 individer med diagnosen adhd.
– En anledning till att många äldre inte får diagnosen adhd kan vara att symptomen ofta misstas för åldrandets naturliga förlopp eller demenssjukdomar i ett tidigt stadium, säger Maja Dobrosavljevic.
Ökad risk för flera sjukdomar för vuxna med adhd
Avhandlingen visar också att vuxna med adhd löper högre risk att drabbas av flera åldersrelaterade sjukdomar. Det kan till exempel vara demens, högt blodtryck, hjärtsvikt, stroke, typ 2-diabetes och fetma.
– Personer med adhd hade en signifikant högre risk att drabbas av demens och få lindrig påverkan på förmågan att minnas, ta in och bearbeta information.
Andra psykiatriska tillstånd och missbruksproblem ökade dessutom risken för hjärt- och kärlsjukdomar hos personer med adhd.
– Detta är något läkare kan behöva ta hänsyn till i kombination med andra riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom som rökning, högt blodtryck och diabetes, säger Maja Dobrosavljevic.
Förbättra hälsa och livskvalitet
Det är idag oklart hur det är att åldras med adhd. Även vuxna med mildare adhd-symptom kan fortfarande drabbas av olika hälsoproblem och ha svårigheter att fungera i vardagen.
– Därför är det viktigt att öka medvetenheten om adhd hos den här gruppen så att fler kan få en korrekt diagnos och lämpliga insatser. På så sätt kan vi förebygga att de drabbas av allvarliga hälsoproblem senare i livet, säger Maja Dobrosavljevic.
Hur kan förebyggande insatser se ut för vuxna med adhd?
– Det kan handla om att hjälpa dem att utveckla hälsosamma kostbeteenden, få bättre sömn, öka fysisk aktivitet, sluta röka eller behandla potentiellt drog- eller alkoholmissbruk.
Ny forskning ger ökat stöd för att det finns en koppling mellan vissa virusinfektioner och utvecklingen av diabetesrelaterade autoantikroppar*. Dessa används för att identifiera personer som är i riskzonen att utveckla typ 1-diabetes senare i livet.
I en studie, som pågick under coronapandemin, har barn i Sverige deltagit.
– Under pandemin var det få andra virus i omlopp, vilket gav oss möjlighet att studera kopplingen mellan ett nytt virus och utvecklingen av diabetesrelaterade autoantikroppar. De svenska barnen har gjort ett viktigt bidrag till en internationell studie som ger oss ökad kunskap om hur sjukdomen utvecklas och på sikt kanske kan förebyggas, säger forskaren Helena Elding Larsson vid Lunds universitet.
* En autoantikropp är en antikropp som produceras i kroppen och som är riktad mot kroppens egna vävnader, ofta med vävnadsskada som följd.
Diabetesrelaterade autoantikroppar används för att identifiera personer som är i riskzonen att utveckla typ 1-diabetes. Autoantikropparna bildas mot insulin (IAA), GAD65, IA-2 eller ZnT8.
Ett blodprov med positivt resultat för någon av dessa autoantikroppar tyder på att de celler i bukspottskörteln som tillverkar insulin blir angripna av kroppens eget immunförsvar. Det är först när en person har symtom på sjukdom som diagnos kan ställas.
Störst riskökning i ettårsåldern
Forskarna studerade utvecklingen av diabetesrelaterade autoantikroppar och antikroppar för coronaviruset hos 885 barn i Tyskland, Polen, Sverige och Storbritannien. Barnen var mellan fyra månader och två år gamla under perioden april 2018 till och med juni 2022. 170 av barnen utvecklade antikroppar för coronaviruset under perioden, vilket tyder på att de har haft covid-19.
De barn som hade haft covidinfektion hade ungefär två gånger så stor risk att utveckla diabetesrelaterade autoantikroppar jämfört med de barn som inte hade blivit smittade av viruset.
Studien visar också att riskökningen var högre hos barn som fick infektionen före 18 månaders ålder. Allra högst var riskökningen hos barn som var runt ett år när de fick covid-19.
– Barn som infekterades vid ettårsåldern hade ungefär fem till tio gånger så stor risk att få diabetesrelaterade autoantikroppar jämfört med barn i samma ålder som inte blev infekterade. Resultaten tyder på att barn med genetisk risk för typ 1-diabetes är särskilt känsliga för vissa virusinfektioner i den åldern, säger forskaren Ezio Bonifacio vid Technische Universität Dresden som lett studien.
Vissa virusinfektioner
Tidigare forskning har visat att det finns en koppling mellan enterovirusinfektion och utvecklingen av autoantikroppar och typ 1-diabetes. Forskarna bakom den nya studien följde även upp antikroppar för influensavirus, men fann ingen koppling mellan influensavirus och utvecklingen av diabetesrelaterade autoantikroppar.
Det tyder på att det är vissa virus som tycks ha betydelse av utvecklingen av typ 1-diabetes.
– Studien ger ökat stöd för att det finns en koppling mellan vissa virusinfektioner och utvecklingen av diabetesrelaterade autoantikroppar, som används för att identifiera personer som är i riskzonen att utveckla typ 1-diabetes senare i livet. Samtidigt är det mycket forskning som talar för att det är flera olika faktorer som samverkar i utvecklingen av typ 1-diabetes. Vår nya studie är en pusselbit i pusslet vi lägger för att förstå sjukdomen, säger Helena Elding Larsson
Viktigt att träna immunförsvaret
Immunförsvarets celler finns hos människan redan vid födseln och utvecklas genom att vi utsätts för virus och bakterier. De flesta virus är ofarliga, men i en del fall kan de leda till allvarlig sjukdom. Helena Elding Larsson är samtidigt noga med att påpeka att små barn behöver utsättas för virus för att stärka sitt immunförsvar.
– I vanliga fall behöver föräldrar till små barn inte vara rädda för virus, oavsett om barnet har ökad risk för att utveckla typ 1-diabetes eller ej. Barn ska få infektioner och utveckla sitt immunförsvar. Det kan visa sig att vi behöver skydda barn med förhöjd risk för typ 1-diabetes från vissa virus som ökar risken för att få sjukdomen, men vi behöver göra vaccinationsstudier för att dra säkra slutsatser och utveckla nya behandlingar, säger Helena Elding Larsson.
Mer om studien
Studien bygger på data från den pågående studien POInT, där forskarna undersöker om det går att förhindra utvecklingen av typ 1-diabetes hos barn med genetisk risk att utveckla sjukdomen genom förebyggande behandling med oralt insulin.
Blodproverna som samlas in ger även forskarna möjlighet att studera kopplingen mellan typ 1-diabetes och vissa virus, som exempelvis coronaviruset, för att bättre förstå hur typ 1-utvecklas.
Helena Elding Larsson, professor i autoimmuna sjukdomar och verksam vid Lunds universitet diabetescentrum och chef för verksamhetsområde barnmedicin vid Skånes universitetssjukhus, helena.elding_larsson@med.lu.se
Vi använder kakor för att ge dig en bättre upplevelse av vår webbplats.
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these cookies, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may have an effect on your browsing experience.
